Illdåd

En bokcirkel för alla bjöd in till ett bokbloggsprat för boken Illdåd av Thomas Erikson. Boken är den andra i en serie om beteendevetaren Alex King som i första boken Bländverk kom att agera stöd åt polisen och numera har en koppling till dem som gör att han kan komma bli konsulterad i fler fall.

Jag älskar idén att vi bokbloggar har ett nav där vi kan diskutera en och samma bok och till Illdåd har förlaget också gett ut en bokcirkelguide med lite info om författaren, arbetet med boken, presentation av huvudkaraktären, bokcirkelfrågor (yay!) och en förklaring av DISC – det färgidentifikationssystem som Alex King baserar sina konsultationer på. Tyvärr har det väl inte blivit de diskussioner jag hade hoppats på men det har ändå varit intressant att följa de tankar som kommit upp. Mest intressant tycker jag frågan om vad som kännetecknar en thriller var. Jag hade själv mina funderingar, både på Illdåd och Bländverk som presenterades som thrillers. Ingen av dem är speciellt skräckinjagande eller rysliga även om deras tema var obehagliga. Men, en thriller kännetecknas dels av skräckgenren men också av ett deckarformat där man följer offret. Och Illdåd följer offret så då får jag väl tänka om angående genren. Men Bländverk vet jag inte om jag vill kalla thriller…

Illdåd är en bok om Sara, en ung tjej som råkar ut för en gruppvåldtäkt, vågar anmäla och hennes väg mot rättegång och genom denna. Det är en bok som visar på de svårigheter som fortfarande (!) finns där den våldtagna ifrågasätts och måste bevisa sin oskuld trots att hen är offret och inte förövaren. Sara har ingen speciellt bra relation till sina föräldrar men kontaktar sin bror som stöd i processen. Kontakten med brodern har också varit sporadisk men de har en sammanhållning iom sin kalla relation med föräldrarna. Broderns struliga bakgrund blir även den ifrågasatt när Saras karaktär skärskådas i rättsväsendet. Det är bara en av många ovidkommande och vidriga övertramp som Sara genomlider och som troligen är vanliga. Som brottsfall presenterat tänker jag jättemycket på Wennstams Flickan och skulden, en hemsk men suveränt skriven bok som tar upp just hur våldtäktsoffer skuldbeläggs och ifrågasätts. Det har visst också nyligen kommit ut en uppföljning till den boken, 10 år senare – en bok jag hört visar en sorgligt långsam utveckling trots större medvetenhet om problematiken idag. En utveckling och medvetenhet som Erikson också snuddar vid i Illdåd.

Alex King kopplas in i fallet genom sin flickvän, polisen Nina som är förhörande polis i fallet. Nina ber Alex stöda Sara samt åklagaren i fallet och efter viss tveksamhet går Alex med på det. När brottsofferstödjaren hoppar av tar Alex mer eller mindre dennes plats och medverkar under rättegången, peppar och coachar både Sara och åklagaren genom att hänvisa till personlighetsfärgerna. Alex har minnet av sin syster som även hon våldtogs i unga år och där han känner att han kanske inte gjorde allt han kunnat. Nu vill han sona gamla synder och med Saras rättegång inser han hur vanligt det är att våldtäkter förnekas och talas bort.

Jag får inget riktigt grepp om Sara. Hon är jäkligt tuff som anmäler och som går vidare trots varningar det blir besvärligt, trots hot, trots förtal och all möjlig skit. På eget bevåg snäser hon av försvarare som vill skuldbelägga henne och hon är stark i ordväxlingarna med Alex King. Hon ger ett intryck att vara stark och ha hög integritet trots att det vi får reda på av hennes bakgrund inte alls är vad man tror skulle fostra till en så självständig tjej. Även när hon går in i depression så känns det som att självdestruktiviteten inte riktigt biter på henne.

Alex King tappar mitt förtroende i den här boken. Dels hade jag hoppats han skulle presentera och arbeta under någon annan beteendevetenskaplig teori än DISC här eftersom färgidentifikationerna var i fokus i Bländverk. Men han fortsätter ha detta som sin ledstjärna, jag hade hellre läst och lärt mig mer om gruppdynamink här iom gruppvåldtäkten. Men också för att han i mitt tycke inte tar det ansvar han borde när han hoppar in i fallet. Som beteendevetare kan jag tycka att han borde propsat mer på att Sara skulle få psykologhjälp att bearbeta sina känslor efter våldtäkten. Det finns också scener där jag tycker att han är svag som medmänniska. Visst, man kan diskutera vilket ansvar man har men när han aktivt gått in och typ ersatt brottsofferkontakten så tycker jag att han får löpa linan ut.

