Jag lever, tror jag

Jag upplever att det under det senaste året eller två blivit allt öppnare att skriva om psykisk ohälsa och en av dess värsta utgångar, självmord. Det är naturligtvis hemskt att säga man gillar sådana böcker men det ligger i det här att våga prata om det. Prata om den psykiska ohälsan men också om de som blir kvar eller de som är nära någon som mår dåligt. 

Christine Lundgrens debut Jag lever, tror jag är just en sån här bok. Boken följer Kim, en tjej på väg att ta studenten, vars liv blir minst sagt kaotiskt när bästisen Moa kör ihjäl sig. Moas värld faller och hon slukas helt av sina egna tankar om varför och hur omgivningen reagerar. Hon stöter bort sin andra bästis och gör sig ovän med flera. Hon vägrar hjälp och sluter sig.  

 Boken följer Moa i korta ”tankeavsnitt” dag för dag. Hur hon mår, vad hon funderar och reflekterar över. Det är kraftfullt, för Moa mår verkligen dåligt och kaoset inom henne når ut genom sidorna. 

Intressant är hur man som läsare ändå förstår vilka som finns där runt om henne och Moa är trots allt en tjej med tur. Skyddsnätet ser till att hon inte förgås och hon lyckas faktiskt på egen hand skapa en trygg kontakt. Ibland är det kanske lättare att prata med nån man inte känner men att gå till en psykolog eller kurator kan upplevas skrämmande. Det är inte lätt. 

Sådana här böcker behövs. Livet är inte lätt. 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s