Mannen mellan väggarna 

Jag var så himla pepp på Mannen mellan väggarna av Emma Ångström att jag blev så himla besviken. Så är det ofta när man har höga förväntningar. Jag vill inte göra ned boken helt, den har en läskig underton och faktum är att jag gillar karaktärsbeskrivningarna och hur Ångström i mångt och mycket lyckas ge naturliga förklaringar. 

Men. Det är saker som inte knyts ihop. Och karaktärerna jag gillar leder ingenstans och efter att ha läst ut känns det som att större delen av boken lätt kunnat strykas och behållningen kunde blivit densamma. Och det gör mig så besviken på förlaget. Bara för att det finns nåt bra och man tänker man kan sälja boken på den läskiga idén så betyder det inte att författaren inte behöver hjälp. Jag tycker faktiskt att förlaget skall hjälpa författaren att nå nya höjder, den här boken har alltför många ”kill your darlings” kvar. Den känns som en egenutgiven bok där författaren verkligen är nöjd och det finns en poäng men helheten är inte bra. 

Det är spännande att läsa om huset och hur det finns en kraft/väsen/något som betraktar de inneboende och det blir en bra backdrop i historien att läsa om de olika lägenhetsinnehavarna – men så faller det på att flera av historierna inte leder någon vart och inte heller stärker historien om det betraktande. Det finns också en berättelse om flickan Alva som flyttar med mamma och två storasystrar till huset. Alva saknar pappa och är överhuvdtaget lite … annorlunda. Hon gillar att vara för sig själv och söker mening i mormors tavlor. Hon letar efter tecken efter att ha rådgjort sin ockulta handbok. Läsaren får ta del av det ockulta och igen så rinner detta bara ut i sanden. Eller ännu värre, vissa saker Alva gör känns väldigt centrala och lämnas sedan oförklarade. Jag avskyr när man som läsare inte respekteras utan författarens känsla för vad den vill skriva går först. 

Det finns dessutom en central tråd som kan liknas vid en deckare. Förutom den här läskiga betraktaren så förvinner en kvinna från en låst lägenhet och dyker upp igen efter två veckor, återigen i en låst lägenhet, död. Och när fastighetsägaren dör så börjar den nya fastighetsägaren att mäta lägenheterna och leta efter försvunna kvm. Och Alvas pappa, var finns han egentligen? Ingen av dessa trådar klaras upp och alla antydningar eller hänvisningar blir det liksom ingenting av. Jättetrist. Och faktiskt, ganska otroligt. 

Annonser

Hon bad om det

Prova att googla frasen hon bad om det och se vilka resultat det ger. Fy fan. Och det är det här Louise O’Neill tar tillvara på i boken med samma titel. Det och ett försök att återge känslan ur tjejens synvinkel. Emma i boken är en vacker men inte speciellt trevlig tjej. Kanske hör det ihop, hon lever gott på sitt utseende och behöver inte vara trevlig, hon är populär ändå. Men man får ändå en bild av Emma om än inte reflekterande över hur beter sig som vän så hur hon på ett negativt sätt påverkas av att ingen heller ser längre än till hennes utseende. Hennes mamma börjar alltid dagen med att tala om för henne hur vacker hon är. Hennes pappa avgudar sin vackra prinsessa och vännerna slåss om hennes gunst – trots hon är en bitch. Och pojkarna. De vill ha henne. 

Ibland så tänker Emma på allt det här, hur båda föräldrarna verkar se hennes storebror på ett helt annat sätt – som individ istället för utsida. Och hur hon alltid måste hävda sig mot sina väninnor, de får inte känna sig nöjda på andra grunder än utseende  – där de ändå inte kan mäta sig med Emma. Och killarna. De är ingen match. Därför måste Emma ta de upptagna killarna, de mest populära. 

Så på en fest så går det lite för långt. Emma tar droger för att visa att hon är minst lika kul och oförutsägbar som de mindre snygga tjejerna. Och drogerna slår ut henne. Och killarna. Killarna utnyttjar henne men det stannar inte där. De går helt beserk. De förnedrar henne å det grymsta och filmar det och delar det. 

Så börjar Emmas nedgång. För alla – alla – tar de andras parti. Det är Emma som gjort fel. Det är Emma som är äcklig. Fy fan. Det är vidrigt att läsa hur tänkande människor kan handla så himla FEL! Själva händelsen är säkert baserad på händelsen i Steubenvill, USA, men utspelar sig i boken på Irland. Men som O’Neill säger i efterordet – det händer överallt och hela tiden. Och hon har fått så många brev och berättelser efter boken också som visar på detta. O’Neill vill vara så verklighetstrogen som möjligt och det är svårt att läsa om Emma och hennes kamp om sig själv. Och då är boken inget manifest om hur man reser sig efter en våldtäkt. Det är en bok som visar hur de man tror är ens vänner eller likadinnade vänder en ryggen. Hur människor reagerar i sådana här situationer och hur kvinnan (eller, offret) blir skam- och skuldbelagd medans förövarna anses vara oskyldiga tills motsatsen bevisats. 

