Hustrun

Grattis Wahlstrand & Widstrand som plockade upp den här boken av Meg Wolitzer när debatten om kulturmannen frodas här i Sverige.  

Berättelsen är den om Joe – författaren och Joan – hustrun. På väg till prisutdelningen som skall kröna Joes karriär och vara sista punkten i hans framgångssaga så står Joan helt enkelt inte ut längre. Hon måste skiljas, hon klarar inte längre av att vara Joe & Joan. I tillbakablickar följer vi Joe och Joans historia och liv tillsammans. 

Joan är studenten som faller för sin lärare på universitetet. Hon är en aspirerande författare utan att riktigt ha förstått det. Hon blir naturligtvis smickrad när Joe så tydligt visar intresse för hennes alster men hon blir dessutom lockad att skriva på grund av den kärlek Joe förmedlar till litteraturen. 

Joe tar alla flickor på universitetet med storm, han är ung och ser bra ut men han har också talets förmåga och ett intellekt som gör att flickorna svärmar. Under den karriär som författare som följer så kommer Joes förmåga att tala och interagera med andra att vara del av framgångarna, männen kommer vilja vara han och kvinnorna kommer vilja vara med honom. 

Joan känner sig utvald men genomgående så beskriver hon hur hon aktivt gjort sina val. Hon valde att inleda ett förhållande med den gifte Joe. Hon valde att lägga sina egna försök till att etablera sig som författare på hyllan, hon valde att säga upp sig från sitt arbete för att stötta Joe på heltid och hon valde att ständigt finnas vid hans sida och bortse från hans kvinnoaffärer och allt mer själviska drag.  

Joan reflekerar över hur svårt det är att vara kvinna i en mans värld och väljer att avstå sina egna författarchanser.

  

Men det är klart, lite har världen förändrats och senare försöker Joan att inte vara bitter över att hon inte … vågade.

 
Men trots alla dessa val så märker läsaren att det är något som gnager i Joan. För trots att Joe ständigt refererar till Joan som sin musa och hur han aldrig skulle klarat sig utan henne och trots att hon till att börja med gladdes åt hans recensioner så är hon nu bara så full av hans överlägsenhet att hon är på väg att spricka. Joe har blivit en kulturman i betydelsen svinig och pompös. Han säger de rätta sakerna och spelar precis rätt. Det där som Joan ser ser ingen annan och hon har ju alltid funnits vid hans sida. Mmhmm. Som en mamma, som en hustru. Som någon som curlar, tröstar och tar hand om.  

Mitt i prick. I beskrivningen av deras äktenskap lyckas Joan definiera kulturmannen.


Saken är den att visst kan Joe föra sin talan och han är karismatisk. Men hans talang var inte klockren och Joan har inte bara varit hans musa och inspiritation för Joes väldigt kvinnligt tilltalande skrivande, hon har också av ren viljestyrka – tycks det som – fått Joes författarskap att lyckas. För hon gjorde valet ”Joe”.  
Och som nämnt så är Joe tacksam. Men ändå så finns det där, självupptagenheten. Och som hustru så reflekterar Joan ofta över hur bredvid hon står, trots att hon är med hela tiden och överallt. 

En annan författarhustru tappar tålamodet och Joan funderar över varför det finns en sån markant könsuppdelning. Även om feminismen imte haft sin reveival när de pratar så funderar Joan fortfarande över detta långt efteråt.


Som läsare så möter vi Joan ur vars synvinkel vi följer förloppet och jag gillar verkligen hur Wolitzer lagt upp historien. För vi följer Joan och hur hon säger sig ta makt över sitt eget liv, genom dessa val. Hur hon faller för Joe och hur hon trots kärlekens förlåtande filter ser hans brister och beslutar sig stå bredvid honom. Hur hon fixar och donar och alltmer ger upp sig själv. Hur hon kommer att stå bredvid Joe på ett sätt som är uteslutande istället för tillsammans och hur hon förnekar det hon ser och känner. Som läsare blir jag lite smått irriterad på Joans kuvade attityd trots att hon vill beskriva sig som stark och närvarande. Författaren låter verkligen karaktärerna tala och berättar inte en historia om medskyldighet. Och kanske har hon lyckats så bra att det var därför den här boken inte översattes till svenska förrän efter mer än ett decennium. Inte förrän debatten om kulturmannens makt blossade upp. Det här är en riktigt bra beskrivning. 

Adlibris

Bokus

CDON

  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s