Tordyveln flyger i skymningen

Shit vad bra Maria Gripe är! Det visste jag men det var längesedan jag löste hennes böcker och när vi läste om hennes Tordyveln flyger i skymningen som klassiker i #rödvinsbokcirkeln läste jag för första gången med vuxna ögon och nästan överväldigas av hur bra hon skriver och berättar. 

Förvisso var den här boken skriven som en radioföljetong som sedermera blev bok men den är otroligt spännande eller drivande. Kapitlen följer varandra och man vill bara fortsätta och fortsätta läsa. Jag upplevde det nästa som en sommarmorgons-saga. Det är tre ungdomars loja sommarlov som blir spännande och händelserikt efter en slump.  

Hela berättelsen är baserad på tillfälligheter – om det finns sådana. Det övernaturliga har en stor roll i Maria Gripes senare böcker och samma sak här. När syskonen Jonas och Annika samt deras vän David får chansen att sköta blommorna i den över sommaren övergivna Sahlgrenska gården så nappar de direkt. För kvällen innan har de – enligt Jonas som drömmer om att bli skjutjärnsjournalist – observerat mystiska händelser där. För mig som läsare var det mer mystiskt att David hade drömt om gården. David kommer att ha fler mystiska ”förespåelseer” under boken och trots att jag stjärnögt lovordade boken under bokcirkeln så fick Marias fråga om varför David tycktes ”connected” mig att inse att det fanns en del trådar som aldrig knöts ihop. Men va fan, när en bok är så bra att jag kan bortse från sånt. Då är det riktigt bra. I Sahlgrenska gården kommer ungdomarna att finna närmare 200 år gamla brev. De tar del av Emilies liv på 1700-talet, hennes kärlek till Andreas, Linnés lärljunge och hennes sorg när hon inte får honom. Allt nedtecknat i korrespondens med Andreas och hans syster, kär vän till Emilie. Andreas hade tankar kring naturen och alltings sammanhörighet som skulle kunna vara grunden till historien i filmen Avatar och till Jonas förtjuselse så tar den kringresande Andreas med en mumie (eller en staty som stått vid sarkofagen) hem till Sverige. Statyn bär på en förbannelse och i sökandet efter den egyptiska statyn tar med Jonas, Annika och David på äventyr. 

Karaktärerna är helt underbara. Jag vet inte vem jag skall gilla mest men jag väljer ändå Annika som med sina femton år får ett rejält feministiskt uppvaknande när hon läser de gamla breven och tar del av Emilies öde.  

    
 
Det här kom jag inte ihåg att jag reagerade på när jag läste sist men jag tycker Gripe framför åsikter genialt med de olika karaktärerna. Annika står inte bara för det förnuftiga och det romantiska som tjej, hon har åsikter som lyser starkt och jag blir jäkligt glad över att läsa dem. David är den mer eftertänksamma som i sina funderingar inte ser världen omkring sig, förrän den knackar på. Och det gör den sublimt genom hela boken. Därför trodde jag länge att jag skulle få en mer logisk förklaring till Davids inblandning men glömde bort mina förhoppningar i upplösningen. Jonas är yngst men mest fartfylld. Jag skrattade faktiskt högt åt vissa av hans passager. Det blir snudd på pilsnerskämt när han finner sin själsfrände i byprästen och de tillsammans fantiserar fram gåtor och svar, ständigt stärkta av sådana där små beska uppiggande tabletter (salmiak).  

 Det här, sade vi i bokcirkeln, är en tidlös berättelse som har allt. Ifall den hade utspelats idag så hade man fått ta hänsyn till mobiltelefoner istället för fasta telefoner och personerna hade varit mer rörliga. Foton som skickas per buss för att nå mottagaren om dryga timmen hade lätt kunnat slås upp på internet, liksom numren de slår i telefonkatalogen eller informationen de hämtar på biblioteket. Men lusten att söka information är så livfull att jag blir pirrig bara jag tänker på det. Själv googlade jag på blomman som är näst intill mänsklig och central i boken;  

Det var fler än jag som sökt den informationen 🙂 och fler än jag som tror på allt som boken berättar, förmås är det när man läser Maria Gripe. 

Adlibris

Bokus

CDON

  

Annonser

Trialog – Timme noll av Lotta Lundberg

Nästa bok i #rödvinsbokcirkeln kommer bli Lotta Lundbergs Timme noll. För snart ett år sedan var jag på Brunnsgatan 4 och såg en trialog om boken. Och blev helt såld. På konceptet och på hur de medverkande tolkade boken och samtalade om den sinsemellan. Klart jag köpte boken där och då men som det ofta blir med böcker jag äger, de hamnar längre och längre ned i läshögen då jag prioriterar låneböcker. Men nu så. 

