Gudarna

På internationella kvinnodagen så hade Punkt Medis en sån himla bra grej, de hade tagit dit tre kvinnliga författare som pratade om sin respektive bok (med feministiska förtecken) och om skrivande och självförverkligande och boktips. Heléne och jag var där och lyssnade lite innan vi mötte upp Maria och hade cirkelträff med Rödvinsbokcirkeln. En av två böcker vi diskuterade var Gudarna av Elin Cullhed och Cullhed var en av författarna på Punkt Medis.  

Sassa Buregren, Madeliene Bäck och Elin Cullhed på Punkt Medis

 Efter författarbaren några veckor tidigare var vi jättepepp på Gudarna som var precis så där fartfylld som vi trott. På Medis så pratade Cullhed igen om hur också skrivprocessen var påträngande och historien nästan tog över henne och bara måste ut på pränt. Det är inte främst en bok som skall peppa eller stärka utan skall få en att tänka. Cullhed tänker såhär i efterhand att berättelse skall hjälpa till att ta död på fördomarna om feministernas syn på världen som svart eller vit, att visa unga kvinnor att det är ok att vara feminist och komplex. Det är ok att vara tjej och kvinnlig och samtidigt vara feminist. Feminist är inte en mall som du måste leva dig in i, det är ett förhållningssätt. Boken är också väldigt mycket sister before mister, eller – kvinnlig vänskap utan konkurrens.  

Rödvinsbokcirkelns två blcker för cirkeln 8/3

Rödvinsbokcirkeln lade till Gudarna, som vi var så pepp på, till den sedan tidigare bestämda cirkelboken Vägen ut av Virginia Woolf. Nu visade det sig att varken jag eller Heléne hade läst ut Vägen ut, vi hade faktiskt slutat läsa på exakt samma sida. Orsaken var att den kändes långsam och händelselös. Maria lovade oss att den tar sig och jag gillar egentligen idén med boken, så som den beskrivs i förordet, som en feministisk och livsbejakande ögonöppnare för huvudpersonen. Så kanske tar jag upp den igen. 

Så Gudarna. Denna bok som nästan pulserar bara man tar i den.  

 Och som jag tycker det är så synd att jag inte tyckte så mycket om som jag hade hoppats. I cirkeln var vi alla överens om att boken var snabbläst och tempot var högt. Det hände saker och flickorna tog för sig. Vi var också alla överens om att det är något som skaver, något som inte kändes helt trovärdigt. Var det språket? Var det gestaltningarna? Det är en ungdoms- eller YA-bok och vi är äldre än flickorna (unga kvinnorna) och det är Cullhed också. Ändå är det som att flickora har idoler och tankar som inte känns helt up to date och vissa uttryck de använder reagerade vi alla på – som ”omoderna”. Eller är det det faktum att dessa flickor växt upp och lever i en mindre ort? Maria tyckte att de dessutom var oerhört barnsliga när vi ringat in deras ålder (vi är ganska säkra på att de går tvåan i gymnasiet). Jag lutar mer åt att de inte har den akademiska pressen och föräldrarnas förväntningar, arbetarklass. 

Bita, Lilly och Jane. Den här boken handlar inte om att någons mamma dör. Den handlar inte om kärlek mellan två ungdomar som har cancer. Den handlar inte om another kille som är kär. Den här boken handlar om oss.

Så börjar boken och de tre tjejerna som sinsemellan är väldigt olika startar ett manifest i vilket de kallar sig Gudarna. I cirkeln och kanske framför allt jag själv uppskattade den tråden väldigt mycket. Hur Bita, Lilly och bokens röst Jane tänker och reflekterar kring kvinnans röst och framtoning. Och det är nog det som också gör att trots det som skaver så vill man rekommendera boken och förstår de som lyfter den. För den är stark och det händer en del. 
Jag tror dock att Heléne lyckades med att beskriva det som är synd. Ingen av karaktärerna utvecklas i boken. Det är ingen skillnad på dem i slutet jämfört med i början. Jag undrar ifall det var ett medvetet drag från Cullheds sida …

Adlibris

Bokus

CDON