Rödvinsbokcirkeln läser Simma med de drunknade

Igår möttes #rödvinsbokcirkeln för att cirkla en av kandidaterna till Bonniers bokcirklars Årets bok, Simma med de drunknade av Lars Mytting. Det här var en bok som vi inte cirklade så mycket utan mest satt och samstämmigt lovordade. För det här är en sån himla bra bok! Det skall mycket till nu ifall jag skall rösta på någon annan bok för den här har allt. Språket, karaktärerna , handlingen, tvisterna, fakta, … Allt. 

Mytting slog igenom stort nåt år sedan med faktaboken Ved. I den här boken speglas författarens kärlek och intresse till träd igenom men det blir en naturlig del i handlingen och bara sådär har jag lärt mig en massa. 

Handlingen är en nutida historia om att finna sina rötter och tillhörighet. Edvard har sedan han blivit föräldralös vid 4 års ålder vuxit upp med sina farföräldrar och främst farfar i Norge. När vi möter honom har farfar precis gått bort och hos begravningsbyrån i byn visar det sig att det i åratal har väntat en kista på farfar. En helt magnifik kista av allra bästa trä och fantastiskt hantverk. Ja, ni hör ju. Det här måste Edvard nysta i. Hans sökande tar med honom ut på en resa både fysiskt och psykiskt. Edvard, lantisen som inte ens varit i Oslo tidigare åker runt och söker svar i Europa. För svaret ligger i andra världskrigets avskyvärda behandling av Europas folk och efterdyningarna av kriget låter ingen lita på någon och samtidigt så öppnar den man minst anar armarna och för allt för den som räknats som fiende. 

Andra världskriget är en bra grund för fantastiska historier med alla konstellationer som fanns och jag är mycket imponerad av hur känslosamt men ändå lättillgängligt Mytting skriver. Och hur han lämnar ledtrådar och hur han fullständigt knyter ihop säcken. Vilka öden, vilka sorger och ändå, vilken kärlek. Vackert. 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Rödvinsbokcirkeln läser Fahrenheit 451

Senaste klassiker i #rödvinsbokcirkeln var mitt val; Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Det är en bok jag velat läsa länge och som jag brukar köpa på mig exemplar av på antikvariat och bokbord. Jag är fascinerad av titeln som skall syfta till det gradantal som krävs för att bränna böcker (papper). På samma sätt är jag fascinerad av Hitlers bokbål och hur man i diktaturer förbjuder tryckfrihet och försöker göra analfabetism gynnsam. Det är ett smart sätt att få folket att lyda dig, ifall folket endast får utvald information och inte ges möjlighet till att processera eller ifrågasätta denna information så har men en flock som man kan styra hur man vill, med flockens goda minne. Och det är det budskapet jag tar med mig när jag läst Fahrenheit 451. 

Boken beskriver ett dystopiskt men materiellt ytterst välmående samhälle där folket umgås med konstgjorda familjer på stor-Tv. Livet handlar om underhållning och sysselsättning som förhindrar eftertänksamhet. Bilarna går så fort att du måste koncentrera dig på körningen, allmänna träffpunkter har rationaliserats bort till förmån för underhållnings-tv som har utvecklats nåt enormt. Både reklam och program på tv anpassas efter person och du behöver aldrig göra några val, de är redan gjorda för dig. 

I det här samhället verkar Guy Montag. Montag är brandman men med en annan betydelse än vad vi lägger i yrket. Brandmän i det här samhället har den mycket viktiga uppgiften att spåra och förinta böcker. Varför det blivit såhär kommer vi att få antydningar till när Montag börjar ifrågasätta sitt uppdrag och hans chef Beatty skall tala honom till rätta.  

 Bradbury lägger mycket av skulden på  mediesamhället men i grunden finns tanken där. Att människan själv har valt vilken väg den skall gå. 

 Boken är skriven 1958 och är en famtidsberättelse men Bradbury håller saker på en allmän nivå och går inte in i tekniska detaljer, varför den känns tidslös och kan läsas utan att man skrattar åt ”galna idéer”. I bokcirkeln jämförde vi boken både med Kallocain och 1984 och det är väl därför Farenheit 451 också räknas som en klassiker, dess tema är alltid aktuellt och bokens karaktärer brottas med samma problem som vi gör och troligen kommer att göra om 100 år.  

