Svart gryning

Paret Börjlinds tredje bok om Olivia, Stilton och Mette är riktigt bra. När jag läste första boken så önskade jag att karaktärerna skulle lugna ned sig och det tycker jag de har gjort. De är mer ”mänskliga” på något vis, det är lättare att relatera till deras känslor även om de arbetar med brott och – som i så många deckare – de råkar ut för saker som vi vanliga Svensson lyckligtvis slipper. 

Svart gryning behandlar rasism och terror genom en berättelse där först ett och snart ett till litet barn blir mördat och när Mette och Rikskriminalen blir inblandade går det inte att dölja man befarar en seriemördare. Morden har utförts på liknande sätt och andra gemensamma punkter är att barnen har ursprung från annat land/ ”har mörk hy” samt att deras föräldrar varit inblandade i (olika) mångfaldsdebatter där de tagit stark position för mångfald och mänsklighet.  

 Det första mordet sker i Skåne där Olivia arbetar en period i Höganäs. Olivia har haft problem att smälta in i och få vänner bland poliskåren där och hon längtar mest att uppdraget skall gå över. Olivia är ju en tjej som inte räds att säga vad hon tycker och hon är oerhört på hugget. Därför tar hon snabbt upp tråden om de rasistiska strömmingarna när det första barnet hittas mördat. Det blir ytterligare konflikter i ett litet samhälle där alla känner alla och det är svårt att stå upp mot gamla klasskompisar eller grannar med åsikter man inte delar men vars person man ändå har mycket gemensamt med. Stämningen härsknar och när andra mordet sker  i Stockholmstrakten och Olivia i samma veva blir hotad så ser Mette på Rikskrim till att kalla hem Olivia. 

Lite självisk är Mette trots sina omsorger kring andra, att kalla hem Olivia gör att Mette slipper vara ensam med sin diabetes och påtvingade diet i det stora huset när familjen är i Marocko och hälsar på Abbas som vi läsare träffat i de bägge tidigare böckerna. Så Abbas har ingen större roll i den här berättelsen men Tom Stilton träffar vi igen och trots att han har sina egna (kärleks)bekymmer så kommer hans petande i ett gammalt ouppklarat fall att få anknytningar till Mettes och Olivias jakt på en terrorcell för Vitt Välstånd. 

Olivia och Toms relation är fortfarande något av hatkärlek där de beter sig nästan som far och dotter som respekterar varandra men kan gå varandra på nerverna. Och ju mer deras fall närmar sig varandra desto mer börjar vi förstå att det kan finnas andra beröringspunkter mellan morden än de som först är uppenbara. 

Samtidigt så följer vi en falang i Skåne och på nätet. En falang som inte är Sverigedemokrater utan uttalat rasistiska och som menar barnamorden är en rensning i likhet med Beriviks skjutningar på Utøja. Det är vidriga tankar som vävs in i berättelsen och som jag tycker sätts i bra proportion till små samhällen och svårighet att inse vem fienden är -just det där inskränkta som kan vara svårt att ta sig ur. Det jag menade tidigare med gamla vänner och bekanta, personer man trodde man kände men som någonstans tog en annan tankebana och gjorde till sitt ideal. 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Bokcirkel: Förtvivlade människor 

Förra veckan deltog jag i Sturebibliotekets bokcirkel kring Förtvivlade människor av Paula Fox. Liksom Stoner fick boken ett plötsligt uppsving, en andra chans, ifjol då bla Franzen ”återupptäckte” berättelsen. Fox beskrivs på många ställen som en författare för författare, att hennes sparsmakade språk och ämnen tilltalade en mindre skara än den stora läsande massan. Just det superprecisa språket var något vi i bokcirkeln tog upp. Själv tyckte jag att det ibland var närmast stolpigt och jag tänkte att det berodde på ”hur man skrev på den tiden”. Kanske är det så, att även det skriftliga språket och litteraturen har ett mer alldagligt flöde nu. Men jag kunde, liksom de andra, se hur författaren skalar av allt omkring och låter varje ord vara väl avvägt. Det fanns de i cirkeln som hade önskat mer karaktärsbeskrivningar men trots stolpigheten så tyckte nog jag personligen att Fox trots allt ger väldigt tydliga karaktärer, nästan att de ställs på sin spets, de kan inte anses tvetydiga eller mångbottnade utan representerar en karaktär, ett ställningstagande. 

Det avskalade språket gjorde att det beskrivna ofta tar en ironisk ton som ändå är mitt i prick.  

