Kyss mig först

Lottie Moggach är en etablerad journalist som romandebuterar med Kyss mig först. Det är en välskriven bok med ett spännande tema som ligger helt rätt i dagens samhälle. Boken är uppbyggd som en berättande dagbok där huvudpersonen Leila skriver ned ett passerat händelseförlopp samtidigt som hon är i full färd med att följa upp händelserna som först nu dokumenteras. Det blir som ett erkännande, eller snarare en utredning där Leila själv måste gå igenom sina handlingar och tänka efter ifall hon kan rättfärdiga dem. Som läsare är du helt beroende av Leilas framställning av det hela men då Leila är en mycket ordentlig och detaljrik person som skriver, utifrån sin eget subjektiva bedömning, reflekterande så har du chans att trots allt göra tolkningar och dra egna slutsatser.

Boken handlar om Leila. Och Tess. För Leila kommer att bli Tess. Tess är en kvinna trött på livet, en sån där utåtagerande och impulsiv kvinna som dessutom har utseendet med sig som man aldrig kunde gissa att hon var trött på livet. Men säkerligen lever Tess med en psykisk störning som hon inte orkar ta tag i och nu har hon beslutat sig, hon vill inte längre vara med. Problemet är bara alla vänner och nära kära som skulle bli ledsna och kanske anklaga sig själva ifall Tess begick självmord. Och det är här Leila kommer in. Leila är en ung tjej som efter moderns död lever oerhört isolerad. Hon jobbar hemifrån som testare inom IT och hennes värld består av lägenheten och datorn. Men med datorn vet vi ju att världen kan öppna sig. Leila är uppväxt som ensambarn med stark anknytning till sin enda förälder, modern. Utan nära vänner och med endast en kort karriär i arbetslivet utanför hemmets dörr är Leila inte helt bekväm med sociala normer men har mycket starka moraliska åsikter. Med datorn och internet förkastar hon sådana enfaldiga nätverk som Facebook men hittar ett intellektuell forum, Red Pill, där hon hon känner sig både lyssnad på och tagen på allvar. Genom att briljera i diskussioner och med sin mammas sjukdomshistoria i bagaget så passar Leila in på den profil forumets grundare letar efter och de stämmer träff, i riktiga världen.

När Leila träffar Red Pills grundare får hon ett speciellt erbjudande, att hjälpa Tess leva kvar i cybervärlden. Genom att ta över Tess personlighet skall Leila sätta upp en
fortsatt fasad av att Tess fortfarande finns, genom att hålla igång Tess i de sociala nätverk som finns. Med en filosofisk inställning till människans rätt att bestämma sitt liv går Leila med på förslaget och det är väl här som själva historien börjar. För nu får Leila och Tess kontakt så att Leila kan lära sig allt och Tess, ett arbete Leila går in i med logisk profession. Det blir två helt olika världar som möts och som åskådare utifrån Leilas perspektiv så är det både roligt och sorgligt.

20131103-142939.jpg

Ämnet för boken blir en diskussion om vem vi är när vi lever genom internet och sociala medier. Hur vi väljer att visa upp en sida och hur vi kan bli så personliga att förhållanden skapas och raseras genom den personlighet som vi bygger upp. Forumet Red Pill är en antydning av det liv vi väljer, förmodligen mest känt från Matrix-filmerna där Neo väljer det röda pillret för att ta del av verkligheten. Leila väljer att medverka en illusion för att hon tror så starkt på människan intellekt. Under bokens gång tar vi del av Leilas övertygelser, vilket är ett intressant grepp men med den ide som handlingen baserar sig på hade jag gärna sett att resonemangen hade gått lite djupare. Allt som allt så har boken en fantastisk grund men kan ibland kännas lite för flyktig. Leila beskrivs som en antisocial nörd och hennes möten med verkligheten är mer komiska än sorgliga men trots detta medvetna val av karakterisering hade jag även här gärna sett lite mer känsla och djup.

Adlibris
Bokia
Dito
CDON

Bookedbok: Kärleken passerade här en gång

978153~1Efter lite inledande strul så lyckades jag bli en av de lyckligt lottade som får ”smygläsa” en bok för Booked. Den här gången var det Peo Bengtssons Kärleken passerade här en gång. Boken beskrivs med meningen

En skilsmässa skildrad ur ett manligt perspektiv, om det som återstår när kärleken har passerat.

