De vackraste

De vackraste av Karin Slaughter är en seriemördarthriller med kick-ass kvinnor! När jag läste boken så förvånades jag gång på gång över hur roligt (positiv bemärkelse!) Slaughter beskriver kvinnorna och hur vältaliga de är. Det är repliker som är så jäkla härliga. 

Julia är storasystern som försvann och lämnade en hel familj i sorg. Föräldrarna skildes så småningom även de fortfarande älskade varandra, de kunde inte hantera ovissheten vad som hänt Julia. Mellansystern Lydia gick ned sig helt i drogmissbruk och lillasyster Clair försvann i bildlig mening – hon suddade ut sig själv och gifte sig med en man som var hennes allt. 

Slaughter är fenomenal på att genom karaktärernas tankegångar ge en komplett bild av deras personlighet och sinnesstämning.


Men så nutid – vi får följa Clair som mister sin Paul på ett hemskt sätt. Och under begravningen händer det fler saker och när hon sedan kollar Pauls dator så finner hon filmer som visar på en man med vidriga böjelser. En man som är någon helt annan än den hon var gift med i över 20 år finns där i datorn. När hon besöker hans grav så är Lydia där och pissar (!) på den. Så rullas en historia upp där vi får reda på att Paul indirekt splittrat familjen mer än vad Julias försvinnande gjort. 

Systrarna träffas trots sin osämja för att prata om Paul och nysta i hans eftermälde. FBI stryker runt knuterna och både Clair och Lydia är (av förklarliga skäl) lite försiktiga och skärrade av polisen.


Clair har ingen annan att vända sig till än Lydia med sina misstankar om Pauls sanna natur. De båda systrarna återfinner varandra, handlingen utspelar sig bara över ett par dygn och tempot är rasande snabbt. Det är spännande även om också den här historien, som så många andra thrillers, blir väldigt centrerad kring huvudkaraktärerna trots att vi pratar om en mördare med massor av offer (och massor av familjer som lider). Men Slaughter ger en ganska bra förklaring och framför allt så är det en bra berättelse. 

Clair och Lydia har inte setts på två decennier men kommer snabbt in i en familjär jargong.


Jag är verkligen positivt överraskad över den här boken där systrarna är den starkaste behållningen. Det är våldsamt och blodigt men Slaughter skriver också om rädsla och desperation samt saknad och vanmakt. Hon lyckas få ihop en ganska – i min värld – osannolik mördarklubb (varför har alltid så många män i sådana här historier sjuka böjelser?) och kör slut på den. Och hon gör det med humor utan att det blir tramsigt. 

Adlibris

Bokus

CDON 

Storytel

Annonser

Rödvinsbokcirkeln läser Körsbärslandet

Rödvinsbokcirkeln möttes upp på Brillo som har bästa sommarerbjudandet men 40% på alla mat, vi unnade oss ett prisvärt Barollovin och diskuterade två böcker som tyvärr ingen av dem var någon hit.  Tana Frenchs En hemlig plats hoppar jag just nu över och går över till Körsbärslandet av Dörte Hansen som jag gillade bättre.  

Det här är en debut som har slagit väl i hemlandet Tyskland. Handlingen utspelar sig på den plattyska landsbygden och det blir flera generationer vi får följa. Jag tycker att Hansen väver ihop generationerna väl men jag ritade trots det efter ett tag ett släktträd, för att hålla reda på vem som var i relation till vem och hur. Det några karaktärer att hålla reda på och i cirkeln så tyckte vi nog att en del lätt hade kunnat strykas, vi är inte säkra på vad de tillförde – förutom ytterligare ett perspektiv på ”landet vs. stan”. En del karaktärer kunde vi gärna ha läst mer om och deras komplexa bakgrund försvann någon i den ganska lättsamma berättelsen. 

