Vegeterianen

litteraturtoppen.se ligger Han Kang den här veckan på topp tio med båda sina på svenska översatta böcker, Vegeterianen och Levande och döda


Kang är i ropet främst med Vegeterianen som vann 2016 års Man Booker International Prize. Boken har en rykande färsk översättning till svenska men skrevs faktiskt för hela 12 år sedan och var Kangs tredje roman. Förlagan var en novell om en kvinna som förvandlades till en planta och blev omhändertagen av sin man. I Vegeterianen står en ung kvinna i centrum som efter en våldsam dröm bestämmer sig för att bli vegeterian. Kvinnans resa från att börja sin vegetariska kost till hennes självsvält och internationalisering på mentalsjukhus beskrivs från tre perspektiv i liknande noveller. Perspektiven är från hennes man/ilska och oförståelse, från hennes svåger/passion och nyfikenhet och genom hennes syster (vars man är svågern) och medkänsla och vanmakt. 

Han Kang på Stockholm internationella författarscen 2017-01-26

Kvinnan kan ses vara en provokation, en totalt oskyldig person i en värld som inte kan hantera detta. Kang arbetar med motsatserna som finns i vår vardag och utforskar dess ytterligheter. Det är en vackert skriven bok med en handling som ibland känns olustig och ibland väldigt tankeväckande. Och surrealistisk. 

Adlibris

Akademibokhandeln 

Bokus

CDON

Annonser

En viktig bok: Adua av Igiaba Scego

Igår fick vi ta del av hela tre böcker som fick Agnes att känna, vilket för henne definierar  #enviktigbok

7 december och min tur att presentera en viktig bok. Jag visste på en gång vilken bok jag ville ta med när bloggstafetten kom på tal, Igiaba Scegos Adua. Detta trots att jag då ännu inte hade läst boken. 

Jag var däremot och lyssnade på Igiaba Scego när hon besökte Stockholm och Books & Dreams i början av oktober. Där fascinerades jag av hur hon ville ge flyktingar en röst och hur hon ville lyfta hur koloniseringen [av Afrika] än idag ger efterskalv och hur de som flyr idag flyr till länder som en gång tog deras land.

Det är en bok med flera berättelser. Vi träffar Adua som på 70-talet tog sig till Italien från Somalien och som sveks och utnyttjades som unga kvinnliga flyktingar ofta görs. 

Hon blev kvar i Italien och vi tar del av hennes liv idag när hon ställer upp på äktenskap med en mycket yngre man, en flykting ilandstigen på Lampedusa som söker säkerhet och framtid i ett Europa som inte vill veta av honom.

Vi får även ta del av Audas pappa Zoppes upplevelse av Italien på 30-talet och hur han såg koloniseringen av Nordafrika och hans hemland Somalien. Zoppe representerar den grupp av flyktingar som söker sig till ett land där de ser möjligheter men som genom rasism tvingas in i en roll där de blir oerhört patriotiska till sitt hemland. 

Alla tre, Auda, hennes make och hennes far, upplever flykten till ett land och rasism. Såväl Auda, hennes make som hennes far upplever flykten till ett land och rasism. De slits mellan olika kulturer och beroende på hur länge de spenderar tid i ett annat land så blir ”hem” något som är svårdefinierat. 

Till sist/slutligen är den här boken dessutom väldigt insiktsfull i det att flyktingarna tar sig till Italien, det land som koloniserat Somalien och som därmed borde ha, om inte en skuld, så åtminstone ett åläggande att ta hand om dem som de kallade för de sina. 

Imorgon kan du läsa vilken bok Breakfast Book Club tycker är en viktig bok. 

Adlibris

Bokus

CDON

Författarfrukost 

I morse trotsade jag och ett gäng andra bokintresserade och inte minst ett par författare vädret i Stockholm och träffades i Natur & Kulturs lokaler för frukost och bokpresentationer. 

Natur & Kultur, Brombergs och (Lilla) Piratförlaget presenterade nyligen släppta böcker som passar julklappsinköpen. 

Tio lektioner i manlighet låter som en grabbig titel men är något annat. Boken är skriven av journalisten David Qviström som nådde ut med Nyttiga människor, en bok om migrationspolitik som sägs få en att verkligen tänka efter. 

