Miniatyrmakaren

Vi läste Miniatyrmakaren av Jessie Burton i #rödvinsbokcirkeln men kom oss aldrig riktigt för att diskutera den. Det var en bok som vi generellt gillade för beskrivningarna av Amsterdam och livet i slutet av 1600-talet men som inte övertygade oss alla i handlingen. Själv upplevde jag att jag liksom inte fick någon upplösning, det var så mycket som hände i boken som var lite mystiskt sådär och som jag gillade men som jag aldrig fick någon förklaring på. Och då de mystiska händelserna egentligen inte gjorde något med utvecklingen av karaktärerna så var det en plot som … Inte var nån plot.  

 Nella blir som mycket ung bortgift och flyttar från landet till Amsterdam och förhoppningsvis ett rikt och lyckligt liv. Som den unga kvinna hon är ser hon möjligheter och fantiserar om kärlek och sex. Hon möts av en frånvarande make och ett hushåll som hon har svårt att finna sin plats i. Med tiden kommer hon i kontakt med en miniatyrmakare som hon anlitar för att fylla sitt kabinett/dockskåp som är en replika av huset hon bor i. Nu börjar det mystiska. Först beställer Nella speciella föremål men sedan kommer obeställda föremål som kusligt speglar Nellas hushåll, och föremålen är kanske inte kusliga men de spår en framtid. Och det är kusligt. Vem är den här miniatyrmakaren och hur vet denne vad som händer i Nellas hushåll? 

Historien har vissa feministiska drag tycker jag. Nellas mans syster Marin är en ogift äldre ungmö som verkar bakom sin bror och drömmer om saker en ogift kvinna aldrig får göra. Som karriär och resa, leva självständigt. Trots att Amsterdam målas som modernt för sin tid så är man fortfarande fördomsfulla. Boken har dessutom både homosexuella karaktärer och en färgad man i hushållet och förutom kvinnans kamp visar boken på andra förtryckta grupper. Nella kunde ha gjort en enorm resa i boken och visst kommer hon ut som mycket starkare i slutet än i början av boken men hon är som karaktär oerhört passiv. Händelserna sker kring henne och det är egentligen aldrig några val hon gör. Hon formas helt enkelt av händelserna utan att reflektera speciellt mycket över vad hon gör. Vilket är lite synd. Men det är en bok som är fartfylld och som sagt detaljrik och målande. 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

#rödvinsbokcirkeln cirklar När hundarna kommer

I en bokcirkel är det kul att få nya perspektiv och förstå hur andra tolkar saker. Jag upplever det som att man kommer närmare författaren. När Rödvinsbokcirkeln läste Jessica Schiefauers När hundarna kommer så var vi samstämmigt hänförda – och ändå kunde vi diskutera boken. Det, är bästa betyget. 

Berättelsen är den om Ester och Isak som blir handlöst förälskade, så där helt uppslukat som man kanske är bara när man är tonåring. Berättelsen är också den om Isaks lillebror Anton som finner uppmärksamhet hos en kille som inte är någon drömkille precis. 

Det är ingen hemlighet att Schiefauer inspirerats att undersöka våldets drivkrafter i boken efter mordet på John Hron och berättelsen är stundtals brutal. Det är ju det här när någon plågar djur i böcker … Här blir det extra smärtsamt för Anton är en sann djurvän och hundälskare men sen ser han mellan fingrarna när den här hårda snubben är ett svin. Det är sådana här sublima gestaltningar som gör att Schiefauer är en fröjd att läsa. Boken går fort att läsa, både för att texten är luftig men också för att den är drivande. Men berättandet är så himla bra, det finns så mycket outtalat mellan raderna att det blir fylligt ändå.  

Gillar Schiefauer ännu mer efter det här 💕 🍷  

I cirkeln pratade vi om mycket om hur Anton kunde göra som han gjorde, vad fanns det som lockade så med den hårda jargong som gänget han började hänga med hade? Var det kärlek? Kan kärleken göra en så blind? 

