Nörderi: Magasin MIA

Bild

 

Hur härligt är inte det här? Ett magasin för Metall i Arkitektur = MIA.  
Nu lanseras första numret, det finns alltså sånt intresse att man ger ut ett magasin och magasinet kommer vara återkommande. Även om jag inte själv nördar i just ämnet så är arkitekturen rätt intressant och jag stöttar alla intressen som kan delas litterärt! 

MIA vill vara din inspirations- och informationskälla till framgångsrik arkitektur och byggnation. Genom att visa på enastående metallarkitektur från hela världen och presentera nya produkter, idéer och innovationer, vill MIA visa på både verkligheter och möjligheter. 

Kolla arkitektur i bla plåt hos fotograf Mattias Backström som just nu ställer ut på Abecita i Borås; Arkitekturkulturen – lovely! 

  
Adlibris

Bokus

Och sedan aldrig mer

Monica Blom är en polisinspektör som återvänder till Skåne efter att ha arbetat i Stockholm och Linköping. Snart 40 och ensamstående kan hon flytta på sig och när hon blivit ombedd flytta på sig hittar hon ett jobb i trakterna där hon växte upp. 

Föräldrarna är borta men snabbt återupprättar Monica kontakten med gamla bästisen Challe – och hennes man, ungdomskärleken som också Monica hade ett gott öga till. Snart umgås Monica och Challe inte bara för skojs skull, Challes chef kommunalrådet blir mördad och en av de misstänkta är misstänkt också i mordet på en man på glid veckan innan. 

Det är full fart för Monica, två mord i det avgränsade skånska polisdistriktet under så kort tid. Det är mer än vad hon fick uppleva hos Linköpingspolisen. Där fick hon å andra sidan uppleva andra trista saker och ryktet verkar följa efter henne. Och kanske inte bara ryktet, helt smärtfritt är Monicas flytt inte.  

 
Den här boken fick jag på Kulturkollos Bokälskarmingel under bokmässan, Hoi förlag var välrepresenterat (tack!) och Cecilia Lindblad pitchade sin bok så jag knep den på en gång. Jag är själv från Skåne och den här boken utspelar sig i Skanör-Falsterbo och Vellinge med omgivning. Den speglar det välmående samhället där och jag gillar Monica som vi kommer att få läsa mer om. Det finns en hel del från Och sedan aldrig mer som Lindblad kan skriva vidare om men jag känner inte att det är några ouppklarade punkter. Bara några finurligt placerade indicier som får en att bli nyfiken på mer. Hoppas Lindblad håller som hon lovat och vi får lära känna Monica & co mer. 

Adlibris

Bokus

CDON

Release me 15/9

I veckan var det dax för säsongens första Release me på Kulturhuset, Stockholm. Fyra högaktuella författare pratar om sina böcker med programledare Mats Almegård. Första halvan inleddes med Duraid Al-Khamisi och Stina Stoor.  

Al-Khamisi har precis kommit ut med Regnet luktar inte här. En poetisk titel på en bok som beskrivs ha sina poetiska passager med längtan och minnen. Men samtidigt en väldigt politisk bok som är oerhört rätt i tiden. Upptakten till boken kom av att Al-Khamisi som är journalist blev kontaktad på twitter (!) av förlaget efter en artikel. Författaren tvekade inte utan hoppas han nu har skrivit en visserligen personlig bok som samtidigt skildrar de många krigen i Irak, för den resa som han och hans familj har gjort är på inget sätt unik. 

Al-Khamisi var bara åtta år när hans familj 1994 flydde från Irak och kom till Gotland i en liten  fiskebåt bara några månader efter Estoniakatastofen. Trots rädsla för både havet och färjor så fanns det inget val för människorna som flydde. Man var tvungen att fly, Al-Khamisis familj klarade sig, en del gör det inte. Som den man som fortfarande finns i Al-Khamisis tankar, mannen som dog av en hjärtattack där i den comtainerliknande lilla båten och som enligt havets lag dumpades anonymt överbord. Vet hans familj vad som hände honom? Mannens öde är en av orsakerna som gör att det är viktigt för Al-Khamisi att belysa att fly verkligen inte är någon utflykt och att vi – alla – bör engagera oss!  