Det är som en släktkrönika, under första världskriget så flyr Hildegard med sin dotter från det som kommer att bli Polen till Tyskland. Hon får husrum hos änkan Ida som väntar på sin son. Hildegard och Ida kommer aldrig bli vänner och när sonen Karl återvänder hem från fångläger i Ryssland så blir hushållet än mer dystert och komplext. Hildegards dotter Vera är navet i berättelsen och hon bor i det här huset i plattyskland – på landsbygden med körsbärsodling. Vera strävar på, utbildar sig till tandläkare och lever ensam i huset med Karl. Så kommer det sig att Veras systerdotter Anne behöver någonstans att bo med sin son Leon och de flyttar in hos Vera. 

Det finns många relationer och alla inblandade bär på en historia. Det finns dessutom en granne och en inflyttad hot shot från stan som skall prova lantlivet de lux – och vanliga bönder som kämpar för överlevnad och produktion vs. kvalitet. 

Jag trodde personligen att detta var författarens egen familjehistoria, så upplevde jag berättelsen. För den är berättande och inte så mycket handling. En del anekdoter leder ingen vart och som nämnt så var en del karaktärers enda syfte – verkade det som – att satiriskt beskriva stadsbors föreställning av det jordnära och det fria landet. 

I cirkeln tog vi upp just den här satiren som vi kunde förstå men som vi också tyckte var lite väl knäpp på näsan. Det var svart eller vitt – stadsbo med skygglappar eller lantbo som skrattade åt stadsbon. Men visst, Hansen vet vad hon skriver om. Det blir vara lite mycket, utan handling. 

Relationerna mellan karaktärerna hade med fördel kunnat fördjupas, speciellt då berättelsen trots allt verkar ge budskapet att man inte kan bestämma vilken familj man föds i men att man alltid kan skapa sig den familj man vill leva med. Också själva huset som de bor i har en stor roll i berättelsen och hur huset lever, förfaller och reser sig igen är en metafor hur personerna mår. Det finns en inskription på huset som sammanfattar det hela på plattyska:

Dit Huus is mein in dock nich mein, de no mi kummt, nennt’t ook noch sein.

Vilket betyder ”Huset är mitt och ändock inte mitt, den som kommer efter mig kallar det också sitt.”.

Adlibris

Bokus

CDON

Pekoralisterna

Pekoral (Wikipedia)Pekoral (från latinet pecus: boskap, fä) är en text som är allvarligt syftande, men som genom framförallt stilbrott eller att man använder felaktiga ord och uttryck, oavsiktligt får en komisk verkan. Pekoral återfinns oftast inom poesin, men även prosa och facklitteratur uppvisar exempel.

Enligt poeten Bertil Pettersson är det utmärkande för en pekoralist att ” … uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna …”.

Först när jag fick nys om Pekoralisterna av Leo Hallerstam & Frida Ivansson så trodde jag att titeln syftade på personer som var extremt PK, alltså politiskt korrekta. Men det visar sig att det faktiskt finns ett vedertaget begrepp, pekoral, och det är det som titeln och bokens handling syftar på. 

Men, det hade inte varit helt fel att tänka sig bokens karaktärer som PK-ralister, för de är så himla rätt. De är så rätt att de blir ironiskt roliga. Pekorala skulle man kunna säga. Boken berättar en historia om Bella och om Hadrian och om deras sökande efter den stora sanningen, meningen med livet ungefär. 


Bella är en ung tjej som är så himla angelägen om att vara rätt att hon slår upp citat att låna, hon har ingen åsikt som hon inte googlat och provat motstånd mot innan hon uttrycker den. När vi träffar henne i bokens första kapitel – boken kommer att varva kapitel ur Bellas och Hadrians synvinkel – så är hon hos doktorn för att få en diagnos. För Bella vill vara rätt södertjej. En ung kvinna med konstnärliga ambitioner och helt frisinnad, rätt. Och som konstnär kan hon väl inte verka utan en diagnos som hjälper (stjälper) henne i sitt utövande? 