Vi pratade om den olustiga känsla vi fick när det även i Ester och Isaks kretsar inte sågs som udda att gilla nationalromantik och idealiserade av symboler som förknippas med vit makt. Jag tänker på Annika Norlin och hennes Last night bus – hur en i sin ungdom kan göra märkliga val – tänk om en av de där Ultima Thule-killarna hade raggat på henne. Då hade vi kanske inte haft Annika och Hello Saferide med de insiktsfulla texterna. 

Vi diskuterade många saker, föräldrars vanmakt och hur händelsen med Anton nästan tvingar in Ester och Isak i ett osunt förhållande där kärleken stiger åt sidan men knyter dem närmare varandra än tidigare. Vad som är mest hemskt, att förlora ett barn eller leva med att ditt barn gjort något oförlåtligt – eller att behöva leva med vetskapen att jämförelsen kan göras? Det här är en jättebra bok att diskutera och vi behövde egentligen ingen hjälp men vi ville ändå inviga kortleken Bokklubben som Lo Söllgårds förlag sponsrat oss med. Kortet för kvällen blev ; 

 Jag tycker det är en strålande idé och hög kvalitet på korten(s innehåll). Vi pratade om att vi inte fått någon inblick alls i den här snubben som Anton umgicks med och hur han tänkte. Vi var inte helt överens om huruvida han var en renodlad psykopat med låg intelligens eller en kille som förtryckte sina känslor. Men vi var överens om att vi inte vill läsa hans historia och att även om han är ett offer för sin uppväxt (där vi antar frånvarande och icke-intellektuella föräldrar samt generellt bristande intresse) så förlåter det ingenting. 

Läs När hundarna kommer! Vi rekommenderar den starkt! 

Adlibris

Bokus

CDON

Bokcirkel: Förtvivlade människor 

Förra veckan deltog jag i Sturebibliotekets bokcirkel kring Förtvivlade människor av Paula Fox. Liksom Stoner fick boken ett plötsligt uppsving, en andra chans, ifjol då bla Franzen ”återupptäckte” berättelsen. Fox beskrivs på många ställen som en författare för författare, att hennes sparsmakade språk och ämnen tilltalade en mindre skara än den stora läsande massan. Just det superprecisa språket var något vi i bokcirkeln tog upp. Själv tyckte jag att det ibland var närmast stolpigt och jag tänkte att det berodde på ”hur man skrev på den tiden”. Kanske är det så, att även det skriftliga språket och litteraturen har ett mer alldagligt flöde nu. Men jag kunde, liksom de andra, se hur författaren skalar av allt omkring och låter varje ord vara väl avvägt. Det fanns de i cirkeln som hade önskat mer karaktärsbeskrivningar men trots stolpigheten så tyckte nog jag personligen att Fox trots allt ger väldigt tydliga karaktärer, nästan att de ställs på sin spets, de kan inte anses tvetydiga eller mångbottnade utan representerar en karaktär, ett ställningstagande. 

Det avskalade språket gjorde att det beskrivna ofta tar en ironisk ton som ändå är mitt i prick.  

 

Huvudpersonen måste vara Sophie, kvinnan i ett par där läsaren under knappa fyra dagar tar del av parets vardagshändelser. Sophie och Otto Bentwood är ett intellektuellt par i sjuttiotalets New York. Dagens åldrade hipster, de är så rätt man bara kan bli, de är strax över fyrtio, utan barn och kan unna sig livets goda. Samtidigt så är de så himla medvetna och allt de gör syftar till att visa på vem de är. De tycks inte ha något egentligt liv eller egen vilja, istället är status och hur man ses av andra det viktiga. Och det är i detta vi kan börja ana karaktärsdragen. För trots vi upplevde Sophie och Otto som viljelösa så anar vi en desperation hos Sophie, hon reflekterar allt mer över Otto och hans (undertryckta) åsikter. Hon tycks sväva fram i vardagen, blasé och sysslolös men trots detta tolkar vi in en önskan om mening från Sophies håll. Otto å andra sidan upplevde vi som mannen som har uppnått vad han önskat och inte har några mål kvar i livet, varför han blir missnöjd och uttråkad och börjar visa sidor som Sophie inte känner igen hos honom. Har Otto ändrats eller är det bara att han av överlevnadsinstinkt tagit sig nya värderingar, för att fortsätta utvecklas. 

