Det är natten

I vår bokcirkel #rödvinsbokcirkeln så är jag den som överlägset ställer högst krav på författaren. Jag vill att författare skall ha en mening med sin berättelse, om inte annat så en vilja att berätta en viss historia. Jag vill också att författaren tar ansvar för sina karaktärer och deras handlande. Det är också mycket därför jag älskar höra författare berätta om sina böcker och varför berättelsen kom till dem. Jag gillar inte när berättelsen ”skrev sig själv” eller en karaktär bara ”handlade som den ville”. Jag vill att författaren skall ha gjort medvetna val och försökt förmedla något till mig, läsaren. 

Karolina Ramqvist är en författare som inte alls svarar på mina behov. Jag har hört henne prata om sina böcker och observerat hennes motvilja att göra det. Därför blev det så himla intressant när just hon, Ramqvist – som är mitt exempel på en författare som inte talar för mig (hur det stör mig! Jag uppskattar hennes böcker så mycket och tolkar in så mycket som jag så gärna velat höra hennes tankar bakom!), skriver en essä om just författaren och att prata om sin bok.  

Det är natten är denna essä av Karolina Ramqvist som handlar om det omöjliga i att tala om en bok. Jag hörde henne berätta om denna kort på bokmässan, hur det känns att   tala om en bok som handlar om att det inte går att prata om en bok. Nu kom Ramqvist undan med att detta är en essä och inte en roman med handling och karaktärer, vilket är det som hon faktiskt har svårt för. Essän uppkom när Ramqvist skrev ett anförande för ett författaruppträdande för sin senaste roman, Den vita staden. Ramqvist skriver ned dessa anföranden som en förberedelse, just eftersom hon  upplever det som svårt att prata fritt, att gå in i en roll som författare som hon i essän liknar skickliga estradörer som säljer sig själv snarare än sin bok. Hon upplever att det egentliga mötet mellan text och läsare ligger i den individuella läsningen och inte i författarens ord om texten. Att läsandet är  mer öppen för tolkning, som hon tycker det kan vara problematiskt med, att som författare ställa sig framför texten, genom att prata om den. Hon får känslan av att förstöra någonting. 

Ramqvist talade också om hur det verkar finnas en tradition, eller starkt drag, i Sverige, en önskan om att det skall finnas något sedelärande i berättelsen. Författaren åläggs en uppgift att fostra läsaren. Det fick mig att tänka på mig och mina krav. Och visst, de flesta böcker jag gillar är utvecklingsromaner där huvudpersonen (och gärna fler) lär sig om sig själv och livet. Men Ramqvist sätter samman denna fostransbegäran med den lika traditionella längtan efter den goda kvinnan, som ett föredöme kontra kvinnliga författare. Det kan bli problematiskt i den feministiska genren där kvinnan är fri från den föreställningen, att verka som förebild och fostra. Detta är ett starkt drag i essän, kvinnans roll och författarens roll. Hon citerar kvinnliga författare om skrivande och utelämnar mycket av sina egna tankar kring kvinna och försörja sig på skrivande. 

Tänk att jag i en essä, ett anförande om hur svårt – eller orätt! – det är för en författare att prata om sitt verk, skulle lära mig mer om Ramqvists tankar bakom hennes berättelser än vad alla artiklar, intervjuer och uppträdanden gjort. Jag får en djupare om än inte ny syn på hennes författarskap. Tror jag mig få, Ramqvist håller nog inte med. För henne är det omöjligt. 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Som om vi kände varann 

Jag har läst en egenutgiven bok (novellsamling) som var bra! Ja, utropstecknet förtjänar sin plats. Jag har inte läst massor av egenutgivet men det jag läst har oftast varit så dåligt att jag inte klarat läsa klart och när det varit ok så är det också allt. Ok. 

Den här novellsamlingen av Tobbe Möller Som om vi kände varann- är riktigt bra. Novellerna är korta men förmedlar ändå ett förlopp som känns som en hel historia. I linje med min fördomsfullhet mot egenutgivet så är jag imponerad av hur sparsmakade och förnurliga novellerna är. Annars kan ju kill your darlings vara tufft ifall man är sin egen redaktör. 

