Ett långt spår av blod

Den här författardebuten är bra. Mason Cross har med Ett långt spår av blod skrivit en spännande och tuff deckare. Vi följer ett antal perspektiv varav ett är i jag-format. Det är Carter Blakes röst. Blake är en man som man inte vet något om annat än att han är bra på det han gör. I den här boken så spårar han en prickskytt och förrymd seriemördare och skall samarbeta med FBI. Det är inte alltid lött att samarbeta med FBI, speciellt inte ifall man är bättre än dem. Blake lyckas ändå få agent Banner på sin sida och de arbetar bokstavligen mot klockan. 

Blakes röst är nästan som en riktigt hederlig gammal deckare. Han är skicklig och självsäker, så självsäker han har en torr humor i det han gör och tänker. ”Jag avskyr att slåss mot vänsterhänta” är vad Blake tänker när han blir överfallen av tre män varav en har en kniv. Ni ser, en torr humor. Jag ser fram emot att få läsa mer om och lära mig mer om Blake. 

Adlibris

Akademibokhandeln 

Bokus

CDON

Det är natten

I vår bokcirkel #rödvinsbokcirkeln så är jag den som överlägset ställer högst krav på författaren. Jag vill att författare skall ha en mening med sin berättelse, om inte annat så en vilja att berätta en viss historia. Jag vill också att författaren tar ansvar för sina karaktärer och deras handlande. Det är också mycket därför jag älskar höra författare berätta om sina böcker och varför berättelsen kom till dem. Jag gillar inte när berättelsen ”skrev sig själv” eller en karaktär bara ”handlade som den ville”. Jag vill att författaren skall ha gjort medvetna val och försökt förmedla något till mig, läsaren. 

Karolina Ramqvist är en författare som inte alls svarar på mina behov. Jag har hört henne prata om sina böcker och observerat hennes motvilja att göra det. Därför blev det så himla intressant när just hon, Ramqvist – som är mitt exempel på en författare som inte talar för mig (hur det stör mig! Jag uppskattar hennes böcker så mycket och tolkar in så mycket som jag så gärna velat höra hennes tankar bakom!), skriver en essä om just författaren och att prata om sin bok.  

Det är natten är denna essä av Karolina Ramqvist som handlar om det omöjliga i att tala om en bok. Jag hörde henne berätta om denna kort på bokmässan, hur det känns att   tala om en bok som handlar om att det inte går att prata om en bok. Nu kom Ramqvist undan med att detta är en essä och inte en roman med handling och karaktärer, vilket är det som hon faktiskt har svårt för. Essän uppkom när Ramqvist skrev ett anförande för ett författaruppträdande för sin senaste roman, Den vita staden. Ramqvist skriver ned dessa anföranden som en förberedelse, just eftersom hon  upplever det som svårt att prata fritt, att gå in i en roll som författare som hon i essän liknar skickliga estradörer som säljer sig själv snarare än sin bok. Hon upplever att det egentliga mötet mellan text och läsare ligger i den individuella läsningen och inte i författarens ord om texten. Att läsandet är  mer öppen för tolkning, som hon tycker det kan vara problematiskt med, att som författare ställa sig framför texten, genom att prata om den. Hon får känslan av att förstöra någonting. 

Ramqvist talade också om hur det verkar finnas en tradition, eller starkt drag, i Sverige, en önskan om att det skall finnas något sedelärande i berättelsen. Författaren åläggs en uppgift att fostra läsaren. Det fick mig att tänka på mig och mina krav. Och visst, de flesta böcker jag gillar är utvecklingsromaner där huvudpersonen (och gärna fler) lär sig om sig själv och livet. Men Ramqvist sätter samman denna fostransbegäran med den lika traditionella längtan efter den goda kvinnan, som ett föredöme kontra kvinnliga författare. Det kan bli problematiskt i den feministiska genren där kvinnan är fri från den föreställningen, att verka som förebild och fostra. Detta är ett starkt drag i essän, kvinnans roll och författarens roll. Hon citerar kvinnliga författare om skrivande och utelämnar mycket av sina egna tankar kring kvinna och försörja sig på skrivande. 

Tänk att jag i en essä, ett anförande om hur svårt – eller orätt! – det är för en författare att prata om sitt verk, skulle lära mig mer om Ramqvists tankar bakom hennes berättelser än vad alla artiklar, intervjuer och uppträdanden gjort. Jag får en djupare om än inte ny syn på hennes författarskap. Tror jag mig få, Ramqvist håller nog inte med. För henne är det omöjligt. 