Handlingen i boken sträcker sig tidsmässigt från fredag kväll till måndag eftermiddag och drivs framåt av det kattbett Sophie får när hon matar en till synes vild och hemlös katt. Anfallet av en katt som hon matat och brytt sig om chockar Sophie men det värsta är att bettet verkar bli infekterat – eller det är inte så obetydligt som Sophie vill göra det till. Snart befarar man rabies och utvecklingen av bettet och Sophies hand symboliserar hennes ångest. Det går så långt att hon i det närmaste önskar hon får rabies så att händelsen inte var av obetydelse och sjukdomen skulle ge henne något att fokusera på. 

Boken är tunn men osar av 

  • konflikter 
  • oro och
  • kaos

Detta genom hela spektrat från personligt – Sophie vill inte låtsas om att bettet gör ont och blir irriterad när omgivningen bryr sig, hon oroar sig för vad som skall hända med katten ifall den har rabies och det går inte få tag på en läkare för diagnos under helgen – till samhällskritik – området Bentwood bor i är allt mer genitrifierat och man går från 60-talets sköna inkluderande till 70-talets materiella livsstil och hela samhället är rörigt, vilket inte minst uttrycks i karaktärernas reflektioner över hur skräpigt det är, överallt. 

 

En lite rolig grej är att jag strax innan jag läste boken såg filmen While we’re young och när jag läste Förtvivlade människor var jag övertygad om att den låg som grund för filmens manus. Det har jag dock inte funnit några belägg för men trots att filmen tar upp dagens skillnader på generationer och mycket i relation till tekniken (och sociala medier) så är temat genuint versus ytligt centralt. Och det är vad jag känner är bokens bäring också. Hur hade Sophie och Otto positionerat sig idag? Och vad är livets mening? Som en bokcirkeldeltagare så precis och bokstavligt (läs boken!) uttryckte det 

Livet är en blöt fläck på väggen. 

Adlibris

Bokus

CDON

    Rödvinsbokcirkeln läser All the light we cannot see

    Anthony Doerr vann Pulitzerpriset i litteratur med All the light we cannot see och när vi diskuterar boken förstår vi varför, det finns så många bra kvaliteer med den här boken. Språket är vackert, karaktärsbeskrivningarn bra, historien medryckande och gripande och Doerr lyckas få till ett riktigt bra sammanträffande som bygger ihop de två livsöden vi följer. 

    Werner är en föräldralös pojke i efterkrigstidens (efter första världskriget!) Österrike. Werner har det bra hos Frau Elena som driver barnhemmet och han har dessutom sin syster Jutta. Werner har också en ofantlig talang för det tekniska, redan som mycket ung lyckas han laga en gammal radio och det sätter startskottet för hans fascination för radioteknik. Som barn blir han radioexperten och det är hans expertis som gör att han blir lejd till en av Hitlers specialskolor för särskilt intelligenta och ariska pojkar. 

    Antagningen till skolan och tiden Werner går där är stundtals svåra att läsa. Det är unga pojkar som fostras i att lyda och ära. Gruppdynamiken och skrämseltaktik används och Werners vän Frederick råkar illa ut när han vägrar sålla sig till ledet. Werner råder svåra kval men lyckas inte stå upp för sin vän som han önskat och det är en skickligt berättad ångest. Ju längre andra världskriget löper, desto mer desperat blir krigsföringen. Werner tas ut till fälttjänst i mycket ung ålder men i och med hans specialistkompetens så blir han tekniker  och inte menig. Istället åker hans lilla trupp runt i tredje riket och söker upp motståndsrörelsens radiosändningar. I början är Werner mest uppslukad av hur tekniken kan användas men allt eftersom så förstår han att hans kunnande och tekniken medför att människor spåras och avrättas.  