 Rödvinsbokcirkeln gillade överlag boken även om Heléne ville smälta den mer först innan hon kunde diskutera dess budskap. Men vi läste den lite olika. Maria känner ingen sympati för Montag och hans reflektioner i slutet av boken upplevdes av henne och Heléne som närmast urskuldande medans jag tycker att Montag har genomgår uppvaknande och att han i detta inser att också andra personer ifrågasätter det som de lever i men att alla har sitt sätt att hantera … uppgivenhet. 

En annan sak som vi diskuterade var hur vi idag tar till oss information och hur viktigt det är med källkritik. Vi upplever alla hur det allt oftare presenteras information i ljud och bild och hur vi tre alla undviker exempelvis Aftonbladets tv-nyheter. Vi är alla tre snabba läsare och har större behållning av skrivna ordet där vi själva kan ta till oss i egen takt och göra egna betoningar men framför allt hur vi kan processera informationen. Samtidigt finns det fördelar med att göra information ”mer tillgänglig” då man förhoppningsvis når grupper som inte har lika lätt för det skrivna ordet. Poängen borde ligga i förståelsen och inte sättet hur man når den. Ändå kan jag personligen bli irriterad när vår generaldirektör (arbetar på myndighet) kommunicerar endast genom video på vårt intranät. Sättet att inte ge beslutsunderlag i båda former (ljud och skrift) är irriterande men framför allt tycker jag att det är synd att man som ledare inte kan dela med sig av strukturerad information som jag kan återvända till i min egen takt. 

En annan spännande iakttagelse i boken var att Bradbury valt att benämna om inte all så nära på alla tekniska uppfinningar efter levande saker, främst insekter. Bilar är skalbaggar, hörlurar getingar och brandbilen är en salamander. Vi undrade varför han valt att göra så och tror att det kan vara för att få oss läsare att att riktigt reflektera över hur döda våra uppfinningar är, de är endast saker – utan liv – och borde inte spela så stor roll i våra liv som de gör. 

Adlibris

Bokus

CDON

Bokcirkel: Förtvivlade människor 

Förra veckan deltog jag i Sturebibliotekets bokcirkel kring Förtvivlade människor av Paula Fox. Liksom Stoner fick boken ett plötsligt uppsving, en andra chans, ifjol då bla Franzen ”återupptäckte” berättelsen. Fox beskrivs på många ställen som en författare för författare, att hennes sparsmakade språk och ämnen tilltalade en mindre skara än den stora läsande massan. Just det superprecisa språket var något vi i bokcirkeln tog upp. Själv tyckte jag att det ibland var närmast stolpigt och jag tänkte att det berodde på ”hur man skrev på den tiden”. Kanske är det så, att även det skriftliga språket och litteraturen har ett mer alldagligt flöde nu. Men jag kunde, liksom de andra, se hur författaren skalar av allt omkring och låter varje ord vara väl avvägt. Det fanns de i cirkeln som hade önskat mer karaktärsbeskrivningar men trots stolpigheten så tyckte nog jag personligen att Fox trots allt ger väldigt tydliga karaktärer, nästan att de ställs på sin spets, de kan inte anses tvetydiga eller mångbottnade utan representerar en karaktär, ett ställningstagande. 

Det avskalade språket gjorde att det beskrivna ofta tar en ironisk ton som ändå är mitt i prick.  

 

Huvudpersonen måste vara Sophie, kvinnan i ett par där läsaren under knappa fyra dagar tar del av parets vardagshändelser. Sophie och Otto Bentwood är ett intellektuellt par i sjuttiotalets New York. Dagens åldrade hipster, de är så rätt man bara kan bli, de är strax över fyrtio, utan barn och kan unna sig livets goda. Samtidigt så är de så himla medvetna och allt de gör syftar till att visa på vem de är. De tycks inte ha något egentligt liv eller egen vilja, istället är status och hur man ses av andra det viktiga. Och det är i detta vi kan börja ana karaktärsdragen. För trots vi upplevde Sophie och Otto som viljelösa så anar vi en desperation hos Sophie, hon reflekterar allt mer över Otto och hans (undertryckta) åsikter. Hon tycks sväva fram i vardagen, blasé och sysslolös men trots detta tolkar vi in en önskan om mening från Sophies håll. Otto å andra sidan upplevde vi som mannen som har uppnått vad han önskat och inte har några mål kvar i livet, varför han blir missnöjd och uttråkad och börjar visa sidor som Sophie inte känner igen hos honom. Har Otto ändrats eller är det bara att han av överlevnadsinstinkt tagit sig nya värderingar, för att fortsätta utvecklas. 