Det här med manligt perspektiv kändes fräscht men egentligen så var det mest mina fördomar som kom på skam. Mina fördomar är att det vanligtvis är mannen som tar initiativ till skilsmässa och det för att de funnit någon ny och hinner liksom inte med – det nya förhållandet finns där och lockar och behöver näring. Det som lämnas är någon som (kanske) upplever uppbrottet som en blixt från klar himmel och barn som kommer i kläm. I den här boken följer vi mannen men han är precis i den situation jag beskrev, fast den lämnade.

Plötsligt en dag så släpper Johanna bomben, hon vill skiljas. Samuel blir bestört, så dåligt hade de väl det inte. Men Johanna insisterar, det måste han ju också känt, att det inte längre händer något. När Samuel klämmer henne så framkommer det att Johanna också träffat någon ny, genom jobbet. Johanna bedyrar att inget ännu hänt men att hon vill att något skall hända och att hon därför känner det är rätt att bryta upp. Hon har redan ordnat så att hon kan bo i en av arbetsgivarens lägenheter och flyttar tämligen omgående ut. Kvar är Samuel som inte bara måste komma över Johannas svek, som han kallar det, utan också måste anpassa sig till vardagsrutiner med två barn som ensamstående förälder. Och ovanpå det tänka på framtiden, hur skall de göra med boende och så vidare.

Läsaren följer inte bara Samuels förtvivlan och resan från förvåning och upprördhed över sorg, bitterhet och slutligen acceptans, läsaren får också genom Samuel ta del av hur Samuel och Johanna träffades och hur deras förhållande utvecklades. Jag tycker att författaren här lyckas ge en fin och välavvägd historia till var de är i dag. På tal om mina fördomar tidigare, i den här historien så är det Samuel som blir kvar och som tar det stora lasset medans Johanna av ”finkänslighet” håller sig passiv med krav här och där att Samuel måste ta beslut om lägenheten och ekonomin. För Johanna är uppbrottet samtidigt början på något nytt och det här att hon kanske sätter barnen i andra hand är inget hon märker. Så trots jag tyckte att det manliga perspektivet gick förlorat när mina fördomar inte föll in så är det ett intressant upplägg med mannen som den övergivna. För så är det ju ibland också, fy på fördomar.

Fördomar eller inte, jag försöker hålla mig objektiv till Samuels handlande och hamnar i den subjektiva känslan att han ibland har svårt att fatta beslut och ibland tycker jag han är egoistisk och ganska mjäkig. Detta baserar jag på hans undergivna roll i relationen med Johanna, så som den beskrivs, men också i hans förhållande till bäste vännen Theodor som ställer upp helhjärtat. Trots egen trist erfarenhet i vårdnadstvist och haltande stöd från Samuel.

Summan blir att jag uppskattar det manliga perspektivet men hade det inte varit för att den lämnade här är en man så hade det inte varit något nytt utan bara en i raden av relationsromaner. Jag upplever inte att Peo Bengtsson på något sätt vill upprätta en jämställdhet eller ryta ifrån i vårdnadsfrågan. Istället är det en lågmäld kärleksroman om vad som händer när kärleken inte är kvar. Och för att förebygga fördomar som mina så behövs också dessa.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Fjärilseffekten

Karin Alvtegen är en författare som jag har ett komplicerat förhållande med. Sättet hon beskriver sina karaktärer på är så psykologiskt förfinat. Karaktärerna är mänskliga, inga speciella psykopater eller så utan har bara den där mänskliga sidan som gör att det är lätt att identifiera sig och förstå hur lätt det är att göra fel. Och ångra sig och inte kunna vrida klockan tillbaka. Precis det där som man inte tycker om hos sig själv, det lyfter Alvtegen och det gör att jag ofta avskyr hennes karaktärer och blir rädd, för det ligger nära. Och för att hennes karaktärer berör mig så – avsky är en stark känsla – så är Alvtegen en författare som engagerar mig.

I Fjärilseffekten följer läsaren tre personer fem månader innan en fasansfull olycka (?) där en bil kör in i ett tåg och orsakar förödelse och död. Fjärilseffekten syftar då till visa vad som föranledde olyckan;

Fjärilseffekt = en marginell påverkan i systemet kan på sikt få stora och oförutsägbara effekter någon annanstans.

