Mindfulness för losers

Under bokmässan så anordnade Bokförlaget ett event där bloggare fick träffa författarna och prata om deras böcker, en av dem jag träffade var Christoffer Holst. Holst var en av finalisterna i Harlequintävlingen nåt år sedan och gav sedan ut sitt manus på annat förlag. Nu är han aktuell med sin andra bok, Mindfulness för losers
Jag är inte mycket för feelgood-böcker men Holst sprudlande person gjorde att jag absolut ville läsa hans bok. Så himla glad och söt pojke, jag känner mig som en tant som vill knipa hans kinder. Skämt åsido så är det en bra egenskap, att som författare få läsaren att vilja läsa deras böcker. I Mindfulness för losers så börjar berättelsen i Solvik, Jämtland. Här bor Pamela, en 27-åring som bor i föräldrarnas källarvåning, arbetar som frisör i byn och har ett kk-förhållande med en kille med lika få ambitioner som hon själv. Eller kanske inte. Pamela har provat lämna Solvik, hon var med i Heta nätter, en dokusåpa á la Pradise hotel och var både full och hade sex i tv. Innan dokusåpan var hon partypinglan mitt i centrum, efter dokusåpan är hon ensam och singeln som inte blir bjuden på baby showers. Hon spenderar sin fritid med att röka och plöja sjukhusserien Puls samt drömma om den sexiga (diskutabelt men Pamela anser det) skådisen Wade Crust. 

Så en dag när det känns som allra mest motigt och instängt i Solvik så kommer chansen – Wade Crust skall komma till Sverige och spela in en serie. Och! Han skall casta sin motspelerska själv! Detta är som gjort för Pamela som beger sig till Stockholm och sitt nya liv i pappas raggaråk. 

Väl i Stockholm upplever Pamela att livet i en storstad kan vara lika hårt som på landet. Hon har svårt att fixa boende, skådespelarerfarenhet och vänner. Hon har ett enormt flyt dock och saker och människor dyker upp i hennes väg. 

Boken har en tagline: Du kan ta tjejen ur Heta nätter men du kan inte ta Heta nätter ur tjejen. Och det är en väldigt beskrivande fras för boken och Pamela. Hon är tjejen som är kmssig och inte tänker sig för men hon vill inte vara något annat. Hon är okomplicerad och passar inte instängd i Solvik. Hon passar inte heller i en roll, hon ser morgondagen som full av nya upptäckter och tar verkligen dagen som den kommer. 

För att vara en feelgood är boken riktigt rolig och inte alls smörig eller snyftig (mina fördomar, jag vet). Jag hatar egentligen titeln men jag gillar boken (!) och jag tycker i efterhand att titeln är rätt fyndig. Vilken tur Holst charmade mig att läsa den här boken som jag aldrig skulle läst annars. 

Adlibris

Bokus

CDON

Årets bok av Bonniers bokklubbar

Behövs det ett pris till? Kanske, kanske inte – i vilket fall som helst har Bonniers hittat en ny vinkel. Med ett antal bokklubbar inom koncernen så promotar de böcker oberoende förlag till sina medlemmar. Och det finns ett intresse, Bonniers bokklubbar har fler än 300000 medlemmar och den äldsta klubben är över 70 år. Och varför skall inte dessa läsare få säga sitt? 

Den här snygga statyetten får både vinnande författare och dess förlag. Statyetten skall med sina tecken respresentera skapandeprocessen.


Nu är tolv böcker nominerade av bokklubbarnas redaktörer och läsarna bestämmer vem som vinner. Röstar gör vi på www.aretsbok.se där det också går att läsa om böckerna. Vinnaren presenteras på bokmässan i höst! Just nu har jag läst endast tre av de nominerade. 

Presentation av priset, de tolv nominerade och ett gäng bokklubbsredaktörer.

Bokmässan: Cilla Naumann – Bära barnet hem

En av få programpunkter jag gick på under årets mässa var Cilla Naumann på Litteraturscenen. Naumann pratade om sin senaste bok, Bära barnet hem, en bok som berört sina läsare och som är otroligt fin. Boken handlar om att vara mor, hitta mor, förlora mor, sakna mor … Mödraskap helt enkelt, eller hur svårt det kan vara, det där enkla – mödraskap.  

