Rödvinsbokcirkeln läser Simma med de drunknade

Igår möttes #rödvinsbokcirkeln för att cirkla en av kandidaterna till Bonniers bokcirklars Årets bok, Simma med de drunknade av Lars Mytting. Det här var en bok som vi inte cirklade så mycket utan mest satt och samstämmigt lovordade. För det här är en sån himla bra bok! Det skall mycket till nu ifall jag skall rösta på någon annan bok för den här har allt. Språket, karaktärerna , handlingen, tvisterna, fakta, … Allt. 

Mytting slog igenom stort nåt år sedan med faktaboken Ved. I den här boken speglas författarens kärlek och intresse till träd igenom men det blir en naturlig del i handlingen och bara sådär har jag lärt mig en massa. 

Handlingen är en nutida historia om att finna sina rötter och tillhörighet. Edvard har sedan han blivit föräldralös vid 4 års ålder vuxit upp med sina farföräldrar och främst farfar i Norge. När vi möter honom har farfar precis gått bort och hos begravningsbyrån i byn visar det sig att det i åratal har väntat en kista på farfar. En helt magnifik kista av allra bästa trä och fantastiskt hantverk. Ja, ni hör ju. Det här måste Edvard nysta i. Hans sökande tar med honom ut på en resa både fysiskt och psykiskt. Edvard, lantisen som inte ens varit i Oslo tidigare åker runt och söker svar i Europa. För svaret ligger i andra världskrigets avskyvärda behandling av Europas folk och efterdyningarna av kriget låter ingen lita på någon och samtidigt så öppnar den man minst anar armarna och för allt för den som räknats som fiende. 

Andra världskriget är en bra grund för fantastiska historier med alla konstellationer som fanns och jag är mycket imponerad av hur känslosamt men ändå lättillgängligt Mytting skriver. Och hur han lämnar ledtrådar och hur han fullständigt knyter ihop säcken. Vilka öden, vilka sorger och ändå, vilken kärlek. Vackert. 

Adlibris

Bokus

CDON

Gudarna

På internationella kvinnodagen så hade Punkt Medis en sån himla bra grej, de hade tagit dit tre kvinnliga författare som pratade om sin respektive bok (med feministiska förtecken) och om skrivande och självförverkligande och boktips. Heléne och jag var där och lyssnade lite innan vi mötte upp Maria och hade cirkelträff med Rödvinsbokcirkeln. En av två böcker vi diskuterade var Gudarna av Elin Cullhed och Cullhed var en av författarna på Punkt Medis.  

Sassa Buregren, Madeliene Bäck och Elin Cullhed på Punkt Medis

 Efter författarbaren några veckor tidigare var vi jättepepp på Gudarna som var precis så där fartfylld som vi trott. På Medis så pratade Cullhed igen om hur också skrivprocessen var påträngande och historien nästan tog över henne och bara måste ut på pränt. Det är inte främst en bok som skall peppa eller stärka utan skall få en att tänka. Cullhed tänker såhär i efterhand att berättelse skall hjälpa till att ta död på fördomarna om feministernas syn på världen som svart eller vit, att visa unga kvinnor att det är ok att vara feminist och komplex. Det är ok att vara tjej och kvinnlig och samtidigt vara feminist. Feminist är inte en mall som du måste leva dig in i, det är ett förhållningssätt. Boken är också väldigt mycket sister before mister, eller – kvinnlig vänskap utan konkurrens.  

Rödvinsbokcirkelns två blcker för cirkeln 8/3

Rödvinsbokcirkeln lade till Gudarna, som vi var så pepp på, till den sedan tidigare bestämda cirkelboken Vägen ut av Virginia Woolf. Nu visade det sig att varken jag eller Heléne hade läst ut Vägen ut, vi hade faktiskt slutat läsa på exakt samma sida. Orsaken var att den kändes långsam och händelselös. Maria lovade oss att den tar sig och jag gillar egentligen idén med boken, så som den beskrivs i förordet, som en feministisk och livsbejakande ögonöppnare för huvudpersonen. Så kanske tar jag upp den igen. 

Så Gudarna. Denna bok som nästan pulserar bara man tar i den.  