Adlibris

Bokus

CDON

Som om vi kände varann 

Jag har läst en egenutgiven bok (novellsamling) som var bra! Ja, utropstecknet förtjänar sin plats. Jag har inte läst massor av egenutgivet men det jag läst har oftast varit så dåligt att jag inte klarat läsa klart och när det varit ok så är det också allt. Ok. 

Den här novellsamlingen av Tobbe Möller Som om vi kände varann- är riktigt bra. Novellerna är korta men förmedlar ändå ett förlopp som känns som en hel historia. I linje med min fördomsfullhet mot egenutgivet så är jag imponerad av hur sparsmakade och förnurliga novellerna är. Annars kan ju kill your darlings vara tufft ifall man är sin egen redaktör. 

Novellerna saknar inte humor, den finns där i det finurliga och den träffsäkra sarkasmen i vardagen. Men det finns ett sorgligt stråk genom samlingen, det är inte alltid uttalat och vissa av novellerna slutar hoppfullt men de innehåller alla någon slags förlust. Av kärlek, förtroende eller vänskap. 

Just nu är jag bara så glad att jag motbevisats (egenutgivet kan vara bra) och att jag fått en trevlig lässtund. 

Adlibris

Bokus

CDON

Författarbar 

Förra veckan slog sig Natur & Kultur och Weyler förlag sig ihop och höll författarbar, vilket innebar att bokintresserade fick komma och mingla och höra om ett gäng av höstens böcker. Jag älskar att höra författarens tankar kring sina berättelser och processerna att skriva just den boken så jag uppskattade kvällen mycket! 

Först ut att prata om sin bok var Sandra Beijer med sin andra bok, Allt som blir kvar. Fokus i denna bok är inte så mycket som i första boken, Det handlar om dig, förälskelsen utan det som händer efter, när det tar slut. 

I Allt som blir kvar så gör Matildas pojkvän slut och Matildas värld bryter ihop. Som ett sätt att hamtera uppbrottets alla känslor så skapar Matilda med sin bästa vän ”30-dagarsregeln”. Det är 30 dagar då hon inte skall känna något alls utan söka andra kickar i livet för att inte gå under totalt av sorg och känslor kring exet. 

Staden har en central karaktär när Beijer skriver. Förläggaren jämför beskrivningen  med sekelskiftets böckers dekadens. Beijer säger att det är intressant att staden nästan mår som huvudkaraktären. Ett tomt och närmast laglöst Stockholm i juli. Karaktärer som inte mår så bra i en stad som tillåter allt, det är farligt farligt men härligt härligt. 

Beijer skriver om unga vuxna och tycker att 19-20 är en ålder då man är vuxen men nästan inte ändå. Man tycker att man är vuxen men vill ändå ty sig till någon, man är inte alltid färdig med att finna sig själv. Det är där Beijer hittar sin berättelse. 

Att skriva sin andra roman var en pärs. Så glad hon aldrig behöver röra den igen. Arbetet med en bok har blivit nästan hela fyra böcker under arbetet. Hon ville absolut inte skriva en bok som den första igen, kände stor press att presentera något nytt. Och boken är inte självbiografisk även om vi alla som följt Beijers blogg en längre tid vet att hennes uppbrott för något år sedan var tärande för henne. 

Åsa Avdic är journalisten som nu kommer med Isola, en dystopti med tydlig östkaraktär. En feelbadroman med science fiction inriktning, ensaga om vad som hade hänt ifall muren aldrig fallit och Sverige blev en del av östblocket. En framtid som utspelar sig på 2030-talet men som liknar Sverige på 1990-talet. 

Och trots det här så är det också en pusseldeckare. Och så var det historien uppstod för Avdic, i en deckarnöt. Som reporter ville hon inte göra research (det var hon så trött på, det gör hon i dagliga arbetet) när hon funderade på hur deckarnöten skulle gestaltas. Så framtiden var ett sätt att bestämma själv. Och det som inte förändrats är den mänskliga kroppen, därför utspelar sig hennes roman i framtiden med fiktiva ramar men kring människan. 

