I vilt tillstånd

Det här är en bok som jag så gärna hade velat diskutera i bokcirkel. Jag blev ganska knockad av Roxane Gays I vilt tillstånd. Jag gillar inte allt, ibland blir jag lite irriterad på huvudpersonen och berätterskan Mireille. Främst är det i tillbakablickar på hennes och hennes mans förhållande men det är också bra, kan jag tycka, att jag inte helt hängivet älskar denna kvinna som får utstå så mycket. Och det är också mycket som jag inte kan ta in och förstå, eller det är svårt att sätta ord på hur jag menar. Därför citerar jag stycken ur Ida Theréns recension av boken i SvD

I vilt tillstånd inleds som en saga. Den handlar om Mireille, som kidnappats och hållits fången i den haitiska slummen i tretton dagar. Och utsatts för exakt det du kan tänka dig händer en kvinna som är kidnappad och inlåst med sju män. Fast värre ändå.

[…]

För att överleva det brutala sexuella våldet hon utsätts för suddar Miri ut minnena av maken Michael, barnet Christophe och sig själv – tills hon är ”ingen”. Brösten, som värkt av mjölk, sinar slutligen.

[…]

Alla sitter vi i vår bur, tycks författaren antyda, även om vissa av dem är förgyllda. Kan sann frihet existera, i ett hierarkiskt samhälle? Rasism, kön, ekonomi och samhällsstrukturer. Allt håller oss fångna, på sitt sätt.

[…]

Bokens absoluta styrka ligger i hur det sexuella våldet inte behandlas sensationellt, som en kittlade detalj för läsaren, och sedan lämnas med antagandet att alla lever lyckliga i alla sina dagar. Det tar inte slut för att Miri släpps från kidnappningen och våldtäkterna upphör. Inte ens när hon är fri, är hon fri.

Alltså. Det här recensionen är så himla bra. Jag hade velat cirkla boken med Therén. Hon ger mig också svaret på vad jag förmodligen tyckte skavde i Mireilles förhållande, läs recensionen! Vad jag skall göra är att på en gång läsa Gays Bad feminist och gå och lyssna på henne den 12 maj på internationell författarscen i Stockholm. Det kan bara bli jättebra. 

Adlibris 

Bokus 

CDON

Annonser

Hustrun

Grattis Wahlstrand & Widstrand som plockade upp den här boken av Meg Wolitzer när debatten om kulturmannen frodas här i Sverige.  

Berättelsen är den om Joe – författaren och Joan – hustrun. På väg till prisutdelningen som skall kröna Joes karriär och vara sista punkten i hans framgångssaga så står Joan helt enkelt inte ut längre. Hon måste skiljas, hon klarar inte längre av att vara Joe & Joan. I tillbakablickar följer vi Joe och Joans historia och liv tillsammans. 

Joan är studenten som faller för sin lärare på universitetet. Hon är en aspirerande författare utan att riktigt ha förstått det. Hon blir naturligtvis smickrad när Joe så tydligt visar intresse för hennes alster men hon blir dessutom lockad att skriva på grund av den kärlek Joe förmedlar till litteraturen. 

Joe tar alla flickor på universitetet med storm, han är ung och ser bra ut men han har också talets förmåga och ett intellekt som gör att flickorna svärmar. Under den karriär som författare som följer så kommer Joes förmåga att tala och interagera med andra att vara del av framgångarna, männen kommer vilja vara han och kvinnorna kommer vilja vara med honom. 

Joan känner sig utvald men genomgående så beskriver hon hur hon aktivt gjort sina val. Hon valde att inleda ett förhållande med den gifte Joe. Hon valde att lägga sina egna försök till att etablera sig som författare på hyllan, hon valde att säga upp sig från sitt arbete för att stötta Joe på heltid och hon valde att ständigt finnas vid hans sida och bortse från hans kvinnoaffärer och allt mer själviska drag.  

Joan reflekerar över hur svårt det är att vara kvinna i en mans värld och väljer att avstå sina egna författarchanser.

  

Men det är klart, lite har världen förändrats och senare försöker Joan att inte vara bitter över att hon inte … vågade.

 
Men trots alla dessa val så märker läsaren att det är något som gnager i Joan. För trots att Joe ständigt refererar till Joan som sin musa och hur han aldrig skulle klarat sig utan henne och trots att hon till att börja med gladdes åt hans recensioner så är hon nu bara så full av hans överlägsenhet att hon är på väg att spricka. Joe har blivit en kulturman i betydelsen svinig och pompös. Han säger de rätta sakerna och spelar precis rätt. Det där som Joan ser ser ingen annan och hon har ju alltid funnits vid hans sida. Mmhmm. Som en mamma, som en hustru. Som någon som curlar, tröstar och tar hand om.  

Mitt i prick. I beskrivningen av deras äktenskap lyckas Joan definiera kulturmannen.


Saken är den att visst kan Joe föra sin talan och han är karismatisk. Men hans talang var inte klockren och Joan har inte bara varit hans musa och inspiritation för Joes väldigt kvinnligt tilltalande skrivande, hon har också av ren viljestyrka – tycks det som – fått Joes författarskap att lyckas. För hon gjorde valet ”Joe”.  
Och som nämnt så är Joe tacksam. Men ändå så finns det där, självupptagenheten. Och som hustru så reflekterar Joan ofta över hur bredvid hon står, trots att hon är med hela tiden och överallt. 