Novellerna saknar inte humor, den finns där i det finurliga och den träffsäkra sarkasmen i vardagen. Men det finns ett sorgligt stråk genom samlingen, det är inte alltid uttalat och vissa av novellerna slutar hoppfullt men de innehåller alla någon slags förlust. Av kärlek, förtroende eller vänskap. 

Just nu är jag bara så glad att jag motbevisats (egenutgivet kan vara bra) och att jag fått en trevlig lässtund. 

Adlibris

Bokus

CDON

Geir Gulliksen – Berättelse om ett äktenskap 

I veckan fick jag möjligheten att gå på Kulturhuset här i Stockholm och lyssna på Geir Gulliksen i samtal med Andreas Norman om sin senaste roman Berättelse om ett äktenskap. En roman som blivit väl mottagen och som också är nominerad till Nordiska rådets pris. 

Geir Gulliksen och Andreas Norman

Berättelse om ett äktenskap är en berättelse om ett par, Jon och Timmy. Jon arbetar idag hemma och agerar också ”hemmaman” medan Timmy gör karriär på institut där hon arbetar med projekt. De är ett väldigt vanligt medelklasspar men så ändras allt när Timmy förälskar sig i någon annan. 

Titeln i obestämd form förklarar Gulliksen med att vad han velat berätta är inte den slutgiltiga berättelsen utan en berättelse – sett ur mannens perspektiv (men det blir liksom att han berättar hennes historia, ur sitt perspektiv. Det är ett spännande upplägg). Gulliksen tror att man i ett par delar sin historia men i sekunden som det tar slut så står man där med olika historia och ser man från den punkten bakåt så ändrar sig också den tidigare gemensamma historien sig. Utan sin partner blir de någon annan, någon ny, som sen ändrar historien. Och det var i denna ståndpunkt Gulliksen kom att utforska hur han kunde skriva hennes historia genom honom

På många sätt har Gulliksen vänt på de traditionella könsrollerna i boken. Timmy är den som gör karriär, den som kanske ser sin man som ”självklar” och den som hittar en ny kärlek. Detta medan Jon arbetar hemifrån och som dessutom verkar ha gått ned i arbetstid och ägnar tid åt hemmet och barnen och lägger tid på att fundera över förhållandet och kärleken. Jon kommer också ha svårt att acceptera att Timmy är på väg från deras tvåsamhet och försöker vara ”modern” och öppen samtidigt som han i det närmsta förnedrar sig själv i hur han förnekar sig den monogami han trots allt önskar med Timmy. 

Geir Gulliksen läser ur den norska upplagan, som har samma omslag som den svenska.

Gulliksen säger att efter sin första skilsmässa så är karaktären Jon rädd att förlora sin nuvarande hustru och det liv de lever. Därför reagerar han, när Timmy börjar visa intresse för en man, genom att försöka vara öppen och tillåtande. Ett sätt, menar Gulliksen, att reagera liksom andra sätt som ilska, avundsjuka eller helt enkelt genom att bli en sämre människa. Många recensioner tar också till vara på detta försök till öppenhet som Job ger sig in i och hur han lider kval. Samtidigt så finns i boken, som inte är tjock, väldigt många sexscener och anspelningar på fysisk kärlek. 

När jag läste boken, innan jag hörde Gulliksen prata om Jon, så uppfattade jag Jon som väldigt krävande. Redan tidigt i Jon och Timmys förhållande så tar Jon in andra män i sexuella fantasier. Jag upplevde det inte som öppet och fritänkande utan mer ett sätt att knyta Timmy till sig. Genom att introducera andra män i fantasin blir Jon inte bara upphetsad utan han skapar också ett övertag där han är den som orkestrerar ett eventuellt snedsteg. Timmy visar aldrig, trots att det är Jon som berättar, något större intresse av dessa fantasier utan verkar mer hänga med för Jons skull. 

När Timmy sedan börjar umgås med en annan man så är attraktionen på ett annat plan än fysisk och det är nu som Jon blir besatt. Han märker vad som händer och han försöker forcera fram ett förhållande dem emellan så att han, genom sin egen påtalade öppenhet, är den som styr även detta. Men Timmy reagerar annorlunda och Jon känner sig allt mer som förloraren i det hela, vilket gör hans handlande oerhört ambivalent. Och det är vi överens om Gulliksen och jag. Att när saker inte går som Jon planerat och när kärleken är av ett annat slag än den Jon kan styra över så fallerar allt. Det blir en kärlekskamp mellan fysiskt sex och psykiskt samhörighet. 