Som en thriller där läsaren följer brottsoffret Sara är det en bra bok som tar upp en hel del problematik. Jag hade gärna fått en bättre förklaring till Saras personlighet och hennes beteende för en större förståelse. Som en Alex King-bok var den ganska trist. Herr King kommer inte med något nytt och även om läsaren får reda på mer av hans bakgrund med systerns våldtäkt så upplever jag inte att Alex blir mänskligare, snarare tycker jag han framstår som mesigare och enkelspårig nu. Boken gav en bra insyn i vilket jobb volontärerna i brottsofferjouren gör och jag fick reda på att 4% av boken intäkter går till just brottsofferjouren.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

Jellicoe Road

Sen jag lämnade min förra bokcirkel och inte funnit någon ny har jag saknat att prata om en bok och höra andras funderingar kring den och andras funderingar kring mina funderingar. Så när En bokcirkel för alla på Facebook lade upp ett event kallat Bokbloggsprat blev jag riktigt taggad. Jag hade turen att vara en av de fem första att anmäla mig och fick boken vi skulle prata om; Jellico Road av Melina Marchetta.

Det var en bok som precis översatts till svenska men som hyllades av flertalet bokbloggare och recensenter för ett halvår/år sen för den engelska utgåvan. Jag tror det var Lisa Bjärbo som sade det var den bästa bok hon läst och läste om den på svenska och älskade den än mer vid omläsning (ok, jag hittade inlägget, se länkning, och jag överdrev men det är så det känns – att boken för alla andra är så bäst). Det är farligt att läsa en sån hyllad bok, förväntningarna blir skyhöga även om man är medveten om effekten. Och gissa vad, jag blev inte alls såld. Jag knappt gillade den. Eller det gjorde jag, jag blev bara så besviken att den inte var allt det där jag ville den skulle vara nu när alla älskade den så.

20120616-173813.jpg

Australien, en slags internatskola/barnhem. Här bor Taylor sedan hennes mamma övergav henne för drogerna. Taylor har en beskyddare i den ganska tillknäppta Hannah som arbetar på internatet och som ständigt bygger på sitt hus. En dag är Hannah borta och i hennes hus finner Taylor en slags dagbok som hon läser och funderar mycket över. Samtidigt är Taylor nu en av de äldsta på internatet och väljs till elevhemsledare. Förutom att vara mentor för de i elevhemmet så blir Taylor också en stark ledare i sommarens Territoriekrig, ett årligen återkommande krig mot kadetterna som sommartränar i området samt mot samhällsungdomarna. Något slags svarta vita rosen-krig där överträdelser kring trerritoriegränserna kan bli smärtsamma. Samtidigt sker en parallellhistoria som man förstår är i förfluten tid. Det tar tid att skilja de två historierna åt och framför allt förstå vad den förflutna historien är för något. Den börjar med en bilkrasch med dödlig utgång men också med medmänsklighet och knytandet av starka beroendeband. Med hjälp av Hannahs anteckningar och händelserna i territoriekriget verkar Taylor finna sin historia samtidigt som den dåtida berättelsen skall verka som nån slags parallellvärld. Allt klarnar ju så klart i slutet men man får bläddra en del i boken under läsandets gång.

Bokbloggspratet skulle verka både på Facebook, twitter och i bloggar. Jag har endast följt genom Facebook, tagit del av de recensioner som lagts ut där och själv lagt upp två frågor. Många var förvirrade i början av boken, något jag hållet med om. Jag tyckte personligen att författaren var lite för hemlig, hon kunde gärna bjudit på lite mer information, så spännande var det inte. Många gillar det ”drömska” i boken och det är kanske det som gjort den så hyllad. Jag blev mest förbannad på de vuxna i boken, Taylors mamma som valde drogerna, Hannah som skall verka som en förebild och stöttepelare men som istället är hemlighetsfull och självutnämnd martyr. Fint, må dåligt men sätt er inte i situation där ni tar hand om barn, erat hemlighetsmakeri är värre än drogberoende. Ge barnen en ärlig chans. Jag har också förstått att en del tolkar boken som en slags frigörelse och att allt är sett ur Taylors ögon och därmed en ungdoms ögon. Det är en intressant tankegång och skulle kunna förlåta eller förklara en del av de vuxnas beteende. Men jag köper inte att det i sig skulle göra boken så himla bra. Nej, dessvärre förstår jag fortfarande inte varför den är så hyllad. En ok bok, lite för tillrättalagd för min smak och med vuxna människor som är barnsligt själviska. Inget jag själv skulle hylla och som jag nu, i ljuset av alla hyllningar, blir förundrad över.