Vinnarna blev ….

kvällen bjöd på #massolitbookblogawards i kombination med BokBaren. Under en kortare tid har vi kunnat rösta på nominerade favoriter och vinnarna blev: 

Årets bokbloggsinlägg

Chick-lit – inget att skämmas för

Viktigt och intressant problematiserande av en hånad genre som tar upp och diskuterar hur det kommer sig att kvinnliga författare många gånger placeras i den bespottade chicklit-genren enbart på grund av kön.

Lotta på kulturkollo.se



Lotta var inte på plats men Linda från kollot var där och tog emot priset för ett bra renodlat inlägg där det inte gnälls att chick-lit skall upphöjas till finlitteratur eller att alla kvinnor skall stå upp för genren (jag kan personligen inte med den) utan bara ren fakta och en önskan att all litteratur skall få cred för att den lockar läsare – oavsett smak (något jag fullkomligt håller med om). 

Årets nischade bokblogg 

Engagerad, viktig och stark i sin ståndpunkt och drivkraft. Feminismen som löper likt en röd tråd genom inläggen.

Feministbiblioteket.se



Verkligen jättekul att Hanna vann den här kategorin. Kolla in den feministiska kanonen som Hanna var med att ta fram. 

Årets bokblogg

Roliga teman och ett brett perspektiv på både böcker och andra kulturyttringar. Att det är flera olika bloggare skapar berikande variation i språk och utgångspunkter.

Kulturkollo.se



Linda uppe och tar emot ett pris till! I sällskap, inte hela kollot var där men välförtjänt seger med en hel hög redan etablerade bokbloggare som gått ihop och bjuder in till interaktion om det vi älskar allra mest – böcker och läsandet! 

Efter lite mingel och kläm på böcker (vi var ju på ett förlag) så gick #rödvinsbokcirkeln vidare för att cirkla Shakalen. Rödvin och ganska ljummet omdöme men häftig diskussion. Mera kommer! 

Att vara eller inte vara Hugo Rask

Så äntligen kommenterade Roy Andersson skvallret om att han skulle vara Hugo Rask i Egenmäktigt förfarande.

IMG_3063.JPG
Men ärligt, att han inte läst boken? Dåligt på så många nivåer, oavsett ifall han tar på sig rollen som Hugo Rask eller inte. Och hur kan han inte vara nyfiken?

IMG_3065.PNGLena Andersson har sagt det tidigare och dementerar åter igen, Hugo Rask är enligt henne fiktiv.
Men det är mer tankekittlande att tänka han är Roy Andersson.

Nu börjar jakten, vem är Olof Sten?

Jaktlycka

Idag gästrecenserar jag på Dagens bok. Jag har läst Anna-Karin Palms novellsamling Jaktlycka och är mycket nöjd med läsningen. Novellerna är tänkvärda och har en röd tråd i ett feministiskt budskap att kvinnor inte skall vara rädda att bejaka sig själva, sina kroppar eller viljor. IMG_0434.PNG

IMG_0435.PNGIMG_0436.PNG

Adlibris
Bokus
CDON

Spänningsmingel på #bokmässan

Fredag em hade Bokdetektiven och Boktok73, båda årets bokbloggsambassadörer, fixat ett spänningsmingel. Vi blev inbjudna att träffa andra bloggare, blivande författare eller bara bokälskare samt dricka vin och förse oss av deckare som främst Modernista och Hoi förlag generöst bjöd på.

IMG_2879.JPG
Tre författare, framgångsrika inom sin genre, var där och pratade om sitt skrivande och vad som inspirerar dem. Först ut var Emelie Schepp, kvinnan som gav ut sin bok själv och blev en bästsäljare.

IMG_2884.JPGSchepp har ett ganska kliniskt förhållningssätt till sitt skrivande även om hon säger hon skriver deckare för att ”hon älskar det”. Succé-historien börjar i det att Schepp efter flera år som projektledare inom reklam ville göra något nytt. Så hon bestämde sig för att bli filmmanus-producent. Hon tog en helgkurs och var beredd att satsa. Men så förstod hon efter en artikel av Peter Dalle hur oerhört svårt det är att lyckas i branschen och ställde om siktet på litteratur i bokformat. Arbetet började med gedigen genomgång av deckarböcker, upplägg, språk och subgenrer. Snart hade Schepp en klar bild av hur hennes bok skulle vara och skrev den ändå tämligen fort. Sen kom arbetet att få den publicerat. Ganska snart kom de första refuceringsbreven men Schepp som var säker på sin sak beslöt att ge ut boken själv. Och resten är en saga kan man säga. Nu är Schepp knuten till Wahlström & Widstrand som återutgivit hennes debut om Jana, en ung åklagare som när hon nystar i ett otäckt fall upptäcker sitt eget glömda förflutna. Det beskrivs som en blodig historia där Janas polisiära omgivning sätts på prov, kan man lita på Jana?