 Och som jag tycker det är så synd att jag inte tyckte så mycket om som jag hade hoppats. I cirkeln var vi alla överens om att boken var snabbläst och tempot var högt. Det hände saker och flickorna tog för sig. Vi var också alla överens om att det är något som skaver, något som inte kändes helt trovärdigt. Var det språket? Var det gestaltningarna? Det är en ungdoms- eller YA-bok och vi är äldre än flickorna (unga kvinnorna) och det är Cullhed också. Ändå är det som att flickora har idoler och tankar som inte känns helt up to date och vissa uttryck de använder reagerade vi alla på – som ”omoderna”. Eller är det det faktum att dessa flickor växt upp och lever i en mindre ort? Maria tyckte att de dessutom var oerhört barnsliga när vi ringat in deras ålder (vi är ganska säkra på att de går tvåan i gymnasiet). Jag lutar mer åt att de inte har den akademiska pressen och föräldrarnas förväntningar, arbetarklass. 

Bita, Lilly och Jane. Den här boken handlar inte om att någons mamma dör. Den handlar inte om kärlek mellan två ungdomar som har cancer. Den handlar inte om another kille som är kär. Den här boken handlar om oss.

Så börjar boken och de tre tjejerna som sinsemellan är väldigt olika startar ett manifest i vilket de kallar sig Gudarna. I cirkeln och kanske framför allt jag själv uppskattade den tråden väldigt mycket. Hur Bita, Lilly och bokens röst Jane tänker och reflekterar kring kvinnans röst och framtoning. Och det är nog det som också gör att trots det som skaver så vill man rekommendera boken och förstår de som lyfter den. För den är stark och det händer en del. 
Jag tror dock att Heléne lyckades med att beskriva det som är synd. Ingen av karaktärerna utvecklas i boken. Det är ingen skillnad på dem i slutet jämfört med i början. Jag undrar ifall det var ett medvetet drag från Cullheds sida …

Adlibris

Bokus

CDON

Northanger Abbey

Jag har varit lite anti mot Jane Austen utan att ha läst hennes böcker. Jag baserar mitt anti på de filmatiseringar som gjorts på hennes böcker där jag tyckt att de inte alls varit speciellt feministiska, inte ens med tanke på den tid som rådde. Så jag har inte gillat, förutom Emma, som jag tyckte var rätt kul men ändå tjej som väntar på mannen i sitt liv. 

Så när vi fick den nya klassiker-fyran från Bonniers och Jane Austens Northanger Abbey var en av böckerna var jag inte så hågad. Tur då att jag har #rödvinsbokcirkeln som får mig att läsa böcker jag annars lagt längst ned i läsa-högen. För jag blev positivt överraskad! Austen är otroligt ironisk och vass. Hon gömmer sin kritik mot samhällsnormerna i roliga karaktärer och små missöden som framstår som livsavgörande. 

Catherine i boken är en ung kvinna som får chansen att följa med till Bath en säsong. Catherine har varit en pojkflicka och vuxit upp på landet så hon kan inte de sociala spelet och hon sveps med av nya bekantskapen Isabella. I förordet så jämför Amanda Svensson Catherine med Anne på Grönkulla och reflekterar över att Austen levde 100 år före L.M. Montgomery och jag får också den känslan  kånslan av att Catherine är en ung kvinna med huvudet i det blå som vill alla väl men som så hemskt hemskt gärna vill leva sitt liv som en roman. Nu diskuterar man förvisso benämningen roman i boken och det är underbart att Austen, som kvinnlig författare och läsare, knäpper kännarna på näsan. Läsa gör man för att man gillar det, det finns ingen ”fin” litteratur eller ”ful” litteratur.  

 

I cirkeln gick vi från älskade boken (Heléne), över så positivt överraskad (jag), till rätt tråkig (Maria). Det gjorde att vi kunde diskutera olika saker och jag håller med Maria om att ”baksidebeskrivningen” av boken ger bild av en helt annan bok och när den saluförs som lite goth är man helt ute och cyklar. Boken sägs vara en av Austens första men gavs ut postumt. Sånt får en alltid att undra lite, vill man klämma ur det sista av ett namn eller är det ett verk som står sig? Kanske var ironin nedskruvad i de senare böckerna och det är därför jag inte uppskattat filmerna? Som författare är Austen närvarande i hela boken och är rösten som för oss framåt, Austen låter Catherine vara naiv och det funkar utan att man som läsare förtvivlas över huvudpersonen. Just för att man känner att Austen använder Catherine för att förmedla något. Jag är mycket glad över att man valde detta något mindre kända verk av Austen för den brittiska klassiker-fyran. 