Nu skriver Qviström skönlitterärt en bok som handlar om identitet, en man som redan som barn valt en berättelse om sig själv och tar den med in i vuxenlivet. Så ”den goda människan” från nyttiga människor finns med här också som en röd tråd. Vi får följa mannen tillbaka till barndomen och se hur han formats till att bli den han är idag – en man som desperat försöker få sina relationer att fungera men för vem det inte går så bra. Mannen sätter kvinnorna på piedestal – ha använder kvinnors uppmärksamhet som hävstång för sitt eget självförtroende. De tio lektionerna är krönikor mannen skriver och i vilka han går tillbaka till sitt yngre jag, som ställer honom inför rätta. Det är en bok om vikten av att vara ärlig mot sig själv men också om att vara försiktig med sig själv. 

Florence Stephens förlorade värld är en fiktion sannberättelse om Florence Stephens, en kvinna som kanske, kanske inte, var Oscar IIs illegitima dotter. Det finns faktiskt hemligstämplade brev mellan hennes mamma och Oscar, brev som kan innehålla ett erkännande men det kommer ingen utom kungafamiljen veta innan 2035 när breven släpps för allmänheten. Vad som är känt är att Florence huserade en enorm förmögenhet, var godsägare av Huseby, inflytelserik och fast i det förnäma förflutna. 

Hon var en kvinna med skinn på näsan men med en vurm för det adliga och en rädsla för tekniken. Hon levde i det fördolda och var ett (lätt) byte för prins Carl (erkänd kunglighet) kom på jakt efter pengar. Carl mjölkade Florence och det gick så långt att hon blev omyndighetsförklsrad för att ha gjort av med hela sin förmögenhet. Det här är berättelsen om hennes liv av advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson. 

Ulrika Kärnborg är aktuell med Saturnus tecken, en historisk roman om Axel Oxenstierna som jämförts med Wolf Hall. En jämförelse som Kärnborg inte känner sig helt bekväm med utan påpekar att de må vara en historisk roman och det kretsar kring en maktbesatt man i en tid som car exceptionell för det annars så lugna Sverige. Stormakt och trettioåriga kriget, religiöst förtryck och heta känslor. 

Men skrivet inte enbart ur Axels perspektiv utan också utifrån hans hustrus, Maria Eleonora och en vid hovet kvinnlig dvärg, Elisabeta. Genom de kvinnliga perspektiven får vi ytterligare en dimension kring stormaktstiden och genom Elisabeta knyter Kärnborg in ”folkets” liv under denna tid. Detta var en bok som jag valde att ta med mig från morgonen. 

Det var en märkbart upprörd Pija Lindenbaum (pga Trumps vinst i presidentvalet) som gick på scen och läste ur sin senaste bilderbok, Pudlar och Pommes

Lindenbaum skriver ofta väldigt psykologiskt vackra berättelser och hon använder sig ibland av djur istället för människor för att distansera sig från allt det av sig själv som hon lägger i sina böcker. Dock så trodde hon inte att hon lade så mycket av sig själv i den här historien om en kvartett som ger sig iväg hemifrån på en resa efter mat. Men så funderade hon på det här med flykt och hyr hon har det i sina gener och vips så var dyra också en väldigt känslig berättelse – som säkert är lika underbart fin som Lindenbaums tidigare böcker. Det är en berättelse om mottagande snarare än flykt, ett viktigt ämne idag. 

Morgonens sista författare var Petter som är aktuell med dels uppföljaren till 16 rader, Remix och dels en bok om vin, Vin – så funkar det. Båda kan man väl säga tar avstamp i Petters revanschlust på sitt skoltrötta jag. Han har i vuxen ålder skolat sig både till ungdomssociolog (?) och sommelier och vill dela med sig. I Remix genom att spinna vidare på att få unga att själva uttrycka sig i text och musik. 

Och i vinbokem genom att med medförfattaren Alf Tumble avdramatisera vindrickandet och göra det till något njutbart, för alla. Roligt är att de utgått från hur barnböckerna ”så funkar xx” och skrivit om vin. Här får vi inte läsa om specifika druvors förädlingsprocess utan tips hur man tar sig an vinlistan på restaurangen utan att välja det enda man känner igen. Och här paras vinet med pizza istället för gåslever. Det här var den andra boken jag valde den här intressanta morgonen. 