Hadrian är helt rätt. Han är en något äldre ung man som toppar sin karriär inom PR, är sambo med en kvinna han älskar och åker på weekendtripp till NY. Han behöver inte göra sig till eller låtsas vara någon annan. Men Hadrian är inte nöjd. När han, som verkar ha allt, får tag på och läser Thoreaus Walden så förstår han att han är fast i mönster och blir besatt av att göra sig fri. 

Så kommer det sig att Bella och Hadrian möts och med Hadrians desperata sökande och Bellas ivriga vilja att vara andra till lags så formar de ett team. Ett team som skall göra sig fria och leva, bara leva. Plötsligt är Bella en musa eller snarare en ledare och Hadrian släpper taget om hela sitt inrutade trivsamma liv. Båda kastas in en värld där de skall hanskas med roller som de inte är det minsta familjära med och ingen av dem gör det för egen vinnings skull (så fel och egoistiskt det skulle vara) fastän båda är oerhört egenupptagna med sitt. 

Det är roligast i början, när man lär känna karaktärerna. Det är faktiskt så roligt att jag skrattar. Det är skrivet som en meta-pekoralism. När de sedan möts börjar spänningen och när Bella och Hadrian ger sig ut på sitt oförutsättningsfulla sökande undrar jag hur det här skall sluta. Jag blir rädd att de skall finns det fria livet tråkigt och ”förstå” att man skall vara nöjd med det man har, inte söka efter annat. Så blir det inte och det är jag tacksam för. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka slutet. Är det ironiskt? Är hela boken ironisk och ett budskap? Ett budskap som ligger rätt i tiden, jo – jag tolkar det så. 

Intressant också med två författare och två synvinklar genom boken, jag undrar men har inte hittat svar på hur författarna delat upp det där, skrev Hallerstam Sdrians kapitel och Ivansson Bellas? Tvärtom? Eller skrev de båda på båda karaktärerna? 

En absurd roman är undertiteln. Kanske absurd men definitivt pekoral. Och då menar jag det på ett bra sätt. 

Adlibris

Bokus

CDON

Två böcker av Malin Persson Giolito

Jag har den senaste tiden läst mycket bra om Malin Persson Giolitos senaste, Störst av allt. Eftersom jag inte fått fatt i boken så har jag förberett mig lite genom att läsa två av hennes tidigare böcker, två böcker med advokat Sophia Weber i huvudrollen. Det blev två böcker som inte är deckare men som behandlar rättsfall. Persson Giolito låter inte sin Sophia delta i något fall som andra deckarförfattare gör utan är mer en berätterska, kanske lite i stil med hur Wennstam tar upp det skeva i rättssamhället idag. 

Den första boken, Bara ett barn, handlar om ett utsatt barn och hur Sophia kommer i kontakt med honom – 7-åriga Alex. Alex är utåtagerande och svår att tas med. Andra föräldrar i hans klass ser snett på honom men det är inte förrän hans lärare får hjälp av skolsköterskan att dokumentera Alex skador som socialen kopplas in. När socialen kopplas in blir Alex också Sophias klient. Och där hade det kunnat stanna och ändå vara en svår historia för det är inte lätt med fosterföräldrar och det är inte lätt att ta ett barn ifrån sina föräldrar och det är inte lätt att veta vad som är rätt och vad som är fel och känslorna spelar så stor roll. Men Alex historia kommer att bli värre och vi möter med Sophia och andra som arbetar kring fallen eldsjälar som vill göra rätt men som har lagar och förordningar att arbeta med. Lagar som skall skydda individen men som ibland kan verka för det motsatta och som inte går att påverka med ”magkänsla”. 