 
Boken är en mix av självupplevda erfarenheter och fiktiv historia. Naumann har efter ofrivillig barnlöshet adopterat tre barn från Colombia och i boken följer vi Naumanns sprudlande glädje över att bli mamma, hennes oro över att inte räcka till, tacksamheten för moderskapet och funderingar över familj, tillhörighet och minnen. Hon berättar att den helt fiktiva delen i boken – som handlar om den idag vuxna Ana som vuxit upp på barnhem – kom till henne redan när hon besökte Bogota för mer än 20 år sedan. Den colombianskan magiska realismen är inget som Naumann försökt efterhärma men den märks kanske ändå i Anas berättelse. Ana barnhemsbarn som vuxit upp på kloster, nu arbetar hon som barnflicka och hemhjälp mittemot ett barnhem. Anas berättelser om föräldrar som kommer till barnhemmet blir som ett vittne till Naumann, när hon kom till barnhemsdörren. Samtidigt är Ana en vuxen kvinna utan erfarenhet av att ha en mamma eller ett hem men som nu skall i sitt yrke sköta just detta, barn och hem. Idag älskar barnen henne men snart kommer hon vara förskjuten, hon har upplevt detta hos andra familjer och bävar dagen då pojken som hon nu är närmast av allt i livet skall växa ifrån henne. Ana tänker mycket på vad hon bör och vad hon skall känna och göra men det etiska perspektivet spänner över flera dimensioner. 

Förutom tillbakablickarna till Bogotá och kärleken till barnen som kom till familjen så berättar Naumann om när hon följde med sin äldste son tillbaka till Bogotá för att träffa hans biologiska mamma som han hittat på Facebook. Då, när Naumann adopterade, var det mer än nu ett stort hemlighetsmakeri kring ogifta mödras identiteter. Barnhemmen skyddade mödrarna och det var inte mycket information som Naumann och hennes man kunde förmedla till sina barn. Idag, med internet och FB, så är saker och ting helt annorlunda och träffen med den biologiska mamman var inte bara för sonen förlösande utan också för Naumann, som upplevde mötet som ett möte mellan två mödrar som äntligen fick tacka och uppskatta varandra. Naumann vill inte berätta sin sons historia. I boken får vi inte följa mötet, eller jo, men först i efterhand. Naumanns irrationella skräck att förlora sin son men hur det inte blev så, istället fick hon något. Jag tror inte någon mamma eller förälder kan läsa denna självutlämnande del utan att gråta. Jag är självvald barnlös men fann just de styckena oerhört gripande. 

Med boken sträcker sig Naumanns moderskap sig över hela jorden säger hon själv, det är mammor på flera lager. Naumanns har upplevt sorg och att lämna (missfall) så hon tycker hon kan sätta sig in i den saknad som kan uppstå – även vid adoption. Samtidigt beskriver hon sin familjebildning så kärleksfullt och låter oss läsare följa Anas egna rotlöshet som hon gör allt att förebygga hos se barn hon passar. Det finns också en aspekt på rötter och minnen när Naumanns  mamma gick in i demens och pappan inte längre finns. Relationen till Naumanns mamma beskriver hur de gemensamma minnena blir Naumanns, att själv, ensam, förvalta. Och  samtidigt så växer barnen och skapar sig egna, nya minnen. Livet har sin gång.  

 

När man läser boken så är staden Bogotá  nästan beskriven som en karaktär i boken. Naumann erkänner att platsen spelar roll och är viktig. Det är en imponerande stad som för Naumann är starkt mytologisk och laddad. Staden har gett henne hennes barn. De har återvänt och där har barnens mödrar vandrat och levt under barnens uppväxt. Bogotá var början på Naumanns moderskap. En väldigt, väldigt fint skriven berättelse som berör. 

Adlibris

Bokus

CDON

Och sedan aldrig mer

Monica Blom är en polisinspektör som återvänder till Skåne efter att ha arbetat i Stockholm och Linköping. Snart 40 och ensamstående kan hon flytta på sig och när hon blivit ombedd flytta på sig hittar hon ett jobb i trakterna där hon växte upp. 