 

Huvudpersonen måste vara Sophie, kvinnan i ett par där läsaren under knappa fyra dagar tar del av parets vardagshändelser. Sophie och Otto Bentwood är ett intellektuellt par i sjuttiotalets New York. Dagens åldrade hipster, de är så rätt man bara kan bli, de är strax över fyrtio, utan barn och kan unna sig livets goda. Samtidigt så är de så himla medvetna och allt de gör syftar till att visa på vem de är. De tycks inte ha något egentligt liv eller egen vilja, istället är status och hur man ses av andra det viktiga. Och det är i detta vi kan börja ana karaktärsdragen. För trots vi upplevde Sophie och Otto som viljelösa så anar vi en desperation hos Sophie, hon reflekterar allt mer över Otto och hans (undertryckta) åsikter. Hon tycks sväva fram i vardagen, blasé och sysslolös men trots detta tolkar vi in en önskan om mening från Sophies håll. Otto å andra sidan upplevde vi som mannen som har uppnått vad han önskat och inte har några mål kvar i livet, varför han blir missnöjd och uttråkad och börjar visa sidor som Sophie inte känner igen hos honom. Har Otto ändrats eller är det bara att han av överlevnadsinstinkt tagit sig nya värderingar, för att fortsätta utvecklas. 

Handlingen i boken sträcker sig tidsmässigt från fredag kväll till måndag eftermiddag och drivs framåt av det kattbett Sophie får när hon matar en till synes vild och hemlös katt. Anfallet av en katt som hon matat och brytt sig om chockar Sophie men det värsta är att bettet verkar bli infekterat – eller det är inte så obetydligt som Sophie vill göra det till. Snart befarar man rabies och utvecklingen av bettet och Sophies hand symboliserar hennes ångest. Det går så långt att hon i det närmaste önskar hon får rabies så att händelsen inte var av obetydelse och sjukdomen skulle ge henne något att fokusera på. 

Boken är tunn men osar av 

  • konflikter 
  • oro och
  • kaos

Detta genom hela spektrat från personligt – Sophie vill inte låtsas om att bettet gör ont och blir irriterad när omgivningen bryr sig, hon oroar sig för vad som skall hända med katten ifall den har rabies och det går inte få tag på en läkare för diagnos under helgen – till samhällskritik – området Bentwood bor i är allt mer genitrifierat och man går från 60-talets sköna inkluderande till 70-talets materiella livsstil och hela samhället är rörigt, vilket inte minst uttrycks i karaktärernas reflektioner över hur skräpigt det är, överallt. 

 

En lite rolig grej är att jag strax innan jag läste boken såg filmen While we’re young och när jag läste Förtvivlade människor var jag övertygad om att den låg som grund för filmens manus. Det har jag dock inte funnit några belägg för men trots att filmen tar upp dagens skillnader på generationer och mycket i relation till tekniken (och sociala medier) så är temat genuint versus ytligt centralt. Och det är vad jag känner är bokens bäring också. Hur hade Sophie och Otto positionerat sig idag? Och vad är livets mening? Som en bokcirkeldeltagare så precis och bokstavligt (läs boken!) uttryckte det 

Livet är en blöt fläck på väggen. 

Adlibris

Bokus

CDON

    Rödvinsbokcirkeln läser All the light we cannot see

    Anthony Doerr vann Pulitzerpriset i litteratur med All the light we cannot see och när vi diskuterar boken förstår vi varför, det finns så många bra kvaliteer med den här boken. Språket är vackert, karaktärsbeskrivningarn bra, historien medryckande och gripande och Doerr lyckas få till ett riktigt bra sammanträffande som bygger ihop de två livsöden vi följer. 

    Werner är en föräldralös pojke i efterkrigstidens (efter första världskriget!) Österrike. Werner har det bra hos Frau Elena som driver barnhemmet och han har dessutom sin syster Jutta. Werner har också en ofantlig talang för det tekniska, redan som mycket ung lyckas han laga en gammal radio och det sätter startskottet för hans fascination för radioteknik. Som barn blir han radioexperten och det är hans expertis som gör att han blir lejd till en av Hitlers specialskolor för särskilt intelligenta och ariska pojkar. 

    Antagningen till skolan och tiden Werner går där är stundtals svåra att läsa. Det är unga pojkar som fostras i att lyda och ära. Gruppdynamiken och skrämseltaktik används och Werners vän Frederick råkar illa ut när han vägrar sålla sig till ledet. Werner råder svåra kval men lyckas inte stå upp för sin vän som han önskat och det är en skickligt berättad ångest. Ju längre andra världskriget löper, desto mer desperat blir krigsföringen. Werner tas ut till fälttjänst i mycket ung ålder men i och med hans specialistkompetens så blir han tekniker  och inte menig. Istället åker hans lilla trupp runt i tredje riket och söker upp motståndsrörelsens radiosändningar. I början är Werner mest uppslukad av hur tekniken kan användas men allt eftersom så förstår han att hans kunnande och tekniken medför att människor spåras och avrättas.  