     

    Marie-Laure är en moderslös flicka i Paris. Som flicka blir hon blind och totalt utlämnad till sin pappa. Men hon har en fantastisk pappa som är oerhört pedagogisk och varmhjärtad. Pappan arbetar som vaktmästare på Naturmuseet och Marie-Laure spenderar dagarna på museet i fantasins värld genom att känna sig fram och fråga docenter. Pappan bygger en trämodell av det arrondissement de bor i och Marie-Laure lär genom denna känna igen sig i sin omgivning. 

    Men kriget når även Paris och den lilla familjen flyr till Saint-Malo för att fortsätta sitt liv där hos pappans farbror. En ny trämodell uppförs och sakta men säkert lär Marie-Laure känna farbror Etienne som anses lite galen. Han är rädd för allt och har inte varit utanför huset på åratal. Han lider av posttraumatisk stressyndrom efter första världskriget då han skadades och hans bror gick bort. 

    Berättelsen omfattar också en diamant med en historia. The Sea of Flames, som diamanten kallas, har en fördel och en förbannelse – den som innehar diamanten kommer leva för evigt men dess nära kommer alla dö på mer eller mindre hemska sätt. Därför vilar diamanten inne i Naturhistoriska museet, väl inlåst och tillhör ingen. Men när kriget kommer så vill man gömma stenen mer sofistikerat och låter skapa tre kopior där en sten stannar på museet och de tre andra sänds ut i Frankrike under beskydd av pålitliga män som inte vet ifall de har kopian eller den riktiga diamanten med sig. Marie-Laures pappa är en av dessa tre pålitliga män och i hemlighet tar han med diamanten till Saint-Malo. Och lämnar den i hemlighet hos Maire-Laure när han återvänder till Paris för att få nya instruktioner. Men på vägen till Paris tillfångatas han och sätts i arbetsläger. 

    Samtidigt så plöjer tredje rikets män ockuperade länder på konstskatter och Von Rumpel, diamantexpert och major, får nys på den sägenomspunna dyrbara diamanten. Han bestämmer sig för att finna den och jakten blir alltmer desperat ju längre tiden går. Kriget går från segertåg till misslyckande och reträtter, Von Rumpel börjar bli rädd och hans doktor upptäcker en knöl … För Von Rumpel blir the Sea of Flames med sin sägen en livlina han måste finna.  

     Både jag och Maria fördrog att läsa om Werner då vi tyckte han var den som utvecklades mest i boken. Han utsätts för ganska tuffa förhållanden och allt han egentligen vill är att experimentera och förstå världen. Berättelsen om Werner är verkligen den om den oskyldiga människan som dras in i kriget. 

    Marie-Laure är också hon totalt utsatt för krigets nycker men trots allt som händer, hon blir blind, tvingas fly sitt hem och mister sin pappa så är hon otroligt livsomfamnande. Samtidigt kändes det som att hon var och förblev en liten flicka genom hela berättelsen. 

    Egentligen var ingen i cirkeln sugna på en bok om andra världskriget, man har redan läst så mycket om det och berättelsen är rätt lång. Men nu när vi läste den till cirkeln så var vi glada vi gjorde det. Den är annorlunda på så sätt att den inte analyserar kriget på så sätt som många andra berättelser gör. Den innehåller ändå det där skrämmande om hur folk blir annorlunda under press och hur vi kan agera mot vår natur på grund av rädsla. Hur vissa skor sig på andra men hur samtidigt kaos och missär får en del personer att resa sig och göra det rätta. 

    Språket är vackert och balanserar på sliskigt men jag blev minsann tårögd på en del ställen så jag tänker inte kritisera alla adjektiv som staplas på varandra. Drömlikt framställs Werners och Marie-Laures vägar under andra världskriget och till slut möts de i etern. Vackert. 

    Adlibris

    Bokus

    CDON

    En bön för de stulna av Jennifer Clement

    Senaste snackis i #rödvinsbokcirkeln var Jennifer Clements En bön för de stulna. Det här var en bok som vi var helt eniga om i bra omdöme. Den var både intressant och välskriven, faktum är att omdömet blev så gott att det är en bok vi vill rekommendera alla att läsa – och vi tror att alla, oavsett smak och läsvana kan läsa och ta till sig boken.  

