Under ytan

Gilly Macmillans Under ytan är en bok med många röster varav en som tydligen återkommer från föregångaren Bränd himmel. Jag gillar upplägget där jag som läsare får ta del av mångas tankar kring det som skett och kan bilda mig en uppfattning samtidigt som jag tillåts förstå de olika karaktärerna.

Brottet i den här boken är okänt, vad vi får veta är att en pojke fallit i kanalen och slagit sig medvetslös. Vad vi också vet är att han vid händelsen var med sin bäste vän. Hur det gick till får vi veta under berättelsernas gång.

Till saken hör att i Bristol där detta utspelar sig så finns rasmotsättningar och pojken som föll i kanalen var vit engelsman medans den bäste vännen var av svart somalisk härkomst. Det är inte helt oproblematiskt. Och det är inte det enda som händer här i boken. Det är som sagt flera röster och flera konflikter. Det är en läsvärd bok, välskriven och håller läsaren alert.

Annonser

Nuckan

En önskan att reclaima ordet och en friköpning på samma gång. Låter jätteintressant och har till och med en litteraturlista som refereras till.

Borde passa mig som levt ensam i nästan hela mitt vuxna liv och är över 40 år. Men så blev det inte. Jag var aldrig ofrivilligt ensam som beskrivs i boken. Det blir nästan lite jobbigt att läsa om och om igen hur ofrivilligt det var, trots jag vet det inte hjälper vill jag säga ”skärp dig” till författaren och ”skaffa dig ett liv”.

Jag förstår inte riktigt vad det är författaren vill reclaima här och jag tycker inte boken får det avslut som den ger sken av. Och är nucka verkligen ett skällsord idag, författaren är lite inne på det själv, att dagens relationer inte är så som de en gång såg ut.

Jag tycker snarare att den där ensamtiden gjort det svårt att vara två, från att ha gjort precis vad jag vill när jag vill så måste jag kompromissa och anpassa mig. Ensamheten var aldrig jobbig för mig, vad var jag då? Var jag ingen nucka? Jag stämmer ju annars in på definitionen. Nä, som nucka blev jag besviken på denna bok.

Ett långt spår av blod

Den här författardebuten är bra. Mason Cross har med Ett långt spår av blod skrivit en spännande och tuff deckare. Vi följer ett antal perspektiv varav ett är i jag-format. Det är Carter Blakes röst. Blake är en man som man inte vet något om annat än att han är bra på det han gör. I den här boken så spårar han en prickskytt och förrymd seriemördare och skall samarbeta med FBI. Det är inte alltid lött att samarbeta med FBI, speciellt inte ifall man är bättre än dem. Blake lyckas ändå få agent Banner på sin sida och de arbetar bokstavligen mot klockan. 

Blakes röst är nästan som en riktigt hederlig gammal deckare. Han är skicklig och självsäker, så självsäker han har en torr humor i det han gör och tänker. ”Jag avskyr att slåss mot vänsterhänta” är vad Blake tänker när han blir överfallen av tre män varav en har en kniv. Ni ser, en torr humor. Jag ser fram emot att få läsa mer om och lära mig mer om Blake. 

Adlibris

Akademibokhandeln 

Bokus

CDON

Det är natten

I vår bokcirkel #rödvinsbokcirkeln så är jag den som överlägset ställer högst krav på författaren. Jag vill att författare skall ha en mening med sin berättelse, om inte annat så en vilja att berätta en viss historia. Jag vill också att författaren tar ansvar för sina karaktärer och deras handlande. Det är också mycket därför jag älskar höra författare berätta om sina böcker och varför berättelsen kom till dem. Jag gillar inte när berättelsen ”skrev sig själv” eller en karaktär bara ”handlade som den ville”. Jag vill att författaren skall ha gjort medvetna val och försökt förmedla något till mig, läsaren. 

Karolina Ramqvist är en författare som inte alls svarar på mina behov. Jag har hört henne prata om sina böcker och observerat hennes motvilja att göra det. Därför blev det så himla intressant när just hon, Ramqvist – som är mitt exempel på en författare som inte talar för mig (hur det stör mig! Jag uppskattar hennes böcker så mycket och tolkar in så mycket som jag så gärna velat höra hennes tankar bakom!), skriver en essä om just författaren och att prata om sin bok.  

Det är natten är denna essä av Karolina Ramqvist som handlar om det omöjliga i att tala om en bok. Jag hörde henne berätta om denna kort på bokmässan, hur det känns att   tala om en bok som handlar om att det inte går att prata om en bok. Nu kom Ramqvist undan med att detta är en essä och inte en roman med handling och karaktärer, vilket är det som hon faktiskt har svårt för. Essän uppkom när Ramqvist skrev ett anförande för ett författaruppträdande för sin senaste roman, Den vita staden. Ramqvist skriver ned dessa anföranden som en förberedelse, just eftersom hon  upplever det som svårt att prata fritt, att gå in i en roll som författare som hon i essän liknar skickliga estradörer som säljer sig själv snarare än sin bok. Hon upplever att det egentliga mötet mellan text och läsare ligger i den individuella läsningen och inte i författarens ord om texten. Att läsandet är  mer öppen för tolkning, som hon tycker det kan vara problematiskt med, att som författare ställa sig framför texten, genom att prata om den. Hon får känslan av att förstöra någonting. 