Trialog är ett koncept där tre personer håller en dialog om ett gemensamt ämne men personerna pratar utifrån sin professionalitet. Den här kvällen var det biskop emeritus Caroline Krook, radioprogramledaren Eric Schüldt och psykoanalytikern Björn Wrangsjö som alltså alla hade läst Timme noll. Det hela bygger på att författaren inte skall behöva vara där. Att författaren inte skall vara ensam.  Inte för att författaren skall försvara sin bok och sitt skrivande men också – som Lundberg inledde kvällen med – för att ge författaren den där samhörigheten som skrivandet inte ger. Valet att bli författare har gett Lundberg ensamhet. I början är tiden med idén om en berättelse febrig och privat (väldigt känslosam). Ingen annan skall – eller kan – eller orkar vara där. Sedan bärs skrivandet av en längtan att allt skall bli färdigt. Men så är det färdigt och man vill inget annat än krypa tillbaka i det som inte var färdigt. Så beskriver hon sin process som inte slutar vid utgiven roman. Att då hålla en trialog ger henne som författare något tillbaka och om inte ett avslut så åtminstone en förankring att nu är det över. För den här gången. 

Timme noll handlar om tre kvinnor; Ida, ung kvinnan i Sverige. Ida föddes för Lundberg ur frågan om meningen om livet och författaren Cordelia Edwardsson. Ingrid är en psykoterapeut  och föddes i frågan om modet att tvivla. Hedwig är en författare och överlevare från andra världskriget och har sitt ursprung från Lundbergs tankar kring kyrkan. Hedwig är också en sann person och i verkligheten Cornelias mamma, Hedwig är kanske den första författaren som skrev om den tyska skulden.  

Men boken innehållet också tre livsfrågor; Duger jag, gör jag rätt val? Frågan är främst Hedwigs, kring sitt författarskap och sitt moderskap,  och oftast är svaret nej, vilket driver henne mot en enorm skuld.

Är jag älskad? Ingrid ger upp sitt egna yrkesliv för att vårda sin Parkinson-sjuke man och fd präst. I sjukdomens närhet ställer sig Ingrid frågan och relationerna hon har försvåras av att hon inte kan svara ja! på frågan. 

Finns mening med mitt liv? Inte helt oväntat är det den yngsta kvinnan som ställer sig denna fråga. Mycket av Idas tankar kretsar kring vad målet med allt är men också hur man tar sig dit. 

Över dem alla tre svävar frågan är jag skyldig? Det värsta är att se sitt liv baklänges och se sina val och icke-val. Att leva är alltid ett val. Dessa frågor gör att boken känns väldigt tung att läsa. Samtidigt gav den inramningen förutsättning för ett väldigt gripande samtal – trialogen.  

 Erik Schüldt har tidigare jobbat med Lundberg och det samtalet mynnade ut i frågan: är Gud en författare? Den här boken, säger Schüldt, med sina gestalter kanske faktiskt är den mörka myllan kring klostret i Brandenburg – klostret som var en inspiritation för Lundberg (både vistelse och för att författaren Hedwig Elisabeth Langgässe och hade vistats där). Myllan är en plats för förändring, oavsett man är nunna, hobbyodlare eller författare på besök så kan man sätta frön som växer, skapa förvandling. Det är den här boken! Myllan = botten = timme noll = krigsslutet = kvinnornas insikter eller bottenfall. Dramats första steg är botten. Sen sker förvandling. 

Schüldt återger ett känt motto från Dostojevskij: om vetekornet inte faller i jorden och dör så förblir det ett ensamt korn. Men faller det och dör så blir det ursprunget till något nytt. Här bryter Caroline Krook in och påpekar att citatet inte har Dostojevskij som källa utan faktiskt Bibeln, Johannesevangeliet 12;24. Jag är inte alls religös utan mer agnostiker men det här tyckte jag var häftigt. Egentligen är alla sådana referenser ”från vardagen” eller sprugna från logiskt tänkande men som redan återgetts i Bibeln alltid häftiga. 

Det provocerande i mottot ovan är att kornet inte skall omvandlas eller mogna utan skall för att skapa nytt, en fortsättning. Det är ett oerhört kraftfullt uttryck, och boken är en enda lång berättelse om sådana dödsögonblick – när kornet faller och skall påbörja sin förvandling. Vad får kvinnornas frön att spricka? – det visar boken. 