Föräldrarna är borta men snabbt återupprättar Monica kontakten med gamla bästisen Challe – och hennes man, ungdomskärleken som också Monica hade ett gott öga till. Snart umgås Monica och Challe inte bara för skojs skull, Challes chef kommunalrådet blir mördad och en av de misstänkta är misstänkt också i mordet på en man på glid veckan innan. 

Det är full fart för Monica, två mord i det avgränsade skånska polisdistriktet under så kort tid. Det är mer än vad hon fick uppleva hos Linköpingspolisen. Där fick hon å andra sidan uppleva andra trista saker och ryktet verkar följa efter henne. Och kanske inte bara ryktet, helt smärtfritt är Monicas flytt inte.  

 
Den här boken fick jag på Kulturkollos Bokälskarmingel under bokmässan, Hoi förlag var välrepresenterat (tack!) och Cecilia Lindblad pitchade sin bok så jag knep den på en gång. Jag är själv från Skåne och den här boken utspelar sig i Skanör-Falsterbo och Vellinge med omgivning. Den speglar det välmående samhället där och jag gillar Monica som vi kommer att få läsa mer om. Det finns en hel del från Och sedan aldrig mer som Lindblad kan skriva vidare om men jag känner inte att det är några ouppklarade punkter. Bara några finurligt placerade indicier som får en att bli nyfiken på mer. Hoppas Lindblad håller som hon lovat och vi får lära känna Monica & co mer. 

Adlibris

Bokus

CDON

Deckarvecka på Gotland

Det har varit på G ett tag men nu är det faktum; en litterär mässa med tema deckare – på Gotland.

Officiella namnet är Crimetime Gotland och så här första året är det fyra dagar, en långhelg, och inte en vecka men ambitionen finns där!

IMG_0508
Valet av Gotland kan ju härledas både till att minst två av våra svenska deckarserier utspelar sig där och till att det är ett tillhåll liksom Österlen för författare men också för att Visby har resurser och erfarenhet av större engagemang (Almedalsveckan, Medeltidsveckan och Stockholmsveckan inte förglömma).

Jag försöker boka den där Visby-stugan vi har på jobbet och håller tummarna. För annars är det boendet som kan sticka iväg i pris, själva festivalpasset ligger på låga 595 kr och innebär tillgång till samtliga scenprogram under 13-16 augusti. Sen tillkommer biljettpriser för utflykter eller master class, man verkar ha satsat stort och jag tror det kan finnas mycket att välja och vraka mellan.

Listan på bokade författare är redan lång och med betoning på nordiska deckarförfattare så tror jag att man träffat helt rätt i tiden. Jag tror också att den traditionellt samhällskritiska nordiska deckaren är bra grund för en deckarfestival där många fördjupningspunkter kan tas fram och alterneras, till skillnad från en mer blodig och ytlig slasher-genre.

Bokcirkel på #bokmässan Den andra kvinnan av Therese Bohman

IMG_2910.JPGLördag, dag tre på bokmässan började tidigt för min del. Kvart i nio tog vi oss strax innan öppning in till Norstedts monter där vi skulle träffa Therese Bohman för att diskutera hennes nya bok, Den andra kvinnan. Numera är det tradition att Breakfast Book Club ordnar frukostcirkel på bokmässan och i år var jag riktigt pepp på boken som jag hörde lite om på Release me för någon vecka sedan.

IMG_2906.JPGBohman kom och såg alldeles fab ut trots tidig morgon.

Som det kanske blir när författaren är med så diskuterade vi våra tankar mer med Bohman än med varandra men det kom ändå fram att vi haft olika syn på karaktärerna i boken och hur boken slutade. Den andra kvinnan handlar om en ung kvinna i Norrköping. Hon har provat på att studera men inte känt sig hemma, för tillfället arbetar hon timmar i storköket på lasarettet. Hon sköter servering och disk, ibland får hon ansvaret för salladsbaren – något hon försöker göra till sin grej men når inte fram till de som bara ser det som ett jobb. Det är isbergssallad, tomater och konserverade grönsaker. Det här sävliga dagligen upprepade beskriver tillvaron för kvinnan vi följer. Men under ytan bubblar något. Kvinnan brukar bära fina spetsunderkläder under arbetsskjortan och fantiserar om ett liv där hon får leva ut och vara den speciella individ hon känner att hon är.