Bodil, en medelålders kvinna har precis fått ett sjukdomsbesked och dödsdom. För första gången på åratal vågar hon ta tag i sitt liv, hon lämnar sin man och säger upp sig. Hon försöker återknyta kontakten med den vuxna dottern Victoria. Victoria är den andra kvinnan vi får följa och innan hennes mamma hinner berätta om sin situation så tar Victoria i sin tur tag i sitt liv. Hon börjar i terapi för att reda ut varför jobbet är det enda hon bryr sig om och som del i sin utveckling väljer hon att tillfälligt bryta kontakten med sina föräldrar. Den tredje personen är en man, Andreas, en framgångsrik arkitekt, lyckligt gift och tvåbarnspappa. Andreas följer vi i hans hantering av känslorna efter det att han blivit hotad till livet under ett butiksrån. Andreas isolerar sig och blir besatt av att finna moralens kärna.

Visst blir man nyfiken över det nära sambandet mellan de två första och avsaknaden av samband till Andreas? Det driver mig framåt i läsningen, jag vill veta hur deras liv vävs samman, för det måste de väl? Det är också intressant att genom Bodils tillbakablickar se hur hennes liv formades, hennes uppväxt och hur hon träffade sin man, Victorias pappa. För samtidigt tar vi del av Victorias tankar som triggas genom terapin. Hur hon upplever sina föräldrar och sin uppväxt. Och så Andreas som ljuger för sin omgivning och utvecklar förföljelsemani.

Det är ledsamma livsöden och handlingar som kan tyckas inte så stora men som inte går att ta tillbaka och i det hela får konsekvenser. Utmärkt gestaltat, bra skrivet men på gott och ont – jag får ont i magen när jag läser.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

20130910-203759.jpg

Styckerskan från Lilla Burma

Det var alldeles för länge sedan jag läste något av Håkan Nesser, det kände jag nu när jag fick tag på Styckerskan från Lilla Burma. Vad är det som gör att man gillar Nessers böcker så? Dels så är hans karaktärer ofta så trevliga och mysiga (vågar jag minsann säga), men det är det också andra författare som lyckas med. Jag tror att det är för att man märker att han har en sån himla genomtänkt historia. Det som kan kännas som ett sidospår eller lite flufffluff visar sig sen ändå ha betydelse för kriminalfallets upplösning. Och i slutet så är allt så naturligt – eller okej, Kim Novak badade aldrig … Ledde ju till sån anstormning av spekulationer och efterfrågan på lösning att Nesser var tvungen att ge ut en vitbok.

20130903-195106.jpg

Femte och uttalat sista boken med kriminalinspektör Barbarotti börjar sorgligt nog med att hans älskade livspartner går bort. Tillbaka på jobbet efter en kortare sorgeperiod får Barbarotti ett så kallat cold case att följa upp. Det handlar om en för fem år sedan försvunnen man. Förutom att han försvann spårlöst sällskapade han under tiden med en kvinna som suttit i fängelse för mord och styckning av sin man. Suspekt kan man tycka och utredningen för fem år sedan fokuserade på kvinnan, Ellen. Dock återfanns den försvunne mannen inte och inte heller någon kropp. När Barbarotti nu nystar i försvinnandet så kan han ju inte låta bli att också nysta i vad som hände den där gången för närmare 25 år sedan, när Ellen styckade sin man. Hur formade det henne och kan det trots allt ha något samband med försvinnandet av hennes senare sambo?

Det är inte det lättaste att komma i kontakt med Ellen, hon befinner sig långt uppe i fjällen och utredningen plöjer därför först genom andra personers minnen, de som var med då, för länge sedan. Läsaren träffar också Ellen, vars minnen rivs upp när Barbarotti kontaktar henne för uppföljning. Vi tas med till månaderna kring mordet på hennes man, vad som föranledde mordet och hur Ellen blev en fri kvinna en kort period efter att hennes man var ur vägen och kroppsdelarna ännu inte blivit funna.

Barbarottis parhäst Eva Backman oroar sig för Barbarotti men har själv ett annat fall, en sverigedemokrat som tycks blivit förgiftad. Samtidigt strular hennes exmake och vill Eva skall skjuta till pengar för renovering. Det är vardagligt och det lunkar på. Det är utsatta personer och utan att avslöja slutet så kan jag säga att som så oftast så låter Nesser sina karaktärers etik vinna över vad brottsbalken kanske skulle kalla rätt. Det är också något man älskar Nesser för, hans varmhjärtade karaktärer.

