Duong Thu Huong på Stockholm Literature

Jag måste börja med att ge arrangörerna av Stockholm Literature en eloge – de har valt författarnas samtalspartners med största omsorg. Till seminariet med Duong Thu Huong har man satt in Ebba Witt-Brattström och hon gjorde ett sånt fint arbete med att tolka författarens böcker att hon tackade henne för insikterna. Tyvärr så var seminariet tolkat och endast 45 minuter, vilket gav ganska lite tid för djupare analys. Men det som sades var väldigt insiktsfullt och fick mig oerhört sugen på att läsa.  

 Duong Thu Huongs böcker behandlar frihet och motstånd men framför allt så beskrivs de som stora kvinnoromaner. Under samtalet så återkommer Duong Thu Huong till hur starka de vietnamesiska kvinnorna är, de arbetar tre gånger hårdare än männen säger hon, de är,som bufflar som sliter och drar. Samtidigt så menar hon att även ifall kvinnorna är beroende av männen då är det i Vietnamn kvinnorna som bestämmer och har sista ordet om exempelvis ekonomin. När Duong Thu Huong skriver vill hon föra in verkligheten i böckerna och inte på något sätt skriva om verkligheten, så hennes kvinnoporträtt är precis så som hon upplever den vietnamesiska kvinnan. Vietnamesiska män däremot, beskriver Duong Thu Huong som stenstoder och menar att det är resultatet av att män i generationer gått ut i krig. Relationen mellan kvinna och man och vietnamesiska männens dubbelnatur är tema i Duong Thu Huongs No Man’s Land där Mien tvingas lämna sin kärlek och gå tillbaka till sin make som återvänder skadad men hyllad som hjälte efter ett krig. Ebba Witt-Brattström är blown away av hur Duong Thu Huong beskriver Miens liv men också hur de båda männen i hennes liv ändras med tidens gång och hur läsaren totalt ändrar uppfattning om dem. Mien beskrivs, som alla Duong Thu Huongs kvinnokaraktärer, som något naiv men på ett positivt sätt som gör att berättelsen får en enorm utveckling. Kvinnorna beskrivs som kompromisslösa och kan inte ge upp sina illusioner, de beskrivs som en metafor för Vietnamns sanna själ – men dessa kvinnor, säger Duong Thu Huong, har förutom sin själ också hjärta och allt vad dessa hjärtan kan ställa till med. Skrivandet och kvinnogestaltningarna är ett utlopp för Duong Thu Huongs egna själ, ett sätt för henne att rädda sig själv och sitt inre i en omvärld som är kaotisk.  

 Ebba Witt-Brattström lyfter kvinnorna i böckerna och Duong Thu Huong håller med, men främst så vill hon framhålla att hennes liv kretsar kring kampen. Kampen har blivit hennes mål i livet, det som ger det mening och det som definierar henne som person. Kampen är inget hon utför ensam men genom sitt skrivande vill hon inte bara utforska utan faktiskt sprida sin sanning. Hur hon och hennes generation – men också kommande – måste hitta sin plats i Vietnamns historia och den ständiga strid mot regimen som Duong Thu Huong förespråkar. 

Det är i denna Duong Thu Huongs sanning som Ebba Witt-Brattström fascineras av den realistiska men inte psykologiska framställning där läsaren lotsas framåt genom att författaren tillför ytterligare information hela tiden. Karaktärerna är gestaltade efter sin samtid där de definieras av den förändring de genomgår och den allegoriska utvecklingen gör att läsaren lyfts in i karaktärernas tänkande. 

Duong Thu Huong är ett namn som hörts allt oftare senare tid när Nobels litteraturpris skall utdelas. Det vore roligt ifall en så uttalad feminist skulle vinna. 