Efter Schepp stod Anders Fager på schemat och det var inte en person som imponerade på mig. Han tog onödig plats när han anlände mitt i Schepps anförande, han verkade disträ och nästan ovillig att möta oss bloggare som var där för att suga i oss författarnas tankar.

IMG_2888.JPGNär han fått ett glas vin berättade Fager i alla fall hur John Ajvide Lindqvist banat vägen för svenska skräckberättare som vill plocka in övernaturliga inslag. Jag har läst Fager tidigare och inte varit imponerad men blev ändå förvånad hur stöddigt han uppträdde. Det blev en del sexistiska skämt om att våra pappor säkert visste vad det handlade om på gamla goda tiden när grabbarna åkte till Borås en helg. Höhö. Nä, jag skall inte säga mer om den författaren …

IMG_2890.JPGSom tur var avslutades framträdandet under minglet med Sofi Sarenbrant som öppet och humoristiskt berättade hur hon funnit inspiration till de tre delarna om kriminalinspektör Emma som hon hunnit ge ut. Ju mer Sarenbrant skriver, desto mer ”sjuk” blir hon enligt egen utsaga. Senaste boken handlar om någon som stannar kvar i hemmet efter försäljningsvisning, någon som gömmer sig i bastun och på natten smyger runt och betraktar de sovande personerna. Detta kom hon på vid en visning hon själv var på. Det finns en uppsjö av liknande läskiga tankar från vardagen som hon kan skriva om. Fantasin flödar.

IMG_2894.JPGEfter Sarenbrants framträdande var det allmänt mingel i vilket författarna deltog. Det var riktigt trevlig och mycket roligt tala med andra deckarfantaster och bokbloggare. En utlottning av signerade Belinda Bauer-böcker skedde också – där jag hade turen och vann ett exemplar! Av Mörk jord, som jag läst. Tack till Bokomaten som bytte sin Betraktaren med mig!

Bokbloggsträff

Massolit förlagsgrupp bjöd in till bokbloggsträff med författarpresentationer på Galleri Kontrast. Här fotograferar författare bloggare som fotograferar författare.

20140412-153655.jpg

Kvällen inleddes med mingel och gick över till ett pass samtal där Sofie Sarenbrant var först ut att prata om sin tredje bok om kriminalaren Emma Sköld, Visning pågår. Den här gången handlar det om husvisningar med efterföljder. Sarenbrant har skrivit om mord i mäklarmiljö där hennes egna erfarenheter från husvisningar utgjorde stor del av research men även Hemnet och den ryktesvägen betecknade korrupta mäklarbranschen. Själv har Sarenbrant goda erfarenheter av mäklare och husförsäljning men iden till boken kom efter en egenupplevd händelse där hon vid en husvisning kom, gick in, upplevde bostaden dom lite vissen och framför allt öde innan hon gick igen – helt obemärkt. Händer detta frågade hon sig, och hur kan mäklaren vara säker på att alla lämnat huset när de själva låser och ger sig av. Här hade hon ju kommit och gått utan att någon lagt märke till det. Jämfört med hennes förra bok som utspelar sig under ett par timmar maraton så är den här boken lång med flera dagars spännvid. Ändå upplever läsaren säkert att saker händer fort, det är ju bara ett pat dagar. Ett spännande grepp Sarenbrant i den här boken provat är att låta den enda jag-rösten vara mördaren. 

20140412-153118.jpg
Efter Sarenbrant fick vi träffa
Lars Wilderäng som berättade bakgrunden till sim dystopi Stjärnklart. I Stjärnklart sviker tekniken mänskligheten och Wilderäng ställer sig frågan – När vet man att undergången här? Visst uppstår det i boken ett extremt scenario men generellt sett borde vi oroa oss för det beroende av teknik vi har. Vi är oerhört sårbara vid exempelvis ett strömavbrott, redan efter 14 timmar skulle Stockholm stå utan rent vatten i kranarna.