Adlibris

Bokus

CDON

Författarbar

I veckan som gick hade jag förmånen att ta del av en afton benämnd författarbar. Fyra förlag gick ihop och presenterade vårnyheter med författarsamtal på 7 minuter var (som en speed-date) samtidigt som vi inbjudna drack vin och åt minipizzor. Jag fullkomligen älskar att höra författarna berätta om sina böcker och det i kombi med vinet gjorde det till en toppenkväll i sällskap med Maria från vår #rödvinsbokcirkeln vi fick flera böcker att cirkla. Tack till Piratförlaget, Natur & Kultur, Brombergs och Weyler förlag! 

Ann-Marie Skarp från Piratförlaget och Dorotea Bromberg från Brombergs (med likadan klänning som jag har) i Natur. & Kulturs lokaler.

Andreas T Olsson är en av kvällens skådespelare som i vår debuterar som författare. Olsson har skrivit Det tysta paret som beskrivs som komisk och rapp.  

Andreas T Olsson. Nu kommer hans bok imte förrän i april men hur stylish är det inte att som författare ha en chique pärm att läsa ur?

 Rapp är också namnet på huvudpersonen som Olsson själv beskriver som lever i en fantastivärld, litteraturens och konstens värld. Olsson flydde redan som barn in i denna värld och när läsaren möter honom i Stockholm som servitör på KB så får vi följa honom i livet och se hur sakers gång kan övertyga Rapp om att verkligheten ibland kanske kan överträffa dikten. 

De fördrivna är Negar Nasehs andra bok och till skillnad från debuten som var till hälften en beskrivning av processen att skriva den andra hälften är detta en ren fiktion. Naseh beskriver boken själv som ett kammardrama som utspelar sig på Sicilien där ett par spenderar föräldraledigheten, eftersom de har medel och kan. Två vänner besöker dem varav en är journalist som skall skriva om flyktingströmmen och detta sätter igång deras syn på det som kallas Europa.  

En enligt egen utsago bakfull Negar Naseh som firat att boken är färdig!

 Flyktingströmmen och de aktuella frågorna blir en fond till romanens berättelse som liksom debuten tar upp kvinnans roll och andra politiska frågeställningar. Hon vill absolut inte kalla det en samtidsroman men är ok med förlagets katalogtext som säger psykologisk samtidsberättelse. 

 Elin Cullhed är med Gudarna en debutant som kallar sin berättelse för en hämdroman. Det är en komplex historia, säger hon, som mynnar ut i en konkret hämndaktion. Boken handlar om Jane och hennes Bita och Lilly, 16-åriga tjejer som tar för sig i världen – eller den håla de bor i. De vill inte vara tjejer, de är Gudar. En fenomenal benämning som de hittar genom att kombinera guzz och brudar. Cullheds gestaltning av dessa 16-åringar ger ett enormt tempo och ett ungt språk. Och det kändes verkligen som att den behövdes skrivas i rasande fart, som att berättelsen bara måste ut påstår Cullhed.  

Elin Cullhed läser ur Gudarna som gar en formgivning som verkar spegla innehållets fart och fläkt.

 Läs gärna Kultwatch kortintervju med Cullhed! 

Dagar utan ljus, nätter utan mörker är en ubåtsroman. Men inte ubåtsroman á la Tom Clancy utan en roman av David Norlin som ville skriva en berättelse som skulle handla om hemligheter där huvudpersonen måste hålla på en hemlighet. Och vad är hemligare än militären och en ubåt? För ingen vet var de befinner sig, inte ens befälen på land och sättet de kommunicerar med omvärlden är krypterat.  

David Norlin ville absolut inte placeras i facket ubåtsromanförfattare.

Det är en kärleksroman eller en karaktärsroman eller en roman om relationer i grupp eller en dystopi. Pre-akopalystisk. 

En brevroman, som bygger på brevväxling där läsaren tar del bara av ena sidans meddelande. Något som är meningen skall skapa en känsla av tjuvlyssning. Och en kuslig känsla av att ta del av en hemlighet man inte skall få veta. Egentligen, säger Norlin, är det tre berättelser. Den känsliga miljön i ubåten som både är avgränsad och isolerad och som är en kuliss för skildring av grupppsykologi, hur vi reagerar under stress och press. Världsläget som gör att en snabb operation krävs och varken båten eller besättningen var mogna uppdraget. Och så hemligheten. Befälhavarens brevväxling med någon på land  som blir en katalysator att närma sig hans liv. 

Kvällens andra skådespelare som goes författare är Carlos Schmidt som kommit ut med Ett hål i isen.  

Ett hål i isen var Carlos Schmidts bebis som nu alltså finns som bok.