Andrei Codrescu på Stockolm Literature 

 

Martina Lowden, själv en exprimentiell författare fick turen att samtala med Andrei Codrescu på Stockholm Literature idag. Jag hade turen att få en biljett av 2244 som precis gett ut Codrescus bok Bibliograv som behandlar den fysiska bokens varande. Boken är skriven som en slags biografi där Codrescus liv framgår i fotnoterna (som är omfångsrika) men författaren själv säger verket är en autobiografi i digitalt skrivande. På Lowdens inledande fråga ifall böckerna är på väg att dö ut så svarar han med glimten i ögat att ja, dessa containrar av text tar kol på oss, vi måste hitta lättare sätt att hantera litteraturen. För även om boken som fysisk atrtefakt kanske inte har någon framtid så tror Codrescu på litteraturens framtid men menar att vi måste förhålla oss till tekniken och omfamna digitaliseringen. 
Det är ett roligt samtal som förs fram av en genuint nyfiken och lyssnande Lowden. Codrescu berättar om sitt första försök att skriva på maskin, vännens maskin i vännens bostad – som avbröts pga vännens väninna som kom på besök och fick Codrescu ur fattningen. Han berättar om när han efter ett framträdande fick frågan ifall internet påverkat hans skrivande kaxigt svarat han påverkar internet – och hur han faktiskt nu i efterhand tror det är sant. Han berättar om hur han redan på 70-talet hittade annorlunda sätt att sprida sina åsikter när han skrev poesi på unga flickors armar. Om hur digitaliseringen faktiskt är miljövänlig men också jämlik där han kör en anekdot om bokhandlaren som inte trodde  kvinnor  kunde hantera de tunga böckerna. Och om hur hans bok hanterar tekniken och digitaliseringen av böcker men också arkiv och bibliotek. När de första ordbehandlarna och datorerna kom varnade stora med lite minne, de programspråk dom möjliggjorde processering då är idag utdöda. Borde vi arkivera även dessa maskinnära språk så att de finns kvar – som en del av vår (litteratur-)historia? 

Det är skönt att ha Lowden där på sin sida, någon som fortfarande lovprisar den fysiska boken och som avslutande fråga ställer hon den om bokens varande som konstnärlig artefakt. Och visst kan Codrescu se att vi människor vill behålla de förmåner som en fysisk bok utgör; lukten och känslan av en bok i handen. Eller för all del, som konst. 

Djupa Ro

Lisa Bjärbos nya bok Djupa Ro ligger bra till i gissningarna inför Augustnomineringarna och det med rätta. Det här är en riktigt riktigt bra bok. Den handlar om fyra ungdomar som återvänder till sin hemort när den femte i gänget, Jonathan som stannade kvar, plötsligt går bort. 

Det handlar om sorg och saknad, om hur outhärdligt svårt det är att mista någon och hur att plötsligt mista någon gör att det är så lätt att skuldbelägga sig själv och undra hur man skulle handlat om man vetat att det var sista gången. Ingen sorg är svårare än någon annan men det som händer vid plötslig bortgång är att det inte finns någon tid innan och alla känslor kommer på samma gång. Bjärbo fångar de här känslorna och presenterar dem med känsla, det här är ingen bok man läser offentligt, för gråta kommer man att göra. 

 Jag vet att det inte borde vara något speciellt men jag är ändå glad att Bjärbo låter oss följa en av killarna i gänget, David, och låter honom vara känslig. 

Efter studenten så valde Davids (outtalade) kärlek att flytta till Uppsala och plugga, David och Ludde drog till Norge för att rensa fisk och spara till en episk roadtripp i USA och Paula var redan på resa, i Asien. Jonathan som blev kvar och nu inte längre finns visar sig vara ett år yngre och hade alltså ett år kvar i skolan så helt självvalt var det inte att stanna kvar men den bild vi läsare får av Jonathan visar på en kille smart och trygg i sig själv men utan vidare drömmar. Nu när vännerna återvänder hem för begravningen så umgås de och talar minnen och börjar fundera på ifall Jonathan var nöjd med livet. Och funderingarna påverkar dem själva och sina individuella val i livet.  

 Det handlar om att växa upp och att hitta sig själv och göra aktiva val i livet. Och att leva livet. 

Vännerna söker tröst hos varandra och delar så mycket, så många minnen. Samtidigt har den här perioden de varit ifrån varandra och ifrån det sammanhang de utgjordeen konstellation på ett ställe – redan smugit in förändringar i dem och deras sätt mot varandra. Det blir aldrig detsamma utan Jonathan men det blir aldrig detsamma oavsett. 

