De vackraste

De vackraste av Karin Slaughter är en seriemördarthriller med kick-ass kvinnor! När jag läste boken så förvånades jag gång på gång över hur roligt (positiv bemärkelse!) Slaughter beskriver kvinnorna och hur vältaliga de är. Det är repliker som är så jäkla härliga. 

Julia är storasystern som försvann och lämnade en hel familj i sorg. Föräldrarna skildes så småningom även de fortfarande älskade varandra, de kunde inte hantera ovissheten vad som hänt Julia. Mellansystern Lydia gick ned sig helt i drogmissbruk och lillasyster Clair försvann i bildlig mening – hon suddade ut sig själv och gifte sig med en man som var hennes allt. 

Slaughter är fenomenal på att genom karaktärernas tankegångar ge en komplett bild av deras personlighet och sinnesstämning.


Men så nutid – vi får följa Clair som mister sin Paul på ett hemskt sätt. Och under begravningen händer det fler saker och när hon sedan kollar Pauls dator så finner hon filmer som visar på en man med vidriga böjelser. En man som är någon helt annan än den hon var gift med i över 20 år finns där i datorn. När hon besöker hans grav så är Lydia där och pissar (!) på den. Så rullas en historia upp där vi får reda på att Paul indirekt splittrat familjen mer än vad Julias försvinnande gjort. 

Systrarna träffas trots sin osämja för att prata om Paul och nysta i hans eftermälde. FBI stryker runt knuterna och både Clair och Lydia är (av förklarliga skäl) lite försiktiga och skärrade av polisen.


Clair har ingen annan att vända sig till än Lydia med sina misstankar om Pauls sanna natur. De båda systrarna återfinner varandra, handlingen utspelar sig bara över ett par dygn och tempot är rasande snabbt. Det är spännande även om också den här historien, som så många andra thrillers, blir väldigt centrerad kring huvudkaraktärerna trots att vi pratar om en mördare med massor av offer (och massor av familjer som lider). Men Slaughter ger en ganska bra förklaring och framför allt så är det en bra berättelse. 

Clair och Lydia har inte setts på två decennier men kommer snabbt in i en familjär jargong.


Jag är verkligen positivt överraskad över den här boken där systrarna är den starkaste behållningen. Det är våldsamt och blodigt men Slaughter skriver också om rädsla och desperation samt saknad och vanmakt. Hon lyckas få ihop en ganska – i min värld – osannolik mördarklubb (varför har alltid så många män i sådana här historier sjuka böjelser?) och kör slut på den. Och hon gör det med humor utan att det blir tramsigt. 

Adlibris

Bokus

CDON 

Storytel

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s