20140412-153224.jpg
Wilderäng är ingen renodlad prepper – en person som förbereder (preparerar) sig för undergången men jan bor på gård med självförsörjning. Under bokens tillkomst frågade han sig vem dom skulle klara en total teknisk kollaps bäst och tror att det inte är så mycket lager av förnödenheter som socialt sammanhang som spelar roll. De som besitter kunskap ingår i ett socialt sammanhang klarar sig bättre än en isolerad prepper tror han.

Jon Rönström och Anders Ekman presenterade sin annorlunda kokbok Stalins makaroner.

20140412-153245.jpg
Hur lik är inte Jon Andy i SATC?
Boken grundar sig på 31 historiska händelser där mat är med på ett hörn. Tid har lagts ned på att välja bild och kärlek har lagts på kuriosan till varje maträtt. Kvällen till ära bjöd Massolit på Iron Maidens tonfiskmacka – en rätt som inte upplevs som hård rock och därför fick en plats i boken som en ovanlig post på ridern som en kanske skulle tro innehöll sprit och rått kött (överdrift, jag vet men ni fattar).

20140412-153256.jpg
Iron Maidens favorit, ljust bröd, tonfisk en masse och lite smör. Ingredienserna för sig så att var och en monterar sin macka själv.

Här hänger Marika King och Manne Fagerlind som båda skrivit böcker som berör. Fagerlind har precis kommit ut med Mina drömmars land.

20140412-153308.jpg
Boken handlar om en ung man som flyr från Uganda till Sverige som skall bli hans drömmars land. Väl här möts han inte av välkomnande armar utan av ensamhet, förtvivlan och mer ensamhet. Boken handlar inte enbart om Joseph utan också om människor som hjälper och de som arbetar i statens namn med saker de kanske inte alltid vill förstå. Det är en beskrivning av Sverige som en enda lång kall vinter.

Marika King har skrivit en uppföljare på sin succé Supernova – Projekt längtan.

20140412-153319.jpg
En bok som sammanfattningsvis handlar om längtan. Längtan bort, längtan efter framgång men också längtan efter att hitta sig själv och längtan efter att betyda något, för någon.

I boken så åker huvudpersonen efter sin sjukskrivning på ett längre voluntärarbete i Afrika och upptäcker att lika mycket som hon hjälper utsatta blir hon hjälpt att förstå livet och sig själv. Med boken vill King resonera kring frågor som – Vad är framgång? Och vem definierar framgång? Statusar och egoboostar. Temat för boken är framgång och ifrågasättandet av detta. Författaren har själv erfarenhet att både utbrändhet och voluntärarbete i Afrika. Nyligen debatterade hon på SVT om ämnet Kramturism, mycket tänkvärt.

Innan kvällen avslutades så pratades det mat igen men inte direkt kokbok. Krogrecencenten Jenny Damberg har gett ut en slags historiebok – Nu äter vi – om den mat som efter andra världskriget kommit att bli svensk husmanskost, bl.a. Kebabpizzan.

20140412-153332.jpg
Boken har skrivits på under många år och speglar författarens intresse för historien bakom. Etymologiskt finns mer eller kända lyxrätter men inte det här vanliga, kebabpizza. Boken beskrivs som en exposé av värdelöst men roligt vetande. Men allvaret finns där också, som pizzans betydelse i svenska kvinnohistorien. Innan pizzan var det i det närmaste lösaktigt för en kvinna gå ensam på restaurang. Men en pizzaägare såg potentialen med en ny kundgrupp. Unga manliga servitörer i tighra t-shirts som lockade tjejgäng. Win win 🙂

Finfin kväll med fina böcker.

20140412-153343.jpg

Illdåd

En bokcirkel för alla bjöd in till ett bokbloggsprat för boken Illdåd av Thomas Erikson. Boken är den andra i en serie om beteendevetaren Alex King som i första boken Bländverk kom att agera stöd åt polisen och numera har en koppling till dem som gör att han kan komma bli konsulterad i fler fall.