     

    Clement var inbokad till Stockholms internationella författarscen och igår var jag där för att lyssna till henne. 
    En bön för de stulna är en skönlitterär bok där vi följer en ung kvinna bördig och uppvuxen i Mexikanska Guerrero, ett av de hårdast drabbade områdena i drogkriget. Alla män i området har tagit sig till USA för att arbeta eller är inblandade i någon drogmaffia. Kvinnorna som blir kvar är väldigt beroende och utlämnande och det är vanligt att unga vackra kvinnor blir stulna för att aldrig återvända. Därav titeln och den röda tråden i berättelsen som handlar om kvinnornas tysta kamp att behålla sina döttrar. De klär ut dem till pojkar, de gör dem fula på en mängd fantasifulla sätt och de håller ständig utsikt efter potentiella förövare. När en bil närmar sig går larmet och flickorna springer och gömmer sig i för ändamålet grävna hål. Samtidigt försöker man leva ett vanligt liv men hur vanligt kan livet vara när samhällena består endast av kvinnor, det råder arbetslöshet och brist på pengar och drogmaffian hänsynslöst bedriver interna strider utan att bry sig vem som kommer inom skotthåll. För att inte tala om korruptionen och avsaknaden av statligt säkerhetsnät eller det faktum att giftet som avses för illegala knarkodlingar släpps över byarna utan förvarning.  

     Clement har även tidigare skrivit om de oskyddade, idén till En bön för de stulna föddes ur intresset för de som utsattes för våldet som knarkhandeln för med sig. Som amerikan uppvuxen i Mexiko är Clement insatt i problematiken och väl orienterad i ”knarkkulturen”, narcoculture, som hon kallar det men hon kände också att det som finns är starkt koncentrerat kring männen, kvinnorna synliggörs inte i den problematik som diskuteras. I början var Clements research inom området urskillningslös och kom också att koncentreras på de oerhört förmögna knarkbaronernas (män!) och deras rancher som är under av lyx – ute i öknen, omgivna av urfattiga samhällen. Denna research återges i boken där en av flickorna, Paula, faktiskt blir stulen och lever på en av rancherna – som en ägodel, ett av alla samlarobjekt som mäter status.  Det var när Clement av en strykerska/hemhjälp fick höra om ”kaninhålen” som hon och hennes grannar grävde för att skydda sina flickor från att bli stulna som historien (berättarrösten, Ladydi) kom till henne. Bilderna av dessa hål var så starka och symboliska – som gravar, säger Clement – och människornas anpassning till omständigheterna var så brutal att Clement förstod hon måste förmedla och uppmärksamma detta. Just Ladydis röst och den så vardagliga återgivningen av kvinnornas liv i Guerrero var något dom vi i #rödvinsbokcirkeln uppskattade. Det är egentligen ofattbart hur de lever men som Clement skriver och låter Ladydi handla så blir det tillgängligt utan att att läsaren blir äcklad eller upplever faktastoppning.   

    Clement är inte bara engagerad i mexikanska kvinnors öden, hon är också en engagerad författare som varit ordförande i mexikanska (eller amerikanska?) PEN. Hon har stor respekt för litteraturen och tar upp exempel som Emila Zola och Jane Austen som författare som lyft diskriminerade/problematiserade gruppers lidande och kamp för rättvisa och jämnlikhet och skapat en röst som manat till förändring. Reportage och dokumentärer är aldrig fel för att sprida kunskap men samtidigt behöver vi skönlitteratur. Romanen har inte samma krav på sanning, den outtalade förpliktelsen som journalisten har gentemot läsaren. Och som kan lämna läsaren trött och oförmögen att ta till sig. 

