Norma

Norma är en lite annorlunda bok av Sofi Oksanen, annorlunda vid första anblicken (läsningen) eftersom den verkar så ytlig. Norma är en ung kvinna som precis har förlorat sin mamma. Mamman var hennes fasta – enda – punkt i tillvaron och utan henne vet Norma inte hur hon skall orka leva vidare. I samma veva sägs Norma upp från sin jobb på synskadades förbund. Utan jobb och utan mamma, vad skall hon ta sig till? Som av en händelse blir hon så erbjuden att ta sin mammas jobb, eller i alla fall jobba på hårsalongen där hennes mamma jobbade. Av en händelse, för kvinnan som driver salongen vill väldigt gärna ha Norma i sin närhet och hade en hemlighet med Normas mamma. Men det är inte den enda som vill prata med Norma, snart förstår Norma att hennes mamma var inblandat i något dåligt och Norma hamnar i samma knipa. 

Norma letar efter meddelanden från sin mamma, hittar inga, men kommer ändå något på spåren. Vad var det hennes mamma höll på med? Och varför har hennes mamma sparat Normas hår? 

Normas hår – hemligheten som gör att Norma lever isolerad och dricker sig bedövad varje kväll. Orsaken till hennes nervositet och varför hon tar lugnande och åksjukepiller i mängder. Normas hår växer abnormalt metervis varje dag. Det har också ett eget känsloliv, ett som Norma försöker tämja med piller och alkohol. Detta, att Norma och hennes hår är extremt annorlunda, är vad de försökt dölja i alla dessa år. För att Norma skall slippa vara en freak men på bekostnad av ett fritt liv. 

Normas hår och den brottslighet som hon blandas in i – svarta affärer med löshår är upplagt som en deckare, typ. Och hårsalongen, alla bruttor som fixar bröst, läppar och hår på jakt efter framgång genom utseende ter sig först väldigt ytligt, nästan som kritik mot skönhetsidealen. Men så går Oksanen djupare, hon tar upp varifrån löshåret kommer, äkta hår värderas högst men är svårt att producera i den takt som det efterfrågas. De som inget har säljer sitt hår för att någon skall se bra ut på röda mattan. Och när vi är inne på att sälja det man har när man inget har – maffian som är efter Normas hårproduktion sysslar med andra affärer också, surrogatmödraskap. 

Boken är uppbyggd listigt med berättarperspektiv främst men inte enbart från Norma. Vi möter flera kvinnor inom branschen och Oksanen är där och pillar på mänskliga egenskaper och desperation, som i sina tidigare böcker. Man märker också av den research Oksanen gjort, hon ger oss en historia i hår som lockar mig att slå på Wikipedia flera gånger. Hon skriver om en anmoder som flyr sina barn för deras eget bästa och hon ger oss två sidor av surrogatmödraskap utan att berätta vad hon tycker är rätt eller fel. Det är en typisk Oksanen som jag älskar men men men. Jag har så svårt för det övernaturliga och Normas hår blir lite för mycket för mig. Jag har sett andra inte gilla deckardpåret eller det fokus på kvinnlig skönhetsindustri och fertilitet som finns. Men det köper jag, jag fascineras av hur Oksanen kan skriva om dessa ämnen och låta sina karaktärer fatta hemska beslut som man som läsare ändå förstår och mår dåligt av. Men håret. Om det ändå hade gått att tämja. 

Oksanens syn på kvinnlig fägring? Ja, inte har hon naturligt hår i alla fall. Och de kvinnliga karaktärerna i boken får aldrig ut någonting av det, det är bara männen som tjänar på kvinnorna. Både på de som önskar sig barn eller skönhet och på de som får slita/producera. 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s