Jean Hatzfeld på internationell författarscen 

I torsdags fick jag förmånen av Weyler förlag att lyssna på Jean Hatzfeld när han besökte Stockholm och Kulturhuset för ett samtal med Elisabeth Åsbrink. Hatzfeld är journalist som rapporterat från flera krigszoner, bland andra Afrika och Rwanda. Han är också författare och har gett ut ett antal böcker, böcker som följer människorna på dessa platser där krig rasat. För det är Hatzfelds specialité, att skriva om livet efter. 

Två böcker finns på svenska, Antilopernas list, och den nu nyligen översatta Pappas blod. Båda böckerna handlar om folket i Rwanda. I Antilopernas list pratar han med ett antal människor efter kriget och återger deras berättelser med en finkänslighet som berör. Med Pappas blod återvänder han till samma område 20 år senare och pratar med barnen till de som var med då, när folkmordet skedde. 

Det är ett känsligt ämne och Hatzfeld lämnade med sina böcker korrespondansrollen och fick som författare lov att hänge sig med hjärta och subjektivitet även om hans bakgrund och vana vid objektivitet är det som gör böckerna så oerhört nära och tragiska. För det Hatzfeld återger är ett land där offer och förövare lever sida vid sida utan att ha bearbetat det som skett. Hatzfeld har själv judiska föräldrar som upplevde förintelsen och han refererar till andra världskriget, Sarajevo och Beirut som andra platser för folkmord men där man genom förlåtelse kunnat nå eller är på väg mot försoning. I Rwanda har man inte adresserat händelsen eller känslorna därefter. Man lever i dem utan att låtsas om dem och det påverkar hela deras liv – och deras barn. 
Hatzfeld trodde aldrig att det skulle bli mer än en bok när han började projektet att ge tystnaden en röst. För det tokar jag som Hatzfelds starka tro, att folkmordet i Rwanda är sorligt bortglömt och att han genom sina böcker hoppas bidra dels till att berätta historien men också att få de han pratar med att börja bearbeta det som hänt. Ett förlåtande bygger i grunden på sanningen, säger Hatzfeld Och ingen kan be om förlåtelse utan att veta sanningen. Och förövarna måste de också få smälta och leva med vad de gjort. De kan också se sig som offer, och det är deras sanning. Förövarna satt i fängelse har släppts, sedan skall de återgå till livet där offren finns. Förövarna säger att de inte kan be om förlåtelse – det finns en sådan ilska att man inte vill höra dem prata om va de gjort. Men också det finns en ilska över att de inte ber om förlåtelse. Medan offren säger att ingen ber om förlåtelse. 

Och ifall förövarna skulle be om förlåtelse, kan man förlåta detta? En veckas dödande där man systematisk sökte upp och fortsatte döda? Offren säger nej. Förövarnas försvar säger att Gud och samhället förlåtit och gått vidare. Men folket i Rwanda är inte där. De fortsätter sina liv utan att kunna gå vidare, frågan om förlåtelse och försoning är ouppklarad. 
En annan sak som återkommer är den skuldkänsla som Hatzfeld möter. Inte bara hos förövarna och frågan om försoning utan den hos offren. Hatzfeld berättar hur offren i sin flykt levde som djur (därav titeln Antilopernas list) och hur de vägrar se de som såg dem under denna tid i ögonen för de skäms så över hur de degraderades från att vara en människa. De överlevande offren gås inte,  inte, de pratar inte, de undviker varandra. De klarar inte ens att söka tröst hos varandra. 

I Pappas blod återvänder Hatzfeld alltså till det område där han tidigare intervjuat folk. Nu pratar han med de som föddes efteråt och inte själva upplevt folkmordet och beskriver hur deras liv ändå är högst påverkat av det som ligger under ytan och bubblar. Här, menar Hatzfeld,återkommer vi till problematiken med den ouppklarade skuldfrågan. Fö ovanpå detta finns den afrikanska kulturen som gör att man inte kan tala om det som en familjemedlem har gjort. En pappa är den som gett dig liv, det går inte att då lägga en outtalad skuld på denne – att berätta för barnet att pappan är en mördare och det är för att han dödat en by eller mer är orsaken till att han – och barnet – blir bespottat och förföljd. Skulden ärvs till barnen, både hos förövare och offer. 

Samtalet tolkades av en fenomenal tolk, jag är verkligen imponerad över hennes förmåga att hänga med och uttrycka sig. Det var också en märkbart berörd samtalsledare, Åsbrink lade också hon känslor i berättlserna. Jag tror personligen att det är viktigt att vi tar till oss dessa berättelser och det är tacksamt att författare som Hatzfeld orkar göra det som de gör. 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s