 Schmidt gillar det dråpliga och kommunikation eller misskommunikation och har skrivit om detta i boken som klassas dom förväxlingskomedi. 

Det handlar om en ung kille som bor hemma och som har missat livet när han suttit framför datorn och betraktat livet. Men så beslutar han sig för att ta kontroll över livet och en dag på promenad så ser han vid Västerbron en dunjacka och ett hål i isen. Han förstår vad som hänt och blir plötsligt så himla glad över att leva. För att leva ut sin livsglädje så beslutar han sig för att återbringa jackan till de efterlevande och träffar på så sätt en kvinna. Och blir kär. Men kvinnan har en annan agenda och han töjer på sanningen för att behålla hennes intresse. Och hon har en bror med en egen agenda och snart blir det  svårt att hålla samman allt. Som ett underlag för en pjäs. Eller en film. En förväxlingskomedi. 

Med Sjuka själar lär vi känna Kristina Ohlsson i en ny genre; skräck. Det är egentligen hennes hemvist säger hon och boken har legat och väntat i flera år medans som slagit igenom både som deckar- och barn & ungdomsförfattare.  

Vem vill inte bli rädd undrar Kristina Ohlsson. Hehe.

Jurtjukogården av Stephen King var som för så många ingången till skräck för Ohlsson som fortsätter med att säga att Rosemaries baby och upplevelsen av skräck är oerhört lockande. Varför lockande? Jo, för att det skapat sådana känslor. Hon refererar till när hon pratade med en klass 5 nyligen om känslor, de grundläggande är skratt, gråt och skräck. De är känslor du inte kan ta miste på. 
Sjuka själar handlar om det läskigaste Ohlsson kan tänka sig, idyllen i ett villaområde. Lukas i boken återvänder till sitt föräldrahem i Kristianstad efter 10 års flykt efter en oerhört traumatisk upplevelse där han var en av flera som kidnappades men dom enda återvände om än misshandlad och utan minne. Nu hemsöks Lukas av att minnesluckorna skulle betyda att han var inblandad på något vis. Tillbaka i stan drar han till sig Gunnars uppmärksamhet, Gunnar vars dotter aldrig återvände och som är besatt av tanken att någon – kanske Lukas – faktiskt vet vad som hände henne. Samtidigt byter prästgården ägare och kvinnan i paret dom flyttar in upplever märkliga händelser. Ohlsson säger själv att hon blir skiträdd. Jag är själv så lockad att läsa! Jag älskar också att känna när jag läser. Hoppas jag blir skrämd som fan. 

Miniatyrmakaren

Vi läste Miniatyrmakaren av Jessie Burton i #rödvinsbokcirkeln men kom oss aldrig riktigt för att diskutera den. Det var en bok som vi generellt gillade för beskrivningarna av Amsterdam och livet i slutet av 1600-talet men som inte övertygade oss alla i handlingen. Själv upplevde jag att jag liksom inte fick någon upplösning, det var så mycket som hände i boken som var lite mystiskt sådär och som jag gillade men som jag aldrig fick någon förklaring på. Och då de mystiska händelserna egentligen inte gjorde något med utvecklingen av karaktärerna så var det en plot som … Inte var nån plot.  

 Nella blir som mycket ung bortgift och flyttar från landet till Amsterdam och förhoppningsvis ett rikt och lyckligt liv. Som den unga kvinna hon är ser hon möjligheter och fantiserar om kärlek och sex. Hon möts av en frånvarande make och ett hushåll som hon har svårt att finna sin plats i. Med tiden kommer hon i kontakt med en miniatyrmakare som hon anlitar för att fylla sitt kabinett/dockskåp som är en replika av huset hon bor i. Nu börjar det mystiska. Först beställer Nella speciella föremål men sedan kommer obeställda föremål som kusligt speglar Nellas hushåll, och föremålen är kanske inte kusliga men de spår en framtid. Och det är kusligt. Vem är den här miniatyrmakaren och hur vet denne vad som händer i Nellas hushåll? 

Historien har vissa feministiska drag tycker jag. Nellas mans syster Marin är en ogift äldre ungmö som verkar bakom sin bror och drömmer om saker en ogift kvinna aldrig får göra. Som karriär och resa, leva självständigt. Trots att Amsterdam målas som modernt för sin tid så är man fortfarande fördomsfulla. Boken har dessutom både homosexuella karaktärer och en färgad man i hushållet och förutom kvinnans kamp visar boken på andra förtryckta grupper. Nella kunde ha gjort en enorm resa i boken och visst kommer hon ut som mycket starkare i slutet än i början av boken men hon är som karaktär oerhört passiv. Händelserna sker kring henne och det är egentligen aldrig några val hon gör. Hon formas helt enkelt av händelserna utan att reflektera speciellt mycket över vad hon gör. Vilket är lite synd. Men det är en bok som är fartfylld och som sagt detaljrik och målande. 

