Jamaica Kincaid på Stockholm Literature

I söndags hade jag tur när jag fick gå på slutsålt föredrag med Jamaica Kincaid på Moderna Museets Stockholm Literature. Samtalet var mellan Jamaica Kincaid och paret (gifta, vilket jag inte visste eller glömt) Kristina Sandberg och Mats Kempe. Valet att ha Sandberg och Kempe som samtalspartners var lyckat även om de var lite starstruck och Kincaid klarade sig bra själv. Det var en söt liten dam som kom upp på scenen och hon var så himla trevlig, rolig och intressant att lyssna på att jag också blev starstruck vid signeringen efteråt. 

Bild från scenen och från programbladet.

Jag har ännu inte hunnit läsa Kincaid men länge varit sugen och nu måste jag se till att få det gjort. Kincaid är känd för en hel massa spännande tema i sina böcker, moder/dotter-relation, kolonialisering, rasifiering och upplevelser av att söka eller leva efter sina rötter. Och trädgårdsskötsel som hon älskar och brinner för! 

Kincaid en författare jag älskar, innan jag läst henne, hon är själv en läsande författare och älskar det skrivna ordet. Hon började läsa jättetidigt – hon lärde sig genom att se orden i mammans böcker, detta eftersom hon störde henne i hennes läsning. Därefter har hon älskat ord och läsande, vid 3,5 år hade hon läst allt de hade hemma men fick trots dispans inte börja skolan förrän vid 5 års ålder. Hon började också tidigt att skriva själv och med skrivandet kom insikterna. Som exempel berättar hon om bondgårdsdjuren hon skrev om där kycklingen Percy – en svart och kaxig kyckling som ville upp upp upp, tog sig trots mammans protester upp på taket – föll ned. Percy the chicken had a fall blev en fras som fortfarande sitter hos Kincaid och detta att kycklingen var svart och föll har följt henne genom åren. Annars så ser hon inte hudfärg, säger hon, utan tror att alla är svarta i grunden (ungefär som jag tänker att feminism är ett grundtillstånd) även om hon senare inser att alla inte är svarta. 

Vid 7 år hände två saker som påverkat henne och hennes skrivande.  Dels fick hon Englih Dictionary i födelsedagspresent, ett uppslagsverk hon läste som en roman. Detta har påverkat hennes skrivande genom att hon använder mycket specifika ord, hon är välorienterad i språket. Och hon läste Paradise Lost – inte bara löste utan också kopierade plotten i sina egna verk. Ja, hon blev tom kär i karaktären Lucifer. 

Jamaica Kincaid i samtal med Kristina Sandberg och Mats Kempe.

Hon Skrev också av Jane Eyre och fantiserade om att vara Charlotte Brontë. Hon skrevs luften eftersom hon inte hade någon penna och papper. Hon levde sig in i att vara Charlotte B i Västindien, gick runt och huttrade i sjalar och skrev dagarna i ända. 

Och detta är Kincaid i ett nötskal. Hennes kreativa process pågår hela tiden, hon skriver även när hon inte skriver säger hon. I samtalet så finns av kulturella, litterära referenser. Hon berättar om hur hon väver in musiktexter, andras karaktärer och citat i sina texter. Hur en av hennes karaktärer kan ha namn av en känd författare för att det ger rätt feeeling

Kimcaid är medveten om att hon och hennes böcker beskrivs som en arg svart kvinna. Det är svårt att tro med den klipska och gulliga kvinnan som sitter på scenen men hennes verk provocerar i sin realism. Kincaid påpekar också att den manliga författarens ilska i böcker anses som stor konst medans Jamaicas ilska slår tillbaka på henne, som person. Hon är arg, bara hennes böcker – eller kanske inte ens de utan bara tolkningen av dem. Sandberg tar upp att hennes olyckliga karaktär Maj provocerar och Kimcaid svarar att kvinnliga författare förväntas skriva om lyckliga karaktärer, ingen anklagar Dostojevskij för att skriva om sorg och misär. 

Kincaid föredrar realism framför lyckliga slut. Amerikanska författare, säger hon, använder sig och plot/handling och avslut/knyta ihop säcken. De slutar sin berättelse där det är lyckligt men Kincaid ser det som att livet alltid slutar  med död, vi kommer inte ifrån den. För henne kan man inte söka lyckan, utan man snubblar på den och skall man njuta av den. Men lycka går inte att framställa och därför går det inte heller att skriva en berättelse om det. 

Under sitt Stockholmsbesök hann Kincaid också besöka Babel, se avsnittet här och njut av henne du med. 

Annonser

Duong Thu Huong på Stockholm Literature

Jag måste börja med att ge arrangörerna av Stockholm Literature en eloge – de har valt författarnas samtalspartners med största omsorg. Till seminariet med Duong Thu Huong har man satt in Ebba Witt-Brattström och hon gjorde ett sånt fint arbete med att tolka författarens böcker att hon tackade henne för insikterna. Tyvärr så var seminariet tolkat och endast 45 minuter, vilket gav ganska lite tid för djupare analys. Men det som sades var väldigt insiktsfullt och fick mig oerhört sugen på att läsa.  