Bjärbo har skildrat så himla fin vänskap i den  här boken och så himla fint om hur det är att växa upp och frigöra sig från sin barndom.  

Vissa böcker är bara sådär, inte speciellt tjocka eller svåra att läsa men innehåller så mycket. Det här är en sån bok, den innehåller ett gäng på fem personer, en person som dör, föräldrar, småstad, växa upp, vänskap och allt är så fint presenterat att jag inte saknar något. Otroligt att författare lyckas med att skriva in så mycket känslor på så lite papper.  Den här boken berörde mig djupt och kanske mest av allt för det där som händer i livet, i boken finns döden centralt men berättelsen är så mycket mer. 

Adlibris

Bokus

CDON

Marian Keyes hos Gudrun Sjödén 

I fredags morse var vi runt 100 kvinnor (ja, endast kvinnor) som samlades i Gudrun Sjödéns butik på Regeringsgatan för att äta eko-frukost och lyssna på Marian Keyes! 

Marian Keyes, chick-littens moder. Jag älskade Vattenmelonen och Sushi för nybörjare och Marian Keyes var den författare som på allvar fick mig börja läsa på engelska – för jag ville läsa hennes böcker så fort som möjligt. Hon är fortfarande den chick-littförfattare jag respekterar mest, hennes böcker har inte bara det romantiska och roliga utan också en del svärta plus att karaktärerna faktiskt utvecklas och det är inte slutet gott allting gott bara för tjejen får en kille. Efter ett tag gled jag ifrån Marian Keyes men efter den här morgonen så känns det som att jag vill be om ursäkt för jag inte läst hennes senaste böcker. För gulligare och ödmjukare författare får man leta efter!  

Marian Keyes inledde morgonen iklädd Gudrun Sjödén men stylad fräckt. Keyes var genuint förälskad i Sverige, första icke-engelska land som tagit in hennes böcker och Gudrun Sjödén. Jag vet faktiskt inte riktigt varför Keyes ”uppträdde” i butiken men det kan ha varit på hennes eget initiativ för hon pratade sig varm om kläderna och delade med sig om en gång när hon fejkade en försening till ett möte bara för att få åka förbi butiken i London och köpa sig en outfit. När vi senare gick över till publikfrågor så var Keyes supergullig och svarade och gav av sig själv – tills …. Hon stannade upp och blev tyst. För Gudrun Sjödén hade kommit. Marian Keyes som alla vi i publiken avgudade blev totally starstruck av att se sin idol.  

 Frågor som Keyes fick under morgonen:

Vilken karaktär är hennes favorit/mest lik henne själv? 

Keyes älskar dem alla och vill dem väl. Hon vet att hon utsätter dem för mycket men hoppas att de får ett bra avslut. Lola Daly i This charmig man ligger hennes kanske lite närmare hjärtat, liksom Lucy Sullivan i debuten. 

Är hon mer nöjd med vissa böcker än andra?

Keyes försöker att inte favorisera och känner att hon lagt ned så mycket jobb och kärlek – och litterär kreativitet – på dem alla. Men visst ligger alltid pågående skrivprojekt henne varmt om hjärtat. När hon skrev The brightest star så kände hon, trots att hon absolut inte är andlig, en ”påverkan” från sin ännu inte födda niece. Därför kommer den boken alltid vara speciell.  

Hämtar hon inspiritation till böckerna från sin familj? Systrar? Vänner?

När Keyes skrev sin första bok så trodde hon aldrig hon skulle skriva fler och efter varje bok känner hon likadant, helt uttömd. Men första boken Vattenmelonen har fem systrar och Keyes har själv fyra syskon (men bröder) så nog måste det finnas något där som hon använt. Keyes älskar sin familj! Hon berättar väldigt kärleksfullt om dem och hur avslappnat hon känner att de umgås. Hon säger också att hon har den roligaste mamman ever! Så sin familjs dynamik har hon definitivt använt sig av i böckerna men individerna är alltid fiktion är hon noga att poängtera.  Hon tycker det känns fel att skriva in någon hon känner i en bok, det skulle inte vara schysst. Men hur en stor familj interagerar har hon kunnat skriva om, för att hon växt upp med stor familj. 