Skulle du vilja ha någon av dem i julklapp? 

Jamaica Kincaid på Stockholm Literature

I söndags hade jag tur när jag fick gå på slutsålt föredrag med Jamaica Kincaid på Moderna Museets Stockholm Literature. Samtalet var mellan Jamaica Kincaid och paret (gifta, vilket jag inte visste eller glömt) Kristina Sandberg och Mats Kempe. Valet att ha Sandberg och Kempe som samtalspartners var lyckat även om de var lite starstruck och Kincaid klarade sig bra själv. Det var en söt liten dam som kom upp på scenen och hon var så himla trevlig, rolig och intressant att lyssna på att jag också blev starstruck vid signeringen efteråt. 

Bild från scenen och från programbladet.

Jag har ännu inte hunnit läsa Kincaid men länge varit sugen och nu måste jag se till att få det gjort. Kincaid är känd för en hel massa spännande tema i sina böcker, moder/dotter-relation, kolonialisering, rasifiering och upplevelser av att söka eller leva efter sina rötter. Och trädgårdsskötsel som hon älskar och brinner för! 

Kincaid en författare jag älskar, innan jag läst henne, hon är själv en läsande författare och älskar det skrivna ordet. Hon började läsa jättetidigt – hon lärde sig genom att se orden i mammans böcker, detta eftersom hon störde henne i hennes läsning. Därefter har hon älskat ord och läsande, vid 3,5 år hade hon läst allt de hade hemma men fick trots dispans inte börja skolan förrän vid 5 års ålder. Hon började också tidigt att skriva själv och med skrivandet kom insikterna. Som exempel berättar hon om bondgårdsdjuren hon skrev om där kycklingen Percy – en svart och kaxig kyckling som ville upp upp upp, tog sig trots mammans protester upp på taket – föll ned. Percy the chicken had a fall blev en fras som fortfarande sitter hos Kincaid och detta att kycklingen var svart och föll har följt henne genom åren. Annars så ser hon inte hudfärg, säger hon, utan tror att alla är svarta i grunden (ungefär som jag tänker att feminism är ett grundtillstånd) även om hon senare inser att alla inte är svarta. 

Vid 7 år hände två saker som påverkat henne och hennes skrivande.  Dels fick hon Englih Dictionary i födelsedagspresent, ett uppslagsverk hon läste som en roman. Detta har påverkat hennes skrivande genom att hon använder mycket specifika ord, hon är välorienterad i språket. Och hon läste Paradise Lost – inte bara löste utan också kopierade plotten i sina egna verk. Ja, hon blev tom kär i karaktären Lucifer. 

Jamaica Kincaid i samtal med Kristina Sandberg och Mats Kempe.

Hon Skrev också av Jane Eyre och fantiserade om att vara Charlotte Brontë. Hon skrevs luften eftersom hon inte hade någon penna och papper. Hon levde sig in i att vara Charlotte B i Västindien, gick runt och huttrade i sjalar och skrev dagarna i ända. 

Och detta är Kincaid i ett nötskal. Hennes kreativa process pågår hela tiden, hon skriver även när hon inte skriver säger hon. I samtalet så finns av kulturella, litterära referenser. Hon berättar om hur hon väver in musiktexter, andras karaktärer och citat i sina texter. Hur en av hennes karaktärer kan ha namn av en känd författare för att det ger rätt feeeling

Kimcaid är medveten om att hon och hennes böcker beskrivs som en arg svart kvinna. Det är svårt att tro med den klipska och gulliga kvinnan som sitter på scenen men hennes verk provocerar i sin realism. Kincaid påpekar också att den manliga författarens ilska i böcker anses som stor konst medans Jamaicas ilska slår tillbaka på henne, som person. Hon är arg, bara hennes böcker – eller kanske inte ens de utan bara tolkningen av dem. Sandberg tar upp att hennes olyckliga karaktär Maj provocerar och Kimcaid svarar att kvinnliga författare förväntas skriva om lyckliga karaktärer, ingen anklagar Dostojevskij för att skriva om sorg och misär. 