Adlibris

Bokus

CDON 

Tack Weyler förlag! 

 

På andra sidan väggen

Nu när så många böcker beskrivs som ”den nya Kvinnan på tåget” eller ”den nya Gone Girl” och inte alls håller måttet kan man vara lite skeptisk till På andra sidan väggen av Shari Lapena som kommer från samma förlag som just Kvinnan på tåget (men i Sverige på LB förlag). Lyckligtvis har den inget sådant citat på omslaget men historien om ett spädbarn som försvinner när föräldrarna lämnat det ensamt för att gå på fest i grannhuset låter smaskigt frossande i fallet Madeleine McCann. Så är det inte. Den här thrillern är det bästa jag läst på ett tag. Den är naturligtvis sorglig för det är ett barn som försvinner och föräldrarna är förkrossade. Den är hemsk när det beskriver omgivningens skuldbeläggande, föräldrarna lämnade barnet ensamt! Inte bitapånaglarna-spännande men vilka vändningar! 

Lapena lyckas verkligen få in en massa saker i sin berättelse. Det handlar om Anne och Marco, nyblivna föräldrar som mot bättre vetande lämnar sitt spädbarn ensamt hemma när de blir bjudna på parmiddag av grannarna. De har ju babylarmet med och de turas om att gå hem och se efter henne. Men när de slutligen går hem, tillsammans, så är babyn borta. 

Polisen kopplas in, media likaså. Vem kan ha tagit babyn? Varför? Så får vi reda på att Anne kommer från en snorrik familj och kanske har någon kidnappat babyn för en lösensumma? 

Samtidigt så undersöker polisen Marcos företag som ligger på ruinens brant, Annes förlossningsdepression förstoras (älskar när Anne själv snäser ifrån att depression inte är psykos!) och förhållandet till Annes föräldrar är minst sagt spänt även ifall de är berädda att ge miljoner för att få sitt barnbarn tillbaka. 

Vi följer Anne, Marco och en utredade polis. Vi får reda på vad Marco gjorde med värdinnan på festen, att Anne har mer än depressionen i bagaget och jag förundrades över hur smidigt författaren tar oss med i historien från tre synvinklar och överraskar läsaren med nya fakta. Det är en pusseldeckare i modernt format. Jag gillar det enormt! 

Människor är kapabla till nästan vad som helst. 

Adlibris

Bokus

CDON

Jean Hatzfeld på internationell författarscen 

I torsdags fick jag förmånen av Weyler förlag att lyssna på Jean Hatzfeld när han besökte Stockholm och Kulturhuset för ett samtal med Elisabeth Åsbrink. Hatzfeld är journalist som rapporterat från flera krigszoner, bland andra Afrika och Rwanda. Han är också författare och har gett ut ett antal böcker, böcker som följer människorna på dessa platser där krig rasat. För det är Hatzfelds specialité, att skriva om livet efter. 

Två böcker finns på svenska, Antilopernas list, och den nu nyligen översatta Pappas blod. Båda böckerna handlar om folket i Rwanda. I Antilopernas list pratar han med ett antal människor efter kriget och återger deras berättelser med en finkänslighet som berör. Med Pappas blod återvänder han till samma område 20 år senare och pratar med barnen till de som var med då, när folkmordet skedde. 

Det är ett känsligt ämne och Hatzfeld lämnade med sina böcker korrespondansrollen och fick som författare lov att hänge sig med hjärta och subjektivitet även om hans bakgrund och vana vid objektivitet är det som gör böckerna så oerhört nära och tragiska. För det Hatzfeld återger är ett land där offer och förövare lever sida vid sida utan att ha bearbetat det som skett. Hatzfeld har själv judiska föräldrar som upplevde förintelsen och han refererar till andra världskriget, Sarajevo och Beirut som andra platser för folkmord men där man genom förlåtelse kunnat nå eller är på väg mot försoning. I Rwanda har man inte adresserat händelsen eller känslorna därefter. Man lever i dem utan att låtsas om dem och det påverkar hela deras liv – och deras barn. 
Hatzfeld trodde aldrig att det skulle bli mer än en bok när han började projektet att ge tystnaden en röst. För det tokar jag som Hatzfelds starka tro, att folkmordet i Rwanda är sorligt bortglömt och att han genom sina böcker hoppas bidra dels till att berätta historien men också att få de han pratar med att börja bearbeta det som hänt. Ett förlåtande bygger i grunden på sanningen, säger Hatzfeld Och ingen kan be om förlåtelse utan att veta sanningen. Och förövarna måste de också få smälta och leva med vad de gjort. De kan också se sig som offer, och det är deras sanning. Förövarna satt i fängelse har släppts, sedan skall de återgå till livet där offren finns. Förövarna säger att de inte kan be om förlåtelse – det finns en sådan ilska att man inte vill höra dem prata om va de gjort. Men också det finns en ilska över att de inte ber om förlåtelse. Medan offren säger att ingen ber om förlåtelse. 