Veckodagarna varvas med utgång i sällskap med gamla gymnasiekompisen Emelie, häng med hennes studentkrets och billigt rödvin. Kvinnan vi följer är uttråkad, känner sig på en gång både utanför och förmer än alla andra, som att hon genomskådat världen och alla andra blir lurade.

IMG_2939.PNGNågot måste hända! Och plötsligt händer det. På en fest träffar kvinnan Alex, en ryskättling som liksom kvinnan är kvinnlig och sexuellt laddad på ett sätt som studenterna inte är. De blir själsfränder och för Alex kan kvinnan bekänna allt. Som till exempel det förhållande hon inleder med den gifte överläkaren som brukar luncha i matsalen där hon arbetar. Det började som en fantasi men när tillfället kom tog de båda till vara på det och snart är kvinnan inte bara lyckligt synliggjord utan upplever också känslan av att vara den andra kvinnan.

Bohman visar sig vara en av de där författarna som talar väldigt lite om varför de skriver, vilket jag tycker är synd. Det är ett intressant tema hon har i sina böcker med kvinnor som använder sig av sin sexualitet i sökandet efter ett sammanhang. I Den andra kvinnan är huvudkaraktären fruktansvärt ensam, till viss del självvalt men det hade varit intressant att höra hur Bohman tänker sig det feministiska åskådliggörandet. I båda hennes böcker blir det en slags uppgörelse mellan två kvinnor i kampen om en man, där mannen trots han står i centrum inte är betydelsefull för kvinnornas slutgiltiga utveckling.

IMG_2940.JPGDen andra kvinnan är en förhållandevis kort berättelse men orden och meningarna är valda med sådan omsorg att det ändå blir en fyllig historia. Bohman har en känsla för stil och smak, något som finns i hennes skrivande, hennes sätt att vara och inte minst hennes sätt att klä sig.

När jag hörde Bohman tala senast om boken så framkom att staden, Norrköping, spelade stor roll. Därför var det roligt att en del i bokcirkeln själva härstammade från staden och kunde identifiera sig med detta. För samtidigt som vi följer den unga kvinnan och hennes önskan att synas och finnas, att verka som författare men är rädd för att ta steget så beskrivs staden som arbetarstaden som dog ut men som blommade upp på nytt, något finare, något bättre. Annorlunda helt enkelt.

Adlibris
Bokus
CDON

Annika Norlin på #bokmässan

Annika Norlin firar tio år som artist med släpp av sina texter i bokformat och med en ny skiva i artistnamnet Hello Saferide. På bokmässan gjorde hon ett framträdande, i samtal med sin förläggare Anders Teglund – Teg Publishing.
IMG_2895.JPG
Här på bokmässan vill Norlin se Siri Huvstedt, en favorit. Faktum är att hon tycker det är mäktigt vara på samma ställe som henne och är till och med lite nervös, så här två dagar innan, att inte få plats på hennes seminarium. Det Norlin gillar med Huvstedt är hur hon framställer små saker som helt fantastiska. Hur hon kan få någonting som en berättad konstutställning att bli något helt otroligt, så att man får ont i huvudet bara av att tänka på det. Förläggaren gör då en koppling till Norlins förmåga att ta de små sakerna i vardagen – som att simma på ett badhus – och berätta om dem så att de stannar i huvudet efter det man hört/läst det. Hur Norlin fångar det sociala mötet och ger det en samhällsblick. Det lilla i det stora. Eller det stora i det lilla. 

Och Norlin säger att det är så det är för henne när hon skriver, en vardagshändelse som blir en fantasi. Lite som hos Roy Andersson, som Norlin skrivit i förordet till boken ”Texter” att hon inspirerats av. Det var speciellt en intervju där Roy berättar att han skulle regissera skådespelare på scen och tyckte de lät alltför utspelande, regisserade. Roy löste det genom att placera ett träd på scenen och plötsligt så var fokus för skådespelarna att ta sig runt trädet och replikerna flöt på, naturligt nu när de inte längre var det enda som skulle fram. Detta har gett Norlin inspirationen att sätta texten i en ordentlig miljö för att lyfta fram det naturliga, det vardagliga.