Är Keyes mamma stolt (och glad för) över henne nu? (Jämfört med hur orolig hon måste varit under Keyes vildare år)

Igen, Keyes älskar sin mamma. Men mamman växte upp under en tidsålder där kvinnor inte hade samma självförtroende som idag och som var förutbestämda bli hemmafruar (och mammor). Keyes hoppas verkligen att hennes mamma tar för sig mer nu och är nöjd med livet. Keyes verkar inte bry sig så mycket om vad mamman tycker och tänker om henne utan är genuin i sin omtanke om mamman. Men Keyes bjuder på mammans chock över sexet i första – och kommande – böcker. Och hur mamman kanske inte öser lovod över böckerna men blir upprörd över dåliga recensioner. 

Skrivprocessen?

Oj vad svårt. Varje bok gör henne uttömd och hon tror inte att hon har mer att ge. Men så händer det. Berättelsen kommer till henne och det börjar alltid med kvinnan. Som får en berättelse – utifrån observationer i omgivningen, Keyes skriver inte in omgivningen (vänner) i sina böcker men hon är alltid observant på omgivningen och funderar över hur personer tänker och handlar. 

När Keyes börjar skriva så tänker hon jättemycket på karaktären, bygger upp hennes liv och verkligen förstår vem hon är och hur hon beter sig. Även om långt ifrån allt som Keyes vet om sin karaktär och allt dom hon skriver ned kommer med i boken så finns det där, under processen. 

Keyes har problem med att hoppa i berättelsen under skrivprocessen, kronologi kan man fixa i efterhand, liksom meningsbyggnad, det viktiga är att hon skriver. Hon betonar att som författare tycker hon det är det viktigaste, att skriva. 

Upplevde hon några motgångar i början av karriären?

Nej inte riktigt, Keyes säger hon var så lyckligt lottad att hon blev utgiven av första förlaget hon skickade manus till. Det ledde till att hon i början inte hade någon agent men ett förlag, ett lyxproblem. Och hade hon fått avvisande i början hade hennes dåliga självförtroende troligen fått henne att ge upp. 

Psykiskt ohälsa och hennes öppenhet om detta. 
Keyes har alltid varit öppen om sina egna problem och har också skrivit om både alkoholism och depression (det här mörka som gör att så många känner djup i hennes böcker trots genren) och hon det är oerhört viktigt att prata om det. Depression är inget som försvinner, det är en kronisk sjukdom som Keyes alltid kommer behöva leva med och behandla medicinskt.

Keyes nyaste bok Kvinnan som stal mitt liv blir nästa bok jag läser – jag tror den är lika bra som jag kommer ihåg att hennes tidigare var 💕

Adlibris

Bokus

CDON

Constant reader, nu också förlag

Linda Skugge tar sitt Constant reader ett steg vidare och ger nu också ut böcker. Förutom en samlingsvolym av sina egna Saker under huden och Det här är inte en bok så kommer nu alltså Åsa Mobergs debut Andra resan till Folkstone och Nina och Simone -ett feministiskt drömspel av Nina Lekander ut under förlagets namn. 

För att fira detta bjöd förlaget in till en kväll med mingel och boksnack med Moberg och Lekander, dessa två av svenska feministiska debattens härförare som de kallade sig, under ledning av Annina Rabe. Det blev ett alldeles för kort men jättekul och intressant samtal där författarna bjöd på sig själva. Jag ser verkligen fram emot att läsa deras böcker och väntar med spänning på hur förlaget Constant reader kommer utvecklas.  


