Vi är en -bloggstafett! 

Jag har läst Vi är en av Sarah Crossan som del i en bloggstafett. Boken handlar om ett tvillingpar, Grace och Tippy, och vi får följa den ena tvillingens syn på vad som händer under vad som kan sägas en termin i high school. Detta är USA och vad som är speciellt är att tvillingarna fram tills det här året har hemskolats. De har hemskolats för att de ”skyddats” från omvärlden. Det beror på att de inte är helt vanliga tvillingar, de är ihopvuxna från midjan och nedåt. Detta innebär att de delar på ett par ben. Så det här med att skydda dem är på gott och ont, i och med att de inte gått i skola har de inte i vardagen konfronterats med andra i deras ålder. Klart att de gått utanför huset och att de träffat folk men de har aldrig behövt umgås med andra i samma ålder så som man i den åldern normalt gör. Nu är det i alla fall dax och när de börjar på skolan så får de en mentor som visar sig vara udda liksom de själva. En mentor som av andra anses som ett ”freak” men som visar sig vara den bästa mentorn de någonsin kunnat fått. Det är en otroligt varm vänskap som tecknas men den är också mänsklig och ibland sårar man varandra trots att man inte menar det. 

Terminen är händelserik, tvillingarna får nya vänner, en ny värld öppnas. Men hemma är det andra problem. Deras pappa har förlorat jobbet och självförtroendet har fått sig en knäck. Han hanterar det genom att bli berusat och ekonomin blir mammans problem. Det ger en realistisk krydda till en berättelse som annars kanske hade totalt fokuserat på tvillingarna – här får vi en bild av en speciell familj som har samma problem som alla andra i lågkonjunkturen. 

Nästa problem som skildras är den risk som finns för sammanväxta tvillingar som Grace och Tippy – hur kroppen tar stryk av att delas av två. 

Igår berättade drawreadandtakeaphoto vad hen tyckte om boken och vi har många liknande uppfattningar kring den. Jag grät också massor vid slutet. Hela tiden jag läste så tänkte jag på en dokumentär jag såg för många år sedan men fortfarande fascineras av i tankarna. Den handlade om tvillingarna Abigal och Brittany som delade kropp. Vad som var så fascinerande var hur de som två individer var tvugna att dela på en kropp och synkronisera sina rörelser. Helt otroligt! Crossan säger i efterordet att hon inspirerats av Abigal och Brittany för att beskriva tvillingarnas samspel med varandra men det är inte deras berättelse, Grace och Tippy har en egen historia.

Kapitlet när Grace och Tippy kommer till skolan för första gången och möter den världen.

Förutom att det är en fin berättelse där vi kommer Grace och Tippy nära (annars hade jag inte gråtit så) är det en annorlunda skriven bok. Kapitlen sträcker sig som mest över tre sidor och är skrivna på ett sätt som totalt speglar Tippys tankar. Det betyder att texten inte alltid följer sidan som i traditionella böcker utan är skriven så att vi riktigt ser hennes tankar och betoningar. Vad som är direkta känslor och vad som är en återberättande av vad som händer. Språket är snabbt och precist. Gestaltningen kommer från handlingarna. 

Imorgon kan ni läsa vad Cecilia på Book obsession tyckte om boken. Jag tror hon kommer tycka om den lika mycket som jag gjorde. Det är en sån bok. Som berör. 

Ingenting och allting

Nicola Yoons debutroman Ingenting och allting är en hyllad debut och har en speciell handling. Tema kärlek och dödlig sjukdom känner vi kanske igen från andra ungdomsromaner, när man är ung och kär så blir det så otroligt mer intensivt – som om att det behövdes bli mer intensivt – när det kan vara den enda kärleken och kärleken som inte får ett naturligt avslut. Annat än döden då, det blir inget så levde de lyckliga i alla sina dagar, för dagarna tog slut. I förtid. 
Yoon skruvar till det ännu mer och låter Madeleine ha sjukdomen SCID (svår kombinerad immunbrist) som gör att hon levt och lever sitt liv isolerad, hon är bubbelboy. När vi träffar Madeleine fyller hon 18 och firar dagen med att låta den privata sköterskan ta de dagliga proverna för att på kvällen fira i ensamhet med sin mamma. Ifall man är en bubbleboy idag så finns det större möjligheter är tidigare, internet och tv låter den isolerade från omvärlden ändå ta del av vad som händer. Madeleine är uppdaterad och påläst men har inga framtidsplaner. 

