Årets bok av Bonniers bokklubbar

Behövs det ett pris till? Kanske, kanske inte – i vilket fall som helst har Bonniers hittat en ny vinkel. Med ett antal bokklubbar inom koncernen så promotar de böcker oberoende förlag till sina medlemmar. Och det finns ett intresse, Bonniers bokklubbar har fler än 300000 medlemmar och den äldsta klubben är över 70 år. Och varför skall inte dessa läsare få säga sitt? 

Den här snygga statyetten får både vinnande författare och dess förlag. Statyetten skall med sina tecken respresentera skapandeprocessen.


Nu är tolv böcker nominerade av bokklubbarnas redaktörer och läsarna bestämmer vem som vinner. Röstar gör vi på www.aretsbok.se där det också går att läsa om böckerna. Vinnaren presenteras på bokmässan i höst! Just nu har jag läst endast tre av de nominerade. 

Presentation av priset, de tolv nominerade och ett gäng bokklubbsredaktörer.

Katapultpriset 

Sveriges författarförbunds skönlitterära avdelning delar sedan 1991 årligen ut Katapultpriset och för 2015 vann Stina Stoor med Bli som folk. 

Katapultpriset delas varje vår ut till en skönlitterär författare – prosaist eller lyriker – som debuterat under föregående år. Med Katapultpriset vill den skönlitterära sektionens styrelse bidra till att lyfta in den nya litteraturen i strålkastarljuset.

Kvällen innan tillkännagivandet bjöd skönlitterära in till en kväll för att fira samtliga nominerade, en trevlig gest eftersom man betonar att man vill framhäva samtliga nominerade i den myriad av debutanter som förekommer varje år. Bara en kan vinna men alla nominerade är värda att lyftas för sina speciellt spännande insatser i den skönlitterära världen.  

De nominerade, Stina Stoor längst till höger

 

Stina Stoor blev årets vinnare men innan vi visste det fick hon som de andra nominerade berätta kort om sin bok och läsa ett stycke. Stoor fick också besvara frågan om titeln; När blir man som folk? 

Svaret blev att det är en ständig pågående kamp för Stoor. När skall det hända? Hon jämför det med att kalla sig författare, något hon skäms för att kalla sig eftersom det är lite ”tramsigt” och inte på riktigt, så som till exempel bilmekaniker eller plogbilsförare. Som är rejäla yrken, något man gör. Tanken att bli som folk har ärvts från föräldrarnas förväntningar och Stoor berättar att när hon ville söka till estetisk linje på gymnasiet så vägrade föräldrarna, de ville inte hon skulle gå den, hon skulle skärpa sig och bli som folk. 

Idag hoppas Stoor att hon kan ta steget och tänka att kan hon försörja sig så är hon väl på rätt håll. Att bli något. Som folk. Boken Bli som folk är en novellsamling och att Stoor vann med den är ytterligare en framgång för (kort)novellen! 

Hanna Riisager var nominerad med sin diktsamling För Kvalia som presenterades som en stor diktsamling i samma anda som man säger ”en stor roman”.  

Hanna Riisager

Riisager fick frågan var hon egentligen fick sin titel ifrån för Kvalia är varken en plats eller ett namn utan ett filosofiskt begrepp (qualia). Filosofer pratar om ett tillstånd som har en kvalitativ (subjektiv) bedömning. Boken handlar inte om den filosofiska debatten betonar Riisager men uttryckssättet hon valt (poesi) är kanske (menar jag, subjektivt) en form som litterärt är den som är mest subjektivt kvalitativt bedömd. Under kvällen fick jag känslan av att Riisager var förhandstippad vinnare eller så hade hon helt enkelt flest fans på plats. 

Ytterligare en titel som väcker undran står Mikael Berglund för med sin Ett föremåls berättelse om obesvar. Jag har själv nyligen läst romanen som handlar om en kvinnas drift i 1600-talets Norrland. Vad är obesvar? Och vad betyder titeln?

 

Mikael Berglund

 Berglund avslöjar att titeln en gång varit än mer komplicerad och löd i stil med (jag hann inte med ordagrann nedskrivning) En människas berättelse om att vara obesvar för andra människors tankar och funderingar. Och detta kom av att han bestämde sig för att hans berättelse skulle handla om att inte svara på saker, obesvar var det första han skrev ned (undrar hur länge vi får vänta på att det ordet kommer med i SAOLs nyordslista). Sedan beslöt han sig för att skriva om någon han inte begrep sig på, en kvinna under slutet av 1600-talet och i den då outforskade delen av Sverige, Norrland. Det enda han visste var att det ansågs vara omöjligt leva i Norrland under den tiden och man hade stora problem med myggen och malaria. Det ger en speciell typ av människor som trotsar detta. För att de föds där, för att de flyr något (kriget och svälten) eller för att de lockas av upptäcken av silver. Boken skildrar dessa karaktärer tycker jag, läsaren följer personers mål i livet, om det så är att hålla sig i liv och skildringen är stundtals så drömsk att den kan liknas hallucinativt tillstånd där naturen pratar. I efterhand har Berglund förstått att det faktiskt finns en hel del forskning om Norrland och 1600-talet och han tycker att han nog träffat rätt bra i sin beskrivning som saknade research. 

Linna Johansson är nog den som väckt mest uppmärksamhet utan katapultprisnomineringen. 2015 utkom den av många efterlängtade boken Lollo. Lollo är också namnet på huvudpersonen i boken som med sin bästis Lydia driver runt i den fiktiva förorten Aspy. Men hur fiktiv är förorten egentligen? Johansson berättar att hon bott där, att hon hört ungdomar benämna förorten Aspy och hon ville hålla stilen i boken ung, ung, ung. Samtidigt så ville hon skapa en helt egen plats för Lollo och Lollos berättelse och därav avslöjas aldrig någon verklig plats utan Aspy blir Lollos. 

Titeln är Lollo och det är för det är Lollo som berättar, och Lollo själv hade inte orkat hitta på en annan titel. Är Lollo och hennes vänner förslöade ungdomar utan framtidsutsikter, är boken en svart berättelse? Nej säger Johansson, den är realistisk och är skriven för att stödja dessa ungdomar som inte orkar leva upp till samhällets förväntningar på tempo och (individuell) framgång. Lollo och Lydias sätt att leva är ett sätt att visa att man måste inte uppfylla alla punkter och måsten. De har kommit till slutsatsen att där de är, här och nu, så klarar de helt enkelt inte allt. De har gett upp. Och det är ok! 

Världens sista kväll är titeln på Dimitris Aleveras debut. Det låter som en dystopi men är en berättelse om flykt från 70-talets Grekland till Sverige, anpassningarna och hur livet för andra generationen invandrare ter sig i föräldrarnas historia.   

Dimitris Aleveras

Boken är speciell då den är uppbyggd kring dokument. En helt ny form och högst medveten, utgångspunkten för romanen var att bygga en berättelse kring dessa dokument och alltså inte ett sätt att fylla tomrum. Dokumenten upplevs som närgående och autentiska och ibland är det till och med svårt att avgöra vad som är dokument och vad som är prosa. Aleveras säger att berättelsen till viss del bygger på självupplevda händelser och det här med autentiskt är blandat. Fast fiktivt, fastslår han.