Ramqvist talade också om hur det verkar finnas en tradition, eller starkt drag, i Sverige, en önskan om att det skall finnas något sedelärande i berättelsen. Författaren åläggs en uppgift att fostra läsaren. Det fick mig att tänka på mig och mina krav. Och visst, de flesta böcker jag gillar är utvecklingsromaner där huvudpersonen (och gärna fler) lär sig om sig själv och livet. Men Ramqvist sätter samman denna fostransbegäran med den lika traditionella längtan efter den goda kvinnan, som ett föredöme kontra kvinnliga författare. Det kan bli problematiskt i den feministiska genren där kvinnan är fri från den föreställningen, att verka som förebild och fostra. Detta är ett starkt drag i essän, kvinnans roll och författarens roll. Hon citerar kvinnliga författare om skrivande och utelämnar mycket av sina egna tankar kring kvinna och försörja sig på skrivande. 

Tänk att jag i en essä, ett anförande om hur svårt – eller orätt! – det är för en författare att prata om sitt verk, skulle lära mig mer om Ramqvists tankar bakom hennes berättelser än vad alla artiklar, intervjuer och uppträdanden gjort. Jag får en djupare om än inte ny syn på hennes författarskap. Tror jag mig få, Ramqvist håller nog inte med. För henne är det omöjligt. 

Adlibris

Bokus

CDON

Som om vi kände varann 

Jag har läst en egenutgiven bok (novellsamling) som var bra! Ja, utropstecknet förtjänar sin plats. Jag har inte läst massor av egenutgivet men det jag läst har oftast varit så dåligt att jag inte klarat läsa klart och när det varit ok så är det också allt. Ok. 

Den här novellsamlingen av Tobbe Möller Som om vi kände varann- är riktigt bra. Novellerna är korta men förmedlar ändå ett förlopp som känns som en hel historia. I linje med min fördomsfullhet mot egenutgivet så är jag imponerad av hur sparsmakade och förnurliga novellerna är. Annars kan ju kill your darlings vara tufft ifall man är sin egen redaktör. 

Novellerna saknar inte humor, den finns där i det finurliga och den träffsäkra sarkasmen i vardagen. Men det finns ett sorgligt stråk genom samlingen, det är inte alltid uttalat och vissa av novellerna slutar hoppfullt men de innehåller alla någon slags förlust. Av kärlek, förtroende eller vänskap. 

Just nu är jag bara så glad att jag motbevisats (egenutgivet kan vara bra) och att jag fått en trevlig lässtund. 

Adlibris

Bokus

CDON

Författarbar 

Förra veckan slog sig Natur & Kultur och Weyler förlag sig ihop och höll författarbar, vilket innebar att bokintresserade fick komma och mingla och höra om ett gäng av höstens böcker. Jag älskar att höra författarens tankar kring sina berättelser och processerna att skriva just den boken så jag uppskattade kvällen mycket! 

Först ut att prata om sin bok var Sandra Beijer med sin andra bok, Allt som blir kvar. Fokus i denna bok är inte så mycket som i första boken, Det handlar om dig, förälskelsen utan det som händer efter, när det tar slut. 

I Allt som blir kvar så gör Matildas pojkvän slut och Matildas värld bryter ihop. Som ett sätt att hamtera uppbrottets alla känslor så skapar Matilda med sin bästa vän ”30-dagarsregeln”. Det är 30 dagar då hon inte skall känna något alls utan söka andra kickar i livet för att inte gå under totalt av sorg och känslor kring exet. 

Staden har en central karaktär när Beijer skriver. Förläggaren jämför beskrivningen  med sekelskiftets böckers dekadens. Beijer säger att det är intressant att staden nästan mår som huvudkaraktären. Ett tomt och närmast laglöst Stockholm i juli. Karaktärer som inte mår så bra i en stad som tillåter allt, det är farligt farligt men härligt härligt. 

Beijer skriver om unga vuxna och tycker att 19-20 är en ålder då man är vuxen men nästan inte ändå. Man tycker att man är vuxen men vill ändå ty sig till någon, man är inte alltid färdig med att finna sig själv. Det är där Beijer hittar sin berättelse. 

Att skriva sin andra roman var en pärs. Så glad hon aldrig behöver röra den igen. Arbetet med en bok har blivit nästan hela fyra böcker under arbetet. Hon ville absolut inte skriva en bok som den första igen, kände stor press att presentera något nytt. Och boken är inte självbiografisk även om vi alla som följt Beijers blogg en längre tid vet att hennes uppbrott för något år sedan var tärande för henne. 

Åsa Avdic är journalisten som nu kommer med Isola, en dystopti med tydlig östkaraktär. En feelbadroman med science fiction inriktning, ensaga om vad som hade hänt ifall muren aldrig fallit och Sverige blev en del av östblocket. En framtid som utspelar sig på 2030-talet men som liknar Sverige på 1990-talet. 