Isola är en ö och på ön skall ett experiment utföras – det är här deckarnöten ligger. Hennes huvudperson är tuff och stark men ändå något av en anti-hjältinna som läsaren kanske inte helt faller för. Avdic jämför det med Homer Simpson, hur det är intressant att se vad en gränslös person tar sig för utan att identifiera sig med personen. I Isola får den kvinnliga huvudpersonen  Hon an offer she cant refuse och skall leda experimentet genom att i en sluten grupp på ön iscensätta sin död (som mord). 

Lennart Hagerfors växte upp i en missionärsfamilj och spenderade stora delar av barndomen i Kongo. Som barn var Hagerfors alltid den som var annorlunda – såväl i Kongo som hemma. Har aldrig gått i en klass mer än ett år. Han upplevde ett  utanförskap som han gett också Jesus – alltid annorlunda och utanför. Det är Jesus som är huvudpersonen i Hagfors roman Människosonen

 Jesus försvinner från Bibeln vid 12 års ålder och återkommer när han är 18 och döps. Men vad gjorde han däremellan? Det försöker den här boken sig på att berätta. 
Hagerfors växte upp med Jesus och Jesus bestämde hans familjs liv. För de var en missionärsfamilj och allt, var när hur bestämdes av Jesus. Hagerfors älskade fotboll var inte hans, det var missionens. Som barn var Jesus alltid närvarande men som vuxen var det spännande att upptäcka Jesus genom att skriva utifrån hans perspektiv. Hagfors vill  skildra Jesus liv som en erfarenhet som gav underlag till hans kommande predikningar. Förmedla en känsla att de inte var abstrakta tankar utan baserade på livserfarenhet. Bland annat får Jesus får i boken resa till Alexandria och uppleva den ”moderna” världen. Jesus är en verklig person och detta låter som en ytterst intressant framställning av en man som vuxit upp i religion. Är jättesugen på att läsa! 

Sven Bergman är journalist som arbetar medUppdrag granskning och tillsammans med Joachim Dyfvermark har han skrivit ett svenskt kapitel i berättelsen om historiens största läcka, Panama-dokumenten

Läckan inkluderade fler än 300 journalister över hela världen som samarbetade i hemlighet under ett år med 11,5 miljoner (!) dokument som var det som utgör världens största läcka. Bergman, Dyfvermark och en isländsk kollega lurade Islands president i en fälla – det som vi ser i uppdrag granskning – det sades skulle handla om bankkraschen och sedan vändes det till ett avslöjande som ledde till kalabalik på Island och presidentens avgång. 

Geir Gulliksen är med Berättelse om ett äktenskap nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och har fått mycket goda recensionen. 
Boken utgår från ett lyckligt äktenskap, de har varit gifta i över 20 år och pratar med varandra, trivs och har (till och med) sex. Men så en dag så blir hon attraherad av en annan man och detta är historien om hur en stark kärlek kan nå ett slut. Vi följer dem under ett år som är det året de bryter upp. Gulliksen vill kalla det en kärleksroman, inte en skilsmässoroman. I boken vill Gulliksen  närma sig kärleken genom hur de inblandade inte riktigt förstår vad som händer. Hon, som plötslig har känslor för någon annan än sin man. Han,som går från arg och sviken till att be henne att leka av sig och komma åter. De har delat sina liv och nu helt plötsligt så delar de inte längre historien. Det är sorgligt och förlösande på samma gång. 

Jag hade fått för mig att också Maja Lunde och Binas historia var nominerade till Nordiska rådets litteraturpris men så var det inte. Dock har också Lunde fått väldigt fina recensioner med sin bok vars ursprung började när Lunde såg en dokumentär om bidöden. Och vad konsekvenserna av detta kan bli. Hur mycket humlorna och pollineringen betyder för vår fortlevnad. Den här fascinationen gjorde att allt annat fick vänta och hon började på denna skönlitterär roman.

Läsaren får följa personer i tre tidsskikt, från början av ”industrialiseringen” av bin i mitten av 1800-talet, genom nutid när vi upptäcker att bina håller på att försvinna till en framtid 2098 i Kina där man går runt och pollinerar för hand för att ersätta bina. Tre huvudpersoner, tre världsdelar och tre tidsåldrar. Som ändå vävs ihop på ett självklart sätt. Genom bina och deras historia. Men också en historia om familjer och vad man gör för sin familj. Hur man vill skydda sina barn och hur man samarbetar med sina barn, för överlevnad och av kärlek. 