Jag kommer inte ihåg ifall det var Schüldt eller Krook – kanske var det båda i dialog – som förde resonemanget ”ingen vill dö, alla skall vi dö”. Varför vill Gud att vi skall dö? Varför vill författaren att personerna i boken skall genomgå smärtsam andlig död? Jo, för att skapa liv! Kornet som dör för att grodden skall börja gro (och sträcka sig mot himlen). När fröet spräcks så träder sanningen (hur smärtsam/skärseld den än är) in, kommer ikapp och möjliggör förvandling och liv. Det är ett vackert sätt att se smärtan i livet och reningen vi genomgår när vi kommer till insikt. Livets stora frågor måste inte vara religösa men jag förstår de som söker tröst i tron. Det är inte lätt att leva alltid. 

När det är Björn Wrangsjös tur att kommentera boken så konstaterar han att existentialismen  redan berörts under kvällen. Istället fokuserar Wrangsjö på karaktärerna; Isa som han menar bär på drag av identitetskris med spår av mkt lätt autism, något som ger henne en klarsyn som emotionellt benägna människor kanske inte kan se igenom. Hedwig säger Wrangsjö är en typisk författare som hanterar sitt skrivande med författarens ”lagar” och söker sig fram mot realiteten. Hon lever med våldsamma inre kast, tvivel över att satsa på sig själv och skulden över dottern. Ingrid däremot är psykoterapeftisk definition mer ”vanlig” och kan ta emot och tolka andra personer. Så är ju Ingrid också psykoanalytiker 😉

Kvällen avslutas med en clifhanger. Boken sägs ha upplevts thrillerartad, den skall leda till psykoterapeftisk dubbelmord! Karaktärsmord och mera traditionellt mord. Hur hade jag glömt detta? Jag börjar läsa NU! 

Marina Bellezza

 För ett tag sedan hade jag förmånen att gå på Stockholms internationella författarscen och lyssna på Silvia Avallone. Tillsammans med Heléne och Hanna tänkte jag också bokcirkel Avallones senaste bok, Marina Bellezza. Helene och jag hördes av under läsningen och var väl ganska överens om att de plågsamma djurskildringar som finns i boken skapade en bild av den ena huvudkaraktären som fick oss att sky honom. Denna avsky ökade när han beskrevs som ett riktigt svin med en kvinnosyn som vi hoppades bara var kulturell men som vi hade jäkligt svårt för. Men även Hanna höll med om att Andrea, som den manliga huvudkaraktären heter, var jäkligt svår att begripa sig på. Marina, den kvinnliga huvudkaraktären, var inte det heller nån figur jag fattade tycke för även om jag hade lättare att förstå hennes motiv – egoistisk och självupptagen men med ett mål i livet. Och det är vid sådana här tillfällen det är så himla spännande och befriande att få höra författarens syften och mening med sin berättelse. Det samtal som Sonja Schwarzenberger höll med Avallone skapade en förståelse för mig. Boken gick från halvtaskig till rätt bra. För Andrea-gestaltningen är fortfarande inte helt klar för mig. Vad ville författaren berätta med den här mannen?Till det yttre handlar Marina Bellezza om två unga människor som en gång upplevt en passionerad kärlek, skilts åt och inte kunnat komma över varandra och när de ses igen så vill de inget annat än fortsätta men de tär på varandra och deras olikheter gör det omöjligt att uppnå både personliga och gemensamma mål.  

 Historien bakom berättelsen är den om ”den   amerikanska drömmen”, om hur västvärldens individualism har puttat undan kollektiva drömmar Avallone pratar om hur utgångspunkten för en dröm är saknad, längtan efter något. För att känna en längtan måste man ha en törst, en drivkraft som driver framåt. Drömmarna tar en över gränsen, tar en framåt. Men drömmen behöver inte bli verkligheten för allt handlar inte om att vinna.  Det där med att vinna återkommer Avallone till många gånger i berättelsen där Marina lever hela sitt liv som en tävling där det handlar om att vinna eller försvinna. Det finns inget mellanläge för den här tjejen och liksom sagt tidigare – att vi hade svårt för karaktärerna så har många läsare hört av sig till författaren och uttryckt att Marina är svår att tycka om. Avallone tyckte det var otroligt roligt att skriva om Marina och sätta sig in i hennes karaktär. Hon är hatad, borde få en örfil. För hon lyfter inte ett finger men är både otroligt vacker och har talang. Okunnig och utan skrupler går hon över lik och precis när man tror att hon skall få möta sin överman – i form av en skicklig manager – och lära sig en läxa så tar Matina än en gång över och går ut som segrare. Ja, Marina är näst intill en naturkraft och liksom Zlatan så är hon precis så duktig som hon tror hon är och det går inte längre tycka illa om henne.  

