Färgen på drömmar

Jag har än en gång fått läsa en bok genom Booked. Den här gången en historisk ungdomsbok, Färgen på drömmar av Ruta Sepetys. Historisk är i den här meningen 1950-talet. Handlingen utspelar sig i New Orleans, en stad med egen historia och rykte men också en stad i södern där efterkrigstiden bjuder på utmaningar.

20140713-183402-66842173.jpg
Läsaren får följa Josie, en tjej med skinn på näsan och en pistol under kjolen. Det är sant. Som sjuåring kom hon till New Orleans med sin mamma som återupptog sitt forna arbete som prostituerad, något Josie är plågsamt medveten om nu tio är senare när berättelsen börjar på riktigt. Josie har tagit avstånd från sin mamma men är knuten till henne genom bordellmamman Willie och det faktum att Josie städar på bordellen. Hon inte bara städar, hon är en nära förtrogen (så förtrogen Willie kan vara) och hjälp till Willie. Josie reflekterar över de andra prostituerade i Willies stall och är god vän med andra hjälpredor. Relationen till mamman är ansträngd och under berättelsens gång träffar vi en kallhjärtad mamma som görs sig bäst när hon håller sig borta.

Det är inte bara i Willie och hennes närmsta Josie funnit sin egna familj, sedan hon var tolv har Josie egensinnigt flyttat in i en bokaffär (vilken dröm!) och jobbar av sin logi i densamma. Ägaren Charlie, nu gammal och förvirrad, och hans son Jacob står Josie nära. I och med bokaffären träder Josies intellektuella sida fram, streetsmart är hon från umgänget med Willie.

I sin längtan efter en egen familj brukar Josie fantisera om män hon träffar och gillar, att de är hennes okände pappa och hur underbar han är. Så också med den trevlige mannen som på nyårsafton köper både Keats och Dickens av Josie. Därför blir Josie chockad efter helgen när hon får reda på att han dog strax efter besöket i bokaffären. På en gång förstår Josie att något inte stämmer och alltför snart pekar mycket på att hon har rätt. Polisen undersöker dödsfallet och kommer fram till mord, Josies mamma misstänkliggörs och Josie som äntligen fattat mod att söka till college trasslas in i en härva av lögner.

Detta är en lättläst bok, inte bara språkligt utan också med korta kapitel och fina porträtt. Det är många karaktärer att ta till sig men det är enkelt. Som ungdomsbok är det också uppbyggt för diskussioner, hur kan man handla annat än vad de gör, den tid och plats de lever i. Josies drömmar om en pappa och alla de som är henne nära, som en familj. Hur utsatta personer kan hjälpa varandra och sprida glädje och hur vissa dras till själviskhet och gnidenhet av samma orsaker som får andra att följa lagen. Det är lite kontroversiellt att skriva om livet på bordell när det kommer till ungdomslitteratur och jag gillar inte helt hur chosefritt de ”lyckliga hororna” beskrivs. Mer gillar jag Jessie, en kille som liksom Josie hade vägen utstakad i de mörka prången i de franska kvarteren men som ändå ser något i sig själv som är värt att kämpa för, med schyssta medel.

Adlibris
Bokus
CDON

Bookedbok: Kärleken passerade här en gång

978153~1Efter lite inledande strul så lyckades jag bli en av de lyckligt lottade som får ”smygläsa” en bok för Booked. Den här gången var det Peo Bengtssons Kärleken passerade här en gång. Boken beskrivs med meningen

En skilsmässa skildrad ur ett manligt perspektiv, om det som återstår när kärleken har passerat.

Det här med manligt perspektiv kändes fräscht men egentligen så var det mest mina fördomar som kom på skam. Mina fördomar är att det vanligtvis är mannen som tar initiativ till skilsmässa och det för att de funnit någon ny och hinner liksom inte med – det nya förhållandet finns där och lockar och behöver näring. Det som lämnas är någon som (kanske) upplever uppbrottet som en blixt från klar himmel och barn som kommer i kläm. I den här boken följer vi mannen men han är precis i den situation jag beskrev, fast den lämnade.