Adlibris

Bokia

Bokus

CDON

Vägen mot Bålberget

Under sommaren har DN bjudit prenumeranter på e-böcker. Då jag precis hade tecknat en helgprenumeration hade jag turen att få dem alla. Gratis är gott och eftersom jag varit sugen på flera av dem sedan tidigare så trotsade jag mig själv och gav mig i kast med att läsa på paddan och i telefonen. Det gick över förväntan bra men kanske har det också att göra med att det var en riktigt bra bok jag började med; Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind. Hennes förra, Norrlands svårmod, är en sån där bra bok som jag har i bokhyllan och älskar men vågar inte läsa om, trots jag glömt en hel del – av risken att bli besviken, att den inte skall vara lika bra vid omläsning. Tur då Söderlind kommer ut med en ny, lika bra bok.

Boken börjar med Jacke och hans dotter Veronica 1974. Jackes fru och Veronicas mamma har precis lämnat dem, igen, på grund av Jackes otrohetsaffärer. Jacke är en man som kvinnorna faller för och han drivs av lust, han kan liksom inte låta bli. Trots att han älskar sin fru och barn. Och fruns bästa vän. I det limbo som uppstår innan Jackes fru har bestämt sig hur hon vill ha det så harvar Jacke och Veronica vidare i vardagen. Jackes mamma dör i samma vända och Jacke beslutar sig för att ta reda på vem som egentligen är hans pappa. I ett försök att dölja sina intentioner men också för att komma närmare sin dotter så finner Jacke sig indragen i släktforskning. Detta efter att Veronica plötsligt i skolarbetet kring häxorna som brändes på Bålberget påminner sig om att farmor sagt de hade förfäder som var med, där och då.

Därefter tas läsaren med 300 år tillbaka i tiden och möter Malin, kvinnan som Veronicas farmor pratade om. Malin lever ett inte helt lättsamt liv och vi följer henne när hon gifter sig, får ett barn som överlever och oron över att den enda dottern är för egensinnig för sitt bästa. Det är en tid av gudsfruktan och folktro som går hand i hand. Det är svårt att klara sig året om och många sätter sig i skuld för överlevnads skull.

Tillbaka till nutid är Veronica vuxen och kommer hem till Nyland för att besöka syskonbarn men också sin åldrande far. I sökandet efter sig själv har Veronica börjat släktforska och har funnit ut vem hennes pappas far var. Eller stämmer kyrkoböckerna? För farmor sade i förtroende något annat. Veronica nystar i historien för att komma underfund med ursprung men också hur de egentligen var släkt med Malin, kvinnan som undkom häxbålen på Bålberget. Liksom tidigare delar i boken så är det svårmod och sökande efter identitet. Vem är vi i skenet av våra förfäder och varför är det så viktigt med ursprung för att kunna stå för sig själv.

Den avslutande delen följer Olof, Malins svärson, som på gamla dar går igenom livet och hur det allt blev. För alltid förälskad i Malins dotter Segrid tar livet många svängar innan det blir de två. Därefter är livet ingen lek heller, Segrid har bagage och deras barn har alla personligheter som gör att de inte får det lätt.

20130828-131932.jpg

Boken är tjock och jag dras in i svårmodet och berättelserna. Jag blir fascinerad av berättelserna från dåtid, jag som annars inte gillar historiska romaner så värst. Det har med mänskligheten att göra, Söderlind skriver på ett sätt som gör att man kommer karaktärerna nära och känner med dem. Boken genomsyras av det svårmod jag nämnt, livet är inte enkelt och människan är känslig. Trots allt så härdar karaktärerna ut och att följa dem en bit på vägen är både intressant och gripande. Boken handlar om ursprung, arv och synd. Vägen mot Bålberget handlar i överförd betydelse om att komma till ro med sig själv. Att förlåta och låta vara.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Sandmannen

Sandmannen är Keplers fjärde roman med Joona Linna i huvudrollen. Jag har väntat på förklaring till Joonas tillknäppta beteende och rädsla för att visa känslor. Det får jag, det fick jag också delvis i förra boken som slutade med förklaring till varför Joona åkte till Naturhistoriska och stirrade på en samisk brudkrona. Trist är att Joona inte längre åker och komplenterar vid brudkronan, spännande är det att läsaren får reda på vad som föranledde att Joona blev sån ensamvarg. För mig tappar Joona något i sin känsliga personlighet när han nu mer eller mindre avskrivit minnena av före detta familjen. Men det finns idag andra som kommit Joona nära, trots han kämpat för att det inte skulle ske. Och med personer nära är Joona sårbar och världen är inte snäll, onda krafter är seglivade och påhittiga.

