#rödvinsbokcirkeln cirklar När hundarna kommer

I en bokcirkel är det kul att få nya perspektiv och förstå hur andra tolkar saker. Jag upplever det som att man kommer närmare författaren. När Rödvinsbokcirkeln läste Jessica Schiefauers När hundarna kommer så var vi samstämmigt hänförda – och ändå kunde vi diskutera boken. Det, är bästa betyget. 

Berättelsen är den om Ester och Isak som blir handlöst förälskade, så där helt uppslukat som man kanske är bara när man är tonåring. Berättelsen är också den om Isaks lillebror Anton som finner uppmärksamhet hos en kille som inte är någon drömkille precis. 

Det är ingen hemlighet att Schiefauer inspirerats att undersöka våldets drivkrafter i boken efter mordet på John Hron och berättelsen är stundtals brutal. Det är ju det här när någon plågar djur i böcker … Här blir det extra smärtsamt för Anton är en sann djurvän och hundälskare men sen ser han mellan fingrarna när den här hårda snubben är ett svin. Det är sådana här sublima gestaltningar som gör att Schiefauer är en fröjd att läsa. Boken går fort att läsa, både för att texten är luftig men också för att den är drivande. Men berättandet är så himla bra, det finns så mycket outtalat mellan raderna att det blir fylligt ändå.  

Gillar Schiefauer ännu mer efter det här 💕 🍷  

I cirkeln pratade vi om mycket om hur Anton kunde göra som han gjorde, vad fanns det som lockade så med den hårda jargong som gänget han började hänga med hade? Var det kärlek? Kan kärleken göra en så blind? 

Vi pratade om den olustiga känsla vi fick när det även i Ester och Isaks kretsar inte sågs som udda att gilla nationalromantik och idealiserade av symboler som förknippas med vit makt. Jag tänker på Annika Norlin och hennes Last night bus – hur en i sin ungdom kan göra märkliga val – tänk om en av de där Ultima Thule-killarna hade raggat på henne. Då hade vi kanske inte haft Annika och Hello Saferide med de insiktsfulla texterna. 

Vi diskuterade många saker, föräldrars vanmakt och hur händelsen med Anton nästan tvingar in Ester och Isak i ett osunt förhållande där kärleken stiger åt sidan men knyter dem närmare varandra än tidigare. Vad som är mest hemskt, att förlora ett barn eller leva med att ditt barn gjort något oförlåtligt – eller att behöva leva med vetskapen att jämförelsen kan göras? Det här är en jättebra bok att diskutera och vi behövde egentligen ingen hjälp men vi ville ändå inviga kortleken Bokklubben som Lo Söllgårds förlag sponsrat oss med. Kortet för kvällen blev ; 

 Jag tycker det är en strålande idé och hög kvalitet på korten(s innehåll). Vi pratade om att vi inte fått någon inblick alls i den här snubben som Anton umgicks med och hur han tänkte. Vi var inte helt överens om huruvida han var en renodlad psykopat med låg intelligens eller en kille som förtryckte sina känslor. Men vi var överens om att vi inte vill läsa hans historia och att även om han är ett offer för sin uppväxt (där vi antar frånvarande och icke-intellektuella föräldrar samt generellt bristande intresse) så förlåter det ingenting. 

Läs När hundarna kommer! Vi rekommenderar den starkt! 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Bokmässan: Cilla Naumann – Bära barnet hem

En av få programpunkter jag gick på under årets mässa var Cilla Naumann på Litteraturscenen. Naumann pratade om sin senaste bok, Bära barnet hem, en bok som berört sina läsare och som är otroligt fin. Boken handlar om att vara mor, hitta mor, förlora mor, sakna mor … Mödraskap helt enkelt, eller hur svårt det kan vara, det där enkla – mödraskap.  