Det viktigaste var inte att berätta en berättelse isolerad utan att sätta berättelsen i ett sammanhang och därför är det inte en självbiografisk ensam röst vi hör utan ett antal  människor med drömmar och farhågor, rädsla och förtryck. Författaren försöket skildra vad som händer när man ”flytt färdigt” och ett nytt liv väntar. Hans föräldrar, exempelvis, är oerhörda patrioter vad gäller Sverige och bär en enorm tacksamhetsbörda. Sverige har räddat dem och säkrat deras barns framtid. Men boken har flera perspektiv, varje person har sin berättelse och sin syn på flyk(tingar). Genom intervjuer och skildringar möter vi tankar och tyckanden som bryter mot varandra, bara för att man är flykting behöver man ha gemensamma åsikter eller upplevelser. 
Med sin bok vill Al-Khamisi visa på hur vi (fortfarande) exkluderar och segregerar i Sverige. Hur kan vi bättre jobba med integration och inkludering? Det kan inte författaren ge något svar på, men alla de som är ute i förorterna, vi borde lyssna på dem och deras erfarenheter. Boken skall förhoppningsvis också vara något som dessa exkluderade kan känna igen sig i. Så att de också har något att identifiera sig med. Också den osynliga exkluderingen är viktig att tänka på. 

Stina Stoor är aktuell med en novellsamling – Bli som folk – som innehåller både nya men också redan prisbelönade noveller som Odjura och Gåvan. 

Stoors samtal på scenen var en ganska känslostämd berättelse om tiden för skapandet och bearbetningen av samlingen. Hennes pappa insjuknade i alzheimers och Stoor upplevde hur i takt med att han försvann från henne så försvann hennes barndom, kvar blir minnen som hon nu är själv om att förvalta. Dessa minnen var samtidigt som ett ”guldregn”, säger Stoor, som inspirerade till de korta berättelser hon delar med oss. Stoor beskriver samlingen som självbiografisk men inte sann. För när man skriver, menar Stoor, måste man låta verkligheten bli större och bättre och själva formatet måste få råda. Sedan tidigare har det norrländska tagit stor plats i Stoors språk, detta märks både i viss diaktalt språk och begrepp men också i det berömda svårmodet eller tystheten som kategoriserar Norrlands invånare. 

Efter en kort paus tog sig Almegård an ytterligare två författare, Jesper Weithz och Linna Johansson. 

Vintersystrar är Jesper Weithz nya roman som han beskriver som en tämligen mörk bok som trots allt var rätt rolig att skriva. Det roliga ligger i karaktärsgestaltningarna som stammar från två karaktärer från en pjäs som aldrig blev av men som levde kvar med Weithz och som han kände han måste skriva ned. Under en sjukhusvistelse för blindtarmsinflammation så fanns både tid för att sätta en plot och underlag för hans karaktärer som han redan bestämt skulle ha yrken som räknades till arbetare snarare än tjänsteman. Och det smärtstillande som Weithz fick bidrog till en bra feeling…
Berättelsen har många plan och ett av dem är arbetsförhållandena på sjukhus, karaktärerna är sjuksköterskor. 

Jag existerar inte utan politisk blick, en sådan kommer på köpet. 

Detta är ett citat som Almegård tillskriver Weithz och frågar; Är det här en politisk roman? Nja. Weithz menar att han lägger band på den politiska rösten när han skriver men erkänner han inte heller riktigt vågar skriva så politiskt som Regnet luktar inte här. Men visst ville han belysa åtstramningspolitik och ökade klasskillnader. Den vinter som är genomgående i boken är en mkt enkel metafor hur han ser på Sverige idag. Kallt. 

