Rödvinsbokcirkeln läser All the light we cannot see

Anthony Doerr vann Pulitzerpriset i litteratur med All the light we cannot see och när vi diskuterar boken förstår vi varför, det finns så många bra kvaliteer med den här boken. Språket är vackert, karaktärsbeskrivningarn bra, historien medryckande och gripande och Doerr lyckas få till ett riktigt bra sammanträffande som bygger ihop de två livsöden vi följer. 

Werner är en föräldralös pojke i efterkrigstidens (efter första världskriget!) Österrike. Werner har det bra hos Frau Elena som driver barnhemmet och han har dessutom sin syster Jutta. Werner har också en ofantlig talang för det tekniska, redan som mycket ung lyckas han laga en gammal radio och det sätter startskottet för hans fascination för radioteknik. Som barn blir han radioexperten och det är hans expertis som gör att han blir lejd till en av Hitlers specialskolor för särskilt intelligenta och ariska pojkar. 

Antagningen till skolan och tiden Werner går där är stundtals svåra att läsa. Det är unga pojkar som fostras i att lyda och ära. Gruppdynamiken och skrämseltaktik används och Werners vän Frederick råkar illa ut när han vägrar sålla sig till ledet. Werner råder svåra kval men lyckas inte stå upp för sin vän som han önskat och det är en skickligt berättad ångest. Ju längre andra världskriget löper, desto mer desperat blir krigsföringen. Werner tas ut till fälttjänst i mycket ung ålder men i och med hans specialistkompetens så blir han tekniker  och inte menig. Istället åker hans lilla trupp runt i tredje riket och söker upp motståndsrörelsens radiosändningar. I början är Werner mest uppslukad av hur tekniken kan användas men allt eftersom så förstår han att hans kunnande och tekniken medför att människor spåras och avrättas.  

 

Marie-Laure är en moderslös flicka i Paris. Som flicka blir hon blind och totalt utlämnad till sin pappa. Men hon har en fantastisk pappa som är oerhört pedagogisk och varmhjärtad. Pappan arbetar som vaktmästare på Naturmuseet och Marie-Laure spenderar dagarna på museet i fantasins värld genom att känna sig fram och fråga docenter. Pappan bygger en trämodell av det arrondissement de bor i och Marie-Laure lär genom denna känna igen sig i sin omgivning. 

Men kriget når även Paris och den lilla familjen flyr till Saint-Malo för att fortsätta sitt liv där hos pappans farbror. En ny trämodell uppförs och sakta men säkert lär Marie-Laure känna farbror Etienne som anses lite galen. Han är rädd för allt och har inte varit utanför huset på åratal. Han lider av posttraumatisk stressyndrom efter första världskriget då han skadades och hans bror gick bort. 

Berättelsen omfattar också en diamant med en historia. The Sea of Flames, som diamanten kallas, har en fördel och en förbannelse – den som innehar diamanten kommer leva för evigt men dess nära kommer alla dö på mer eller mindre hemska sätt. Därför vilar diamanten inne i Naturhistoriska museet, väl inlåst och tillhör ingen. Men när kriget kommer så vill man gömma stenen mer sofistikerat och låter skapa tre kopior där en sten stannar på museet och de tre andra sänds ut i Frankrike under beskydd av pålitliga män som inte vet ifall de har kopian eller den riktiga diamanten med sig. Marie-Laures pappa är en av dessa tre pålitliga män och i hemlighet tar han med diamanten till Saint-Malo. Och lämnar den i hemlighet hos Maire-Laure när han återvänder till Paris för att få nya instruktioner. Men på vägen till Paris tillfångatas han och sätts i arbetsläger. 

Samtidigt så plöjer tredje rikets män ockuperade länder på konstskatter och Von Rumpel, diamantexpert och major, får nys på den sägenomspunna dyrbara diamanten. Han bestämmer sig för att finna den och jakten blir alltmer desperat ju längre tiden går. Kriget går från segertåg till misslyckande och reträtter, Von Rumpel börjar bli rädd och hans doktor upptäcker en knöl … För Von Rumpel blir the Sea of Flames med sin sägen en livlina han måste finna.  

 Både jag och Maria fördrog att läsa om Werner då vi tyckte han var den som utvecklades mest i boken. Han utsätts för ganska tuffa förhållanden och allt han egentligen vill är att experimentera och förstå världen. Berättelsen om Werner är verkligen den om den oskyldiga människan som dras in i kriget. 

Marie-Laure är också hon totalt utsatt för krigets nycker men trots allt som händer, hon blir blind, tvingas fly sitt hem och mister sin pappa så är hon otroligt livsomfamnande. Samtidigt kändes det som att hon var och förblev en liten flicka genom hela berättelsen. 

Egentligen var ingen i cirkeln sugna på en bok om andra världskriget, man har redan läst så mycket om det och berättelsen är rätt lång. Men nu när vi läste den till cirkeln så var vi glada vi gjorde det. Den är annorlunda på så sätt att den inte analyserar kriget på så sätt som många andra berättelser gör. Den innehåller ändå det där skrämmande om hur folk blir annorlunda under press och hur vi kan agera mot vår natur på grund av rädsla. Hur vissa skor sig på andra men hur samtidigt kaos och missär får en del personer att resa sig och göra det rätta. 

Språket är vackert och balanserar på sliskigt men jag blev minsann tårögd på en del ställen så jag tänker inte kritisera alla adjektiv som staplas på varandra. Drömlikt framställs Werners och Marie-Laures vägar under andra världskriget och till slut möts de i etern. Vackert. 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s