Adlibris

Bokus

CDON

#rödvinsbokcirkeln cirklar När hundarna kommer

I en bokcirkel är det kul att få nya perspektiv och förstå hur andra tolkar saker. Jag upplever det som att man kommer närmare författaren. När Rödvinsbokcirkeln läste Jessica Schiefauers När hundarna kommer så var vi samstämmigt hänförda – och ändå kunde vi diskutera boken. Det, är bästa betyget. 

Berättelsen är den om Ester och Isak som blir handlöst förälskade, så där helt uppslukat som man kanske är bara när man är tonåring. Berättelsen är också den om Isaks lillebror Anton som finner uppmärksamhet hos en kille som inte är någon drömkille precis. 

Det är ingen hemlighet att Schiefauer inspirerats att undersöka våldets drivkrafter i boken efter mordet på John Hron och berättelsen är stundtals brutal. Det är ju det här när någon plågar djur i böcker … Här blir det extra smärtsamt för Anton är en sann djurvän och hundälskare men sen ser han mellan fingrarna när den här hårda snubben är ett svin. Det är sådana här sublima gestaltningar som gör att Schiefauer är en fröjd att läsa. Boken går fort att läsa, både för att texten är luftig men också för att den är drivande. Men berättandet är så himla bra, det finns så mycket outtalat mellan raderna att det blir fylligt ändå.  

Gillar Schiefauer ännu mer efter det här 💕 🍷  

I cirkeln pratade vi om mycket om hur Anton kunde göra som han gjorde, vad fanns det som lockade så med den hårda jargong som gänget han började hänga med hade? Var det kärlek? Kan kärleken göra en så blind? 

Vi pratade om den olustiga känsla vi fick när det även i Ester och Isaks kretsar inte sågs som udda att gilla nationalromantik och idealiserade av symboler som förknippas med vit makt. Jag tänker på Annika Norlin och hennes Last night bus – hur en i sin ungdom kan göra märkliga val – tänk om en av de där Ultima Thule-killarna hade raggat på henne. Då hade vi kanske inte haft Annika och Hello Saferide med de insiktsfulla texterna. 

Vi diskuterade många saker, föräldrars vanmakt och hur händelsen med Anton nästan tvingar in Ester och Isak i ett osunt förhållande där kärleken stiger åt sidan men knyter dem närmare varandra än tidigare. Vad som är mest hemskt, att förlora ett barn eller leva med att ditt barn gjort något oförlåtligt – eller att behöva leva med vetskapen att jämförelsen kan göras? Det här är en jättebra bok att diskutera och vi behövde egentligen ingen hjälp men vi ville ändå inviga kortleken Bokklubben som Lo Söllgårds förlag sponsrat oss med. Kortet för kvällen blev ; 

 Jag tycker det är en strålande idé och hög kvalitet på korten(s innehåll). Vi pratade om att vi inte fått någon inblick alls i den här snubben som Anton umgicks med och hur han tänkte. Vi var inte helt överens om huruvida han var en renodlad psykopat med låg intelligens eller en kille som förtryckte sina känslor. Men vi var överens om att vi inte vill läsa hans historia och att även om han är ett offer för sin uppväxt (där vi antar frånvarande och icke-intellektuella föräldrar samt generellt bristande intresse) så förlåter det ingenting. 

Läs När hundarna kommer! Vi rekommenderar den starkt! 

Adlibris

Bokus

CDON

Rödvinsbokcirkeln läser Fahrenheit 451

Senaste klassiker i #rödvinsbokcirkeln var mitt val; Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Det är en bok jag velat läsa länge och som jag brukar köpa på mig exemplar av på antikvariat och bokbord. Jag är fascinerad av titeln som skall syfta till det gradantal som krävs för att bränna böcker (papper). På samma sätt är jag fascinerad av Hitlers bokbål och hur man i diktaturer förbjuder tryckfrihet och försöker göra analfabetism gynnsam. Det är ett smart sätt att få folket att lyda dig, ifall folket endast får utvald information och inte ges möjlighet till att processera eller ifrågasätta denna information så har men en flock som man kan styra hur man vill, med flockens goda minne. Och det är det budskapet jag tar med mig när jag läst Fahrenheit 451. 