 Marina slår sig fram inom show business. Med sitt utseende och röst plockar hon röster i musiktävlingar och det är i Berlusconis kölvatten hon försöker uppnå lycka och livskvalitet genom att bli någon på TV. Med Marina har Avallone velat spegla dagens samhälle där Italien har ett trist arv att försöka förvalta men också hur program som X- faktor är ett medel mot berömmelse men samtidigt den unges  chans till ett arbete, en arbetsförmedling så god som någon. Marina är Avalonnes Madame Bovary, en antihjältinna som drömmer sig bort och söker bekräftelse och uppmärksamhet och berömmelse. Någon som drömmer efter ett liv i flärd.   

  Andrea, som vi i cirkeln inte alls tyckte om visade dig vara den som av flertalet läsare ansågs som ”the good guy”. För många italienska läsare så representerar Andrea drömmen om att hitta  tillbaka till sina rötter och där finns historia Avallone plockade upp. Det krävs enormt mod, säger Avallone, att säga nej till en osäker anställning på ett call center där man  jobbar enbart för att ha råd att bo i förorten. Avallone säger sig upptäckt en trend där ungdomar återvänder till rötterna (både landsbygd men också Italiens ursprungliga export, som ost). Det krävs mod att säga nej till normen och mod att smutsa ned sig och arbeta hårt. Men det hårda arbetet är på egna villkor. Och det är kanske därför Andrea kan ses som en hjälte. Samtidigt så väljer Marina att leva efter sina villkor, så också hon är en hjälte i sammanhanget.  

 Med berättelsen om Marina och Andrea så vill Avallone också ge det svåra en röst. Skapa en saga där man rättar till saker. Mödan, som hon upplevt medan hon skrev, är viktig att komma ihåg som en framgång. För plikten är viktig för Avallone – hon vill peka på det lättförgängliga i berömmelse. Det ger inget liv annat än berömmelse för stunden. Därför hoppas hon kunna lägga så mycket i sitt författarskap att hon betalar tillbaka för det hon förunnas som bästsäljande författare. Åter igen återknyter Avallone till myten att strålkastarljuset gör dig till härskaren på savannen. Men det gör dig inte lycklig. Marina är olycklig i sin relation till sina föräldrar. Och både Marina och Andrea är olyckliga den kärlekshistoria de är huvudroller i – Marina söker den individuella framgången medan Andrea söker framgång i Italien.  

 De hemska scenerna med djurplågeri togs upp och de är ingen metafor för ett blödande Italien men visst bekänner Avallone att genom att skildra djurs smärta så blir det enklare att peka på den oskyldiges smärta. Ett djur är svårt att skylla på eller döma. Avallone gör också en vacker referens till en författare (namn???) som skrivit en novell om kalvar på väg till slakt på ett godståg som står vid en station. Det hela blir väldigt gripande och i slutsatsen så ändrar författaren kalvarna till judar under andra världskriget. En klockren metafor där vi alla förmodligen kan relatera till det oskyldiga djuret vars framtid vi tar, men få kunde prata om när det kommer till människor. Liksom så många andra frågor kring uppväxt, arv och uppfostran så pratar Avallone om hur det här med att bli vuxen innebär att se våld och sorg men också om att vara vuxen för att kunna förlåta.   

 Adlibris

Bokus

CDON

Kurragömma

                                Kolla vilket läskigt bokomslag! 

Kurragömma av Petrus Dahlin är en läskig bok riktad till unga läsare. Astrid åker med sin överpresterande mamma till Spanien och ett hus på vischan. Tanken är att de skall ge sig ut på en länge planerad vandring och ganska snart förstår man att vandringen var planerad av Astrids pappa – som inte längre finns. Men av vandringen blir det inget, för knappt har de kommit fram föräns mammas telefon ringer och hon måste flyga till jobbet. Astrid vägrar följa med. Det handlar ju bara om en natt och Astrid har ju varit ensam hemma många gånger förr, i Sverige. Mamma ger med sig och lämnar Astrid för att snart återvända. Men så blir det inte heller. Jobbet krisar och mamma blir borta dag efter dag. Mobilens täckning haltar i bergstrakten Astrid befinner sig i men hon hittar sin lunk i tillvaron. Lite otäckt är det att bo se ensligt och när hon går till byn för att handla hör hon mystiska ljud och känner sig förföljd. Det finns visst hundar i närheten och Astrid är hundrädd. I byn är man väldigt skeptisk till unga Astrid och den enda kontakt hon egentligen har är den med hunden som förföljde henne. De blir efterhand vänner. 