Och ifall förövarna skulle be om förlåtelse, kan man förlåta detta? En veckas dödande där man systematisk sökte upp och fortsatte döda? Offren säger nej. Förövarnas försvar säger att Gud och samhället förlåtit och gått vidare. Men folket i Rwanda är inte där. De fortsätter sina liv utan att kunna gå vidare, frågan om förlåtelse och försoning är ouppklarad. 
En annan sak som återkommer är den skuldkänsla som Hatzfeld möter. Inte bara hos förövarna och frågan om försoning utan den hos offren. Hatzfeld berättar hur offren i sin flykt levde som djur (därav titeln Antilopernas list) och hur de vägrar se de som såg dem under denna tid i ögonen för de skäms så över hur de degraderades från att vara en människa. De överlevande offren gås inte,  inte, de pratar inte, de undviker varandra. De klarar inte ens att söka tröst hos varandra. 

I Pappas blod återvänder Hatzfeld alltså till det område där han tidigare intervjuat folk. Nu pratar han med de som föddes efteråt och inte själva upplevt folkmordet och beskriver hur deras liv ändå är högst påverkat av det som ligger under ytan och bubblar. Här, menar Hatzfeld,återkommer vi till problematiken med den ouppklarade skuldfrågan. Fö ovanpå detta finns den afrikanska kulturen som gör att man inte kan tala om det som en familjemedlem har gjort. En pappa är den som gett dig liv, det går inte att då lägga en outtalad skuld på denne – att berätta för barnet att pappan är en mördare och det är för att han dödat en by eller mer är orsaken till att han – och barnet – blir bespottat och förföljd. Skulden ärvs till barnen, både hos förövare och offer. 

Samtalet tolkades av en fenomenal tolk, jag är verkligen imponerad över hennes förmåga att hänga med och uttrycka sig. Det var också en märkbart berörd samtalsledare, Åsbrink lade också hon känslor i berättlserna. Jag tror personligen att det är viktigt att vi tar till oss dessa berättelser och det är tacksamt att författare som Hatzfeld orkar göra det som de gör. 

Adlibris

Bokus

CDON

Mindfulness för losers

Under bokmässan så anordnade Bokförlaget ett event där bloggare fick träffa författarna och prata om deras böcker, en av dem jag träffade var Christoffer Holst. Holst var en av finalisterna i Harlequintävlingen nåt år sedan och gav sedan ut sitt manus på annat förlag. Nu är han aktuell med sin andra bok, Mindfulness för losers
Jag är inte mycket för feelgood-böcker men Holst sprudlande person gjorde att jag absolut ville läsa hans bok. Så himla glad och söt pojke, jag känner mig som en tant som vill knipa hans kinder. Skämt åsido så är det en bra egenskap, att som författare få läsaren att vilja läsa deras böcker. I Mindfulness för losers så börjar berättelsen i Solvik, Jämtland. Här bor Pamela, en 27-åring som bor i föräldrarnas källarvåning, arbetar som frisör i byn och har ett kk-förhållande med en kille med lika få ambitioner som hon själv. Eller kanske inte. Pamela har provat lämna Solvik, hon var med i Heta nätter, en dokusåpa á la Pradise hotel och var både full och hade sex i tv. Innan dokusåpan var hon partypinglan mitt i centrum, efter dokusåpan är hon ensam och singeln som inte blir bjuden på baby showers. Hon spenderar sin fritid med att röka och plöja sjukhusserien Puls samt drömma om den sexiga (diskutabelt men Pamela anser det) skådisen Wade Crust. 