En stor källa till Norlins kreativitet är oron att något skulle kunna hända så att saker inte längre är så bra. Raspberry lips på nya skivan handlar om detta, att inte kunna njuta av här och nu när det är bra – för man oroar sig bara för när det skall ta slut. 

Norlin arbetar med ett gigantiskt bibliotek av texter i textredigeraren på datorn. Här skriver hon så gott som dagligen något nytt men har denna bank att scrolla igenom och leta i, kanske hittar hon något hon ändrar eller går vidare med. Hon sätter sig och skriver när helst hon har tid och skriver det hon kommer att tänka på då. Inget planerat. Norlin har ett uttryck som är väldigt vardagligt, förläggaren liknar det vid ett sms. Ett rakt språk – som kanske kommer ifrån Norlins bakgrund som journalist där man är kort och konkret – och inga högtravande metaforer. Norlin gillar själv inte adjektiv och försöker undvika dessa. Hon är heller ingen är språkfascist, men har en politisk språklig syn. Norlin blir upprörd ifall andra hänger upp sig på stavfel och kommatering, hon var förut likadan men är nu polariserad åt andra hållet – där allas rätt att uttrycka sig är viktigast av allt. Hon beskriver det som en bisarr känsla när man lagt ned hjärta och känsla i något och så klagar någon på meningsbyggnad. Så otroligt osympatiskt!

Norlin uppträder både under artistnamnet Säkert! och under Hello Saferide. Hello Saferide kallar hon sig när hon sjunger på engelska och förläggaren undrar vad som händer när hon ger sig ut på engelsk mark, det som inte är hennes modersmål. I början var det viktigt för Norlin att skriva felfritt medans hon idag nästan önskar det skall synas/höras att det är en svensk som skriver på engelska. Vilket hon tror gör att de engelska texterna nu närmar sig hennes svenska uttrycksmässigt. 

Vad är det Norlin uttrycker? Högstadiet spelar stor roll i hennes texter. Norlin var själv sen i puberteten och var mentalt barn när andra påbörjade sin vuxenresa. Det upplevdes av henne som en otroligt förvirrande period även om hon tillstår att det troligen är det för alla. 

IMG_2935.JPG
Förläggaren tar upp det här att Norlin gjort karriär baklänges, först blev hon erkänd artist, hon hade hittat sin grej, sitt uttryck, men avbröt det hela för studier. Norlin vill avdramatisera det valet med att säga att det mest var en längtan att läsa vidare. Men hon kände också att hon gjorde sämre musik ifall hon enats med att bara fortsätta med det, att jobba med ”sin hobby” hindrade henne. Det var däremot skillnad för henne när hon inte hade någon akademisk bakgrund, hon upplever sina texter från då som raka och enkla. Studierna gjorde att hon numera känner ett ansvar för vad hennes texter uttrycker och vem eller vad de stödjer. Bourdieus teori om kulturellt kapital och intellektuellas ansvar att påverka andra har påverkat Norlin på senare år. Hon försöker göra val som skall tilltala den stora massan och inte en liten utvald klick. Men ändå, säger förläggaren, skriver hon om Kalix och ”dra ut på stan”, något som är väldigt smalt lokaliserat. Men just det, menar Norlin, är ett av dessa medvetna val – att spegla alla dessa som inte finns i Stockholm. 

Med en större medvetenhet men också ett mer naturvetenskapligt förhållningssätt vrider och vänder Norlin fortfarande på kärleken i sina texter. Kanske, återkopplar förläggaren, är detta Norlins införande av ett träd på sin scen. Att hon genom att medvetet införa detta annorlunda angreppssätt i sina texter kan låta det redan utforskade komma fram, på nytt och otvunget sätt. 

Samtalet avslutas med en fråga om framtiden. Norlin vet inte riktigt, hon skall bara fortsätta skriva. Men hon är superpepp på att skriva mer med andra och mer för andra. 

Adlibris
Bokus
CDON