Boken beskriver ett dystopiskt men materiellt ytterst välmående samhälle där folket umgås med konstgjorda familjer på stor-Tv. Livet handlar om underhållning och sysselsättning som förhindrar eftertänksamhet. Bilarna går så fort att du måste koncentrera dig på körningen, allmänna träffpunkter har rationaliserats bort till förmån för underhållnings-tv som har utvecklats nåt enormt. Både reklam och program på tv anpassas efter person och du behöver aldrig göra några val, de är redan gjorda för dig. 

I det här samhället verkar Guy Montag. Montag är brandman men med en annan betydelse än vad vi lägger i yrket. Brandmän i det här samhället har den mycket viktiga uppgiften att spåra och förinta böcker. Varför det blivit såhär kommer vi att få antydningar till när Montag börjar ifrågasätta sitt uppdrag och hans chef Beatty skall tala honom till rätta.  

 Bradbury lägger mycket av skulden på  mediesamhället men i grunden finns tanken där. Att människan själv har valt vilken väg den skall gå. 

 Boken är skriven 1958 och är en famtidsberättelse men Bradbury håller saker på en allmän nivå och går inte in i tekniska detaljer, varför den känns tidslös och kan läsas utan att man skrattar åt ”galna idéer”. I bokcirkeln jämförde vi boken både med Kallocain och 1984 och det är väl därför Farenheit 451 också räknas som en klassiker, dess tema är alltid aktuellt och bokens karaktärer brottas med samma problem som vi gör och troligen kommer att göra om 100 år.  

 Rödvinsbokcirkeln gillade överlag boken även om Heléne ville smälta den mer först innan hon kunde diskutera dess budskap. Men vi läste den lite olika. Maria känner ingen sympati för Montag och hans reflektioner i slutet av boken upplevdes av henne och Heléne som närmast urskuldande medans jag tycker att Montag har genomgår uppvaknande och att han i detta inser att också andra personer ifrågasätter det som de lever i men att alla har sitt sätt att hantera … uppgivenhet. 

En annan sak som vi diskuterade var hur vi idag tar till oss information och hur viktigt det är med källkritik. Vi upplever alla hur det allt oftare presenteras information i ljud och bild och hur vi tre alla undviker exempelvis Aftonbladets tv-nyheter. Vi är alla tre snabba läsare och har större behållning av skrivna ordet där vi själva kan ta till oss i egen takt och göra egna betoningar men framför allt hur vi kan processera informationen. Samtidigt finns det fördelar med att göra information ”mer tillgänglig” då man förhoppningsvis når grupper som inte har lika lätt för det skrivna ordet. Poängen borde ligga i förståelsen och inte sättet hur man når den. Ändå kan jag personligen bli irriterad när vår generaldirektör (arbetar på myndighet) kommunicerar endast genom video på vårt intranät. Sättet att inte ge beslutsunderlag i båda former (ljud och skrift) är irriterande men framför allt tycker jag att det är synd att man som ledare inte kan dela med sig av strukturerad information som jag kan återvända till i min egen takt. 

En annan spännande iakttagelse i boken var att Bradbury valt att benämna om inte all så nära på alla tekniska uppfinningar efter levande saker, främst insekter. Bilar är skalbaggar, hörlurar getingar och brandbilen är en salamander. Vi undrade varför han valt att göra så och tror att det kan vara för att få oss läsare att att riktigt reflektera över hur döda våra uppfinningar är, de är endast saker – utan liv – och borde inte spela så stor roll i våra liv som de gör. 

Adlibris

Bokus

CDON

Rödvinsbokcirkeln läser All the light we cannot see

Anthony Doerr vann Pulitzerpriset i litteratur med All the light we cannot see och när vi diskuterar boken förstår vi varför, det finns så många bra kvaliteer med den här boken. Språket är vackert, karaktärsbeskrivningarn bra, historien medryckande och gripande och Doerr lyckas få till ett riktigt bra sammanträffande som bygger ihop de två livsöden vi följer. 

Werner är en föräldralös pojke i efterkrigstidens (efter första världskriget!) Österrike. Werner har det bra hos Frau Elena som driver barnhemmet och han har dessutom sin syster Jutta. Werner har också en ofantlig talang för det tekniska, redan som mycket ung lyckas han laga en gammal radio och det sätter startskottet för hans fascination för radioteknik. Som barn blir han radioexperten och det är hans expertis som gör att han blir lejd till en av Hitlers specialskolor för särskilt intelligenta och ariska pojkar. 