En annan författarhustru tappar tålamodet och Joan funderar över varför det finns en sån markant könsuppdelning. Även om feminismen imte haft sin reveival när de pratar så funderar Joan fortfarande över detta långt efteråt.


Som läsare så möter vi Joan ur vars synvinkel vi följer förloppet och jag gillar verkligen hur Wolitzer lagt upp historien. För vi följer Joan och hur hon säger sig ta makt över sitt eget liv, genom dessa val. Hur hon faller för Joe och hur hon trots kärlekens förlåtande filter ser hans brister och beslutar sig stå bredvid honom. Hur hon fixar och donar och alltmer ger upp sig själv. Hur hon kommer att stå bredvid Joe på ett sätt som är uteslutande istället för tillsammans och hur hon förnekar det hon ser och känner. Som läsare blir jag lite smått irriterad på Joans kuvade attityd trots att hon vill beskriva sig som stark och närvarande. Författaren låter verkligen karaktärerna tala och berättar inte en historia om medskyldighet. Och kanske har hon lyckats så bra att det var därför den här boken inte översattes till svenska förrän efter mer än ett decennium. Inte förrän debatten om kulturmannens makt blossade upp. Det här är en riktigt bra beskrivning. 

Adlibris

Bokus

CDON

  

Blodsbunden

När jag läste om den här boken så trodde jag att den handlade om ett alternativt liv för kronprinsessan Victoria. Jag löste en gång för många år sedan en novell, utformad som en intervju, där Victoria berättade om livet som numera helt vanlig person (Bernadottesläkten hade fattat gemensamt beslut att abdikera och på så sätt själva valt att landa Sverige i en republik). Jag hade tyckt det hade varit jätteintressant att lösa en sådan bok. Nu var Blodsbunden av Augustin Erba inte alls den sortens bok. Om abduktuon och självvalt liv. Istället handlar boken om en blåblodig släkt som lever på tanken om blåblodighet och inte alls har några som helst förmåner, borträknat den personliga (?) julhälsningen från Kungen och Silvia.  

 Amadeus, Erbas alter ego i denna utvecklingsroman, växer upp i förorten med en dysfunktionell familj där den blåblodiga mamman är allt för skör för livet och geniet pappan äter sig mätt på jobbet utan att närmare bry sig om ifall barnen får mat där hemma. 

Det är en roman som utforskar det här med blodsband och vilka effekter arv och miljö har på vårt liv. Sekvenser ur barndomen varvas med den vuxne Amadeus som gör både allt för att inte bli som sina föräldrar och som gör allt för att leva upp till sina föräldrars förväntningar. Amadeus lyckas hitta kärleken och skapa sig en familj men han är också ständigt medveten om vad han som person kan göra mot andra – aktivt (göra goda val) men också passivt (göra icke-val). Det är så oerhört viktigt för Amadeus att göra rätt och få bekräftelse på att han gör rätt. Därför blir hans mammas sjukdom som gör att hon inte vill träffa hans familj så oerhört tragisk och därför blir hans instinkt att hjälpa sin lesbiska vän att få barn (donera sperma) så svår att förmedla till den familj han lever i och som har åsikter. 

Erba har donerat sperma till en lesbisk vän. Och i samband med det skrev han en krönika i BANG i vilken han medger att

Jag tror inte att blodsband är det som skapar relationer, det som skapar relationer är att tillbringa tid med människor.

Detta är också vad hans roman handlar om och det liv som Amadeus levt och lever visar ett Sverige idag, mångkulturellt och klasslöst trots klasser. Det handlar om arv och miljö och att finna sin frihet som individ. Väldigt likt en självbiografi och väldigt öppenhjärtig men intressant trots att det nu inte var om kronprinsessan. 

Adlibris

Bokus

CDON

Jag lever, tror jag

Jag upplever att det under det senaste året eller två blivit allt öppnare att skriva om psykisk ohälsa och en av dess värsta utgångar, självmord. Det är naturligtvis hemskt att säga man gillar sådana böcker men det ligger i det här att våga prata om det. Prata om den psykiska ohälsan men också om de som blir kvar eller de som är nära någon som mår dåligt. 

Christine Lundgrens debut Jag lever, tror jag är just en sån här bok. Boken följer Kim, en tjej på väg att ta studenten, vars liv blir minst sagt kaotiskt när bästisen Moa kör ihjäl sig. Moas värld faller och hon slukas helt av sina egna tankar om varför och hur omgivningen reagerar. Hon stöter bort sin andra bästis och gör sig ovän med flera. Hon vägrar hjälp och sluter sig.  

 Boken följer Moa i korta ”tankeavsnitt” dag för dag. Hur hon mår, vad hon funderar och reflekterar över. Det är kraftfullt, för Moa mår verkligen dåligt och kaoset inom henne når ut genom sidorna. 

Intressant är hur man som läsare ändå förstår vilka som finns där runt om henne och Moa är trots allt en tjej med tur. Skyddsnätet ser till att hon inte förgås och hon lyckas faktiskt på egen hand skapa en trygg kontakt. Ibland är det kanske lättare att prata med nån man inte känner men att gå till en psykolog eller kurator kan upplevas skrämmande. Det är inte lätt. 

Sådana här böcker behövs. Livet är inte lätt. 

Adlibris

Bokus

CDON