Det där var den fina bakgrunden till Astrid. Lite ensamt men en tjej med skinn på näsan som inte låter sig nedslås. Den försvunna pappan, det framkommer genom Astrids tankar – och sorg – att han drunknat och lämnat stor saknad efter sig. Just att han drunknat gör det extra sorgligt när Astrid badar ensam i den konstgjorda dammen utanför byn. Astrid utmanar sig själv och dyker djupt och länge. Om natten drömmer hon om vattenfyllda lungor och vaknar upp våt. 

Så kryper det otäcka på i historien. Astrid upptäcker saker kring sjön som är konstiga, i byn varnar dom henne både för att bada och för att ens vara där. Under en fest träffar Astrid några barn som verkar vilja leka med henne men som lurar henne. Hunden hon närmar sig allt mer vägrar bada i sjön. Och barnen återvänder, kommer till Astrids ödsligt belägna hus och vill leka…

En historia om en ensam flicka där läsaren sakta men säkert börjar förstå att det inte kommer gå bra, skitläskigt. Samtidigt är det en berättelse om en flicka som tvingas konfrontera sina rädslor och sin sorg. En väldigt fin berättelse uttryckt på ett sätt som gav mig kalla kårar. 

Adlibris

Bokus

CDON

Se dig inte om

Anne Cassidys Se dig inte om är en fristående fortsättning på En andra chans och båda böckerna handlar om barn som mördar. Om ett barn som mördat, ett barn som nu är vuxet och hur det här vuxna barnet nu interagerar med samhället. 

Jag älskade Ohörda rop, boken om Mary Bell liksom filmen Boy A och frossar i brottsfallssidor som Flashback men är inte med på lynchningar av fd brottslingar som nu försöker återanpassa sig till samhället. Och det är den här problematiken som Cassidy tar upp i sina böcker. Det är oerhört tragiskt när barn mördar, ett barn har inte samma förståelse som vi kräver av en vuxen person. Kan vi då förlåta ett barn som mördat och anta att den vård barnet fått gör barnet till en vuxen person som inte mördar? 

Jag har inte (ännu) läst En andra chans men uppfattar att boken handlade om hur Jennifer (barnmöderskan) ”släpps ut” under alias och försöker sig på ett ”normalt” liv. Naturligtvis är intresset för Jennifer högt och media gör mycket för att komma henne nära och tänker inte på konsekvenserna för den vuxne Jennifer. Samtidigt så får läsaren ta del av det brott som Jennifer begick – så läsaren kommer verkligen Jennifer nära och det är väl det som är Cassidys tanke. Att man skall förstå att det var ett barn som handlade och att barnet idag inte är ett barn.  

 Se dig inte om behandlar samma tematik men nu är fokus mer på Jennifers insikt. Hon är efter första boken än en gång ”utsläppt” med ny alias och nytt liv. Jennifer brottas nu inte bara med att återgå till samhället utan med sina egen bearbetning av vad hon gjort och hur det alltid kommer följa med henne, alias eller inte. Tillbakablickar på tiden kring brottet finns här också men nu handlar det mycket om hur Jennifers omgivning såg ut. Läsaren får sig en tankeställare ifall man kan anklaga ett barn som mördar för brottet utan att se till barnets uppsåt. Jennifer har varit under vård ett antal år och ”sonat” sitt brott men återanpassning av vad som föranledde mordet har ingen rett ut eller rehabiliterat. 

Cassidy skriver väldigt karaktärsnära, genom hela boken känner jag att jag är med Jennifer och delar hennes känslor. Jennifer må vara vuxen och hon lever ett vuxet liv med fyllor och lösa förbindelser, ganska öppet för att vara en ungdomsbok. Samtidigt är Jennifers känslor och handlingar tämligen enkla och jag vet inte om det är anpassat till målgruppen ungdom eller ifall det är ett karaktärsdrag för Jennifer – ett barn som vuxit upp på institution och inte har vardagen sen barnsben som vi andra. Översättningen flyter inte helt hundra den heller men allt som allt är det en bok som faller sensationsfrossare som mig i smaken. Fiktivt brott och gärningsman men jättebra frågeställningar om skuld, skam och förlåtelse. 

