Release me 15/9

I veckan var det dax för säsongens första Release me på Kulturhuset, Stockholm. Fyra högaktuella författare pratar om sina böcker med programledare Mats Almegård. Första halvan inleddes med Duraid Al-Khamisi och Stina Stoor.  

Al-Khamisi har precis kommit ut med Regnet luktar inte här. En poetisk titel på en bok som beskrivs ha sina poetiska passager med längtan och minnen. Men samtidigt en väldigt politisk bok som är oerhört rätt i tiden. Upptakten till boken kom av att Al-Khamisi som är journalist blev kontaktad på twitter (!) av förlaget efter en artikel. Författaren tvekade inte utan hoppas han nu har skrivit en visserligen personlig bok som samtidigt skildrar de många krigen i Irak, för den resa som han och hans familj har gjort är på inget sätt unik. 

Al-Khamisi var bara åtta år när hans familj 1994 flydde från Irak och kom till Gotland i en liten  fiskebåt bara några månader efter Estoniakatastofen. Trots rädsla för både havet och färjor så fanns det inget val för människorna som flydde. Man var tvungen att fly, Al-Khamisis familj klarade sig, en del gör det inte. Som den man som fortfarande finns i Al-Khamisis tankar, mannen som dog av en hjärtattack där i den comtainerliknande lilla båten och som enligt havets lag dumpades anonymt överbord. Vet hans familj vad som hände honom? Mannens öde är en av orsakerna som gör att det är viktigt för Al-Khamisi att belysa att fly verkligen inte är någon utflykt och att vi – alla – bör engagera oss!  

Det viktigaste var inte att berätta en berättelse isolerad utan att sätta berättelsen i ett sammanhang och därför är det inte en självbiografisk ensam röst vi hör utan ett antal  människor med drömmar och farhågor, rädsla och förtryck. Författaren försöket skildra vad som händer när man ”flytt färdigt” och ett nytt liv väntar. Hans föräldrar, exempelvis, är oerhörda patrioter vad gäller Sverige och bär en enorm tacksamhetsbörda. Sverige har räddat dem och säkrat deras barns framtid. Men boken har flera perspektiv, varje person har sin berättelse och sin syn på flyk(tingar). Genom intervjuer och skildringar möter vi tankar och tyckanden som bryter mot varandra, bara för att man är flykting behöver man ha gemensamma åsikter eller upplevelser. 
Med sin bok vill Al-Khamisi visa på hur vi (fortfarande) exkluderar och segregerar i Sverige. Hur kan vi bättre jobba med integration och inkludering? Det kan inte författaren ge något svar på, men alla de som är ute i förorterna, vi borde lyssna på dem och deras erfarenheter. Boken skall förhoppningsvis också vara något som dessa exkluderade kan känna igen sig i. Så att de också har något att identifiera sig med. Också den osynliga exkluderingen är viktig att tänka på. 

Stina Stoor är aktuell med en novellsamling – Bli som folk – som innehåller både nya men också redan prisbelönade noveller som Odjura och Gåvan. 

Stoors samtal på scenen var en ganska känslostämd berättelse om tiden för skapandet och bearbetningen av samlingen. Hennes pappa insjuknade i alzheimers och Stoor upplevde hur i takt med att han försvann från henne så försvann hennes barndom, kvar blir minnen som hon nu är själv om att förvalta. Dessa minnen var samtidigt som ett ”guldregn”, säger Stoor, som inspirerade till de korta berättelser hon delar med oss. Stoor beskriver samlingen som självbiografisk men inte sann. För när man skriver, menar Stoor, måste man låta verkligheten bli större och bättre och själva formatet måste få råda. Sedan tidigare har det norrländska tagit stor plats i Stoors språk, detta märks både i viss diaktalt språk och begrepp men också i det berömda svårmodet eller tystheten som kategoriserar Norrlands invånare. 

Efter en kort paus tog sig Almegård an ytterligare två författare, Jesper Weithz och Linna Johansson. 

Vintersystrar är Jesper Weithz nya roman som han beskriver som en tämligen mörk bok som trots allt var rätt rolig att skriva. Det roliga ligger i karaktärsgestaltningarna som stammar från två karaktärer från en pjäs som aldrig blev av men som levde kvar med Weithz och som han kände han måste skriva ned. Under en sjukhusvistelse för blindtarmsinflammation så fanns både tid för att sätta en plot och underlag för hans karaktärer som han redan bestämt skulle ha yrken som räknades till arbetare snarare än tjänsteman. Och det smärtstillande som Weithz fick bidrog till en bra feeling…
Berättelsen har många plan och ett av dem är arbetsförhållandena på sjukhus, karaktärerna är sjuksköterskor. 

Jag existerar inte utan politisk blick, en sådan kommer på köpet. 

Detta är ett citat som Almegård tillskriver Weithz och frågar; Är det här en politisk roman? Nja. Weithz menar att han lägger band på den politiska rösten när han skriver men erkänner han inte heller riktigt vågar skriva så politiskt som Regnet luktar inte här. Men visst ville han belysa åtstramningspolitik och ökade klasskillnader. Den vinter som är genomgående i boken är en mkt enkel metafor hur han ser på Sverige idag. Kallt. 

Förutom det politiska stråket är generationernas svårigheter att tala med och förstå varandra ett genomgående tema i boken. Det är något som Weithz funderat mycket på, hur svårt det kan vara att förhålla sig till andra generationers syn på livet – samtidigt som saker går i arv med klasstillhörighet, missbruk eller andra ödesmättade faktorer. Detta speglas i att bokens två huvudpersoner växer upp i förorter och dysfunktionella familjer. Hur förhåller vi oss till vårt förflutna och hur kan man förlåta och gå vidare. Det är författarens egna tematiska syn på boken. Amina vars mamma flytt från Iran och gjort en så kallad omgjord klassresa. 

Linna Johansson, tjejen dom sa upp sig från Expressen för att skriva en bok och här är den nu – Lollo – åtta år senare och efterlängtad av många, många. Åtta år är Dick inte så dramaturgiskt som man kan tro, Johansson menar att vad som hände var livet – hämta och lämna på dagis och låta allt ta sin tid. Hon säger att hon alltid ältat och har en känsla av att leva med en viss fördröjning. Där andra stövlar vidare sitter hon kvar och funderar. Men nu, efter den här nedskrivna skildringen, kan hon förhoppningsvis lämna sitt 20-årsliv. 

Boken handlar om det där limbo som kan uppstå i livet. Efter gymnasiet skall man köra, framtiden ligger öppen men de här tjejerna i boken hittar inget att köra på, så de kör helt enkelt inte. De driver istället. Romanen är ett sätt att hylla de dåliga relationerna man har och hur de kommer att betyda så mycket i ens liv där och då. Slumpartade möten som inte lovar något och ändå så befinner man sig i just detta. Upplever Johansson det som i alla fall,  mellanrum i tillvaron. 

Programmatiskt håglösa har karaktärerna beskrivits och det var det lättaste för Johansson att väcka till liv vid skrivandet. Hon vill skildra kontrast eller visa på hur livet idag handlar om att leverera. Hur man måste planera för att ta det lugnt. Så hennes bok handlar om de saker som händer när det inte riktigt händer någonting. Idén var att det skall vara en person som kommer från en sagoberättandet bakgrund och som träffar livet och upplever hur verkligheten är större och starkare än någonting annat och tränger sig på. Ingen kan undkomma verkligheten. 

Annonser

One thought on “Release me 15/9

  1. Ping: Vintersystrar | Booze'n'Books

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s