Antagningen till skolan och tiden Werner går där är stundtals svåra att läsa. Det är unga pojkar som fostras i att lyda och ära. Gruppdynamiken och skrämseltaktik används och Werners vän Frederick råkar illa ut när han vägrar sålla sig till ledet. Werner råder svåra kval men lyckas inte stå upp för sin vän som han önskat och det är en skickligt berättad ångest. Ju längre andra världskriget löper, desto mer desperat blir krigsföringen. Werner tas ut till fälttjänst i mycket ung ålder men i och med hans specialistkompetens så blir han tekniker  och inte menig. Istället åker hans lilla trupp runt i tredje riket och söker upp motståndsrörelsens radiosändningar. I början är Werner mest uppslukad av hur tekniken kan användas men allt eftersom så förstår han att hans kunnande och tekniken medför att människor spåras och avrättas.  

 

Marie-Laure är en moderslös flicka i Paris. Som flicka blir hon blind och totalt utlämnad till sin pappa. Men hon har en fantastisk pappa som är oerhört pedagogisk och varmhjärtad. Pappan arbetar som vaktmästare på Naturmuseet och Marie-Laure spenderar dagarna på museet i fantasins värld genom att känna sig fram och fråga docenter. Pappan bygger en trämodell av det arrondissement de bor i och Marie-Laure lär genom denna känna igen sig i sin omgivning. 

Men kriget når även Paris och den lilla familjen flyr till Saint-Malo för att fortsätta sitt liv där hos pappans farbror. En ny trämodell uppförs och sakta men säkert lär Marie-Laure känna farbror Etienne som anses lite galen. Han är rädd för allt och har inte varit utanför huset på åratal. Han lider av posttraumatisk stressyndrom efter första världskriget då han skadades och hans bror gick bort. 

Berättelsen omfattar också en diamant med en historia. The Sea of Flames, som diamanten kallas, har en fördel och en förbannelse – den som innehar diamanten kommer leva för evigt men dess nära kommer alla dö på mer eller mindre hemska sätt. Därför vilar diamanten inne i Naturhistoriska museet, väl inlåst och tillhör ingen. Men när kriget kommer så vill man gömma stenen mer sofistikerat och låter skapa tre kopior där en sten stannar på museet och de tre andra sänds ut i Frankrike under beskydd av pålitliga män som inte vet ifall de har kopian eller den riktiga diamanten med sig. Marie-Laures pappa är en av dessa tre pålitliga män och i hemlighet tar han med diamanten till Saint-Malo. Och lämnar den i hemlighet hos Maire-Laure när han återvänder till Paris för att få nya instruktioner. Men på vägen till Paris tillfångatas han och sätts i arbetsläger. 

Samtidigt så plöjer tredje rikets män ockuperade länder på konstskatter och Von Rumpel, diamantexpert och major, får nys på den sägenomspunna dyrbara diamanten. Han bestämmer sig för att finna den och jakten blir alltmer desperat ju längre tiden går. Kriget går från segertåg till misslyckande och reträtter, Von Rumpel börjar bli rädd och hans doktor upptäcker en knöl … För Von Rumpel blir the Sea of Flames med sin sägen en livlina han måste finna.  

 Både jag och Maria fördrog att läsa om Werner då vi tyckte han var den som utvecklades mest i boken. Han utsätts för ganska tuffa förhållanden och allt han egentligen vill är att experimentera och förstå världen. Berättelsen om Werner är verkligen den om den oskyldiga människan som dras in i kriget. 

Marie-Laure är också hon totalt utsatt för krigets nycker men trots allt som händer, hon blir blind, tvingas fly sitt hem och mister sin pappa så är hon otroligt livsomfamnande. Samtidigt kändes det som att hon var och förblev en liten flicka genom hela berättelsen. 

Egentligen var ingen i cirkeln sugna på en bok om andra världskriget, man har redan läst så mycket om det och berättelsen är rätt lång. Men nu när vi läste den till cirkeln så var vi glada vi gjorde det. Den är annorlunda på så sätt att den inte analyserar kriget på så sätt som många andra berättelser gör. Den innehåller ändå det där skrämmande om hur folk blir annorlunda under press och hur vi kan agera mot vår natur på grund av rädsla. Hur vissa skor sig på andra men hur samtidigt kaos och missär får en del personer att resa sig och göra det rätta. 