Handlingen i boken sträcker sig tidsmässigt från fredag kväll till måndag eftermiddag och drivs framåt av det kattbett Sophie får när hon matar en till synes vild och hemlös katt. Anfallet av en katt som hon matat och brytt sig om chockar Sophie men det värsta är att bettet verkar bli infekterat – eller det är inte så obetydligt som Sophie vill göra det till. Snart befarar man rabies och utvecklingen av bettet och Sophies hand symboliserar hennes ångest. Det går så långt att hon i det närmaste önskar hon får rabies så att händelsen inte var av obetydelse och sjukdomen skulle ge henne något att fokusera på. 

Boken är tunn men osar av 

  • konflikter 
  • oro och
  • kaos

Detta genom hela spektrat från personligt – Sophie vill inte låtsas om att bettet gör ont och blir irriterad när omgivningen bryr sig, hon oroar sig för vad som skall hända med katten ifall den har rabies och det går inte få tag på en läkare för diagnos under helgen – till samhällskritik – området Bentwood bor i är allt mer genitrifierat och man går från 60-talets sköna inkluderande till 70-talets materiella livsstil och hela samhället är rörigt, vilket inte minst uttrycks i karaktärernas reflektioner över hur skräpigt det är, överallt. 

 

En lite rolig grej är att jag strax innan jag läste boken såg filmen While we’re young och när jag läste Förtvivlade människor var jag övertygad om att den låg som grund för filmens manus. Det har jag dock inte funnit några belägg för men trots att filmen tar upp dagens skillnader på generationer och mycket i relation till tekniken (och sociala medier) så är temat genuint versus ytligt centralt. Och det är vad jag känner är bokens bäring också. Hur hade Sophie och Otto positionerat sig idag? Och vad är livets mening? Som en bokcirkeldeltagare så precis och bokstavligt (läs boken!) uttryckte det 

Livet är en blöt fläck på väggen. 

Adlibris

Bokus

CDON

    Tordyveln flyger i skymningen

    Shit vad bra Maria Gripe är! Det visste jag men det var längesedan jag löste hennes böcker och när vi läste om hennes Tordyveln flyger i skymningen som klassiker i #rödvinsbokcirkeln läste jag för första gången med vuxna ögon och nästan överväldigas av hur bra hon skriver och berättar. 

    Förvisso var den här boken skriven som en radioföljetong som sedermera blev bok men den är otroligt spännande eller drivande. Kapitlen följer varandra och man vill bara fortsätta och fortsätta läsa. Jag upplevde det nästa som en sommarmorgons-saga. Det är tre ungdomars loja sommarlov som blir spännande och händelserikt efter en slump.  

    Hela berättelsen är baserad på tillfälligheter – om det finns sådana. Det övernaturliga har en stor roll i Maria Gripes senare böcker och samma sak här. När syskonen Jonas och Annika samt deras vän David får chansen att sköta blommorna i den över sommaren övergivna Sahlgrenska gården så nappar de direkt. För kvällen innan har de – enligt Jonas som drömmer om att bli skjutjärnsjournalist – observerat mystiska händelser där. För mig som läsare var det mer mystiskt att David hade drömt om gården. David kommer att ha fler mystiska ”förespåelseer” under boken och trots att jag stjärnögt lovordade boken under bokcirkeln så fick Marias fråga om varför David tycktes ”connected” mig att inse att det fanns en del trådar som aldrig knöts ihop. Men va fan, när en bok är så bra att jag kan bortse från sånt. Då är det riktigt bra. I Sahlgrenska gården kommer ungdomarna att finna närmare 200 år gamla brev. De tar del av Emilies liv på 1700-talet, hennes kärlek till Andreas, Linnés lärljunge och hennes sorg när hon inte får honom. Allt nedtecknat i korrespondens med Andreas och hans syster, kär vän till Emilie. Andreas hade tankar kring naturen och alltings sammanhörighet som skulle kunna vara grunden till historien i filmen Avatar och till Jonas förtjuselse så tar den kringresande Andreas med en mumie (eller en staty som stått vid sarkofagen) hem till Sverige. Statyn bär på en förbannelse och i sökandet efter den egyptiska statyn tar med Jonas, Annika och David på äventyr. 