 Åsa Moberg har gett ut en massa böcker men nu under Constant reader så är det hennes debutroman som är aktuell. Boken handlar om Nina, en 14-15-åring som för andra gången reser till Folkstone och har ett mission: bli av med oskulden. Men det handlar också om en ung kvinna med fruktansvärd ångest inför livet, att en inte skall hinna med allt, inte hinna vara som alla andra och tankar kring att vara som alla andra. Moberg har inte vågat läsa den sen den kom ut och nu när hon gjorde det så reflekterar hon över att den innehåller mer politik än vad hon kommer ihåg. Rabe påtalar att det hela tiden i romanen finns en diskrepans mellan ”drömmen om hur kärleken är” och hur ”verklighetens knullandet är en snuskig historia” (citat). Detta håller Moberg med om och samtidigt som hon lyfter den mer öppna debatt som finns idag, skillnaden mellan då och nu – innan porrsamhället fanns, och det positiva i tex Ligga med P3 så menar hon att att romanen behandlar ett bestående existensiellt problem: att bli en självständig kvinna. Osäkerheten inför sex är något som består. Personen är alltid okunnig innan den har erfarenhet och skräcken att vara annurlunda finns säkert hos oss alla.  

 Nina Lekander har också hon en hel del bakom sig, flera romaner som handlat om kärlek och tvåsamhet men också om att förlora sin mamma. Constant reader ger ut Nina och Simone – ett feministiskt drömspel, en pjäs som Lekander beskriver som ”en icke uppsatt grunkemojka för tv” som handlar om bland annat den spanska historien och deras bestående problem men katolicisms och preventivmedel osv och avslutar med ”allt har gått åt helvete”. En lite mer precis beskrivning ger Rabe; en samling av de framstående feministiska kvinnorna som utmynnat i en burlesk seans där de samtalar om hur det är idag. 

Vis av tidigare erfarenhet har Lekander valt ut ett antal personer för att få en didaktisk begränsing. Hon har valt ut de feministiska ikoner som heter Nina eller Simone. Rabe påpekar att det kan vara något svårt för läsaren i början att hålla reda på dessa kvinnor med samma namn. Boken bygger mycket på autentiska citat, kan ibland vara något undervisande och Lekander ber om ursäkt för att det kan vara tråkigt men skyller på Skugges återkoppling som redaktör att hennes tre döttrar måste få veta, få lära sig. Och responsen har blivit positiv: boken kan jämföras med genuskurs A, men roligare!  

 Men tro inte detta är en torr historielektion, Lekander har skrivit in dessa personer som karaktärer där ex Nina Björk är den ordentliga som niar Beauvoir när de andra duar henne (dvs Lekanders uppfattning av personligheterna). 

Samtalen avslutades med en diskussion om dagens feministiska debatt, tycker författarna att feminismen går i vågor? Rabe tycker sig se saker som återkommer. Moberg håller med men betonar att det går framåt, vissa saker är entydigt bättre, synen på den ensamstående mamman och lesbisk kärlek tex.. Lekander och Rabe håller med, hela HBTQ-rörelsen och begreppet queer är idag mycket mer öppet än vad det tidigare var.

Vidare nämner Moberg kampen mellan de två könen och tror inte att vi får svaret på denna konstruktion (eller inte!) under hennes livstid. Fredrika Bremer och Elin Wägner var båda barnlösa men var tvungna att hylla moderskapet för att berättiga sin plats i samhällsdebatten. Simone de  Beauvoir var den första som faktiskt kunde prata om frivillig barnlöshet och Rabe konstaterar att det fortfarande för många är det mest provokativa hon sagt. 

Lekander tar i frågan om könens krig upp 60-talets ”fredsfeminister”, Lekander håller inte med om synen att världen blir fredligare med kvinnor vid maken utan att både kvinnor och män hamnar i det läge att själva makten tar över positionen. 

Rabe säger att delvis har vi nya frågeställningar idag och frågar ifall gamla feminister känner igen sig i dagens debatt. Moberg svarar att hon personligen gillar alla inriktningar men älskar dagens unga feminister och tycker de är mer intressanta än vad hennes egen generation någonsin var. Lekander håller med och tänker högt om hur det tidigare var svårare att ta upp frågor, att finns underlag. Idag finns inte bara ett öppnare klimat utan också utbildningar osv.. Moberg tycker att vi skall vara glada över att det idag är öppnare och att det inte är män mot kvinnor utan person/grupp mot person/grupp. Det är härligt att höra dessa båda ”ikoner” vara så öppna för andra åsikter och se det större syftet. 