Adlibris

Bokus 

CDON

Huset mittemot 

Huset mittemot är Alex Haridis skönlitterära debut och en spännande ungdomsbok. I boken följer läsaren Joel, en kille i tidiga tonåren som under just den där bräckliga tiden funderar över vem han är. En kille som bor med sin mamma som sliter för brödfödan och oroar sig över Joels storasyster. Joels relation till storasyster är av tonårskaraktär – de älskar att sätta dit varandra och hävda sig genom att trycka ned den andra. Eftersom vi följer Joel så är storasyster värst men det verkar vara en ganska ömsesidig relation. Joel har en bästa vän som både syns och hörs bra mycket mer än vad Joel gör och det är fint att man i boken får ta del av även Kalle, som han heter, och hur en ”glad skits” tankar kan gå. Det finns en press i att alltid ta livet med en klackspark med. 

Joel är en känslig kille som till nationella uppsatsskrivningen tar sig an ett stort tema under rubriken ”Att vara 13 år”. Joel tänker han skall skriva en uppsats om myten Jonathan som var en kille som för närmare 20 år sedan begick självmord just i 13-årsåldern. Joel bor mittemot huset som Jonathan bodde i, ett hus som stått tomt sedan dess och som ungar och ungdommar utamanar varandra att närma sig. En kväll i ungdomsfylla bryter dig Joel, Kalle och en till sig in i huset och går på upptäcksfärd. Joel blir kvar över natten och efter den natten så blir Joels liv sig inte likt. Han får kontakt med Jonathans mamma som mystiskt befinner sig i huset och som tycker att Joel är väldigt lik Jonathan. Men är Joel så lik den allvarsamme och tysta Jonathan? Varför finns inga bilder på Jonathan, inte ens i gamla skolkataloger? Hur kan Jonathans gamla kläder passa Joel så bra? Och hur kommer det sig att Jonathans mamma inte visar sig för någon annan än Joel?  

 Historien är skriven på ett sätt som gör att man som läsare blir nyfiken på att veta mer, att liksom Joel finns svar på frågorna. Samtidigt så följer läsaren Joels tonårstvivel på sig själv och hans relation till mammafigurer; sin egna ganska frånvarande men ändå kärleksfulla mamma, Jonathans mamma som är frånvarande på ett helt annat sätt och som verkar behöva Joel så mycket och svenskläraren som Joel ser upp till och vill få bekräftelse av. 

Alex Haridi började som översättare av tv-manus och har fortsatt att skriva tv-manus. Huset mittemot var ingen självklar ungdomsbok men efter en manusgenomgång förstod Haridi att han måste välja väg och hans känsla var att skriva för unga. Berättelsen kom till honom en sommar i Finland när släkten besökte morfar på ålderdomshemmet. Det var otroligt jobbigt att möta sin dementa morfar och inte veta ifall han kände igen en. Men det var också oerhört jobbigt att se hur rädd morfar var, i en värld han inte riktigt kände igen. Detta fick Haridi att fundera på hur läskig världen är när man inte förstår den och relaterade den till de tidiga tonåren när man inte längre har mamma och pappa att luta sig mot att de förklarar allt för en, men det finns fortfarande så mycket man inte förstår. Samtidigt som man kanske tror att man förstår. Samtidigt uppstod det, där i Finland, en verklig situation med en grav – en väldigt ung person som begått självmord – detta var något man inte pratade om eller ville låtsas vid och Haridi reflekterade över hur sånt vi inte pratar om blir ”mytiskt”. Resultatet av dessa tankegångar blev en bok, Haridi experimenterade och för att få in lite sensmoral kände han att han var tvungen skriva mer ”litterärt”  än vad gestaltningsdrivna tv-manus kräver. Det har varit både en spännande och läskig resa för honom trots väl bearbetad synopsis och gedigen research. Jag tror att många, unga och vuxna, kommer gilla Huset mittemot med dess spöklika framtoning och Joels sökande efter sig själv, som 13-åring. 

Det här inlägget är en del av en bloggstafett. Imorgon kan du läsa vad Tina på http://tinaelisabeth.blogg.se tyckte om Huset mittemot och Alex Haridi. 

Adlibris

Bokus

CDON