    Karaktärerna är helt underbara. Jag vet inte vem jag skall gilla mest men jag väljer ändå Annika som med sina femton år får ett rejält feministiskt uppvaknande när hon läser de gamla breven och tar del av Emilies öde.  

        
     
    Det här kom jag inte ihåg att jag reagerade på när jag läste sist men jag tycker Gripe framför åsikter genialt med de olika karaktärerna. Annika står inte bara för det förnuftiga och det romantiska som tjej, hon har åsikter som lyser starkt och jag blir jäkligt glad över att läsa dem. David är den mer eftertänksamma som i sina funderingar inte ser världen omkring sig, förrän den knackar på. Och det gör den sublimt genom hela boken. Därför trodde jag länge att jag skulle få en mer logisk förklaring till Davids inblandning men glömde bort mina förhoppningar i upplösningen. Jonas är yngst men mest fartfylld. Jag skrattade faktiskt högt åt vissa av hans passager. Det blir snudd på pilsnerskämt när han finner sin själsfrände i byprästen och de tillsammans fantiserar fram gåtor och svar, ständigt stärkta av sådana där små beska uppiggande tabletter (salmiak).  

     Det här, sade vi i bokcirkeln, är en tidlös berättelse som har allt. Ifall den hade utspelats idag så hade man fått ta hänsyn till mobiltelefoner istället för fasta telefoner och personerna hade varit mer rörliga. Foton som skickas per buss för att nå mottagaren om dryga timmen hade lätt kunnat slås upp på internet, liksom numren de slår i telefonkatalogen eller informationen de hämtar på biblioteket. Men lusten att söka information är så livfull att jag blir pirrig bara jag tänker på det. Själv googlade jag på blomman som är näst intill mänsklig och central i boken;  

    Det var fler än jag som sökt den informationen 🙂 och fler än jag som tror på allt som boken berättar, förmås är det när man läser Maria Gripe. 

    Adlibris

    Bokus

    CDON

      

    Marina Bellezza

     För ett tag sedan hade jag förmånen att gå på Stockholms internationella författarscen och lyssna på Silvia Avallone. Tillsammans med Heléne och Hanna tänkte jag också bokcirkel Avallones senaste bok, Marina Bellezza. Helene och jag hördes av under läsningen och var väl ganska överens om att de plågsamma djurskildringar som finns i boken skapade en bild av den ena huvudkaraktären som fick oss att sky honom. Denna avsky ökade när han beskrevs som ett riktigt svin med en kvinnosyn som vi hoppades bara var kulturell men som vi hade jäkligt svårt för. Men även Hanna höll med om att Andrea, som den manliga huvudkaraktären heter, var jäkligt svår att begripa sig på. Marina, den kvinnliga huvudkaraktären, var inte det heller nån figur jag fattade tycke för även om jag hade lättare att förstå hennes motiv – egoistisk och självupptagen men med ett mål i livet. Och det är vid sådana här tillfällen det är så himla spännande och befriande att få höra författarens syften och mening med sin berättelse. Det samtal som Sonja Schwarzenberger höll med Avallone skapade en förståelse för mig. Boken gick från halvtaskig till rätt bra. För Andrea-gestaltningen är fortfarande inte helt klar för mig. Vad ville författaren berätta med den här mannen?Till det yttre handlar Marina Bellezza om två unga människor som en gång upplevt en passionerad kärlek, skilts åt och inte kunnat komma över varandra och när de ses igen så vill de inget annat än fortsätta men de tär på varandra och deras olikheter gör det omöjligt att uppnå både personliga och gemensamma mål.  

     Historien bakom berättelsen är den om ”den   amerikanska drömmen”, om hur västvärldens individualism har puttat undan kollektiva drömmar Avallone pratar om hur utgångspunkten för en dröm är saknad, längtan efter något. För att känna en längtan måste man ha en törst, en drivkraft som driver framåt. Drömmarna tar en över gränsen, tar en framåt. Men drömmen behöver inte bli verkligheten för allt handlar inte om att vinna.  Det där med att vinna återkommer Avallone till många gånger i berättelsen där Marina lever hela sitt liv som en tävling där det handlar om att vinna eller försvinna. Det finns inget mellanläge för den här tjejen och liksom sagt tidigare – att vi hade svårt för karaktärerna så har många läsare hört av sig till författaren och uttryckt att Marina är svår att tycka om. Avallone tyckte det var otroligt roligt att skriva om Marina och sätta sig in i hennes karaktär. Hon är hatad, borde få en örfil. För hon lyfter inte ett finger men är både otroligt vacker och har talang. Okunnig och utan skrupler går hon över lik och precis när man tror att hon skall få möta sin överman – i form av en skicklig manager – och lära sig en läxa så tar Matina än en gång över och går ut som segrare. Ja, Marina är näst intill en naturkraft och liksom Zlatan så är hon precis så duktig som hon tror hon är och det går inte längre tycka illa om henne.  