Lekander påekar att deras generation inte hade någon dokumentation, varför en hel del av deras arbete försvinner med tiden. Det är så man skriver ut sig själv ur historien avslutar Rabe (med glimten i ögat). 

Kolbarnet

Kolbarnet av Monica Kristensen utspelar sig på Svalbard och ”staden” Longyearbyn. Det är en fantastisk plats för en deckare då det är litet, alla känner till alla och dessutom avskärmat. Lägg till klimatet som vintertid tvingar folk inomhus. 

I Kolbarnet, som faktiskt är del 2 i en serie om brott på Svalbard, så försvinner en liten flicka från förskolan Kolbarnet. Förskräckt hoppas man att hennes alkoholiserade pappa tagit henne men det finns inga spår. Och det är vinter och så kallt att även påklädda förfryser kroppsdelar.  

 Samtidigt som läsaren får sig en liten historielektion om kolgruvorna vid Longyearbyn så tar vi del av innevånarnas vardag i det här samhället som lever som på undantag. Det är många personer och ibland har jag lite svårt att hålla reda på dem, vilket är synd. Värre är att texten hackar, jag vet inte om det är för att det är en ovan författare vars nischade plats för brott fått redaktörerna att se mellan fingrarna eller ifall det är slarvig översättning. Det stör mig och tyvärr blir läsupplevelsen inte så kul – detta trots att jag varit på Svalbard och bekantas barn gått på Kolbarnet. Jag såg fram emot att läsa den här berättelsen! 

Helt fel är det inte. Det är ett spännande upplägg och geohistoriskt säkert intressant. 

Vintersystrar

Jag har läst så många bra böcker på sistonde, känns det som. En av dessa som berörde mig var Jesper Weithz Vintersystrar. Jag hörde Weithz berätta om boken på Release me i september och lockades då av hans socialpolitiska engagemang där berättelsen inte bara var den om två kvinnors vänskap utan också om det kalla klimatet i Sverige gällande vårdsektorn – och utanförskap. 

Amina och Lollo lär känna varandra som brevvänner i högstadieelevernas och har sedan dess hängt samman. Trots att Amina är en mycket mer utåtriktad tjej än var Lollo är så är det två ensamma själar som hittar varandra. Båda har mammor som har det problematiskt men hos Amina så håller fasaden utåt medans Lollo blir påhoppad både för det ena och det andra. 

Idag arbetar de båda två som sjuksköterskor,  samma avdelning till och med. Amina är dessutom ensamstående mamma och Lollo har ett kraschat förhållande bakom sig – bokstavligt kraschat. Berättelsen som läsaren får är den om kvinnorna idag men med tillbakablickar på barndomen och uppväxten. Idag sliter de på sjukhuset och försöker få privatlivet att gå ihop. Lollo har en stark röst i avdelningens ”protestgrupp” och när Amina inleder ett förhållande med en högre chefsläkare så förstår hon att det är det ultimata sveket mot Lollo.  

 Trots att Amina och Lollo har sökt sig till varandra där de ser någon som har det lika illa så ser de ju varandra och det kan betyda så mycket för vänskap att bara veta den andra förstår. Därför är de vänner idag även ifall de egentligen har vuxit från varandra. Hela berättelsen är om deras vänskap och hur viktigt det är att ha någon, ensam är inte stark. Weithz hat skildrat det riktigt bra och jag känner för både Amina och Lollo men också för relationen. Den kalla vintern genomsyrar det hela. 

Adlibris 

Bokus

CDON

#rödvinsbokcirkeln cirklar När hundarna kommer

I en bokcirkel är det kul att få nya perspektiv och förstå hur andra tolkar saker. Jag upplever det som att man kommer närmare författaren. När Rödvinsbokcirkeln läste Jessica Schiefauers När hundarna kommer så var vi samstämmigt hänförda – och ändå kunde vi diskutera boken. Det, är bästa betyget. 