Förutom det politiska stråket är generationernas svårigheter att tala med och förstå varandra ett genomgående tema i boken. Det är något som Weithz funderat mycket på, hur svårt det kan vara att förhålla sig till andra generationers syn på livet – samtidigt som saker går i arv med klasstillhörighet, missbruk eller andra ödesmättade faktorer. Detta speglas i att bokens två huvudpersoner växer upp i förorter och dysfunktionella familjer. Hur förhåller vi oss till vårt förflutna och hur kan man förlåta och gå vidare. Det är författarens egna tematiska syn på boken. Amina vars mamma flytt från Iran och gjort en så kallad omgjord klassresa. 

Linna Johansson, tjejen dom sa upp sig från Expressen för att skriva en bok och här är den nu – Lollo – åtta år senare och efterlängtad av många, många. Åtta år är Dick inte så dramaturgiskt som man kan tro, Johansson menar att vad som hände var livet – hämta och lämna på dagis och låta allt ta sin tid. Hon säger att hon alltid ältat och har en känsla av att leva med en viss fördröjning. Där andra stövlar vidare sitter hon kvar och funderar. Men nu, efter den här nedskrivna skildringen, kan hon förhoppningsvis lämna sitt 20-årsliv. 

Boken handlar om det där limbo som kan uppstå i livet. Efter gymnasiet skall man köra, framtiden ligger öppen men de här tjejerna i boken hittar inget att köra på, så de kör helt enkelt inte. De driver istället. Romanen är ett sätt att hylla de dåliga relationerna man har och hur de kommer att betyda så mycket i ens liv där och då. Slumpartade möten som inte lovar något och ändå så befinner man sig i just detta. Upplever Johansson det som i alla fall,  mellanrum i tillvaron. 

Programmatiskt håglösa har karaktärerna beskrivits och det var det lättaste för Johansson att väcka till liv vid skrivandet. Hon vill skildra kontrast eller visa på hur livet idag handlar om att leverera. Hur man måste planera för att ta det lugnt. Så hennes bok handlar om de saker som händer när det inte riktigt händer någonting. Idén var att det skall vara en person som kommer från en sagoberättandet bakgrund och som träffar livet och upplever hur verkligheten är större och starkare än någonting annat och tränger sig på. Ingen kan undkomma verkligheten. 

Den du borde frukta

Det är först när Ingrid Elfbergs tredje bok kommer ut som jag gav mig på att läsa. Den du borde frukta handlar om brott i samband med nätdejting. Det handlar inte om date rape utan det handlar om välbeställda män som blir plundrade och försvinner. Tills en av de här försvunna männen dyker upp strypt med buntband och dumpad utanför Göteborg. Inkopplad på fallet blir Torbjörn och Per hos Göteborgspolisen och ju mer de nystar desto mer märker de att de är nån på spåren, det är inte ett fall av utpressning eller maffiamord eller crime of passion. Fler rapporterat saknade män verkar ha träffat ”någon speciell” innan de försvann och fenomenet växer utanför Sverige – är man en internationell liga på spåren?  

 Stojan arbetar tillsammans med Torbjörn och Per och har det besvärligt, mamman verkar ha fått Alzheimers och systern bor för långt bort för att kunna dela bördan. Men så kommer syster Zora på besök, ett långvarigt besök. Zora har brutit upp (totalt!) från Stockholm och känner sig tom och misslyckad som återvänder till barndomens förort där brorsan bor. För att stärka sitt självförtroende så skaffar hon sig en profil på en dejtingsida och snart är hon fast i bekräftelsekarusellen. Det blir en hel del dråpliga historier och träffar men snart träffar hon drömprinsen, Carl. Carl är perfekt och alldeles alldeles underbar. För bra för att vara sann … 

Så har vi den kursiva rösten. En röst som är oerhört bitter (men med rätta!) och driven. Rösten berättar hur den hämnas på sin far och de som gjort henne så illa. Rösten berättar också hur den lindar rika män hon träffar på nätet kring lillfingret och hur hennes ”kumpan” hjälper henne bli av med männen efter att de tagit allt de har. Så träffar rösten en man som verkar perfekt. Helt underbar. För bra för att vara sann …

Det här är en historia om kärlek på nätet, vad vi tänker om det och hur vanligt det blivit men också vad som skulle kunna hända ifall det går illa. Det handlar om hur hur nätet både för människor närmare och hur nätet skapar distans. Min enda invändning är; inte fan finns det sån uppsjö av rika, vackra och helt underbara män på dejtingsidorna. 