     Marina slår sig fram inom show business. Med sitt utseende och röst plockar hon röster i musiktävlingar och det är i Berlusconis kölvatten hon försöker uppnå lycka och livskvalitet genom att bli någon på TV. Med Marina har Avallone velat spegla dagens samhälle där Italien har ett trist arv att försöka förvalta men också hur program som X- faktor är ett medel mot berömmelse men samtidigt den unges  chans till ett arbete, en arbetsförmedling så god som någon. Marina är Avalonnes Madame Bovary, en antihjältinna som drömmer sig bort och söker bekräftelse och uppmärksamhet och berömmelse. Någon som drömmer efter ett liv i flärd.   

      Andrea, som vi i cirkeln inte alls tyckte om visade dig vara den som av flertalet läsare ansågs som ”the good guy”. För många italienska läsare så representerar Andrea drömmen om att hitta  tillbaka till sina rötter och där finns historia Avallone plockade upp. Det krävs enormt mod, säger Avallone, att säga nej till en osäker anställning på ett call center där man  jobbar enbart för att ha råd att bo i förorten. Avallone säger sig upptäckt en trend där ungdomar återvänder till rötterna (både landsbygd men också Italiens ursprungliga export, som ost). Det krävs mod att säga nej till normen och mod att smutsa ned sig och arbeta hårt. Men det hårda arbetet är på egna villkor. Och det är kanske därför Andrea kan ses som en hjälte. Samtidigt så väljer Marina att leva efter sina villkor, så också hon är en hjälte i sammanhanget.  

     Med berättelsen om Marina och Andrea så vill Avallone också ge det svåra en röst. Skapa en saga där man rättar till saker. Mödan, som hon upplevt medan hon skrev, är viktig att komma ihåg som en framgång. För plikten är viktig för Avallone – hon vill peka på det lättförgängliga i berömmelse. Det ger inget liv annat än berömmelse för stunden. Därför hoppas hon kunna lägga så mycket i sitt författarskap att hon betalar tillbaka för det hon förunnas som bästsäljande författare. Åter igen återknyter Avallone till myten att strålkastarljuset gör dig till härskaren på savannen. Men det gör dig inte lycklig. Marina är olycklig i sin relation till sina föräldrar. Och både Marina och Andrea är olyckliga den kärlekshistoria de är huvudroller i – Marina söker den individuella framgången medan Andrea söker framgång i Italien.  

     De hemska scenerna med djurplågeri togs upp och de är ingen metafor för ett blödande Italien men visst bekänner Avallone att genom att skildra djurs smärta så blir det enklare att peka på den oskyldiges smärta. Ett djur är svårt att skylla på eller döma. Avallone gör också en vacker referens till en författare (namn???) som skrivit en novell om kalvar på väg till slakt på ett godståg som står vid en station. Det hela blir väldigt gripande och i slutsatsen så ändrar författaren kalvarna till judar under andra världskriget. En klockren metafor där vi alla förmodligen kan relatera till det oskyldiga djuret vars framtid vi tar, men få kunde prata om när det kommer till människor. Liksom så många andra frågor kring uppväxt, arv och uppfostran så pratar Avallone om hur det här med att bli vuxen innebär att se våld och sorg men också om att vara vuxen för att kunna förlåta.   

     Adlibris

    Bokus

    CDON

    Händelser vid vatten

    När #rödvinsbokcirkeln träffades i fredags för att cirkla Kerstin Ekmans Händelser vid vatten så hade vi en gäst. Vi har ett tag funderat på att ta in gästcirklare – som naturligtvis skulle kunna bli ordinarie medlemmar – för att få cirklarna lite mer fartfyllda, ju bättre vi lär känna varandra, desto lättare är det föreställa sig vad de andra tyckte. 