Sandmannen är en spännande om än rätt förutsägbar berättelse om en ond ond man som trots han sitter inlåst lyckas manipulera personer där ute. Samtidigt som ett i åratal försvunnet barn återvänder som ung man så rullas Joonas historia upp. För många år sedan försvann Reidars två barn spårlöst och dödsförklarades så småningom. Den unge mannen som lättklädd stapplat fram på ett järnvägsspår i vinterns köld är Reidars son Mikael. Mikael har lidit helvetet instängd i mörker utan kontakt med omvärlden och sedan många år utan kontakt med människor. Mikael är säker på att hans syster Felicia lever men kan dessvärre inte ge några som helst ledtrådar till var. Det enda man kan gå efter är var han upptäcktes och det faktum att han har legionärssjukan (som är sällsynt och som inte fås var som helst, vissa variabler måste till).

20130815-131131.jpg

Joona, som jobbade med barnens försvinnande när det hände, kopplas in. Joona har alltid misstänkt att det var Jurek Walter som låg bakom barnens försvinnanden. Jurek är seriemördaren som sitter inspärrad och som typ ingen känner till, så manipulativ och hemsk är han att läkarna har öronproppar när de behandlar honom. Men hur har Jurek kunnat hålla Mikael och eventuellt Felica i liv under alla dessa år när han varit inspärrad? Har Jurek en medhjälpare? Hur kommunicerar de när Jurek är totalt avskuren (och okänd för) omvärlden? För att komma underfund med detta får Saga Bauer ett farligt uppdrag att gå under cover och få Jureks förtroende. Saga arbetar på bra men planen baktänder och plötsligt är ALLA i fara.

Boken är som sagt spännande och visst händer det saker. Jag känner mig nöjd med att ha fått ta del av Joonas historia och den biten är avklarad. Att Jurek är så ond och manipulativ känns overkligt i Sverige, inte minst efter Quicks frikännanden, men ok för bokens handling. Sen är det lätt räkna ut hur Jurek handlat och jag är mycket förvånad över att Jurek och hans offer inte behandlats mer av pressen. Jag tror inte att något så snaskigt och systematiskt kunnat undgå större rubriker, här är författarna inte trovärdiga. Förutom brottsfallen så får läsaren ta del av både huvud-och bipersoners destruktiva leverne och sorg. Inte minst Reidar som förlorade sina två barn lever ut sin sorg. Snorrik som han är blir det hela svulstigt och känns inte som något jag kan relatera till. Det är mycket som är för mycket, vilket gör att trots jag gillade boken är jag glad den avslutar serien om Joona. Det räcker nu.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Springfloden

Deckarslukare som jag är måste jag ju läsa bokdebuterande paret Börjlinds Springfloden. När jag läst om denna bok så har det alltid refererats till författarparets bakgrund som manusförfattare och jag kan inte låta bli att göra samma sak. För det här är en bok som torde tilltala den som vill läsa ”filmiskt”. Varje kapitel inleds som en scen, med en beskrivande men inte för själva berättelsen relevant händelse. Det ger mig som läsare absolut en ingång som kan kännas lång men som samtidigt för mig närmare händelsen, som om jag var där och upplevde omgivningen själv.

Det sagt om beskrivning av scener och karaktärer – fysiskt är det jättebra. Själva personligheterna har jag svårare med, de är nästan allesammans vrånga och egensinniga. De går egna vägar och är, när det gäller samtal, rent ut sagt otrevliga. Ofta svarar de enstavigt och oinbjudande till konversation och den frågande personen nöjer sig med detta och går därifrån. När det sen kommer till telefon höll jag på att krevera, utan att överdriva så tror jag att i snitt så ”knäppte de av” på var tredje sida. Ja, så konstiga var de att de inte ens kunde avsluta ett samtal på normalt sätt. Här används ”knäppa av” istället för ”slänga på luren”, vilket kanske är relevant för mobiltelefon-tiden. Men för fan, de har noll telefonhyfs. Jag hade aldrig svarat ifall en sån jäkel ringt upp mig igen. Till slut blev uttrycket ”knäppa av” något jag hängde upp mig på (märks va) och retade mig otroligt på.

Springfloden handlar egentligen om två parallella historier; Olivia, en polisaspirant som under sommarlovet tänkt sig undersöka ett så kallat cold case. Ett gammalt ouppklarat fall som man gärna ger aspiranter att öva på för att ta nya lovar kring befintligt material och se efter vad dagens teknik kam bidra med. Det här fallet är det som beskrivs i bokens prolog och är ett smärtsamt grymt mord – en gravid kvinna grävs ned i sanden under ebb och när tidvattnet går till flod drunknar hon. Som en extra tvist var Olivias nu bortgångne pappa delaktig i utredningen. Någon annan som var delaktig och som torde sitta på en hel del information är kommissarie Tom Stilton. Men han är svår att finna och inte gör det saken lättare för Olivia att personer hon frågar är just sådär fåordiga som jag beskrev.