Rödvinsbokcirkeln läser Fahrenheit 451

Senaste klassiker i #rödvinsbokcirkeln var mitt val; Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Det är en bok jag velat läsa länge och som jag brukar köpa på mig exemplar av på antikvariat och bokbord. Jag är fascinerad av titeln som skall syfta till det gradantal som krävs för att bränna böcker (papper). På samma sätt är jag fascinerad av Hitlers bokbål och hur man i diktaturer förbjuder tryckfrihet och försöker göra analfabetism gynnsam. Det är ett smart sätt att få folket att lyda dig, ifall folket endast får utvald information och inte ges möjlighet till att processera eller ifrågasätta denna information så har men en flock som man kan styra hur man vill, med flockens goda minne. Och det är det budskapet jag tar med mig när jag läst Fahrenheit 451. 

Boken beskriver ett dystopiskt men materiellt ytterst välmående samhälle där folket umgås med konstgjorda familjer på stor-Tv. Livet handlar om underhållning och sysselsättning som förhindrar eftertänksamhet. Bilarna går så fort att du måste koncentrera dig på körningen, allmänna träffpunkter har rationaliserats bort till förmån för underhållnings-tv som har utvecklats nåt enormt. Både reklam och program på tv anpassas efter person och du behöver aldrig göra några val, de är redan gjorda för dig. 

I det här samhället verkar Guy Montag. Montag är brandman men med en annan betydelse än vad vi lägger i yrket. Brandmän i det här samhället har den mycket viktiga uppgiften att spåra och förinta böcker. Varför det blivit såhär kommer vi att få antydningar till när Montag börjar ifrågasätta sitt uppdrag och hans chef Beatty skall tala honom till rätta.  

 Bradbury lägger mycket av skulden på  mediesamhället men i grunden finns tanken där. Att människan själv har valt vilken väg den skall gå. 

 Boken är skriven 1958 och är en famtidsberättelse men Bradbury håller saker på en allmän nivå och går inte in i tekniska detaljer, varför den känns tidslös och kan läsas utan att man skrattar åt ”galna idéer”. I bokcirkeln jämförde vi boken både med Kallocain och 1984 och det är väl därför Farenheit 451 också räknas som en klassiker, dess tema är alltid aktuellt och bokens karaktärer brottas med samma problem som vi gör och troligen kommer att göra om 100 år.  

 Rödvinsbokcirkeln gillade överlag boken även om Heléne ville smälta den mer först innan hon kunde diskutera dess budskap. Men vi läste den lite olika. Maria känner ingen sympati för Montag och hans reflektioner i slutet av boken upplevdes av henne och Heléne som närmast urskuldande medans jag tycker att Montag har genomgår uppvaknande och att han i detta inser att också andra personer ifrågasätter det som de lever i men att alla har sitt sätt att hantera … uppgivenhet. 

En annan sak som vi diskuterade var hur vi idag tar till oss information och hur viktigt det är med källkritik. Vi upplever alla hur det allt oftare presenteras information i ljud och bild och hur vi tre alla undviker exempelvis Aftonbladets tv-nyheter. Vi är alla tre snabba läsare och har större behållning av skrivna ordet där vi själva kan ta till oss i egen takt och göra egna betoningar men framför allt hur vi kan processera informationen. Samtidigt finns det fördelar med att göra information ”mer tillgänglig” då man förhoppningsvis når grupper som inte har lika lätt för det skrivna ordet. Poängen borde ligga i förståelsen och inte sättet hur man når den. Ändå kan jag personligen bli irriterad när vår generaldirektör (arbetar på myndighet) kommunicerar endast genom video på vårt intranät. Sättet att inte ge beslutsunderlag i båda former (ljud och skrift) är irriterande men framför allt tycker jag att det är synd att man som ledare inte kan dela med sig av strukturerad information som jag kan återvända till i min egen takt. 