    I fredags sågs vi på Café Facile och dagen till ära var Dark Places-Helena med oss! Det var ju lyckat hon som gillar spänning och mörker kunde närvara när vi avslutade vår deckar-fyra. Helena och jag hade båda läst boken tidigare, närmare i tiden när den kom ut, medan det för Heléne och Maria var första gången. Vad vi snabbt enades om var hur bra vi tyckte om boken och när vi argumenterade varför så sade vi alla – på ett eller annat vis – för att Ekman skriver så himla bra! Det är karaktärerna och miljön men också hur hon planterar små saker i texten som läsaren själv får ta upp och fundera vidare på – för att längre fram ta ställning till när karaktärerna utsätts för det.  

    Det blev en hel del rödvin under kvällen och sidospår men då och då försökte vi gå tillbaka till boken som ingen av oss egentligen tycker är så särskilt ”deckare”. I boken så kommer mord att ske och det är en långdragen process – över 20 år – innan läsaren eller karaktärerna vet vad som hände. Men trots detta och att man är nyfiken sår den största behållningen relationerna mellan karaktärerna och den karga miljön. 

    Kerstin Ekman som författare var nästan huvudämnet för kvällen. Ekman började sin författarbana som deckarförfattare men precis som vi tyckte om Händelser vid vatten så ligger hennes storhet i beskrivningarna och Ekman är en av de här svenska samhällskritiska författarna som inte räds peka på det snedvridna i samhället. Ekman blev invald i Svenska Akademien men deltar idag inte pga personliga åsikter. 2011 kom Grand Final i skojabranschen, en bok som jag älskar och som på ett både lustigt och allvarligt sätt granskar litteraturbranschen och läsarnas makt. 

    Adlibris

    Bokus

    CDON

    En bön för de stulna av Jennifer Clement

    Senaste snackis i #rödvinsbokcirkeln var Jennifer Clements En bön för de stulna. Det här var en bok som vi var helt eniga om i bra omdöme. Den var både intressant och välskriven, faktum är att omdömet blev så gott att det är en bok vi vill rekommendera alla att läsa – och vi tror att alla, oavsett smak och läsvana kan läsa och ta till sig boken.  

     

    Clement var inbokad till Stockholms internationella författarscen och igår var jag där för att lyssna till henne. 
    En bön för de stulna är en skönlitterär bok där vi följer en ung kvinna bördig och uppvuxen i Mexikanska Guerrero, ett av de hårdast drabbade områdena i drogkriget. Alla män i området har tagit sig till USA för att arbeta eller är inblandade i någon drogmaffia. Kvinnorna som blir kvar är väldigt beroende och utlämnande och det är vanligt att unga vackra kvinnor blir stulna för att aldrig återvända. Därav titeln och den röda tråden i berättelsen som handlar om kvinnornas tysta kamp att behålla sina döttrar. De klär ut dem till pojkar, de gör dem fula på en mängd fantasifulla sätt och de håller ständig utsikt efter potentiella förövare. När en bil närmar sig går larmet och flickorna springer och gömmer sig i för ändamålet grävna hål. Samtidigt försöker man leva ett vanligt liv men hur vanligt kan livet vara när samhällena består endast av kvinnor, det råder arbetslöshet och brist på pengar och drogmaffian hänsynslöst bedriver interna strider utan att bry sig vem som kommer inom skotthåll. För att inte tala om korruptionen och avsaknaden av statligt säkerhetsnät eller det faktum att giftet som avses för illegala knarkodlingar släpps över byarna utan förvarning.  

     Clement har även tidigare skrivit om de oskyddade, idén till En bön för de stulna föddes ur intresset för de som utsattes för våldet som knarkhandeln för med sig. Som amerikan uppvuxen i Mexiko är Clement insatt i problematiken och väl orienterad i ”knarkkulturen”, narcoculture, som hon kallar det men hon kände också att det som finns är starkt koncentrerat kring männen, kvinnorna synliggörs inte i den problematik som diskuteras. I början var Clements research inom området urskillningslös och kom också att koncentreras på de oerhört förmögna knarkbaronernas (män!) och deras rancher som är under av lyx – ute i öknen, omgivna av urfattiga samhällen. Denna research återges i boken där en av flickorna, Paula, faktiskt blir stulen och lever på en av rancherna – som en ägodel, ett av alla samlarobjekt som mäter status.  Det var när Clement av en strykerska/hemhjälp fick höra om ”kaninhålen” som hon och hennes grannar grävde för att skydda sina flickor från att bli stulna som historien (berättarrösten, Ladydi) kom till henne. Bilderna av dessa hål var så starka och symboliska – som gravar, säger Clement – och människornas anpassning till omständigheterna var så brutal att Clement förstod hon måste förmedla och uppmärksamma detta. Just Ladydis röst och den så vardagliga återgivningen av kvinnornas liv i Guerrero var något dom vi i #rödvinsbokcirkeln uppskattade. Det är egentligen ofattbart hur de lever men som Clement skriver och låter Ladydi handla så blir det tillgängligt utan att att läsaren blir äcklad eller upplever faktastoppning.   