Språket är vackert och balanserar på sliskigt men jag blev minsann tårögd på en del ställen så jag tänker inte kritisera alla adjektiv som staplas på varandra. Drömlikt framställs Werners och Marie-Laures vägar under andra världskriget och till slut möts de i etern. Vackert. 

Adlibris

Bokus

CDON

Tordyveln flyger i skymningen

Shit vad bra Maria Gripe är! Det visste jag men det var längesedan jag löste hennes böcker och när vi läste om hennes Tordyveln flyger i skymningen som klassiker i #rödvinsbokcirkeln läste jag för första gången med vuxna ögon och nästan överväldigas av hur bra hon skriver och berättar. 

Förvisso var den här boken skriven som en radioföljetong som sedermera blev bok men den är otroligt spännande eller drivande. Kapitlen följer varandra och man vill bara fortsätta och fortsätta läsa. Jag upplevde det nästa som en sommarmorgons-saga. Det är tre ungdomars loja sommarlov som blir spännande och händelserikt efter en slump.  

Hela berättelsen är baserad på tillfälligheter – om det finns sådana. Det övernaturliga har en stor roll i Maria Gripes senare böcker och samma sak här. När syskonen Jonas och Annika samt deras vän David får chansen att sköta blommorna i den över sommaren övergivna Sahlgrenska gården så nappar de direkt. För kvällen innan har de – enligt Jonas som drömmer om att bli skjutjärnsjournalist – observerat mystiska händelser där. För mig som läsare var det mer mystiskt att David hade drömt om gården. David kommer att ha fler mystiska ”förespåelseer” under boken och trots att jag stjärnögt lovordade boken under bokcirkeln så fick Marias fråga om varför David tycktes ”connected” mig att inse att det fanns en del trådar som aldrig knöts ihop. Men va fan, när en bok är så bra att jag kan bortse från sånt. Då är det riktigt bra. I Sahlgrenska gården kommer ungdomarna att finna närmare 200 år gamla brev. De tar del av Emilies liv på 1700-talet, hennes kärlek till Andreas, Linnés lärljunge och hennes sorg när hon inte får honom. Allt nedtecknat i korrespondens med Andreas och hans syster, kär vän till Emilie. Andreas hade tankar kring naturen och alltings sammanhörighet som skulle kunna vara grunden till historien i filmen Avatar och till Jonas förtjuselse så tar den kringresande Andreas med en mumie (eller en staty som stått vid sarkofagen) hem till Sverige. Statyn bär på en förbannelse och i sökandet efter den egyptiska statyn tar med Jonas, Annika och David på äventyr. 

Karaktärerna är helt underbara. Jag vet inte vem jag skall gilla mest men jag väljer ändå Annika som med sina femton år får ett rejält feministiskt uppvaknande när hon läser de gamla breven och tar del av Emilies öde.  

    
 
Det här kom jag inte ihåg att jag reagerade på när jag läste sist men jag tycker Gripe framför åsikter genialt med de olika karaktärerna. Annika står inte bara för det förnuftiga och det romantiska som tjej, hon har åsikter som lyser starkt och jag blir jäkligt glad över att läsa dem. David är den mer eftertänksamma som i sina funderingar inte ser världen omkring sig, förrän den knackar på. Och det gör den sublimt genom hela boken. Därför trodde jag länge att jag skulle få en mer logisk förklaring till Davids inblandning men glömde bort mina förhoppningar i upplösningen. Jonas är yngst men mest fartfylld. Jag skrattade faktiskt högt åt vissa av hans passager. Det blir snudd på pilsnerskämt när han finner sin själsfrände i byprästen och de tillsammans fantiserar fram gåtor och svar, ständigt stärkta av sådana där små beska uppiggande tabletter (salmiak).  

 Det här, sade vi i bokcirkeln, är en tidlös berättelse som har allt. Ifall den hade utspelats idag så hade man fått ta hänsyn till mobiltelefoner istället för fasta telefoner och personerna hade varit mer rörliga. Foton som skickas per buss för att nå mottagaren om dryga timmen hade lätt kunnat slås upp på internet, liksom numren de slår i telefonkatalogen eller informationen de hämtar på biblioteket. Men lusten att söka information är så livfull att jag blir pirrig bara jag tänker på det. Själv googlade jag på blomman som är näst intill mänsklig och central i boken;  

Det var fler än jag som sökt den informationen 🙂 och fler än jag som tror på allt som boken berättar, förmås är det när man läser Maria Gripe. 

Adlibris

Bokus

CDON