Adlibris

Bokus
CDON

Storytell

Tiden läker inga sår

Caroline Säfstrands Tiden läker inga sår är som en svensk Lace fast utan all sex och all lyx. Vad blir då kvar? Jo, tre kvinnors starka vänskap och en hemlighet som gjorde att de inte längre umgås. 

Idag skulle man aldrig kunna tro att de tre 70-åriga kvinnorna varit allra bästa vänner. De är totalt olika, både till sätt och utseende. Men för länge sedan skapade dessa tre kvinnor som barn en pakt och de levde ett så sammansvetsat liv att deras blivande män hade svårt att komma in. Men så hände något, pakten bröts och trots att de alla bor kvar på den skånska landsbygden har de numera ingen kontakt. 

Men så hamnar en av kvinnorna i ett svårt läge och ser ingen utväg annan än att kontakta de andra två och gå till botten med deras pakt. Det blir inte lätt för någon av dem och i takt med återblickarna som skall ge läsaren svar på gåtan så rullas även andra livshemligheter upp. De tre kvinnornas liv och pakt har format deras och deras familjers liv och de hemligheter som hålls från våra kära har ett sätt att ändå ta sig in och förstöra förhållanden. Lace på svenska. Utan all sex och all lyx. 

Adlibris

Bokus

CDON

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske

Jag vill så gärna älska den här boken. Inte för titeln och absolut inte för omslaget. 

Nej, för pitchen. Kvinna som lever med sin katt och skall bli kompis med Elfriede Jelinek. 

Boken är – för mig dessvärre – mer lik omslaget än mina förväntningar. Det är en kul bok. Det händer knasiga saker men det finns något under ytan och det gillar jag. Men den är lite för flamsig för mig. Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är Emmy Abrahamsons första vuxenbok men hon är en slipad författare som gett ut ungdomsböcker. 

I den här boken, som jag läst skall vara delvis självbiografisk, så träffar vi Julia som är exilsvenska i Wien och undervisar i engelska. Julia är en ganska ordningssam tjej (hey, hon kontrollerar den engelska grammatiken!) som är jäkligt trött på sitt liv men som inte kommer sig för att göra något åt det. Hon undervisar så mycket hon bara kan – trots att hon hatar det. Hon hänger på nattklubbar med en vännina som hon ömsesidigt tycker illa om – bara för att ragga på loosers som hon ändå inte vill träffa. Och hon skaffar katt – som hon inte bryr sig så där jättemycket om. Hon försöker. Kanske är det den svala förhållningen till katten dom får mig att tappa intresset lite. 

Julia har haft det bättre, hon hade pojkvän och var levnadsglad (om än ordentlig) och arbetade som journalist. Nu är det närmaste hon kommer skrivande de lysande romanidéerna som alla fallerar på att någon annan redan har skrivit dem. 

Hur spännande är en sån tjej? Jätte! Tycker Ben, en lång mörk främling. Kanadensare i Wien med otrolig karisma och förmåga att skaffa vänner. Och Julia tinar upp. Trots – ja, trots – att Ben är uteliggare. Det är inte lätt att se bortom sådana saker, fördomarna om uteliggare är nog många även om medmänskligheten finns hos oss. 

I alla fall så tinar Julia upp, hon och Ben är otroligt olika, hon prudentlig och svensk medans han tar dagen som den kommer och rycker på axlarna när det inte går som man tänkt. Men det är inte bara Ben som får Julia att leva upp och våga, även hennes livsstil påverkar honom och till slut håller det inte. Och då handlar det om att välja. Hur mycket kan man svälja för någon annan? Och ifall man inte satsar kan man aldrig vinna. 

Det finns en tänkvärd historia där under allt knas och anekdoter. Detta är en perfekt bok för stranden! (För några djupare diskussioner med Jelinek blir det inte)

Adlibris

Bokus

CDON

Årets bok av Bonniers bokklubbar

Behövs det ett pris till? Kanske, kanske inte – i vilket fall som helst har Bonniers hittat en ny vinkel. Med ett antal bokklubbar inom koncernen så promotar de böcker oberoende förlag till sina medlemmar. Och det finns ett intresse, Bonniers bokklubbar har fler än 300000 medlemmar och den äldsta klubben är över 70 år. Och varför skall inte dessa läsare få säga sitt? 

Den här snygga statyetten får både vinnande författare och dess förlag. Statyetten skall med sina tecken respresentera skapandeprocessen.


Nu är tolv böcker nominerade av bokklubbarnas redaktörer och läsarna bestämmer vem som vinner. Röstar gör vi på www.aretsbok.se där det också går att läsa om böckerna. Vinnaren presenteras på bokmässan i höst! Just nu har jag läst endast tre av de nominerade. 

Presentation av priset, de tolv nominerade och ett gäng bokklubbsredaktörer.