    Titeln på boken innehåller ordet bön (eng. Prayers for the stolen) och på frågan vad det står för har Clement ett både brett och tydligt svar. Det är så mycket i denna berättelse som blir stulet, inte bara flickor. Boken har starka band mellan kvinnor. Men trots att huvuddelen av karaktärerna är av kvinnligt kön är männen högst närvarande i avsaknaden av dem. Kvinnorna längtar efter och saknar männen men är förvägrade att dela livet med dem på grund av orsaker som ligger utom deras kontroll. Som en av mammorna i boken säger; att leva utan män är som att sova utan att drömma. 

    När vi diskuterade boken i cirkeln hade Heléne en amerikansk utgåva med cirkelfrågor. Vi gjorde oss lite lustiga över frågan om vilka popkulturella referenser Vi kunde hitta. För vi såg inga. Därför var det intressant att höra Clement resonera kring detta. Där vi sökt poplåtar eller litteraturtitlar utan resultat så förhåller sig Clement till den – relativt – nya företeelsen television, och parabolsändningar. Det är inte så mycket att hon drar paralleller som att hon utforskar vad som händer när tv blir den primära källan till kunskap. Inte bara i fråga om skräpkultur utan också i positiv bemärkelse. Med tv, som är prioriterat i varenda mexikanskt hushåll idag, kan även den isolerade oskolade analfabeten få tillgång till Kunskapskanaler, nyhetssändningar och dokumentärer och kan därmed skapa sig underlag för förståelse samt referensramar. Med tv går det inte att i dagens samhälle undkomma information och Clement öppnar för frågor som Vad är kunskap? Vad är lärande? 

    Förutom att vi i cirkeln fascinerades över kvinnornas livsöden och de effekter droghandeln har även på de som inte deltar aktivt i den så var vi överens om att berättelsen också var väldigt välskriven. Clement är i grunden poet och det var poesin som ledde henne in på skrivandets bana. Idag så utmanar hon sig själv  genom att ta fram karaktärer och handling för en hel roman. I det hela så lyfter också det poetiska språket berättelsen om något hemskt till en uthärlig nivå.  

    Hela boken är en kärleksfull behandling av problemen eller snarare av de som lever med problemen, mitt  i det. Som ett requrim för ett förlorat Mexiko. På frågan vad Clement själv tar med sig av boken, nu när hon faktiskt gjort det hon känner hon kunnat föra för att sprida information om dessa kvinnors situation så svarar hon med referens till en passage i boken som jag själv upplevde som starkt orättvis. Ladydi kommer att hamna i fängelse och väl där så reflekterar de intagna över den flera kvarter långa kön till fängelset för män i relation till den obefintliga kön till kvinnofängelset. Detta, säger Clement, är en global företeelse. Kvinnan har redan lägre ställning men är du är kvinnlig kriminell är du inget, absolut inget och har inga rättigheter eller fördelar alls. Det hade varit intressant att genomföra en sociokulturell undersökning av fängelsers loggböcker ur ett genusperspektiv. Kanske är det Clements nästa projekt?

    Adlibris

    Bokus

    CDON 

    Afternoon Tea med Maurice

    Sture bibliotek anordnar då och då läsecirklar och då en plats blev ledig i lördagens cirkel med Afternoon Tea och E.M. Forsters Maurice hoppade jag på. Tyvärr så kom det inte så många, cirkeln blev liten men vi hade ändå bra diskussion.  

    Själva boken tyckte jag var ganska tråkig, händelseförloppet påminde mig mycket om En förlorad värld – en annan bok jag tyckte var ganska trist. Ung man av högre medelklass åker till Cambeidge för att ”studera”, träffar adelsman som lever dandy-liv och som lockar den unge mannen till kärlek, en kärlek som är svår att rättfärdiga i dåtidens samhälle men också inför den Gud man då trodde på. 

    Nu upplever jag Maurice mer uttalat homosexuell kärlek, det här är en kärlekshistoria medans i En förlorad värld anspelades det bara på det, här är det också fysisk kärlek även om det inte skrivs ut. Och här är jag säker på att omgivningen vet vad som utspelar sig men inte låtsas om det på grund av tidens förhållningssätt. 