Fallet tas upp i efterlyst och Persson Giolito beskriver en kriminolog som är ganska lik pappa Leif GW

Persson Giolito är inte så snäll mot sin Sophia, hon låter henne inte brinna och ha ett rent hjärta. Istället är Sophia ensam och jobbar med lagen för att den är rak och tydlig. Hon har vuxit upp med morföräldrarna och trots en lycklig barndom och ett nära förhållande till morfar (mormor har gått bort) så är det inte alltid lycka när de ses. Morfar upplever jag som egoistisk och Sophia som kuvad eller ängslig. 

I andra boken jag läste, Bortom varje rimligt tvivel, så återkommer det här med Sophia och hennes karaktär som inte är helt lätt att tycka om. Här blir hon erbjuden att söka resning i ett gammalt mordfall. Det handlar om en ung flicka som brutalt blivit våldtagen och mördad. En läkare dömdes för dådet men har aldrig erkänt. Sophia är inte övertygad om hans oskuld men när hon läser genom rättegång och annat underlag så medger hon att han dömts på för få indicier. Så Sophia kan inte låta bli att ta fallet, för att det är rätt mot lagen. 

I den här berättelsen får vi följa händelserna för närmare 15 år sedan, hur utredningen KLM i kontakt med den nu dömde mannen och hur gärna man ville ha en rättegång och hur vidrigt brottet var. Så Sophias nystande på det. 

I båda böckerna träffar vi personer kring fallet och jag gillar de bitarna, hur Persson Giolito gör människorna levande och hur svårt det är att ta beslut för att följa lagen eller hur det är att känna att något är fel men inte går att bevisa. Och hur brott påverkar så många fler än offret och gärningsmannen. 

Delarna om Sophia privat är som sagt var inte så smickrande och vissa spår blir jag inte riktigt klok på vart Persson Giolito är på väg med. 

Detta är sakliga och intressanta böcker som jag kan rekommendera. 

Lewispjäserna

Avslutande delen i Lewistrilogin är i förhållande till de tidigare två – Svarthuset och Lewismannen – inte fullt så isolerad och karg. I den här boken möter vi åter igen Finn, som nu hittat ett jobb som säkerhetsexpert, men trots han bor kvar i lilla samhället med sin Marsaili så är det en hel del interaktion med andra människor. Både i nutid och i de traditionella återblickarna till dåtid. 

Okej, som säkerhetsexpert skall Finn jaga rätt på tjuvfiskare och det myllrar inte precis av turister på egendomen han arbetar på men det finns en ödslig pub (!) som är välbesökt och vi stiftar bekantskap med Lewispjäserna som hittats i närheten och som nu årligen besöker samhället med jippo och happening. Bokens engelska titel är The chess player och det är mer metaforiskt om spelandet av schack som titeln anspelar på än om själva schackpjäserna även om en annan av bokens huvudmän snidar reliker av pjäserna. 

Den här andra bokens huvudmän är en ensling som en gång var Finns bäste vän. Vi får följa dem i tillbakablickar från deras gymnasietid där de läste på internat i en stad. Finn var ganska oskyldig men vännen Whistler utmärkte sig redan då som egensinnig och nära till ilska. Han var dessutom intelligentare än de flesta och var med i ett band. Det är det här bandet som brottshistorien kommer att handla om. Bandet började som andra band, i liten skara som alla känner varandra och med spelningar för vänner. De är duktiga och deras rykte växte – de var på väg att bli något stort med sin musik med rötter i det gamla folklorista men med en modern touch. Det går jättebra men bandet slits med vissa interna motsättningar och de är alla unga och kanske inte redo för den populäritet de väcker. Men visst, det går bra. Så försvinner den ena av bandets nyckelpersoner under en flygtur. Flygplanet och killen är som raderade från jorden. Bandet fortsätter men försvinnandet har alltid skavt hos dem. 
Nu, när Finn hamnar i bråk med Whistler och lockas ut i vildmarken så kommer de att uppleva ett naturfenomen men de kommer också i kontakt med det som hände. För de upptäcker flygplanet. Och dess passagerare, som inte dött en naturlig död… Därifrån kommer brottsberättelsen i boken. Men som Mays tidigare böcker så är det så mycket mer. Det är en berättelse om livet i det otillgängliga (även ifall jag menar att just den här berättelsen med livet på internat i stad och bandet som turnerar inte är så otillgängligt), om den religösa tron och närheten till naturen. Det är också en berättelse i nutid om män som inte kan prata om känslor och hur fejder ärvs. Och om hur det är att vara ung och osäker på vem man är och vart man är på väg. Speciellt när man kommer från Lewis och tror man vill ut i världen, vem är man då? Finn har med denna avslutande del definitivt hittat tillbaka till sina rötter även om allt inte är solsken. 