Norma

Norma är en lite annorlunda bok av Sofi Oksanen, annorlunda vid första anblicken (läsningen) eftersom den verkar så ytlig. Norma är en ung kvinna som precis har förlorat sin mamma. Mamman var hennes fasta – enda – punkt i tillvaron och utan henne vet Norma inte hur hon skall orka leva vidare. I samma veva sägs Norma upp från sin jobb på synskadades förbund. Utan jobb och utan mamma, vad skall hon ta sig till? Som av en händelse blir hon så erbjuden att ta sin mammas jobb, eller i alla fall jobba på hårsalongen där hennes mamma jobbade. Av en händelse, för kvinnan som driver salongen vill väldigt gärna ha Norma i sin närhet och hade en hemlighet med Normas mamma. Men det är inte den enda som vill prata med Norma, snart förstår Norma att hennes mamma var inblandat i något dåligt och Norma hamnar i samma knipa. 

Norma letar efter meddelanden från sin mamma, hittar inga, men kommer ändå något på spåren. Vad var det hennes mamma höll på med? Och varför har hennes mamma sparat Normas hår? 

Normas hår – hemligheten som gör att Norma lever isolerad och dricker sig bedövad varje kväll. Orsaken till hennes nervositet och varför hon tar lugnande och åksjukepiller i mängder. Normas hår växer abnormalt metervis varje dag. Det har också ett eget känsloliv, ett som Norma försöker tämja med piller och alkohol. Detta, att Norma och hennes hår är extremt annorlunda, är vad de försökt dölja i alla dessa år. För att Norma skall slippa vara en freak men på bekostnad av ett fritt liv. 

Normas hår och den brottslighet som hon blandas in i – svarta affärer med löshår är upplagt som en deckare, typ. Och hårsalongen, alla bruttor som fixar bröst, läppar och hår på jakt efter framgång genom utseende ter sig först väldigt ytligt, nästan som kritik mot skönhetsidealen. Men så går Oksanen djupare, hon tar upp varifrån löshåret kommer, äkta hår värderas högst men är svårt att producera i den takt som det efterfrågas. De som inget har säljer sitt hår för att någon skall se bra ut på röda mattan. Och när vi är inne på att sälja det man har när man inget har – maffian som är efter Normas hårproduktion sysslar med andra affärer också, surrogatmödraskap. 

Boken är uppbyggd listigt med berättarperspektiv främst men inte enbart från Norma. Vi möter flera kvinnor inom branschen och Oksanen är där och pillar på mänskliga egenskaper och desperation, som i sina tidigare böcker. Man märker också av den research Oksanen gjort, hon ger oss en historia i hår som lockar mig att slå på Wikipedia flera gånger. Hon skriver om en anmoder som flyr sina barn för deras eget bästa och hon ger oss två sidor av surrogatmödraskap utan att berätta vad hon tycker är rätt eller fel. Det är en typisk Oksanen som jag älskar men men men. Jag har så svårt för det övernaturliga och Normas hår blir lite för mycket för mig. Jag har sett andra inte gilla deckardpåret eller det fokus på kvinnlig skönhetsindustri och fertilitet som finns. Men det köper jag, jag fascineras av hur Oksanen kan skriva om dessa ämnen och låta sina karaktärer fatta hemska beslut som man som läsare ändå förstår och mår dåligt av. Men håret. Om det ändå hade gått att tämja. 

Oksanens syn på kvinnlig fägring? Ja, inte har hon naturligt hår i alla fall. Och de kvinnliga karaktärerna i boken får aldrig ut någonting av det, det är bara männen som tjänar på kvinnorna. Både på de som önskar sig barn eller skönhet och på de som får slita/producera. 

Adlibris

Bokus

CDON

De vackraste

De vackraste av Karin Slaughter är en seriemördarthriller med kick-ass kvinnor! När jag läste boken så förvånades jag gång på gång över hur roligt (positiv bemärkelse!) Slaughter beskriver kvinnorna och hur vältaliga de är. Det är repliker som är så jäkla härliga. 

Julia är storasystern som försvann och lämnade en hel familj i sorg. Föräldrarna skildes så småningom även de fortfarande älskade varandra, de kunde inte hantera ovissheten vad som hänt Julia. Mellansystern Lydia gick ned sig helt i drogmissbruk och lillasyster Clair försvann i bildlig mening – hon suddade ut sig själv och gifte sig med en man som var hennes allt. 

Slaughter är fenomenal på att genom karaktärernas tankegångar ge en komplett bild av deras personlighet och sinnesstämning.