Kincaid föredrar realism framför lyckliga slut. Amerikanska författare, säger hon, använder sig och plot/handling och avslut/knyta ihop säcken. De slutar sin berättelse där det är lyckligt men Kincaid ser det som att livet alltid slutar  med död, vi kommer inte ifrån den. För henne kan man inte söka lyckan, utan man snubblar på den och skall man njuta av den. Men lycka går inte att framställa och därför går det inte heller att skriva en berättelse om det. 

Under sitt Stockholmsbesök hann Kincaid också besöka Babel, se avsnittet här och njut av henne du med. 

Det är natten

I vår bokcirkel #rödvinsbokcirkeln så är jag den som överlägset ställer högst krav på författaren. Jag vill att författare skall ha en mening med sin berättelse, om inte annat så en vilja att berätta en viss historia. Jag vill också att författaren tar ansvar för sina karaktärer och deras handlande. Det är också mycket därför jag älskar höra författare berätta om sina böcker och varför berättelsen kom till dem. Jag gillar inte när berättelsen ”skrev sig själv” eller en karaktär bara ”handlade som den ville”. Jag vill att författaren skall ha gjort medvetna val och försökt förmedla något till mig, läsaren. 

Karolina Ramqvist är en författare som inte alls svarar på mina behov. Jag har hört henne prata om sina böcker och observerat hennes motvilja att göra det. Därför blev det så himla intressant när just hon, Ramqvist – som är mitt exempel på en författare som inte talar för mig (hur det stör mig! Jag uppskattar hennes böcker så mycket och tolkar in så mycket som jag så gärna velat höra hennes tankar bakom!), skriver en essä om just författaren och att prata om sin bok.  

Det är natten är denna essä av Karolina Ramqvist som handlar om det omöjliga i att tala om en bok. Jag hörde henne berätta om denna kort på bokmässan, hur det känns att   tala om en bok som handlar om att det inte går att prata om en bok. Nu kom Ramqvist undan med att detta är en essä och inte en roman med handling och karaktärer, vilket är det som hon faktiskt har svårt för. Essän uppkom när Ramqvist skrev ett anförande för ett författaruppträdande för sin senaste roman, Den vita staden. Ramqvist skriver ned dessa anföranden som en förberedelse, just eftersom hon  upplever det som svårt att prata fritt, att gå in i en roll som författare som hon i essän liknar skickliga estradörer som säljer sig själv snarare än sin bok. Hon upplever att det egentliga mötet mellan text och läsare ligger i den individuella läsningen och inte i författarens ord om texten. Att läsandet är  mer öppen för tolkning, som hon tycker det kan vara problematiskt med, att som författare ställa sig framför texten, genom att prata om den. Hon får känslan av att förstöra någonting. 

Ramqvist talade också om hur det verkar finnas en tradition, eller starkt drag, i Sverige, en önskan om att det skall finnas något sedelärande i berättelsen. Författaren åläggs en uppgift att fostra läsaren. Det fick mig att tänka på mig och mina krav. Och visst, de flesta böcker jag gillar är utvecklingsromaner där huvudpersonen (och gärna fler) lär sig om sig själv och livet. Men Ramqvist sätter samman denna fostransbegäran med den lika traditionella längtan efter den goda kvinnan, som ett föredöme kontra kvinnliga författare. Det kan bli problematiskt i den feministiska genren där kvinnan är fri från den föreställningen, att verka som förebild och fostra. Detta är ett starkt drag i essän, kvinnans roll och författarens roll. Hon citerar kvinnliga författare om skrivande och utelämnar mycket av sina egna tankar kring kvinna och försörja sig på skrivande. 

Tänk att jag i en essä, ett anförande om hur svårt – eller orätt! – det är för en författare att prata om sitt verk, skulle lära mig mer om Ramqvists tankar bakom hennes berättelser än vad alla artiklar, intervjuer och uppträdanden gjort. Jag får en djupare om än inte ny syn på hennes författarskap. Tror jag mig få, Ramqvist håller nog inte med. För henne är det omöjligt. 

Adlibris

Bokus

CDON

Geir Gulliksen – Berättelse om ett äktenskap 

I veckan fick jag möjligheten att gå på Kulturhuset här i Stockholm och lyssna på Geir Gulliksen i samtal med Andreas Norman om sin senaste roman Berättelse om ett äktenskap. En roman som blivit väl mottagen och som också är nominerad till Nordiska rådets pris. 