Så en dag när det känns som allra mest motigt och instängt i Solvik så kommer chansen – Wade Crust skall komma till Sverige och spela in en serie. Och! Han skall casta sin motspelerska själv! Detta är som gjort för Pamela som beger sig till Stockholm och sitt nya liv i pappas raggaråk. 

Väl i Stockholm upplever Pamela att livet i en storstad kan vara lika hårt som på landet. Hon har svårt att fixa boende, skådespelarerfarenhet och vänner. Hon har ett enormt flyt dock och saker och människor dyker upp i hennes väg. 

Boken har en tagline: Du kan ta tjejen ur Heta nätter men du kan inte ta Heta nätter ur tjejen. Och det är en väldigt beskrivande fras för boken och Pamela. Hon är tjejen som är kmssig och inte tänker sig för men hon vill inte vara något annat. Hon är okomplicerad och passar inte instängd i Solvik. Hon passar inte heller i en roll, hon ser morgondagen som full av nya upptäckter och tar verkligen dagen som den kommer. 

För att vara en feelgood är boken riktigt rolig och inte alls smörig eller snyftig (mina fördomar, jag vet). Jag hatar egentligen titeln men jag gillar boken (!) och jag tycker i efterhand att titeln är rätt fyndig. Vilken tur Holst charmade mig att läsa den här boken som jag aldrig skulle läst annars. 

Adlibris

Bokus

CDON

Författarbar 

Förra veckan slog sig Natur & Kultur och Weyler förlag sig ihop och höll författarbar, vilket innebar att bokintresserade fick komma och mingla och höra om ett gäng av höstens böcker. Jag älskar att höra författarens tankar kring sina berättelser och processerna att skriva just den boken så jag uppskattade kvällen mycket! 

Först ut att prata om sin bok var Sandra Beijer med sin andra bok, Allt som blir kvar. Fokus i denna bok är inte så mycket som i första boken, Det handlar om dig, förälskelsen utan det som händer efter, när det tar slut. 

I Allt som blir kvar så gör Matildas pojkvän slut och Matildas värld bryter ihop. Som ett sätt att hamtera uppbrottets alla känslor så skapar Matilda med sin bästa vän ”30-dagarsregeln”. Det är 30 dagar då hon inte skall känna något alls utan söka andra kickar i livet för att inte gå under totalt av sorg och känslor kring exet. 

Staden har en central karaktär när Beijer skriver. Förläggaren jämför beskrivningen  med sekelskiftets böckers dekadens. Beijer säger att det är intressant att staden nästan mår som huvudkaraktären. Ett tomt och närmast laglöst Stockholm i juli. Karaktärer som inte mår så bra i en stad som tillåter allt, det är farligt farligt men härligt härligt. 

Beijer skriver om unga vuxna och tycker att 19-20 är en ålder då man är vuxen men nästan inte ändå. Man tycker att man är vuxen men vill ändå ty sig till någon, man är inte alltid färdig med att finna sig själv. Det är där Beijer hittar sin berättelse. 

Att skriva sin andra roman var en pärs. Så glad hon aldrig behöver röra den igen. Arbetet med en bok har blivit nästan hela fyra böcker under arbetet. Hon ville absolut inte skriva en bok som den första igen, kände stor press att presentera något nytt. Och boken är inte självbiografisk även om vi alla som följt Beijers blogg en längre tid vet att hennes uppbrott för något år sedan var tärande för henne. 

Åsa Avdic är journalisten som nu kommer med Isola, en dystopti med tydlig östkaraktär. En feelbadroman med science fiction inriktning, ensaga om vad som hade hänt ifall muren aldrig fallit och Sverige blev en del av östblocket. En framtid som utspelar sig på 2030-talet men som liknar Sverige på 1990-talet. 

Och trots det här så är det också en pusseldeckare. Och så var det historien uppstod för Avdic, i en deckarnöt. Som reporter ville hon inte göra research (det var hon så trött på, det gör hon i dagliga arbetet) när hon funderade på hur deckarnöten skulle gestaltas. Så framtiden var ett sätt att bestämma själv. Och det som inte förändrats är den mänskliga kroppen, därför utspelar sig hennes roman i framtiden med fiktiva ramar men kring människan. 