Plötsligt en dag så släpper Johanna bomben, hon vill skiljas. Samuel blir bestört, så dåligt hade de väl det inte. Men Johanna insisterar, det måste han ju också känt, att det inte längre händer något. När Samuel klämmer henne så framkommer det att Johanna också träffat någon ny, genom jobbet. Johanna bedyrar att inget ännu hänt men att hon vill att något skall hända och att hon därför känner det är rätt att bryta upp. Hon har redan ordnat så att hon kan bo i en av arbetsgivarens lägenheter och flyttar tämligen omgående ut. Kvar är Samuel som inte bara måste komma över Johannas svek, som han kallar det, utan också måste anpassa sig till vardagsrutiner med två barn som ensamstående förälder. Och ovanpå det tänka på framtiden, hur skall de göra med boende och så vidare.

Läsaren följer inte bara Samuels förtvivlan och resan från förvåning och upprördhed över sorg, bitterhet och slutligen acceptans, läsaren får också genom Samuel ta del av hur Samuel och Johanna träffades och hur deras förhållande utvecklades. Jag tycker att författaren här lyckas ge en fin och välavvägd historia till var de är i dag. På tal om mina fördomar tidigare, i den här historien så är det Samuel som blir kvar och som tar det stora lasset medans Johanna av ”finkänslighet” håller sig passiv med krav här och där att Samuel måste ta beslut om lägenheten och ekonomin. För Johanna är uppbrottet samtidigt början på något nytt och det här att hon kanske sätter barnen i andra hand är inget hon märker. Så trots jag tyckte att det manliga perspektivet gick förlorat när mina fördomar inte föll in så är det ett intressant upplägg med mannen som den övergivna. För så är det ju ibland också, fy på fördomar.

Fördomar eller inte, jag försöker hålla mig objektiv till Samuels handlande och hamnar i den subjektiva känslan att han ibland har svårt att fatta beslut och ibland tycker jag han är egoistisk och ganska mjäkig. Detta baserar jag på hans undergivna roll i relationen med Johanna, så som den beskrivs, men också i hans förhållande till bäste vännen Theodor som ställer upp helhjärtat. Trots egen trist erfarenhet i vårdnadstvist och haltande stöd från Samuel.

Summan blir att jag uppskattar det manliga perspektivet men hade det inte varit för att den lämnade här är en man så hade det inte varit något nytt utan bara en i raden av relationsromaner. Jag upplever inte att Peo Bengtsson på något sätt vill upprätta en jämställdhet eller ryta ifrån i vårdnadsfrågan. Istället är det en lågmäld kärleksroman om vad som händer när kärleken inte är kvar. Och för att förebygga fördomar som mina så behövs också dessa.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Örfilen

Tack Booked och tack Leopard Förlag som gav mig möjligheten att läsa Örfilen av Christos Tsiolkas. En ganska tjock bok med ett tungt tema; var går gränsen för övergrepp och barnmisshandel? Finns det någon gräns? Trots detta så är boken lättläst, vilket troligen beror på uppdelningen där vi följer olika personer. Som läsare följer vi en person i taget och endast en gång. Personerna kommer igen, de är alla vänner och bekanta men huvudperson är man bara en gång. Berättelserna följer en linjär tidslinje.

Titeln på boken pekar på en händelse som sätter en grupp människors vänskap på prov. Under en uppsluppen fest tillrättavisar en man en liten pojke och ger honom en örfil. Mannen menar han blev provocerad och att pojkens föräldrar inte tog sitt ansvar. Föräldrarna blir chockade och kränkta å sitt barns vägnar. Festen slutar abrupt och relationerna mellan vänner och bekanta blir besvärliga och känsliga. Värdparet har sina sympatier på olika sidor och med avstamp i händelsen, som kommer att leda till rättsfall, följer vi festens deltagare i livet efteråt.

