Afternoon Tea med Maurice

Sture bibliotek anordnar då och då läsecirklar och då en plats blev ledig i lördagens cirkel med Afternoon Tea och E.M. Forsters Maurice hoppade jag på. Tyvärr så kom det inte så många, cirkeln blev liten men vi hade ändå bra diskussion.  

Själva boken tyckte jag var ganska tråkig, händelseförloppet påminde mig mycket om En förlorad värld – en annan bok jag tyckte var ganska trist. Ung man av högre medelklass åker till Cambeidge för att ”studera”, träffar adelsman som lever dandy-liv och som lockar den unge mannen till kärlek, en kärlek som är svår att rättfärdiga i dåtidens samhälle men också inför den Gud man då trodde på. 

Nu upplever jag Maurice mer uttalat homosexuell kärlek, det här är en kärlekshistoria medans i En förlorad värld anspelades det bara på det, här är det också fysisk kärlek även om det inte skrivs ut. Och här är jag säker på att omgivningen vet vad som utspelar sig men inte låtsas om det på grund av tidens förhållningssätt. 

Maurice påbörjades tidigt av författaren och filades på under årtionden och blev inte utgiven förrän efter författarens död. Forster skriver i ett efterord till berättelsen att han inte trodde boken någonsin skulle bli tillåten men att han ändå känt att han måste skriva en historia om manlig kärlek, inspirerad efter ett möte med Edward Carpenter. Vidare kände Forster att han måste ge boken ett lyckligt slut och det uttalandet är något som vi diskuterade i cirkeln. Ingen av oss upplevde slutet särskilt lyckligt, mest beroende på att det kändes förhastat, vi upplevde det som att författaren tröttnat och inte riktigt orkat knyta ihop säcken. Händelserna som leder till slutet är långt ifrån så underbyggda som resten av boken. 

Det är svindlande att tänka att honosexualitet var förbjudet i västerländska länder som England där Maurice utspelar dig ändå fram till 1960-talet. Nu utspelar sig Maurice tidigare, under mellankrigstiden tror jag. Precis som i En förlorad värld så är det en helt annan tidsålder och när männen ligger vid Cambridge har de sin egen butler eller uppassare, helt olikt från dagens studentliv. Det är också oklart vad de egentligen studerar men Clive – som kommer bli Maurice älskare – studerar latin och/eller grekisk historia. Det är något som jag tog upp när vi diskuterade karaktärerna i boken. För medan vi följer Maurices tvivel på sig själv och sina känslor inför män så är Clive både mer öppen och på – samtidigt som vi kände att Clive mest verkade nyfiken och ville prova på. Jag tror att författaren gav Clive rollen som imponerad av de gamla grekernas sätt att leva och gärna ville göra detsamma, för att nå någon slags status. Han inleder ett förhållande med Maurice men medan Maurice faller för Clive så är Clive mer lekfull. 

Senare så lämnar också Clive Maurice, Clive blir i mitt tyckte lite väl snabbt ”botad” från homosexualiteten och lider verkligen inga kvav. Han handlar förvisso enligt tidens förväntningar på honom som godsägare, gifter sig och får barn. Men han lider inte utan blir verkligen intresserad av kvinnor sexuellt. Idag hade Clive nog erkänt sig som bisexuell men frågan är ifall han idag, när det är möjligt, hade valt Maurice trots allt.  

 Maurice tar klivet till homosexuell ganska lätt och han får uppleva några ljuva år med Clive, familjerna umgås och Maurice tillbringar helger och nätter med Clive men alla pratar om deras starka ”vänskap”. Det är först när Clive lämnar Maurice som han ifrågasätter sin läggning. Först är han förkrossad men sedan inser han att han måste spela spelet men troligen kommer förbli ensam. Han lägger sig till med en sträng självdisciplin och är inte så särskilt snäll om än hövlig mot sin omgivning. 

När Clive förlovar sig så återupptar männen sakta kontakten och efter några år kommer de att börja umgås igen. Liksom männen i Lena Anderssons romaner om Ester kan Clive inte låta Maurice vara. Vänskapen tycks tära på Maurice medan Clive trivs både i sitt äktenskap och med vetskapen om att Maurice fortfarande trånar – även om Clive aldrig skulle erkänna något. Så kommer en annan man i Maurices synfält. En skogsvaktare vid Clives gods. Här tycker jag att författaren gör den enkla mannen, Alec, lite väl ful. Alec beskrivs inte bara som lägre klass, han har också ett sätt som jag inte uppskattar. Han verkar vara en promiskuös lycksökare men i slutet är det hans kärlek till Maurice som skall representera det lyckliga slut som Forster förutsatt sig. Medan läsaren delat så mycket av Marice och Clives känslor så känns det mellan Maurice och Alec mer som ren åtrå och att de lever lyckliga i alla sina dagar vet jag inte om jag tror på. 

Trots att jag upplevde boken som tråkig så var den välskriven. Den har flyt och är väldigt miljöskildrande på så sätt att vi alla upplevde det som att vi verkligen var i en annan tidsålder. Det är en fin tanke att Forster, som inte själv var homosexuell, kände så starkt på den tiden att han ville skildra kärleken mellan två män som ”något helt normalt” och rent av fint. Och liksom tanken att homusexualitet fortfarande är förbjudet i Ryssland är absurd är den här boken en påminnelse om alla de som led tills nyligen i vår moderna västvärld. 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s