 
Boken är en mix av självupplevda erfarenheter och fiktiv historia. Naumann har efter ofrivillig barnlöshet adopterat tre barn från Colombia och i boken följer vi Naumanns sprudlande glädje över att bli mamma, hennes oro över att inte räcka till, tacksamheten för moderskapet och funderingar över familj, tillhörighet och minnen. Hon berättar att den helt fiktiva delen i boken – som handlar om den idag vuxna Ana som vuxit upp på barnhem – kom till henne redan när hon besökte Bogota för mer än 20 år sedan. Den colombianskan magiska realismen är inget som Naumann försökt efterhärma men den märks kanske ändå i Anas berättelse. Ana barnhemsbarn som vuxit upp på kloster, nu arbetar hon som barnflicka och hemhjälp mittemot ett barnhem. Anas berättelser om föräldrar som kommer till barnhemmet blir som ett vittne till Naumann, när hon kom till barnhemsdörren. Samtidigt är Ana en vuxen kvinna utan erfarenhet av att ha en mamma eller ett hem men som nu skall i sitt yrke sköta just detta, barn och hem. Idag älskar barnen henne men snart kommer hon vara förskjuten, hon har upplevt detta hos andra familjer och bävar dagen då pojken som hon nu är närmast av allt i livet skall växa ifrån henne. Ana tänker mycket på vad hon bör och vad hon skall känna och göra men det etiska perspektivet spänner över flera dimensioner. 

Förutom tillbakablickarna till Bogotá och kärleken till barnen som kom till familjen så berättar Naumann om när hon följde med sin äldste son tillbaka till Bogotá för att träffa hans biologiska mamma som han hittat på Facebook. Då, när Naumann adopterade, var det mer än nu ett stort hemlighetsmakeri kring ogifta mödras identiteter. Barnhemmen skyddade mödrarna och det var inte mycket information som Naumann och hennes man kunde förmedla till sina barn. Idag, med internet och FB, så är saker och ting helt annorlunda och träffen med den biologiska mamman var inte bara för sonen förlösande utan också för Naumann, som upplevde mötet som ett möte mellan två mödrar som äntligen fick tacka och uppskatta varandra. Naumann vill inte berätta sin sons historia. I boken får vi inte följa mötet, eller jo, men först i efterhand. Naumanns irrationella skräck att förlora sin son men hur det inte blev så, istället fick hon något. Jag tror inte någon mamma eller förälder kan läsa denna självutlämnande del utan att gråta. Jag är självvald barnlös men fann just de styckena oerhört gripande. 

Med boken sträcker sig Naumanns moderskap sig över hela jorden säger hon själv, det är mammor på flera lager. Naumanns har upplevt sorg och att lämna (missfall) så hon tycker hon kan sätta sig in i den saknad som kan uppstå – även vid adoption. Samtidigt beskriver hon sin familjebildning så kärleksfullt och låter oss läsare följa Anas egna rotlöshet som hon gör allt att förebygga hos se barn hon passar. Det finns också en aspekt på rötter och minnen när Naumanns  mamma gick in i demens och pappan inte längre finns. Relationen till Naumanns mamma beskriver hur de gemensamma minnena blir Naumanns, att själv, ensam, förvalta. Och  samtidigt så växer barnen och skapar sig egna, nya minnen. Livet har sin gång.  

 

När man läser boken så är staden Bogotá  nästan beskriven som en karaktär i boken. Naumann erkänner att platsen spelar roll och är viktig. Det är en imponerande stad som för Naumann är starkt mytologisk och laddad. Staden har gett henne hennes barn. De har återvänt och där har barnens mödrar vandrat och levt under barnens uppväxt. Bogotá var början på Naumanns moderskap. En väldigt, väldigt fint skriven berättelse som berör. 

Adlibris

Bokus

CDON

Bli som folk

Stona Stoor är aktuell med en novellsamling, Bli som folk. Samlingen innehåller även tidigare publicerade novellerna Ojura och Gåvan (radio) och har man läst (hört) dessa så vet man vilken stämning man kan förvänta sig av Bli som folk. Det är en särpräglad stämning, både lite olycksbådande och samtidigt hoppfull. Det finns något eget som är intressant minst sagt, något som man som läsare inte alls vet hur det skall gå med. 

Novellerna utspelar sig i Stoors hemtrakter, i ett kargt och glesbefolkat landskap där alla känner (till) alla och där skvaller lever vid sidan om erkännande. Titeln är talande. 

Vad jag älskar allra mest med samlingen är hur novellerna knyter an till varandra, jag önskar att fler novellister som ger ut samlingar skulle göra så. Bara en liten antydning så där så har du en berättelse med flera bottnar.  

 Adlibris

Bokus

CDON