Och trots det här så är det också en pusseldeckare. Och så var det historien uppstod för Avdic, i en deckarnöt. Som reporter ville hon inte göra research (det var hon så trött på, det gör hon i dagliga arbetet) när hon funderade på hur deckarnöten skulle gestaltas. Så framtiden var ett sätt att bestämma själv. Och det som inte förändrats är den mänskliga kroppen, därför utspelar sig hennes roman i framtiden med fiktiva ramar men kring människan. 

Isola är en ö och på ön skall ett experiment utföras – det är här deckarnöten ligger. Hennes huvudperson är tuff och stark men ändå något av en anti-hjältinna som läsaren kanske inte helt faller för. Avdic jämför det med Homer Simpson, hur det är intressant att se vad en gränslös person tar sig för utan att identifiera sig med personen. I Isola får den kvinnliga huvudpersonen  Hon an offer she cant refuse och skall leda experimentet genom att i en sluten grupp på ön iscensätta sin död (som mord). 

Lennart Hagerfors växte upp i en missionärsfamilj och spenderade stora delar av barndomen i Kongo. Som barn var Hagerfors alltid den som var annorlunda – såväl i Kongo som hemma. Har aldrig gått i en klass mer än ett år. Han upplevde ett  utanförskap som han gett också Jesus – alltid annorlunda och utanför. Det är Jesus som är huvudpersonen i Hagfors roman Människosonen

 Jesus försvinner från Bibeln vid 12 års ålder och återkommer när han är 18 och döps. Men vad gjorde han däremellan? Det försöker den här boken sig på att berätta. 
Hagerfors växte upp med Jesus och Jesus bestämde hans familjs liv. För de var en missionärsfamilj och allt, var när hur bestämdes av Jesus. Hagerfors älskade fotboll var inte hans, det var missionens. Som barn var Jesus alltid närvarande men som vuxen var det spännande att upptäcka Jesus genom att skriva utifrån hans perspektiv. Hagfors vill  skildra Jesus liv som en erfarenhet som gav underlag till hans kommande predikningar. Förmedla en känsla att de inte var abstrakta tankar utan baserade på livserfarenhet. Bland annat får Jesus får i boken resa till Alexandria och uppleva den ”moderna” världen. Jesus är en verklig person och detta låter som en ytterst intressant framställning av en man som vuxit upp i religion. Är jättesugen på att läsa! 

Sven Bergman är journalist som arbetar medUppdrag granskning och tillsammans med Joachim Dyfvermark har han skrivit ett svenskt kapitel i berättelsen om historiens största läcka, Panama-dokumenten

Läckan inkluderade fler än 300 journalister över hela världen som samarbetade i hemlighet under ett år med 11,5 miljoner (!) dokument som var det som utgör världens största läcka. Bergman, Dyfvermark och en isländsk kollega lurade Islands president i en fälla – det som vi ser i uppdrag granskning – det sades skulle handla om bankkraschen och sedan vändes det till ett avslöjande som ledde till kalabalik på Island och presidentens avgång. 

Geir Gulliksen är med Berättelse om ett äktenskap nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och har fått mycket goda recensionen. 
Boken utgår från ett lyckligt äktenskap, de har varit gifta i över 20 år och pratar med varandra, trivs och har (till och med) sex. Men så en dag så blir hon attraherad av en annan man och detta är historien om hur en stark kärlek kan nå ett slut. Vi följer dem under ett år som är det året de bryter upp. Gulliksen vill kalla det en kärleksroman, inte en skilsmässoroman. I boken vill Gulliksen  närma sig kärleken genom hur de inblandade inte riktigt förstår vad som händer. Hon, som plötslig har känslor för någon annan än sin man. Han,som går från arg och sviken till att be henne att leka av sig och komma åter. De har delat sina liv och nu helt plötsligt så delar de inte längre historien. Det är sorgligt och förlösande på samma gång. 

Jag hade fått för mig att också Maja Lunde och Binas historia var nominerade till Nordiska rådets litteraturpris men så var det inte. Dock har också Lunde fått väldigt fina recensioner med sin bok vars ursprung började när Lunde såg en dokumentär om bidöden. Och vad konsekvenserna av detta kan bli. Hur mycket humlorna och pollineringen betyder för vår fortlevnad. Den här fascinationen gjorde att allt annat fick vänta och hon började på denna skönlitterär roman.

Läsaren får följa personer i tre tidsskikt, från början av ”industrialiseringen” av bin i mitten av 1800-talet, genom nutid när vi upptäcker att bina håller på att försvinna till en framtid 2098 i Kina där man går runt och pollinerar för hand för att ersätta bina. Tre huvudpersoner, tre världsdelar och tre tidsåldrar. Som ändå vävs ihop på ett självklart sätt. Genom bina och deras historia. Men också en historia om familjer och vad man gör för sin familj. Hur man vill skydda sina barn och hur man samarbetar med sina barn, för överlevnad och av kärlek.