Men så flyttar en ny familj in i huset bredvid och pojken i den familjen får ögonkontakt med Madeleine och det är som kärlek vid första ögonkastet. Omöjligt, tänker Madeleine. Hon som inte ens kan träffa en människa utan att de genomgått en timmes ”rening” i luftsluss, hur skall hon ens kunna tänka sig att vara fysisk med någon? Kärleken är dömd att misslyckas. 

Men grannen Olly är ju också kär och han ger inte upp lika enkelt, han insisterar på kontakt och de finner varandra. De utmanar ödet och Madeleine fattar ett avgörande beslut. 

När Madeleine fattar sitt beslut så får boken en för mig väldigt oväntad tvist. Det ger verkligen berättelsen något mer och det blir inte en vanlig kärlekshistoria. Den här boken handlar om livet och rädslan för att älska och förlora någon. 

Adlibris

Bokus

CDON

Norma

Norma är en lite annorlunda bok av Sofi Oksanen, annorlunda vid första anblicken (läsningen) eftersom den verkar så ytlig. Norma är en ung kvinna som precis har förlorat sin mamma. Mamman var hennes fasta – enda – punkt i tillvaron och utan henne vet Norma inte hur hon skall orka leva vidare. I samma veva sägs Norma upp från sin jobb på synskadades förbund. Utan jobb och utan mamma, vad skall hon ta sig till? Som av en händelse blir hon så erbjuden att ta sin mammas jobb, eller i alla fall jobba på hårsalongen där hennes mamma jobbade. Av en händelse, för kvinnan som driver salongen vill väldigt gärna ha Norma i sin närhet och hade en hemlighet med Normas mamma. Men det är inte den enda som vill prata med Norma, snart förstår Norma att hennes mamma var inblandat i något dåligt och Norma hamnar i samma knipa. 

Norma letar efter meddelanden från sin mamma, hittar inga, men kommer ändå något på spåren. Vad var det hennes mamma höll på med? Och varför har hennes mamma sparat Normas hår? 

Normas hår – hemligheten som gör att Norma lever isolerad och dricker sig bedövad varje kväll. Orsaken till hennes nervositet och varför hon tar lugnande och åksjukepiller i mängder. Normas hår växer abnormalt metervis varje dag. Det har också ett eget känsloliv, ett som Norma försöker tämja med piller och alkohol. Detta, att Norma och hennes hår är extremt annorlunda, är vad de försökt dölja i alla dessa år. För att Norma skall slippa vara en freak men på bekostnad av ett fritt liv. 

Normas hår och den brottslighet som hon blandas in i – svarta affärer med löshår är upplagt som en deckare, typ. Och hårsalongen, alla bruttor som fixar bröst, läppar och hår på jakt efter framgång genom utseende ter sig först väldigt ytligt, nästan som kritik mot skönhetsidealen. Men så går Oksanen djupare, hon tar upp varifrån löshåret kommer, äkta hår värderas högst men är svårt att producera i den takt som det efterfrågas. De som inget har säljer sitt hår för att någon skall se bra ut på röda mattan. Och när vi är inne på att sälja det man har när man inget har – maffian som är efter Normas hårproduktion sysslar med andra affärer också, surrogatmödraskap. 

Boken är uppbyggd listigt med berättarperspektiv främst men inte enbart från Norma. Vi möter flera kvinnor inom branschen och Oksanen är där och pillar på mänskliga egenskaper och desperation, som i sina tidigare böcker. Man märker också av den research Oksanen gjort, hon ger oss en historia i hår som lockar mig att slå på Wikipedia flera gånger. Hon skriver om en anmoder som flyr sina barn för deras eget bästa och hon ger oss två sidor av surrogatmödraskap utan att berätta vad hon tycker är rätt eller fel. Det är en typisk Oksanen som jag älskar men men men. Jag har så svårt för det övernaturliga och Normas hår blir lite för mycket för mig. Jag har sett andra inte gilla deckardpåret eller det fokus på kvinnlig skönhetsindustri och fertilitet som finns. Men det köper jag, jag fascineras av hur Oksanen kan skriva om dessa ämnen och låta sina karaktärer fatta hemska beslut som man som läsare ändå förstår och mår dåligt av. Men håret. Om det ändå hade gått att tämja. 

Oksanens syn på kvinnlig fägring? Ja, inte har hon naturligt hår i alla fall. Och de kvinnliga karaktärerna i boken får aldrig ut någonting av det, det är bara männen som tjänar på kvinnorna. Både på de som önskar sig barn eller skönhet och på de som får slita/producera. 

Adlibris

Bokus

CDON