     

    Marie-Laure är en moderslös flicka i Paris. Som flicka blir hon blind och totalt utlämnad till sin pappa. Men hon har en fantastisk pappa som är oerhört pedagogisk och varmhjärtad. Pappan arbetar som vaktmästare på Naturmuseet och Marie-Laure spenderar dagarna på museet i fantasins värld genom att känna sig fram och fråga docenter. Pappan bygger en trämodell av det arrondissement de bor i och Marie-Laure lär genom denna känna igen sig i sin omgivning. 

    Men kriget når även Paris och den lilla familjen flyr till Saint-Malo för att fortsätta sitt liv där hos pappans farbror. En ny trämodell uppförs och sakta men säkert lär Marie-Laure känna farbror Etienne som anses lite galen. Han är rädd för allt och har inte varit utanför huset på åratal. Han lider av posttraumatisk stressyndrom efter första världskriget då han skadades och hans bror gick bort. 

    Berättelsen omfattar också en diamant med en historia. The Sea of Flames, som diamanten kallas, har en fördel och en förbannelse – den som innehar diamanten kommer leva för evigt men dess nära kommer alla dö på mer eller mindre hemska sätt. Därför vilar diamanten inne i Naturhistoriska museet, väl inlåst och tillhör ingen. Men när kriget kommer så vill man gömma stenen mer sofistikerat och låter skapa tre kopior där en sten stannar på museet och de tre andra sänds ut i Frankrike under beskydd av pålitliga män som inte vet ifall de har kopian eller den riktiga diamanten med sig. Marie-Laures pappa är en av dessa tre pålitliga män och i hemlighet tar han med diamanten till Saint-Malo. Och lämnar den i hemlighet hos Maire-Laure när han återvänder till Paris för att få nya instruktioner. Men på vägen till Paris tillfångatas han och sätts i arbetsläger. 

    Samtidigt så plöjer tredje rikets män ockuperade länder på konstskatter och Von Rumpel, diamantexpert och major, får nys på den sägenomspunna dyrbara diamanten. Han bestämmer sig för att finna den och jakten blir alltmer desperat ju längre tiden går. Kriget går från segertåg till misslyckande och reträtter, Von Rumpel börjar bli rädd och hans doktor upptäcker en knöl … För Von Rumpel blir the Sea of Flames med sin sägen en livlina han måste finna.  

     Både jag och Maria fördrog att läsa om Werner då vi tyckte han var den som utvecklades mest i boken. Han utsätts för ganska tuffa förhållanden och allt han egentligen vill är att experimentera och förstå världen. Berättelsen om Werner är verkligen den om den oskyldiga människan som dras in i kriget. 

    Marie-Laure är också hon totalt utsatt för krigets nycker men trots allt som händer, hon blir blind, tvingas fly sitt hem och mister sin pappa så är hon otroligt livsomfamnande. Samtidigt kändes det som att hon var och förblev en liten flicka genom hela berättelsen. 

    Egentligen var ingen i cirkeln sugna på en bok om andra världskriget, man har redan läst så mycket om det och berättelsen är rätt lång. Men nu när vi läste den till cirkeln så var vi glada vi gjorde det. Den är annorlunda på så sätt att den inte analyserar kriget på så sätt som många andra berättelser gör. Den innehåller ändå det där skrämmande om hur folk blir annorlunda under press och hur vi kan agera mot vår natur på grund av rädsla. Hur vissa skor sig på andra men hur samtidigt kaos och missär får en del personer att resa sig och göra det rätta. 

    Språket är vackert och balanserar på sliskigt men jag blev minsann tårögd på en del ställen så jag tänker inte kritisera alla adjektiv som staplas på varandra. Drömlikt framställs Werners och Marie-Laures vägar under andra världskriget och till slut möts de i etern. Vackert. 

    Adlibris

    Bokus

    CDON

    Belinda Bauer på Crimetime Gotland

    Den svenska kriminal-traditionen gör att det för Belinda Bauer alltid känns speciellt att komma till Sverige men hon har ingen egen relation till svensk kriminallitteratur. 
    Bauers senast översatta bok är The shut eye (Det slutna ögat). Boken uppkom när Bauer lyssnade på en  radio-dokumentär om medium och frasen the shut  eye – som används om de medium som verkligen verkligen tror att de kan hjälpa polisen i brottsfall. Att jämföra med open eye som är de som fejkar för uppmärksamhet. Bauer tyckte det var en fantastisk  fras som titel och har sedan tidigare velat skriva om medium. 