Men så nutid – vi får följa Clair som mister sin Paul på ett hemskt sätt. Och under begravningen händer det fler saker och när hon sedan kollar Pauls dator så finner hon filmer som visar på en man med vidriga böjelser. En man som är någon helt annan än den hon var gift med i över 20 år finns där i datorn. När hon besöker hans grav så är Lydia där och pissar (!) på den. Så rullas en historia upp där vi får reda på att Paul indirekt splittrat familjen mer än vad Julias försvinnande gjort. 

Systrarna träffas trots sin osämja för att prata om Paul och nysta i hans eftermälde. FBI stryker runt knuterna och både Clair och Lydia är (av förklarliga skäl) lite försiktiga och skärrade av polisen.


Clair har ingen annan att vända sig till än Lydia med sina misstankar om Pauls sanna natur. De båda systrarna återfinner varandra, handlingen utspelar sig bara över ett par dygn och tempot är rasande snabbt. Det är spännande även om också den här historien, som så många andra thrillers, blir väldigt centrerad kring huvudkaraktärerna trots att vi pratar om en mördare med massor av offer (och massor av familjer som lider). Men Slaughter ger en ganska bra förklaring och framför allt så är det en bra berättelse. 

Clair och Lydia har inte setts på två decennier men kommer snabbt in i en familjär jargong.


Jag är verkligen positivt överraskad över den här boken där systrarna är den starkaste behållningen. Det är våldsamt och blodigt men Slaughter skriver också om rädsla och desperation samt saknad och vanmakt. Hon lyckas få ihop en ganska – i min värld – osannolik mördarklubb (varför har alltid så många män i sådana här historier sjuka böjelser?) och kör slut på den. Och hon gör det med humor utan att det blir tramsigt. 

Adlibris

Bokus

CDON 

Storytel

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske

Jag vill så gärna älska den här boken. Inte för titeln och absolut inte för omslaget. 

Nej, för pitchen. Kvinna som lever med sin katt och skall bli kompis med Elfriede Jelinek. 

Boken är – för mig dessvärre – mer lik omslaget än mina förväntningar. Det är en kul bok. Det händer knasiga saker men det finns något under ytan och det gillar jag. Men den är lite för flamsig för mig. Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är Emmy Abrahamsons första vuxenbok men hon är en slipad författare som gett ut ungdomsböcker. 

I den här boken, som jag läst skall vara delvis självbiografisk, så träffar vi Julia som är exilsvenska i Wien och undervisar i engelska. Julia är en ganska ordningssam tjej (hey, hon kontrollerar den engelska grammatiken!) som är jäkligt trött på sitt liv men som inte kommer sig för att göra något åt det. Hon undervisar så mycket hon bara kan – trots att hon hatar det. Hon hänger på nattklubbar med en vännina som hon ömsesidigt tycker illa om – bara för att ragga på loosers som hon ändå inte vill träffa. Och hon skaffar katt – som hon inte bryr sig så där jättemycket om. Hon försöker. Kanske är det den svala förhållningen till katten dom får mig att tappa intresset lite. 

Julia har haft det bättre, hon hade pojkvän och var levnadsglad (om än ordentlig) och arbetade som journalist. Nu är det närmaste hon kommer skrivande de lysande romanidéerna som alla fallerar på att någon annan redan har skrivit dem. 

Hur spännande är en sån tjej? Jätte! Tycker Ben, en lång mörk främling. Kanadensare i Wien med otrolig karisma och förmåga att skaffa vänner. Och Julia tinar upp. Trots – ja, trots – att Ben är uteliggare. Det är inte lätt att se bortom sådana saker, fördomarna om uteliggare är nog många även om medmänskligheten finns hos oss. 

I alla fall så tinar Julia upp, hon och Ben är otroligt olika, hon prudentlig och svensk medans han tar dagen som den kommer och rycker på axlarna när det inte går som man tänkt. Men det är inte bara Ben som får Julia att leva upp och våga, även hennes livsstil påverkar honom och till slut håller det inte. Och då handlar det om att välja. Hur mycket kan man svälja för någon annan? Och ifall man inte satsar kan man aldrig vinna. 

Det finns en tänkvärd historia där under allt knas och anekdoter. Detta är en perfekt bok för stranden! (För några djupare diskussioner med Jelinek blir det inte)

Adlibris

Bokus

CDON