Isola är en ö och på ön skall ett experiment utföras – det är här deckarnöten ligger. Hennes huvudperson är tuff och stark men ändå något av en anti-hjältinna som läsaren kanske inte helt faller för. Avdic jämför det med Homer Simpson, hur det är intressant att se vad en gränslös person tar sig för utan att identifiera sig med personen. I Isola får den kvinnliga huvudpersonen  Hon an offer she cant refuse och skall leda experimentet genom att i en sluten grupp på ön iscensätta sin död (som mord). 

Lennart Hagerfors växte upp i en missionärsfamilj och spenderade stora delar av barndomen i Kongo. Som barn var Hagerfors alltid den som var annorlunda – såväl i Kongo som hemma. Har aldrig gått i en klass mer än ett år. Han upplevde ett  utanförskap som han gett också Jesus – alltid annorlunda och utanför. Det är Jesus som är huvudpersonen i Hagfors roman Människosonen

 Jesus försvinner från Bibeln vid 12 års ålder och återkommer när han är 18 och döps. Men vad gjorde han däremellan? Det försöker den här boken sig på att berätta. 
Hagerfors växte upp med Jesus och Jesus bestämde hans familjs liv. För de var en missionärsfamilj och allt, var när hur bestämdes av Jesus. Hagerfors älskade fotboll var inte hans, det var missionens. Som barn var Jesus alltid närvarande men som vuxen var det spännande att upptäcka Jesus genom att skriva utifrån hans perspektiv. Hagfors vill  skildra Jesus liv som en erfarenhet som gav underlag till hans kommande predikningar. Förmedla en känsla att de inte var abstrakta tankar utan baserade på livserfarenhet. Bland annat får Jesus får i boken resa till Alexandria och uppleva den ”moderna” världen. Jesus är en verklig person och detta låter som en ytterst intressant framställning av en man som vuxit upp i religion. Är jättesugen på att läsa! 

Sven Bergman är journalist som arbetar medUppdrag granskning och tillsammans med Joachim Dyfvermark har han skrivit ett svenskt kapitel i berättelsen om historiens största läcka, Panama-dokumenten

Läckan inkluderade fler än 300 journalister över hela världen som samarbetade i hemlighet under ett år med 11,5 miljoner (!) dokument som var det som utgör världens största läcka. Bergman, Dyfvermark och en isländsk kollega lurade Islands president i en fälla – det som vi ser i uppdrag granskning – det sades skulle handla om bankkraschen och sedan vändes det till ett avslöjande som ledde till kalabalik på Island och presidentens avgång. 

Geir Gulliksen är med Berättelse om ett äktenskap nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och har fått mycket goda recensionen. 
Boken utgår från ett lyckligt äktenskap, de har varit gifta i över 20 år och pratar med varandra, trivs och har (till och med) sex. Men så en dag så blir hon attraherad av en annan man och detta är historien om hur en stark kärlek kan nå ett slut. Vi följer dem under ett år som är det året de bryter upp. Gulliksen vill kalla det en kärleksroman, inte en skilsmässoroman. I boken vill Gulliksen  närma sig kärleken genom hur de inblandade inte riktigt förstår vad som händer. Hon, som plötslig har känslor för någon annan än sin man. Han,som går från arg och sviken till att be henne att leka av sig och komma åter. De har delat sina liv och nu helt plötsligt så delar de inte längre historien. Det är sorgligt och förlösande på samma gång. 

Jag hade fått för mig att också Maja Lunde och Binas historia var nominerade till Nordiska rådets litteraturpris men så var det inte. Dock har också Lunde fått väldigt fina recensioner med sin bok vars ursprung började när Lunde såg en dokumentär om bidöden. Och vad konsekvenserna av detta kan bli. Hur mycket humlorna och pollineringen betyder för vår fortlevnad. Den här fascinationen gjorde att allt annat fick vänta och hon började på denna skönlitterär roman.

Läsaren får följa personer i tre tidsskikt, från början av ”industrialiseringen” av bin i mitten av 1800-talet, genom nutid när vi upptäcker att bina håller på att försvinna till en framtid 2098 i Kina där man går runt och pollinerar för hand för att ersätta bina. Tre huvudpersoner, tre världsdelar och tre tidsåldrar. Som ändå vävs ihop på ett självklart sätt. Genom bina och deras historia. Men också en historia om familjer och vad man gör för sin familj. Hur man vill skydda sina barn och hur man samarbetar med sina barn, för överlevnad och av kärlek.