Berättelsen är den om Ester och Isak som blir handlöst förälskade, så där helt uppslukat som man kanske är bara när man är tonåring. Berättelsen är också den om Isaks lillebror Anton som finner uppmärksamhet hos en kille som inte är någon drömkille precis. 

Det är ingen hemlighet att Schiefauer inspirerats att undersöka våldets drivkrafter i boken efter mordet på John Hron och berättelsen är stundtals brutal. Det är ju det här när någon plågar djur i böcker … Här blir det extra smärtsamt för Anton är en sann djurvän och hundälskare men sen ser han mellan fingrarna när den här hårda snubben är ett svin. Det är sådana här sublima gestaltningar som gör att Schiefauer är en fröjd att läsa. Boken går fort att läsa, både för att texten är luftig men också för att den är drivande. Men berättandet är så himla bra, det finns så mycket outtalat mellan raderna att det blir fylligt ändå.  

Gillar Schiefauer ännu mer efter det här 💕 🍷  

I cirkeln pratade vi om mycket om hur Anton kunde göra som han gjorde, vad fanns det som lockade så med den hårda jargong som gänget han började hänga med hade? Var det kärlek? Kan kärleken göra en så blind? 

Vi pratade om den olustiga känsla vi fick när det även i Ester och Isaks kretsar inte sågs som udda att gilla nationalromantik och idealiserade av symboler som förknippas med vit makt. Jag tänker på Annika Norlin och hennes Last night bus – hur en i sin ungdom kan göra märkliga val – tänk om en av de där Ultima Thule-killarna hade raggat på henne. Då hade vi kanske inte haft Annika och Hello Saferide med de insiktsfulla texterna. 

Vi diskuterade många saker, föräldrars vanmakt och hur händelsen med Anton nästan tvingar in Ester och Isak i ett osunt förhållande där kärleken stiger åt sidan men knyter dem närmare varandra än tidigare. Vad som är mest hemskt, att förlora ett barn eller leva med att ditt barn gjort något oförlåtligt – eller att behöva leva med vetskapen att jämförelsen kan göras? Det här är en jättebra bok att diskutera och vi behövde egentligen ingen hjälp men vi ville ändå inviga kortleken Bokklubben som Lo Söllgårds förlag sponsrat oss med. Kortet för kvällen blev ; 

 Jag tycker det är en strålande idé och hög kvalitet på korten(s innehåll). Vi pratade om att vi inte fått någon inblick alls i den här snubben som Anton umgicks med och hur han tänkte. Vi var inte helt överens om huruvida han var en renodlad psykopat med låg intelligens eller en kille som förtryckte sina känslor. Men vi var överens om att vi inte vill läsa hans historia och att även om han är ett offer för sin uppväxt (där vi antar frånvarande och icke-intellektuella föräldrar samt generellt bristande intresse) så förlåter det ingenting. 

Läs När hundarna kommer! Vi rekommenderar den starkt! 

Adlibris

Bokus

CDON

Bokmässan: Cilla Naumann – Bära barnet hem

En av få programpunkter jag gick på under årets mässa var Cilla Naumann på Litteraturscenen. Naumann pratade om sin senaste bok, Bära barnet hem, en bok som berört sina läsare och som är otroligt fin. Boken handlar om att vara mor, hitta mor, förlora mor, sakna mor … Mödraskap helt enkelt, eller hur svårt det kan vara, det där enkla – mödraskap.  