    Maurice påbörjades tidigt av författaren och filades på under årtionden och blev inte utgiven förrän efter författarens död. Forster skriver i ett efterord till berättelsen att han inte trodde boken någonsin skulle bli tillåten men att han ändå känt att han måste skriva en historia om manlig kärlek, inspirerad efter ett möte med Edward Carpenter. Vidare kände Forster att han måste ge boken ett lyckligt slut och det uttalandet är något som vi diskuterade i cirkeln. Ingen av oss upplevde slutet särskilt lyckligt, mest beroende på att det kändes förhastat, vi upplevde det som att författaren tröttnat och inte riktigt orkat knyta ihop säcken. Händelserna som leder till slutet är långt ifrån så underbyggda som resten av boken. 

    Det är svindlande att tänka att honosexualitet var förbjudet i västerländska länder som England där Maurice utspelar dig ändå fram till 1960-talet. Nu utspelar sig Maurice tidigare, under mellankrigstiden tror jag. Precis som i En förlorad värld så är det en helt annan tidsålder och när männen ligger vid Cambridge har de sin egen butler eller uppassare, helt olikt från dagens studentliv. Det är också oklart vad de egentligen studerar men Clive – som kommer bli Maurice älskare – studerar latin och/eller grekisk historia. Det är något som jag tog upp när vi diskuterade karaktärerna i boken. För medan vi följer Maurices tvivel på sig själv och sina känslor inför män så är Clive både mer öppen och på – samtidigt som vi kände att Clive mest verkade nyfiken och ville prova på. Jag tror att författaren gav Clive rollen som imponerad av de gamla grekernas sätt att leva och gärna ville göra detsamma, för att nå någon slags status. Han inleder ett förhållande med Maurice men medan Maurice faller för Clive så är Clive mer lekfull. 

    Senare så lämnar också Clive Maurice, Clive blir i mitt tyckte lite väl snabbt ”botad” från homosexualiteten och lider verkligen inga kvav. Han handlar förvisso enligt tidens förväntningar på honom som godsägare, gifter sig och får barn. Men han lider inte utan blir verkligen intresserad av kvinnor sexuellt. Idag hade Clive nog erkänt sig som bisexuell men frågan är ifall han idag, när det är möjligt, hade valt Maurice trots allt.  

     Maurice tar klivet till homosexuell ganska lätt och han får uppleva några ljuva år med Clive, familjerna umgås och Maurice tillbringar helger och nätter med Clive men alla pratar om deras starka ”vänskap”. Det är först när Clive lämnar Maurice som han ifrågasätter sin läggning. Först är han förkrossad men sedan inser han att han måste spela spelet men troligen kommer förbli ensam. Han lägger sig till med en sträng självdisciplin och är inte så särskilt snäll om än hövlig mot sin omgivning. 

    När Clive förlovar sig så återupptar männen sakta kontakten och efter några år kommer de att börja umgås igen. Liksom männen i Lena Anderssons romaner om Ester kan Clive inte låta Maurice vara. Vänskapen tycks tära på Maurice medan Clive trivs både i sitt äktenskap och med vetskapen om att Maurice fortfarande trånar – även om Clive aldrig skulle erkänna något. Så kommer en annan man i Maurices synfält. En skogsvaktare vid Clives gods. Här tycker jag att författaren gör den enkla mannen, Alec, lite väl ful. Alec beskrivs inte bara som lägre klass, han har också ett sätt som jag inte uppskattar. Han verkar vara en promiskuös lycksökare men i slutet är det hans kärlek till Maurice som skall representera det lyckliga slut som Forster förutsatt sig. Medan läsaren delat så mycket av Marice och Clives känslor så känns det mellan Maurice och Alec mer som ren åtrå och att de lever lyckliga i alla sina dagar vet jag inte om jag tror på. 