 Duong Thu Huongs böcker behandlar frihet och motstånd men framför allt så beskrivs de som stora kvinnoromaner. Under samtalet så återkommer Duong Thu Huong till hur starka de vietnamesiska kvinnorna är, de arbetar tre gånger hårdare än männen säger hon, de är,som bufflar som sliter och drar. Samtidigt så menar hon att även ifall kvinnorna är beroende av männen då är det i Vietnamn kvinnorna som bestämmer och har sista ordet om exempelvis ekonomin. När Duong Thu Huong skriver vill hon föra in verkligheten i böckerna och inte på något sätt skriva om verkligheten, så hennes kvinnoporträtt är precis så som hon upplever den vietnamesiska kvinnan. Vietnamesiska män däremot, beskriver Duong Thu Huong som stenstoder och menar att det är resultatet av att män i generationer gått ut i krig. Relationen mellan kvinna och man och vietnamesiska männens dubbelnatur är tema i Duong Thu Huongs No Man’s Land där Mien tvingas lämna sin kärlek och gå tillbaka till sin make som återvänder skadad men hyllad som hjälte efter ett krig. Ebba Witt-Brattström är blown away av hur Duong Thu Huong beskriver Miens liv men också hur de båda männen i hennes liv ändras med tidens gång och hur läsaren totalt ändrar uppfattning om dem. Mien beskrivs, som alla Duong Thu Huongs kvinnokaraktärer, som något naiv men på ett positivt sätt som gör att berättelsen får en enorm utveckling. Kvinnorna beskrivs som kompromisslösa och kan inte ge upp sina illusioner, de beskrivs som en metafor för Vietnamns sanna själ – men dessa kvinnor, säger Duong Thu Huong, har förutom sin själ också hjärta och allt vad dessa hjärtan kan ställa till med. Skrivandet och kvinnogestaltningarna är ett utlopp för Duong Thu Huongs egna själ, ett sätt för henne att rädda sig själv och sitt inre i en omvärld som är kaotisk.  

 Ebba Witt-Brattström lyfter kvinnorna i böckerna och Duong Thu Huong håller med, men främst så vill hon framhålla att hennes liv kretsar kring kampen. Kampen har blivit hennes mål i livet, det som ger det mening och det som definierar henne som person. Kampen är inget hon utför ensam men genom sitt skrivande vill hon inte bara utforska utan faktiskt sprida sin sanning. Hur hon och hennes generation – men också kommande – måste hitta sin plats i Vietnamns historia och den ständiga strid mot regimen som Duong Thu Huong förespråkar. 

Det är i denna Duong Thu Huongs sanning som Ebba Witt-Brattström fascineras av den realistiska men inte psykologiska framställning där läsaren lotsas framåt genom att författaren tillför ytterligare information hela tiden. Karaktärerna är gestaltade efter sin samtid där de definieras av den förändring de genomgår och den allegoriska utvecklingen gör att läsaren lyfts in i karaktärernas tänkande. 

Duong Thu Huong är ett namn som hörts allt oftare senare tid när Nobels litteraturpris skall utdelas. Det vore roligt ifall en så uttalad feminist skulle vinna. 

Andrei Codrescu på Stockolm Literature 

 

Martina Lowden, själv en exprimentiell författare fick turen att samtala med Andrei Codrescu på Stockholm Literature idag. Jag hade turen att få en biljett av 2244 som precis gett ut Codrescus bok Bibliograv som behandlar den fysiska bokens varande. Boken är skriven som en slags biografi där Codrescus liv framgår i fotnoterna (som är omfångsrika) men författaren själv säger verket är en autobiografi i digitalt skrivande. På Lowdens inledande fråga ifall böckerna är på väg att dö ut så svarar han med glimten i ögat att ja, dessa containrar av text tar kol på oss, vi måste hitta lättare sätt att hantera litteraturen. För även om boken som fysisk atrtefakt kanske inte har någon framtid så tror Codrescu på litteraturens framtid men menar att vi måste förhålla oss till tekniken och omfamna digitaliseringen. 
Det är ett roligt samtal som förs fram av en genuint nyfiken och lyssnande Lowden. Codrescu berättar om sitt första försök att skriva på maskin, vännens maskin i vännens bostad – som avbröts pga vännens väninna som kom på besök och fick Codrescu ur fattningen. Han berättar om när han efter ett framträdande fick frågan ifall internet påverkat hans skrivande kaxigt svarat han påverkar internet – och hur han faktiskt nu i efterhand tror det är sant. Han berättar om hur han redan på 70-talet hittade annorlunda sätt att sprida sina åsikter när han skrev poesi på unga flickors armar. Om hur digitaliseringen faktiskt är miljövänlig men också jämlik där han kör en anekdot om bokhandlaren som inte trodde  kvinnor  kunde hantera de tunga böckerna. Och om hur hans bok hanterar tekniken och digitaliseringen av böcker men också arkiv och bibliotek. När de första ordbehandlarna och datorerna kom varnade stora med lite minne, de programspråk dom möjliggjorde processering då är idag utdöda. Borde vi arkivera även dessa maskinnära språk så att de finns kvar – som en del av vår (litteratur-)historia? 

Det är skönt att ha Lowden där på sin sida, någon som fortfarande lovprisar den fysiska boken och som avslutande fråga ställer hon den om bokens varande som konstnärlig artefakt. Och visst kan Codrescu se att vi människor vill behålla de förmåner som en fysisk bok utgör; lukten och känslan av en bok i handen. Eller för all del, som konst.