Geir Gulliksen och Andreas Norman

Berättelse om ett äktenskap är en berättelse om ett par, Jon och Timmy. Jon arbetar idag hemma och agerar också ”hemmaman” medan Timmy gör karriär på institut där hon arbetar med projekt. De är ett väldigt vanligt medelklasspar men så ändras allt när Timmy förälskar sig i någon annan. 

Titeln i obestämd form förklarar Gulliksen med att vad han velat berätta är inte den slutgiltiga berättelsen utan en berättelse – sett ur mannens perspektiv (men det blir liksom att han berättar hennes historia, ur sitt perspektiv. Det är ett spännande upplägg). Gulliksen tror att man i ett par delar sin historia men i sekunden som det tar slut så står man där med olika historia och ser man från den punkten bakåt så ändrar sig också den tidigare gemensamma historien sig. Utan sin partner blir de någon annan, någon ny, som sen ändrar historien. Och det var i denna ståndpunkt Gulliksen kom att utforska hur han kunde skriva hennes historia genom honom

På många sätt har Gulliksen vänt på de traditionella könsrollerna i boken. Timmy är den som gör karriär, den som kanske ser sin man som ”självklar” och den som hittar en ny kärlek. Detta medan Jon arbetar hemifrån och som dessutom verkar ha gått ned i arbetstid och ägnar tid åt hemmet och barnen och lägger tid på att fundera över förhållandet och kärleken. Jon kommer också ha svårt att acceptera att Timmy är på väg från deras tvåsamhet och försöker vara ”modern” och öppen samtidigt som han i det närmsta förnedrar sig själv i hur han förnekar sig den monogami han trots allt önskar med Timmy. 

Geir Gulliksen läser ur den norska upplagan, som har samma omslag som den svenska.

Gulliksen säger att efter sin första skilsmässa så är karaktären Jon rädd att förlora sin nuvarande hustru och det liv de lever. Därför reagerar han, när Timmy börjar visa intresse för en man, genom att försöka vara öppen och tillåtande. Ett sätt, menar Gulliksen, att reagera liksom andra sätt som ilska, avundsjuka eller helt enkelt genom att bli en sämre människa. Många recensioner tar också till vara på detta försök till öppenhet som Job ger sig in i och hur han lider kval. Samtidigt så finns i boken, som inte är tjock, väldigt många sexscener och anspelningar på fysisk kärlek. 

När jag läste boken, innan jag hörde Gulliksen prata om Jon, så uppfattade jag Jon som väldigt krävande. Redan tidigt i Jon och Timmys förhållande så tar Jon in andra män i sexuella fantasier. Jag upplevde det inte som öppet och fritänkande utan mer ett sätt att knyta Timmy till sig. Genom att introducera andra män i fantasin blir Jon inte bara upphetsad utan han skapar också ett övertag där han är den som orkestrerar ett eventuellt snedsteg. Timmy visar aldrig, trots att det är Jon som berättar, något större intresse av dessa fantasier utan verkar mer hänga med för Jons skull. 

När Timmy sedan börjar umgås med en annan man så är attraktionen på ett annat plan än fysisk och det är nu som Jon blir besatt. Han märker vad som händer och han försöker forcera fram ett förhållande dem emellan så att han, genom sin egen påtalade öppenhet, är den som styr även detta. Men Timmy reagerar annorlunda och Jon känner sig allt mer som förloraren i det hela, vilket gör hans handlande oerhört ambivalent. Och det är vi överens om Gulliksen och jag. Att när saker inte går som Jon planerat och när kärleken är av ett annat slag än den Jon kan styra över så fallerar allt. Det blir en kärlekskamp mellan fysiskt sex och psykiskt samhörighet. 

Adlibris

Bokus

CDON 

Tack Weyler förlag! 

 

Jean Hatzfeld på internationell författarscen 

I torsdags fick jag förmånen av Weyler förlag att lyssna på Jean Hatzfeld när han besökte Stockholm och Kulturhuset för ett samtal med Elisabeth Åsbrink. Hatzfeld är journalist som rapporterat från flera krigszoner, bland andra Afrika och Rwanda. Han är också författare och har gett ut ett antal böcker, böcker som följer människorna på dessa platser där krig rasat. För det är Hatzfelds specialité, att skriva om livet efter. 