Med örfilen och polisanmälan av denna som nav träffar läsaren en brokig skara människor som alla har sina sidor. Mest obehagliga sidor om jag får säga. Inte så att jag ryser eller blir äcklad men författaren låter oss verkligen träffa människan bakom karaktären. Det är inga försköningar och inga hjältar. Alla lever ganska vanliga liv där jag upplever en självdestruktivitet som reaktion på önskan om något annat. Man tvekar över sina val och huruvida man är nöjd med livet men det är aldrig något man vill tänka på och istället finner man andra saker att rikta sin uppmärksamhet på. Många gånger handlar det om parrelationer och ojämlikheten där, problematiken i att leva i tvåsamhet. Även om familje- och vänskapsband också avhandlas. Uppoffringarna eller dominansen i parrelationen formar en roll som smittar i andra relationer.

20120909-204057.jpg

När jag började läsa boken förväntade jag mig en bok som skulle resonera kring våra moraliska tankar kring barnaga. Men i mycket så tycker de flesta likadant och jag tror att man i en bokcirkeldiskussion hade hamnat vid samma argument och slutsatser. Intressantare är då relationerna personerna emellan. Boken är också intressant då de flesta av karaktärerna har olika etniska ursprung och trots att man lever sida vid sida, integrerat, så spelar fördomar in men kanske på ett annat sätt än här i Sverige. Oavsett klass eller etnisk tillhörighet så är man här väldigt liberal i fråga i droger. I gruppen vi träffar finns också en stor öppenhet mot homosexualitet men också mot prostitution. Personerna vi träffar kan alltså sägas vara fria i tanken, ändå har de sådana problem med sig själva. Spännande. Frågan jag ställer mig är huruvida detta speglar den australienska själen eller inte. Roligt att läsa en icke-europeisk bok som inte är amerikansk.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

Bookedbok: Given

Jag var snabb nog att svara hos Booked för att få boken Given av Sam Lipsyte.

Given syftar på de giv – de donationer – som ges till något, i detta fall det mediokra universitet som huvudpersonen, Milo, arbetar för. Milo arbetar på insamlingsavdelningen för den konstnärliga fakulteten och skall alltså smörja sponsorer så att det blir så stora giv som möjligt. Milo är inte särskilt duktig på sitt jobb och när han vägrar fjäska för en elev med en generös fader och därmed riskerar ett stort giv får han sparken. Trots hans redan trötta attityd på jobbet gör han inget för att rycka upp sig och gå vidare som arbetssökande. Så när det mediokra universitetets insamlingsavdelningen erbjuder honom komma tillbaka givet att han fixar ett jättegiv på ingång så tackar han ja. Det visar sig att Milos inblandning i den hägrande donationen är ett krav från donatorn själv, en gammal rumskamrat från studietiden som föddes med silversked i mun och som det bara gått bättre för. Kanske vill Purdy, som donatorn heter, bara vara snäll mot Milo, kanske vill han ha något i gengäld. Milo blir i alla fall inblandad i Purdys privata affärer och träffar som budpojke både nytt folk som han på sitt sätt tar till sig och gamla bekanta, Purdy verkar samla på gamla bekanta.

Ja, det skall väl vara handlingen det. För jag ser ingen som helst mening med boken, förutom ett samhälle på glid och den amerikanska apatin för detta. Det skall nog vara en humoristisk och samtidigt svart skildring men jag blir snarare irriterad på den ”humor” som finns i varenda mening. Det är ordspel och knasiga meningsutbyten staplade på varandra blandat med originella karaktärer. Det blir för mycket, den ironi som troligen är tänk lyfta boken försvinner i allt trams, det går inte ta till sig poängen. Dessutom är det en hel del sexistiska tankegångar hos Milo, kanske även de en ironisk touch på hans hopplösa karaktär men jag mår bara illa av dem. Jag tycker illa om Milo som det är, hans övriga drag är illa nog.

Jag avskydde den hyllade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann för dess putslustighet och tycker att Given liknar den i detta. Men där Hundraåringen hade smarta referenser till världshistorien så har Given inget att bygga sin putslustighet kring. Boken ger mig absolut ingenting. Tyvärr. Tyckte man om Hundraåringen eller har en humor som inkluderar Stefan och Krister så kan man nog finna den här boken rätt kul ändå. Ingen bedömning i det, men det är inget för mig.