Det är natten

I vår bokcirkel #rödvinsbokcirkeln så är jag den som överlägset ställer högst krav på författaren. Jag vill att författare skall ha en mening med sin berättelse, om inte annat så en vilja att berätta en viss historia. Jag vill också att författaren tar ansvar för sina karaktärer och deras handlande. Det är också mycket därför jag älskar höra författare berätta om sina böcker och varför berättelsen kom till dem. Jag gillar inte när berättelsen ”skrev sig själv” eller en karaktär bara ”handlade som den ville”. Jag vill att författaren skall ha gjort medvetna val och försökt förmedla något till mig, läsaren. 

Karolina Ramqvist är en författare som inte alls svarar på mina behov. Jag har hört henne prata om sina böcker och observerat hennes motvilja att göra det. Därför blev det så himla intressant när just hon, Ramqvist – som är mitt exempel på en författare som inte talar för mig (hur det stör mig! Jag uppskattar hennes böcker så mycket och tolkar in så mycket som jag så gärna velat höra hennes tankar bakom!), skriver en essä om just författaren och att prata om sin bok.  

Det är natten är denna essä av Karolina Ramqvist som handlar om det omöjliga i att tala om en bok. Jag hörde henne berätta om denna kort på bokmässan, hur det känns att   tala om en bok som handlar om att det inte går att prata om en bok. Nu kom Ramqvist undan med att detta är en essä och inte en roman med handling och karaktärer, vilket är det som hon faktiskt har svårt för. Essän uppkom när Ramqvist skrev ett anförande för ett författaruppträdande för sin senaste roman, Den vita staden. Ramqvist skriver ned dessa anföranden som en förberedelse, just eftersom hon  upplever det som svårt att prata fritt, att gå in i en roll som författare som hon i essän liknar skickliga estradörer som säljer sig själv snarare än sin bok. Hon upplever att det egentliga mötet mellan text och läsare ligger i den individuella läsningen och inte i författarens ord om texten. Att läsandet är  mer öppen för tolkning, som hon tycker det kan vara problematiskt med, att som författare ställa sig framför texten, genom att prata om den. Hon får känslan av att förstöra någonting. 

Ramqvist talade också om hur det verkar finnas en tradition, eller starkt drag, i Sverige, en önskan om att det skall finnas något sedelärande i berättelsen. Författaren åläggs en uppgift att fostra läsaren. Det fick mig att tänka på mig och mina krav. Och visst, de flesta böcker jag gillar är utvecklingsromaner där huvudpersonen (och gärna fler) lär sig om sig själv och livet. Men Ramqvist sätter samman denna fostransbegäran med den lika traditionella längtan efter den goda kvinnan, som ett föredöme kontra kvinnliga författare. Det kan bli problematiskt i den feministiska genren där kvinnan är fri från den föreställningen, att verka som förebild och fostra. Detta är ett starkt drag i essän, kvinnans roll och författarens roll. Hon citerar kvinnliga författare om skrivande och utelämnar mycket av sina egna tankar kring kvinna och försörja sig på skrivande. 

Tänk att jag i en essä, ett anförande om hur svårt – eller orätt! – det är för en författare att prata om sitt verk, skulle lära mig mer om Ramqvists tankar bakom hennes berättelser än vad alla artiklar, intervjuer och uppträdanden gjort. Jag får en djupare om än inte ny syn på hennes författarskap. Tror jag mig få, Ramqvist håller nog inte med. För henne är det omöjligt. 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s