    Trots att jag upplevde boken som tråkig så var den välskriven. Den har flyt och är väldigt miljöskildrande på så sätt att vi alla upplevde det som att vi verkligen var i en annan tidsålder. Det är en fin tanke att Forster, som inte själv var homosexuell, kände så starkt på den tiden att han ville skildra kärleken mellan två män som ”något helt normalt” och rent av fint. Och liksom tanken att homusexualitet fortfarande är förbjudet i Ryssland är absurd är den här boken en påminnelse om alla de som led tills nyligen i vår moderna västvärld. 

    Adlibris

    Bokus

    CDON

    Stenarna skola ropa

    Igår sågs #rödvinsbokcirkeln för att cirkla Ruth Rendells Stenarna skola ropa som är en av fyra deckarklassiker i Albert Bonniers klassikerfyror. 

    Boken platsar som klassiker då den på sin tid (skriven i slutet av 70-talet) var banbrytande med temat ”varför” istället för ”vem”. För berättelsen inleds med mordet men också med en redogörelse om vem som gjort det. Sen hoppar berättelsen bak i tiden och tar läsaren kronologiskt fram till händelsen och avslutar med en liten efterberättelse. Upplägget låter intressant och hade det varit en psykologisk thriller så hade det varit enormt lyckat. Nu tycker jag att det som ledde till mordet (morden, det är en hel familj som utplånas) blev lite slumpartat. Ingen direkt orsak och verkan, vilket jag fick medhåll om i cirkeln. Maria och jag är direkt besvikna på författaren som hade kunnat bygga upp  en mycket läskigare eller skrämmande stämning som gjorde att man verkligen förstod varför mördaren handlade som hon gjorde.  

    Heléne var som vanligt mer positiv i sina åsikter och fokuserade på det hon gillade, att läsaren under berättelsens gång fick riktigt följa familjen mot deras bortgång. Det var sista gången de gick i kyrkan, vårblommorna kom äntligen men de var de sista familjen någonsin skulle sett, hade de vetat att det var sista gången de gjorde ditt så hade de gjort datt. Och visst, berättarteknikiskt så är det snyggt men jag ville spy på den småborgerliga självgoda familjen. I förordet till boken så är det beskrivet att man skall fatta tycke för familjen och förfasas över vad som kommer ske (vi vet ju som sagt att de kommer dö) men nej, jag blev nästan provocerad så äckligt fina och känslosamma de beskrivs. Det var en sak vi tog upp i cirkeln, hur polariserade karaktärerna var, familjen var helgonlika intellektuella medan mördaren, Eunice, inte bara var analfabet utan också oförfinad på alla sätt och vis. Hon är enkel och gillar husmanskost och choklad. Hon gillar att titta på tv, gärna amerikanska polisserier, och är inte den som chitchattar. Och hon är emotionellt avstängd. Det är det där emotionellt avstängda som gör henne till en potentiell mörderska men Rendell väljer att fokusera på hennes analfabetism och grundar allt Eunice gör och ”icke-känner” i det.  Detta var något som jag blev oerhört irriterad på, boken är underlag till en fransk film – Ceremonin – som jag sett för längesedan och jag kommer ihåg hur stressad karaktären Eunice blev när hon konfronterades med det skrivna och skulle kunna avslöjas. Nu var det det jag kommer ihåg och kanske var filmen även den nedlåtande mot analfabeter men jag gillar inte alls hur Rendell framställer Eunice som psykopat på grund av sin oförmåga att läsa.  

    Jag köper absolut resonemanget att man som analfabet eller dyslektiker skäms över att inte kunna läsa och ta till sig information även om toleransen är större idag. Men att som Rendell framställa en mördares onda sinne i detta tycker jag är fult. Hade hon mördat i skam över att bli avslöjad och i fortsatt försök att dölja så hade jag kunnat förstå. Men. Morden är alltså slumpartade. 

    Förutom att Rendell gör Eunice till ett monster på grund av hennes analfabetism och enkla vanor  så framhäver hon den mördade familjens intellekt som överklass eller övermänniskor. Jag hade gärna sett att författaren byggt upp karaktärerna på bättre underlag, en bättre grund. Nu är hon farligt nära att säga white trash och jag upplever henne som trångsynt och föraktfull.  

    Adlibris

    Bokus

    CDON