Jag älskar idén att vi bokbloggar har ett nav där vi kan diskutera en och samma bok och till Illdåd har förlaget också gett ut en bokcirkelguide med lite info om författaren, arbetet med boken, presentation av huvudkaraktären, bokcirkelfrågor (yay!) och en förklaring av DISC – det färgidentifikationssystem som Alex King baserar sina konsultationer på. Tyvärr har det väl inte blivit de diskussioner jag hade hoppats på men det har ändå varit intressant att följa de tankar som kommit upp. Mest intressant tycker jag frågan om vad som kännetecknar en thriller var. Jag hade själv mina funderingar, både på Illdåd och Bländverk som presenterades som thrillers. Ingen av dem är speciellt skräckinjagande eller rysliga även om deras tema var obehagliga. Men, en thriller kännetecknas dels av skräckgenren men också av ett deckarformat där man följer offret. Och Illdåd följer offret så då får jag väl tänka om angående genren. Men Bländverk vet jag inte om jag vill kalla thriller…

Illdåd är en bok om Sara, en ung tjej som råkar ut för en gruppvåldtäkt, vågar anmäla och hennes väg mot rättegång och genom denna. Det är en bok som visar på de svårigheter som fortfarande (!) finns där den våldtagna ifrågasätts och måste bevisa sin oskuld trots att hen är offret och inte förövaren. Sara har ingen speciellt bra relation till sina föräldrar men kontaktar sin bror som stöd i processen. Kontakten med brodern har också varit sporadisk men de har en sammanhållning iom sin kalla relation med föräldrarna. Broderns struliga bakgrund blir även den ifrågasatt när Saras karaktär skärskådas i rättsväsendet. Det är bara en av många ovidkommande och vidriga övertramp som Sara genomlider och som troligen är vanliga. Som brottsfall presenterat tänker jag jättemycket på Wennstams Flickan och skulden, en hemsk men suveränt skriven bok som tar upp just hur våldtäktsoffer skuldbeläggs och ifrågasätts. Det har visst också nyligen kommit ut en uppföljning till den boken, 10 år senare – en bok jag hört visar en sorgligt långsam utveckling trots större medvetenhet om problematiken idag. En utveckling och medvetenhet som Erikson också snuddar vid i Illdåd.

Alex King kopplas in i fallet genom sin flickvän, polisen Nina som är förhörande polis i fallet. Nina ber Alex stöda Sara samt åklagaren i fallet och efter viss tveksamhet går Alex med på det. När brottsofferstödjaren hoppar av tar Alex mer eller mindre dennes plats och medverkar under rättegången, peppar och coachar både Sara och åklagaren genom att hänvisa till personlighetsfärgerna. Alex har minnet av sin syster som även hon våldtogs i unga år och där han känner att han kanske inte gjorde allt han kunnat. Nu vill han sona gamla synder och med Saras rättegång inser han hur vanligt det är att våldtäkter förnekas och talas bort.

Jag får inget riktigt grepp om Sara. Hon är jäkligt tuff som anmäler och som går vidare trots varningar det blir besvärligt, trots hot, trots förtal och all möjlig skit. På eget bevåg snäser hon av försvarare som vill skuldbelägga henne och hon är stark i ordväxlingarna med Alex King. Hon ger ett intryck att vara stark och ha hög integritet trots att det vi får reda på av hennes bakgrund inte alls är vad man tror skulle fostra till en så självständig tjej. Även när hon går in i depression så känns det som att självdestruktiviteten inte riktigt biter på henne.

Alex King tappar mitt förtroende i den här boken. Dels hade jag hoppats han skulle presentera och arbeta under någon annan beteendevetenskaplig teori än DISC här eftersom färgidentifikationerna var i fokus i Bländverk. Men han fortsätter ha detta som sin ledstjärna, jag hade hellre läst och lärt mig mer om gruppdynamink här iom gruppvåldtäkten. Men också för att han i mitt tycke inte tar det ansvar han borde när han hoppar in i fallet. Som beteendevetare kan jag tycka att han borde propsat mer på att Sara skulle få psykologhjälp att bearbeta sina känslor efter våldtäkten. Det finns också scener där jag tycker att han är svag som medmänniska. Visst, man kan diskutera vilket ansvar man har men när han aktivt gått in och typ ersatt brottsofferkontakten så tycker jag att han får löpa linan ut.