Det andra spåret i boken är överfall och grym misshandel av hemlösa. Överfallen filmas och läggs upp på internet. Läsaren får följa en grupp hemlösa som råkar ut för förövarna och samtidigt som vi tar del av den hemlöses vardag så förstår vi hur enkelt det skulle vara att ”försvinna” och bli någon annan genom att bli just hemlös.

Det är en ganska klurig berättelse med ledtrådar gömda här och där. En del så uppenbara att jag himlade med ögonen men en del så snygga att jag blev imponerad. Som så många andra idag så har författarna här tagit chansen att uttrycka samhällskritik samtidigt som de skriver en deckare. Tema hemlöshet är starkt, tema prostitution och korrumperade poliser förblir ouppklarade och kommer med största sannolikhet att komma igen i nästa bok. För fler böcker har utlovats och Olivia och Stinton har mer att utföra. Jag hoppas karaktärerna lugnar ned sig till nästa bok, då läser jag den med glädje.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig

Har haft minibokcirkel med Heléne och det ger verkligen mycket att aktivt diskutera en bok. Den här gången läste vi en ungdomsbok av Joyce Carol Oates; Två eller tre saker jag glömde berätta för dig. Vi hade båda läst JCO tidigare och kunde komma överens om att vi kände igen berättarstilen och att den kändes väldigt ”vuxen”. Det är, som vanligt vågar jag säga, tunga saker JCO ger sig på och hon är rättfram utan att skriva läsaren på näsan. Istället får hon läsaren att tänka efter och fundera – samtidigt är hon mänsklig i sin framställning och beskriver karaktärernas handlande, vilket får en att reflektera över hur en själv skulle handlat. Samt över etiska och moraliska rätt och fel.

Själv hade jag precis sett Foxfire och tyckte mig känna igen grundstoryn – unga osäkra tjejer lever upp och finner styrka i varandra när de har en ledarfigur. Ledarfiguren tycks vara självständig och oberörd. Men bakom den starka ytan hos denna finns även där sökandet efter gemenskap (en slags bekräftelse), ett sökande som leder till oerhörd besvikelse när omvärlden inte lever upp till de – dessvärre – höga förväntningarna.

I Två eller tre saker så kom Tinker in som virvelvind i flickornas skyddade värld. Tinker kom och hon visade att det visst går att vara självmedveten, och att självförtroende inte behöver vara vad andra tycker. Det ligger först och främst hos dig själv. Men trots den starka utstrålning och snabba vänskap Tinker visar så mår hon dåligt. Så dåligt att hon tar steget, hon vågar. Hon gör slut på livet. Och med den idolisering flickorna på Quaker Heights Day School skapat av Tinker så tänker de just så – att hon vågade. Så när de flickor vi får följa terminen efter Tinkers bortgång mår som allra sämst, så tänker de på Tinkers lösning – som något positivt. Men genom någon andlig connection så kommer Tinker till deras tankar och berättar för dem hur starka de egentligen är, att de kan fixa det och att det kommer gå över. Jag tolkar det som att det är det titeln syftar på.

Trots en ganska långsam och händelsefattig berättelse (eller två eller tre) och ett stundvis stolpat språk så är det en på många sätt gripande berättelse. Flickorna här är så inpassade i fack att det gör ont att läsa om dem. De är smala (mer om det!), framgångsrika och populära. Duktiga! Och så otroligt beroende av andras omdömen att de inte har en aning om vem de är. Det är samtidigt en väldigt amerikansk historia och könsrollerna i karaktärernas klasstillhörighet är förlegade med svenska mått, men späder på flickornas osäkerhet med pappakomplex som heter duga.

20130715-214150.jpg

Innan jag läste boken hade jag läst bl a Dark places-Helenas reflektion över hur objektivt farligt JCO beskriver vissa av dessa typiska kvinnofälle-tankegångar. Därför var jag också mycket uppmärksam på hur flickornas fysiska utseende beskrevs och reagerade starkt över hur, när siffrorna nu nämndes, en inte alls tung flicka beskrevs som storväxt och fyllig. Heléne som läste boken utan förutfattade meningar i frågan reagerade inte lika starkt men kände på en gång igen beskrivningarna när jag tog upp frågan.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON