Stjärnstenen

Pseudonymen Jo Salmson har gett ut en hel del böcker men Stjärnstenen är den första av två böcker som riktar sig till lite äldre läsare än vad de tidigare böckerna gjorde. Salmson började sin litterära karriär som förläggare men så när hon kom i kontakt med illustratören Peter Bergtings bilder så kände hon att de där fantasierna, berättelserna, hon så länge burit på måste ut. Under pseudonym skickade hon in första berättelsen om Tam, draktämjaren. Resten är historia – eller en hel del historier, vilket det blev. Salmson är både med serien om Tam och med manga-influerade illustrerade serien Häxfolket populär bland den yngre läsgruppen – de som gärna läser kortare texter med bilder till. Böckerna är av genren fantasy och jag älskar Salmsons förklaring till varför; att hon alltid gillat sagor och berättelser. Men att det blev just fantasy var för möjligheten att skapa världar som bygger på grundläggande värderingar. Med fantasy så möts vi i en värld som är uppsatt/påhittad och det är lättare att belysa ett problem utan att ta med de förutfattade åsikterna eller paralleller till verkligheten där man redan valt sida – medvetet eller omedvetet. Salmsons bakgrund som gatuclown där hon låg på krossat glas och slukade eld ger också en bild av en författare med smak för äventyr och övernaturligt.  

 I Stjärnstenen möter läsaren Nea, en ung tjej som bor i landet Dahr och skall ta examen. Nea är speciellt utvald och kan bli lärljunge till en stjärntolkare. Stjärnorna de tolkar är mytomspunna stenar som säga vara stjärnor som fallit ned i tidernas begynnelse. Stenarna innehåller en sån otrolig kraft att bara vissa utvalda kan nyttja synerna som stenarna delar med sig av. Det är allt som allt dolt i dunkel vad stenarna egentligen är och vad deras krafter är kapabla till. Lärlingsprovet verkar gå vägen när Nea äntligen lyckas se bortom siluetterna som stenarnas glans sänder ut och hon ser, verkligen ser bortom rum och tid. Men stjärntolkaren Fenel som var vän med Neas nu bortgångne pappa (som också var stjärntolkare) tror inte på Neas kraft och inte bara förskjuter henne från stjärnstenens sal utan baktalar henne och skapar illavarslande rykten. Neas mamma som när hon blev gravid tvingades lämna sin hemort och yrke som drakriddare är där för Nea, stöttande och lyssnade. Men så händer en hel massa saker som gör livet än besvärligare för Nea. Trakten de bor i blir överfallen och Neas mamma tvingas återvända hem för att söka hjälp. Nea blir kvar med en avlägsen kusin och är avskuren både den stad hon är uppvuxen i och gamla vänner och bekanta. Sådana hon haft varma relationer med bespottar nu henne, ser henne som fiende eller som ett olycksbringande token. Boken riktar sig till åldersgruppen 9-12 och det är en ganska tuff behandling som Nea får. Jag blir chockad över hur de vuxna människorna beter sig, rädda eller inte. Nea är fortfarande ett barn och samtidigt som jag känner väldigt med Nea och hennes tvivel på sig själv så blir jag arg på omgivningen. Men visst finns det de som ser förbi skvaller och ser till människan – frågan är bara ifall dessa få individer räcke för att Nea skall lyckas gå vidare. Och vem kan Nea egentligen lita på? 

Ett grepp som jag verkligen gillar är att unga läsare som följt Tam (Salmsons tidigare serie) kommer känna igen sig i Stjärnstenen och dess uppföljare. Jag tycker det är genialt att ta en värld och berättelser och spinna vidare på dessa i en bok som inte är illustrerad. De som älskat Tam kommer  definitivt läsa den här boken och det främjar ju läsglädjen om något! 

Det här inlägget är en del av en bloggstafett. Imorgon kan du läsa vad Tina på http://tinaelisabeth.blogg.se tyckte om Stjärnstenen, fantasy och Jo Salmson

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

The girl on the train

Det här är en hypad och spännande bok. Upplägget är annorlunda, läsaren träffar tre kvinnor, inte helt kronologiskt men inom samma tidsrymd. Varje kvinna berättar i nästan dagboksform om sin dag, en ”anteckning” morgon och en ”anteckning” kväll. Det gör att det blir ett bra tempo i boken och växlandes mellan kvinnorna och historien gör att man hela tiden vill läsa vidare och få nästa ledtråd. 

Rachel är kvinnan på tåget. Varje morgon åker hon in till London med pendeltåget och på kvällen återvänder hon hem till förorten. Rachel roar sig med att studera husen längs med järnvägen – och innevånarna i husen. Främst har hon fastnat för ett vackert par i huset där tåget brukar stanna till innan det kan köra in på stationen. Ju längre historien kommer och vi lär känna Rachel mer så förstår vi att hon är inte helt främmande för närområdet där det vackra paret bor och trots att hon brukar fantisera om parets liv så blir hennes iakttagelser viktiga när kvinnan i huset försvinner och efterlyses i nyheterna. 

Megan är kvinnan i huset, frun i det vackra paret som Rachel fantiserar om och som försvinner. Vi träffar Megan innan hon försvinner och hon lever ett ganska innehållslöst liv. Efter att få ha stängt sitt galleri hänger Megan hemma hela dagarna och väntar på sin man som beter sig både överbeskyddande och svartsjukt. Ett tag ställer Megan upp som barnflicka åt ett parti grannskapet men hon vantrivs med barnet och säger upp sig. Det är lite lustigt det där, hur svårt Megan har för barn. 

Anna är kvinnan som Megan hjälpte som barnflicka. Snart förstår läsaren att Anna bor med sin numera man men tidigare älskare i hans förra frus hem. Den bedragna frun var Rachel. Nu förstår läsaren varför Rachel är så bitter och varför hon så gott som varje kväll sprättar en öl eller en förblandad grogg på tåget. Där sitter Rachel och åker förbi sitt gamla hus och sörjer sitt tidigare liv. 

När Megan försvinner så blir Rachels liv lite mera fartfyllt och interaktionen mellan de tre kvinnorna eller snarare mellan deras liv är skickligt berättad. Tågen som går utanför Megan och Annas hus och som Rachel åker löper som en röd tråd genom historien. Spännande upplägg men ibland lite väl övertydligt att ”ledtrådar” placerats ut och försök till tvister som inte riktigt är överraskande. 

Adlibris

Bokus

CDON