 
Boken är en mix av självupplevda erfarenheter och fiktiv historia. Naumann har efter ofrivillig barnlöshet adopterat tre barn från Colombia och i boken följer vi Naumanns sprudlande glädje över att bli mamma, hennes oro över att inte räcka till, tacksamheten för moderskapet och funderingar över familj, tillhörighet och minnen. Hon berättar att den helt fiktiva delen i boken – som handlar om den idag vuxna Ana som vuxit upp på barnhem – kom till henne redan när hon besökte Bogota för mer än 20 år sedan. Den colombianskan magiska realismen är inget som Naumann försökt efterhärma men den märks kanske ändå i Anas berättelse. Ana barnhemsbarn som vuxit upp på kloster, nu arbetar hon som barnflicka och hemhjälp mittemot ett barnhem. Anas berättelser om föräldrar som kommer till barnhemmet blir som ett vittne till Naumann, när hon kom till barnhemsdörren. Samtidigt är Ana en vuxen kvinna utan erfarenhet av att ha en mamma eller ett hem men som nu skall i sitt yrke sköta just detta, barn och hem. Idag älskar barnen henne men snart kommer hon vara förskjuten, hon har upplevt detta hos andra familjer och bävar dagen då pojken som hon nu är närmast av allt i livet skall växa ifrån henne. Ana tänker mycket på vad hon bör och vad hon skall känna och göra men det etiska perspektivet spänner över flera dimensioner. 

Förutom tillbakablickarna till Bogotá och kärleken till barnen som kom till familjen så berättar Naumann om när hon följde med sin äldste son tillbaka till Bogotá för att träffa hans biologiska mamma som han hittat på Facebook. Då, när Naumann adopterade, var det mer än nu ett stort hemlighetsmakeri kring ogifta mödras identiteter. Barnhemmen skyddade mödrarna och det var inte mycket information som Naumann och hennes man kunde förmedla till sina barn. Idag, med internet och FB, så är saker och ting helt annorlunda och träffen med den biologiska mamman var inte bara för sonen förlösande utan också för Naumann, som upplevde mötet som ett möte mellan två mödrar som äntligen fick tacka och uppskatta varandra. Naumann vill inte berätta sin sons historia. I boken får vi inte följa mötet, eller jo, men först i efterhand. Naumanns irrationella skräck att förlora sin son men hur det inte blev så, istället fick hon något. Jag tror inte någon mamma eller förälder kan läsa denna självutlämnande del utan att gråta. Jag är självvald barnlös men fann just de styckena oerhört gripande. 

Med boken sträcker sig Naumanns moderskap sig över hela jorden säger hon själv, det är mammor på flera lager. Naumanns har upplevt sorg och att lämna (missfall) så hon tycker hon kan sätta sig in i den saknad som kan uppstå – även vid adoption. Samtidigt beskriver hon sin familjebildning så kärleksfullt och låter oss läsare följa Anas egna rotlöshet som hon gör allt att förebygga hos se barn hon passar. Det finns också en aspekt på rötter och minnen när Naumanns  mamma gick in i demens och pappan inte längre finns. Relationen till Naumanns mamma beskriver hur de gemensamma minnena blir Naumanns, att själv, ensam, förvalta. Och  samtidigt så växer barnen och skapar sig egna, nya minnen. Livet har sin gång.  

 

När man läser boken så är staden Bogotá  nästan beskriven som en karaktär i boken. Naumann erkänner att platsen spelar roll och är viktig. Det är en imponerande stad som för Naumann är starkt mytologisk och laddad. Staden har gett henne hennes barn. De har återvänt och där har barnens mödrar vandrat och levt under barnens uppväxt. Bogotá var början på Naumanns moderskap. En väldigt, väldigt fint skriven berättelse som berör. 

Adlibris

Bokus

CDON

Bli som folk

Stona Stoor är aktuell med en novellsamling, Bli som folk. Samlingen innehåller även tidigare publicerade novellerna Ojura och Gåvan (radio) och har man läst (hört) dessa så vet man vilken stämning man kan förvänta sig av Bli som folk. Det är en särpräglad stämning, både lite olycksbådande och samtidigt hoppfull. Det finns något eget som är intressant minst sagt, något som man som läsare inte alls vet hur det skall gå med. 

Novellerna utspelar sig i Stoors hemtrakter, i ett kargt och glesbefolkat landskap där alla känner (till) alla och där skvaller lever vid sidan om erkännande. Titeln är talande. 

Vad jag älskar allra mest med samlingen är hur novellerna knyter an till varandra, jag önskar att fler novellister som ger ut samlingar skulle göra så. Bara en liten antydning så där så har du en berättelse med flera bottnar.  

 Adlibris

Bokus

CDON