    Vid research för boken så upptäckte Bauer saker som hon inte kunna finns logiska förklaringar för men undvek gräva ned sig och skrev istället en berättelse om en kvinna med ett saknat barn som i desperation kontaktar ett medium och Bauer skriver berättelsens utifrån en skeptikers synpunkt. För att närma sig skeptikerna i läsarna men också för att spela på innebörden av shut respektive open eye för att öka spänningen.  

     Bauer läser själv inte kriminalromaner utan mer vanlig skönlitteratur – och Stephen King! Kings karaktärer har verkligen inspirerat Bauer – vanliga människan som gör fantastiska saker. Bauer vill att läsaren skall kunna relatera till karaktärerna, att de skall vara vanliga. Det förekommer en hel del barnkaraktärer i Bauers böcker, det kommer av att hon älskade att vara barn och ville inte växa upp. Hon lovade sig själv att aldrig glömma hur det var att vara barn och har därför lätt att närma sig barnets syn i sina böcker. Hon erkänner också att det är ett bra verktyg i deckare – barnet som gör saker utom föräldrars vetskap. Spännande och livsfarligt på samma gång! Bauer var en pojkflicka i meningen hon inte gillade dockor utan pojklekar och action, vilket i viss mån kanske förklarar genren hon skriver inom. I 8-årsåldern flyttade Bauer med sin familj till Sydafrika, hennes pappa kom därifrån. Där hade de ingen tv och detta har utvecklat Bauers fantasti och längtan efter att skriva (hon är utbildad journalist). De bodde där i 10 år och levde i sagd okunskap om apartheid. Fadern har senare sagt att hade han vetat detta hade han försökt flytta tillbaka till England tidigare men samtidigt hade man lagt alla resurser på att flytta till Sydafrika så det var svårt att bryta upp så fullständigt igen. 

    Bauer arbetade länge som filmmanusförfattare men det gick inte så bra och den effort Bauer lade ned i sina manus gav inget i retur så hon bytte bana. Och skrev en bok, Blacklands (Mörk jord). 
    Mörk jord blev en succé! Bauer gick från botten till toppen. Hon hade dessa idéer för berättelser men det funkade inte för filmmanus. Så såg hon en dag Frederick Fortsyth på tv som sade skriv 2000 ord om dagen i 50 dagar – det är hur en bok blir till! Så Fortsyth är den Bauer har att tacka för att det blev en bok. Idén hade hon men visste inte, trots sin bakgrund, hur man kommer igång med en bok. 

    Idag skriver Bauer på regular basis, stiger upp, går ut med hundarna, kollar sin förmiddags-serie och skriver mellan 500 och 4000 ord om dagen. Och är inte rädd för att stryka dem dagen efter. Hon skriver varje dag men distraheras lätt och tillåter sig göra det. Men pojkvännen får inte hälsa på när hon är i ett flow. 

    Bauer vet inte alltid hela historien när hon börjar men hon vet hur hon vill att det skall sluta och tar sig fram emot den punkten med tanken från filmmanus att ge läsaren ”six great moments” som grundidé. 

    Life is a river and crimes are the rocks – ett citat från Bauers website. Betyder att Bauer vill att vi tittar på vardagen i livet där minsta sak kan bli den utlösande faktorn, som grannen som lämnar sin skällande hund hemma. Och det finns ingen som lämnas oberörd av brott. Bauer intresserar sig för den vanliga människan och deras reaktion på brott. Hon älskar att observera vardagen och människan däri och försöker sätta sig in i andras tankar, interaktioner och handlingar. Hon låter karaktärernas liv och bakgrund skapa dem och hur de agerar i brottets närhet.  

     Livets och dödens villkor är precis utkommen i pocket och handlar om en seriemördare. Att döda någon kan vara ett passionsbrott, ett misstag eller infall. Men hur kan man vara så hjärtlös och känslokall att man mördar en människa för mördandets skull – igen och igen? Bauer ville skriva om detta men undlät att skriva om bakgrunden till mördaren, hon ville inte – trots redaktörens önskan – skapa förståelse för mördaren. Detta till trots att halva boken är ur mördarens synvinkel. 

    Jag läste debutromanen Mörk jord och gillade inte alls. Personligen tyckte jag inte att Bauers skildringar ur barnets synvinkel funkade. Men jag skall nog ge Det slutna ögat en chans trots allt. För efter att ha lyssnat på Bauer så verkar hon vara en passionerad författare och det gillar jag.