Constant reader, nu också förlag

Linda Skugge tar sitt Constant reader ett steg vidare och ger nu också ut böcker. Förutom en samlingsvolym av sina egna Saker under huden och Det här är inte en bok så kommer nu alltså Åsa Mobergs debut Andra resan till Folkstone och Nina och Simone -ett feministiskt drömspel av Nina Lekander ut under förlagets namn. 

För att fira detta bjöd förlaget in till en kväll med mingel och boksnack med Moberg och Lekander, dessa två av svenska feministiska debattens härförare som de kallade sig, under ledning av Annina Rabe. Det blev ett alldeles för kort men jättekul och intressant samtal där författarna bjöd på sig själva. Jag ser verkligen fram emot att läsa deras böcker och väntar med spänning på hur förlaget Constant reader kommer utvecklas.  


 Åsa Moberg har gett ut en massa böcker men nu under Constant reader så är det hennes debutroman som är aktuell. Boken handlar om Nina, en 14-15-åring som för andra gången reser till Folkstone och har ett mission: bli av med oskulden. Men det handlar också om en ung kvinna med fruktansvärd ångest inför livet, att en inte skall hinna med allt, inte hinna vara som alla andra och tankar kring att vara som alla andra. Moberg har inte vågat läsa den sen den kom ut och nu när hon gjorde det så reflekterar hon över att den innehåller mer politik än vad hon kommer ihåg. Rabe påtalar att det hela tiden i romanen finns en diskrepans mellan ”drömmen om hur kärleken är” och hur ”verklighetens knullandet är en snuskig historia” (citat). Detta håller Moberg med om och samtidigt som hon lyfter den mer öppna debatt som finns idag, skillnaden mellan då och nu – innan porrsamhället fanns, och det positiva i tex Ligga med P3 så menar hon att att romanen behandlar ett bestående existensiellt problem: att bli en självständig kvinna. Osäkerheten inför sex är något som består. Personen är alltid okunnig innan den har erfarenhet och skräcken att vara annurlunda finns säkert hos oss alla.  

 Nina Lekander har också hon en hel del bakom sig, flera romaner som handlat om kärlek och tvåsamhet men också om att förlora sin mamma. Constant reader ger ut Nina och Simone – ett feministiskt drömspel, en pjäs som Lekander beskriver som ”en icke uppsatt grunkemojka för tv” som handlar om bland annat den spanska historien och deras bestående problem men katolicisms och preventivmedel osv och avslutar med ”allt har gått åt helvete”. En lite mer precis beskrivning ger Rabe; en samling av de framstående feministiska kvinnorna som utmynnat i en burlesk seans där de samtalar om hur det är idag. 

Vis av tidigare erfarenhet har Lekander valt ut ett antal personer för att få en didaktisk begränsing. Hon har valt ut de feministiska ikoner som heter Nina eller Simone. Rabe påpekar att det kan vara något svårt för läsaren i början att hålla reda på dessa kvinnor med samma namn. Boken bygger mycket på autentiska citat, kan ibland vara något undervisande och Lekander ber om ursäkt för att det kan vara tråkigt men skyller på Skugges återkoppling som redaktör att hennes tre döttrar måste få veta, få lära sig. Och responsen har blivit positiv: boken kan jämföras med genuskurs A, men roligare!  

 Men tro inte detta är en torr historielektion, Lekander har skrivit in dessa personer som karaktärer där ex Nina Björk är den ordentliga som niar Beauvoir när de andra duar henne (dvs Lekanders uppfattning av personligheterna). 

Samtalen avslutades med en diskussion om dagens feministiska debatt, tycker författarna att feminismen går i vågor? Rabe tycker sig se saker som återkommer. Moberg håller med men betonar att det går framåt, vissa saker är entydigt bättre, synen på den ensamstående mamman och lesbisk kärlek tex.. Lekander och Rabe håller med, hela HBTQ-rörelsen och begreppet queer är idag mycket mer öppet än vad det tidigare var.

Vidare nämner Moberg kampen mellan de två könen och tror inte att vi får svaret på denna konstruktion (eller inte!) under hennes livstid. Fredrika Bremer och Elin Wägner var båda barnlösa men var tvungna att hylla moderskapet för att berättiga sin plats i samhällsdebatten. Simone de  Beauvoir var den första som faktiskt kunde prata om frivillig barnlöshet och Rabe konstaterar att det fortfarande för många är det mest provokativa hon sagt. 

Lekander tar i frågan om könens krig upp 60-talets ”fredsfeminister”, Lekander håller inte med om synen att världen blir fredligare med kvinnor vid maken utan att både kvinnor och män hamnar i det läge att själva makten tar över positionen. 

Rabe säger att delvis har vi nya frågeställningar idag och frågar ifall gamla feminister känner igen sig i dagens debatt. Moberg svarar att hon personligen gillar alla inriktningar men älskar dagens unga feminister och tycker de är mer intressanta än vad hennes egen generation någonsin var. Lekander håller med och tänker högt om hur det tidigare var svårare att ta upp frågor, att finns underlag. Idag finns inte bara ett öppnare klimat utan också utbildningar osv.. Moberg tycker att vi skall vara glada över att det idag är öppnare och att det inte är män mot kvinnor utan person/grupp mot person/grupp. Det är härligt att höra dessa båda ”ikoner” vara så öppna för andra åsikter och se det större syftet. 

Lekander påekar att deras generation inte hade någon dokumentation, varför en hel del av deras arbete försvinner med tiden. Det är så man skriver ut sig själv ur historien avslutar Rabe (med glimten i ögat). 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s