Två böcker finns på svenska, Antilopernas list, och den nu nyligen översatta Pappas blod. Båda böckerna handlar om folket i Rwanda. I Antilopernas list pratar han med ett antal människor efter kriget och återger deras berättelser med en finkänslighet som berör. Med Pappas blod återvänder han till samma område 20 år senare och pratar med barnen till de som var med då, när folkmordet skedde. 

Det är ett känsligt ämne och Hatzfeld lämnade med sina böcker korrespondansrollen och fick som författare lov att hänge sig med hjärta och subjektivitet även om hans bakgrund och vana vid objektivitet är det som gör böckerna så oerhört nära och tragiska. För det Hatzfeld återger är ett land där offer och förövare lever sida vid sida utan att ha bearbetat det som skett. Hatzfeld har själv judiska föräldrar som upplevde förintelsen och han refererar till andra världskriget, Sarajevo och Beirut som andra platser för folkmord men där man genom förlåtelse kunnat nå eller är på väg mot försoning. I Rwanda har man inte adresserat händelsen eller känslorna därefter. Man lever i dem utan att låtsas om dem och det påverkar hela deras liv – och deras barn. 
Hatzfeld trodde aldrig att det skulle bli mer än en bok när han började projektet att ge tystnaden en röst. För det tokar jag som Hatzfelds starka tro, att folkmordet i Rwanda är sorligt bortglömt och att han genom sina böcker hoppas bidra dels till att berätta historien men också att få de han pratar med att börja bearbeta det som hänt. Ett förlåtande bygger i grunden på sanningen, säger Hatzfeld Och ingen kan be om förlåtelse utan att veta sanningen. Och förövarna måste de också få smälta och leva med vad de gjort. De kan också se sig som offer, och det är deras sanning. Förövarna satt i fängelse har släppts, sedan skall de återgå till livet där offren finns. Förövarna säger att de inte kan be om förlåtelse – det finns en sådan ilska att man inte vill höra dem prata om va de gjort. Men också det finns en ilska över att de inte ber om förlåtelse. Medan offren säger att ingen ber om förlåtelse. 

Och ifall förövarna skulle be om förlåtelse, kan man förlåta detta? En veckas dödande där man systematisk sökte upp och fortsatte döda? Offren säger nej. Förövarnas försvar säger att Gud och samhället förlåtit och gått vidare. Men folket i Rwanda är inte där. De fortsätter sina liv utan att kunna gå vidare, frågan om förlåtelse och försoning är ouppklarad. 
En annan sak som återkommer är den skuldkänsla som Hatzfeld möter. Inte bara hos förövarna och frågan om försoning utan den hos offren. Hatzfeld berättar hur offren i sin flykt levde som djur (därav titeln Antilopernas list) och hur de vägrar se de som såg dem under denna tid i ögonen för de skäms så över hur de degraderades från att vara en människa. De överlevande offren gås inte,  inte, de pratar inte, de undviker varandra. De klarar inte ens att söka tröst hos varandra. 

I Pappas blod återvänder Hatzfeld alltså till det område där han tidigare intervjuat folk. Nu pratar han med de som föddes efteråt och inte själva upplevt folkmordet och beskriver hur deras liv ändå är högst påverkat av det som ligger under ytan och bubblar. Här, menar Hatzfeld,återkommer vi till problematiken med den ouppklarade skuldfrågan. Fö ovanpå detta finns den afrikanska kulturen som gör att man inte kan tala om det som en familjemedlem har gjort. En pappa är den som gett dig liv, det går inte att då lägga en outtalad skuld på denne – att berätta för barnet att pappan är en mördare och det är för att han dödat en by eller mer är orsaken till att han – och barnet – blir bespottat och förföljd. Skulden ärvs till barnen, både hos förövare och offer. 

Samtalet tolkades av en fenomenal tolk, jag är verkligen imponerad över hennes förmåga att hänga med och uttrycka sig. Det var också en märkbart berörd samtalsledare, Åsbrink lade också hon känslor i berättlserna. Jag tror personligen att det är viktigt att vi tar till oss dessa berättelser och det är tacksamt att författare som Hatzfeld orkar göra det som de gör. 

Adlibris

Bokus

CDON