Som en thriller där läsaren följer brottsoffret Sara är det en bra bok som tar upp en hel del problematik. Jag hade gärna fått en bättre förklaring till Saras personlighet och hennes beteende för en större förståelse. Som en Alex King-bok var den ganska trist. Herr King kommer inte med något nytt och även om läsaren får reda på mer av hans bakgrund med systerns våldtäkt så upplever jag inte att Alex blir mänskligare, snarare tycker jag han framstår som mesigare och enkelspårig nu. Boken gav en bra insyn i vilket jobb volontärerna i brottsofferjouren gör och jag fick reda på att 4% av boken intäkter går till just brottsofferjouren.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

Jellicoe Road

Sen jag lämnade min förra bokcirkel och inte funnit någon ny har jag saknat att prata om en bok och höra andras funderingar kring den och andras funderingar kring mina funderingar. Så när En bokcirkel för alla på Facebook lade upp ett event kallat Bokbloggsprat blev jag riktigt taggad. Jag hade turen att vara en av de fem första att anmäla mig och fick boken vi skulle prata om; Jellico Road av Melina Marchetta.

Det var en bok som precis översatts till svenska men som hyllades av flertalet bokbloggare och recensenter för ett halvår/år sen för den engelska utgåvan. Jag tror det var Lisa Bjärbo som sade det var den bästa bok hon läst och läste om den på svenska och älskade den än mer vid omläsning (ok, jag hittade inlägget, se länkning, och jag överdrev men det är så det känns – att boken för alla andra är så bäst). Det är farligt att läsa en sån hyllad bok, förväntningarna blir skyhöga även om man är medveten om effekten. Och gissa vad, jag blev inte alls såld. Jag knappt gillade den. Eller det gjorde jag, jag blev bara så besviken att den inte var allt det där jag ville den skulle vara nu när alla älskade den så.

20120616-173813.jpg

Australien, en slags internatskola/barnhem. Här bor Taylor sedan hennes mamma övergav henne för drogerna. Taylor har en beskyddare i den ganska tillknäppta Hannah som arbetar på internatet och som ständigt bygger på sitt hus. En dag är Hannah borta och i hennes hus finner Taylor en slags dagbok som hon läser och funderar mycket över. Samtidigt är Taylor nu en av de äldsta på internatet och väljs till elevhemsledare. Förutom att vara mentor för de i elevhemmet så blir Taylor också en stark ledare i sommarens Territoriekrig, ett årligen återkommande krig mot kadetterna som sommartränar i området samt mot samhällsungdomarna. Något slags svarta vita rosen-krig där överträdelser kring trerritoriegränserna kan bli smärtsamma. Samtidigt sker en parallellhistoria som man förstår är i förfluten tid. Det tar tid att skilja de två historierna åt och framför allt förstå vad den förflutna historien är för något. Den börjar med en bilkrasch med dödlig utgång men också med medmänsklighet och knytandet av starka beroendeband. Med hjälp av Hannahs anteckningar och händelserna i territoriekriget verkar Taylor finna sin historia samtidigt som den dåtida berättelsen skall verka som nån slags parallellvärld. Allt klarnar ju så klart i slutet men man får bläddra en del i boken under läsandets gång.

Bokbloggspratet skulle verka både på Facebook, twitter och i bloggar. Jag har endast följt genom Facebook, tagit del av de recensioner som lagts ut där och själv lagt upp två frågor. Många var förvirrade i början av boken, något jag hållet med om. Jag tyckte personligen att författaren var lite för hemlig, hon kunde gärna bjudit på lite mer information, så spännande var det inte. Många gillar det ”drömska” i boken och det är kanske det som gjort den så hyllad. Jag blev mest förbannad på de vuxna i boken, Taylors mamma som valde drogerna, Hannah som skall verka som en förebild och stöttepelare men som istället är hemlighetsfull och självutnämnd martyr. Fint, må dåligt men sätt er inte i situation där ni tar hand om barn, erat hemlighetsmakeri är värre än drogberoende. Ge barnen en ärlig chans. Jag har också förstått att en del tolkar boken som en slags frigörelse och att allt är sett ur Taylors ögon och därmed en ungdoms ögon. Det är en intressant tankegång och skulle kunna förlåta eller förklara en del av de vuxnas beteende. Men jag köper inte att det i sig skulle göra boken så himla bra. Nej, dessvärre förstår jag fortfarande inte varför den är så hyllad. En ok bok, lite för tillrättalagd för min smak och med vuxna människor som är barnsligt själviska. Inget jag själv skulle hylla och som jag nu, i ljuset av alla hyllningar, blir förundrad över.