En annan spännande iakttagelse i boken var att Bradbury valt att benämna om inte all så nära på alla tekniska uppfinningar efter levande saker, främst insekter. Bilar är skalbaggar, hörlurar getingar och brandbilen är en salamander. Vi undrade varför han valt att göra så och tror att det kan vara för att få oss läsare att att riktigt reflektera över hur döda våra uppfinningar är, de är endast saker – utan liv – och borde inte spela så stor roll i våra liv som de gör. 

Adlibris

Bokus

CDON

Polarnatt

Nu har jag läst del två i Frida Skybäcks planerade trilogi om systrarna Stiernfors och även om jag inte tyckte Skybäcks tidigare böcker var dåliga så tyckte jag den här var så mycket bättre än de tidigare! Det här är en bok som rymmer mycket, jag är förvånad över att så många historier får plats i boken och den annars ganska begränsade ramberättelsen. 

Redan i första delen, Norrsken, så förstod läsaren att eftersom det finns tre systrar och det är tre böcker så viks en bok för varje syster. Norrsken handlade om Cecilia som gifts bort mot sin vilja efter att ha följt sitt hjärta och råkat i ”omständigheter”. Jag trodde att maken Rousseau skulle visa sig vara inte fullt så hemsk som Cecilia föreställde sig men i Polarnatt får vi – till min glädje – följa Cecilia in i nya äktenskapet och livet som husfru. Och läsningen visar att Cecilias make verkar gå från kyligt charmerande till pressad, ilsk och kusligt nyckfull. Kanske är det huset de bor i som påverkar honom – huset är stort och ogästvänligt och Cecilia nystar upp en mordgåta som läsaren tar del av (spännande!). Eller så är det inte huset i sig utan Cecilias man är helt enkelt pressad över att fabriken inte går som tänkt och deras ekonomiska situation blir ohållbar. Det är lite upp till läsaren att tolka in övernaturligt eller inte här. Cecilia växer bokstavligen i den här boken, hon har mycket att stå i och lär sig handlas med problem. Det är jättekul att se hennes utveckling.  

Och ännu roligare är det att läsa om mellansystern Elisabeth, vars bok detta kan sägas vara. Här pratar vi utveckling! När jag läste Norrsken så drog jag vissa paralleller till Downtown Abbey och det gör jag i den här boken också, en av döttrarnas frigörelse från familjen och de krav som på den tiden lades på en ”adelsfröken”. Likaså kommer jag att tänka på Fröken Frimans krig, båda parallellerna för att jag gillar hur kvinnorna inte är födda egensinniga suffragetter utan vi tar del av kvinnors tankar i tidens möjligheter. Det är inte helt lätt att ställa om sig.   

Nu utspelar sig Skybäcks serie strax innan sekelskiftet och kvinnorörelsen i Sverige växte väl sig kanske stark först efter sekelskiftet men det är ändå oerhört roligt att hon skrivit in denna frigörelse. Elisabeth försöker vara sina föräldrar, främst mamman, till lags men funderar mycket. Efter en misslyckad vistelse hos en tilltänkt friare finner Elisabeth stöd och en helt ny vänskap i sin kammarjungfru Vera. Vera blir stöd både i Elisabets privata känsloliv och mer allmänt när det gäller livet. Genom Vera får Elisabeth kontakt med en omvärld hon inte sett förut och hon inser hur priviligerat hon levt och bestämmer sig för att göra något åt det hon upptäcker. För Elisabeth så öppnar sig en ny värld och hon genomgår en hel del prövningar som förändrar hennes världsbild.  
Nu väntar jag på tredje boken och mer om pimpinetta lillasyster Amelie som fått en greve på kroken. Hoppas den berättelsen blir lika girlpower Och feministiskt uppvaknande som Polarnatt! 

Adlibris

Bokus

CDON