    Clement är inte bara engagerad i mexikanska kvinnors öden, hon är också en engagerad författare som varit ordförande i mexikanska (eller amerikanska?) PEN. Hon har stor respekt för litteraturen och tar upp exempel som Emila Zola och Jane Austen som författare som lyft diskriminerade/problematiserade gruppers lidande och kamp för rättvisa och jämnlikhet och skapat en röst som manat till förändring. Reportage och dokumentärer är aldrig fel för att sprida kunskap men samtidigt behöver vi skönlitteratur. Romanen har inte samma krav på sanning, den outtalade förpliktelsen som journalisten har gentemot läsaren. Och som kan lämna läsaren trött och oförmögen att ta till sig. 

    Titeln på boken innehåller ordet bön (eng. Prayers for the stolen) och på frågan vad det står för har Clement ett både brett och tydligt svar. Det är så mycket i denna berättelse som blir stulet, inte bara flickor. Boken har starka band mellan kvinnor. Men trots att huvuddelen av karaktärerna är av kvinnligt kön är männen högst närvarande i avsaknaden av dem. Kvinnorna längtar efter och saknar männen men är förvägrade att dela livet med dem på grund av orsaker som ligger utom deras kontroll. Som en av mammorna i boken säger; att leva utan män är som att sova utan att drömma. 

    När vi diskuterade boken i cirkeln hade Heléne en amerikansk utgåva med cirkelfrågor. Vi gjorde oss lite lustiga över frågan om vilka popkulturella referenser Vi kunde hitta. För vi såg inga. Därför var det intressant att höra Clement resonera kring detta. Där vi sökt poplåtar eller litteraturtitlar utan resultat så förhåller sig Clement till den – relativt – nya företeelsen television, och parabolsändningar. Det är inte så mycket att hon drar paralleller som att hon utforskar vad som händer när tv blir den primära källan till kunskap. Inte bara i fråga om skräpkultur utan också i positiv bemärkelse. Med tv, som är prioriterat i varenda mexikanskt hushåll idag, kan även den isolerade oskolade analfabeten få tillgång till Kunskapskanaler, nyhetssändningar och dokumentärer och kan därmed skapa sig underlag för förståelse samt referensramar. Med tv går det inte att i dagens samhälle undkomma information och Clement öppnar för frågor som Vad är kunskap? Vad är lärande? 

    Förutom att vi i cirkeln fascinerades över kvinnornas livsöden och de effekter droghandeln har även på de som inte deltar aktivt i den så var vi överens om att berättelsen också var väldigt välskriven. Clement är i grunden poet och det var poesin som ledde henne in på skrivandets bana. Idag så utmanar hon sig själv  genom att ta fram karaktärer och handling för en hel roman. I det hela så lyfter också det poetiska språket berättelsen om något hemskt till en uthärlig nivå.  

    Hela boken är en kärleksfull behandling av problemen eller snarare av de som lever med problemen, mitt  i det. Som ett requrim för ett förlorat Mexiko. På frågan vad Clement själv tar med sig av boken, nu när hon faktiskt gjort det hon känner hon kunnat föra för att sprida information om dessa kvinnors situation så svarar hon med referens till en passage i boken som jag själv upplevde som starkt orättvis. Ladydi kommer att hamna i fängelse och väl där så reflekterar de intagna över den flera kvarter långa kön till fängelset för män i relation till den obefintliga kön till kvinnofängelset. Detta, säger Clement, är en global företeelse. Kvinnan har redan lägre ställning men är du är kvinnlig kriminell är du inget, absolut inget och har inga rättigheter eller fördelar alls. Det hade varit intressant att genomföra en sociokulturell undersökning av fängelsers loggböcker ur ett genusperspektiv. Kanske är det Clements nästa projekt?

    Adlibris

    Bokus

    CDON