Den mörkaste hemligheten

Alex Markwoods senaste på svenska, Den mörkaste hemligheten är en sorglig historia. Den är bra berättad men berättelsen är så sorglig för de inblandade. Som läsare följer vi två trådar, en tråd i dåtid som återger en helg när Coco, en liten tvillingflicka försvinner mystiskt (och aldrig återfinns). Den andra tråden är ca 15 år senare och vi får se hur Cocos försvinnande påverkat de som blev kvar. Coco var tvilling och en av dem som blev kvar var ju tvillingsystern. Men Cocos pappa hade fler (och kommer att få ytterligare) barn med olika fruar. Helgen Coco försvann hade pappan 50-årsfest och det var nära vänner inbjudna över helgen till huset de skulle fira i. I nutid får vi följa en av Cocos halvsystrar som skall ta sig till pappans begravning – genom att pappan gått bort så samlar Markwood smart ihop de nära vännerna och fruarna (tidigare och nuvarande) för att låta oss se hur de lever idag och hur de interagerar, nu 15 år senare. För en förlust av ett litet oskyldigt barn sätter sina spår. Och i den här boken så finns dessutom så många hemligheter, hemligheter som rullas upp för läsaren ju längre vi kommer i boken. 


Detta är en skickligt berättad psykologisk thriller och jag gillar hur Markwood använder sig av unga kvinnor för att förmedla känslor och händelseförlopp. Det blir en trovärdig berättelse och det är som sagt var en sorglig berättelse där Coco lämnat hål innan hon knappt hunnit skapa sig en plats. 

Adlibris

Bokus

CDON

Du, bara

Jag har läst ett gäng bra böcker på sistone, det är så kul när man gillar vad man läser – man vill bara läsa mer och mer. En av böckerna är ungdomsromanen Du, bara av Anna Ahlund. Jag hade boken redan när jag läste Johannas Love bombing av boken och var lite rädd att jag skulle ha för höga förväntningar. Men den här boken är precis så bra som det sägs. Det var en fröjd att läsa och känslorna sprutade ut ur boken. 

Berättelsen är den om John som är ensam med sin storasyster Caroline i stan över sommaren. John gör ingenting  mer än väntar på intagningsbesked och skrotar runt med bästisen Elli. Storasystern sommarjobbar och raggar på killar. Så får hon span på en kille i pappersbutiken bredvid och ”operation Frank” börjar. Caroline bjuder hem Frank och bjuder med honom till sommarstugan och gör allt för att charma honom. Samtidigt så blir även John trollbunden av Frank. 

Det är inte en berättelse om syskonrivalitet utan om kärlek i alla dess former från pirr och magknip genom lusta till allvar och misstolkningar. Och försonelse. Helt manifikt berättat och personerna i boken är alla så himla väl gestaltade och jag känner och tycker med dem alla. Och det är så fina relationer de alla har – syskon och vänner. Det känns innerligt och varmt utan att vara störigt eller för mycket. Det som i så fall fattas är föräldrarnas perspektiv – men dem har Ahlund smart plockat bort över sommaren. Ett trick min författarvän Helène berättat är vanligt förekommande i just ungdomsromaner 🙂


Adlibris

Bokus 

CDON