Daisy i kedjor

Jag blev själv förvånad över att jag inte läst något av Sharon Bolton innan jag läst Daisy i kedjor. Hon är en deckarförfattare som både hyllats och som gett ut ett flertal böcker, men jag har missat henne. 

Nu när jag läst Daisy i kedjor kommer jag att läsa fler böcker av författaren för det här var bra. Daisy är namnet på hunden som Maggie Rose, framgångsrik advokat och författare, räddar. Daisy är också namnet på den kvinna hunden Daisys fängslade husse en gång kränkte. Nu sitter Wolfe dömd för mord på tre feta kvinnor och misstänkt för ett fjärde försvinnande. 

Det här med feta kvinnor. Det beskrivs om och om igen som en fetisch, något specifikt för mördaren. Men hur feta var kvinnorna? En vägde 85 kg! Det kan vara stort men fet? Det är synd att det är sånt rabalder kring denna ”fetma” men det är bokens enda dåliga drag. 

I alla fall. Wolfe, Daisys husse, menar han är oskyldig och han vill till varje pris att Maggie Rose skall företräda honom och få honom frikänd. I alla fall efter det att han fått förrådda henne. Och hon, hon är kanske inte så sval och opåverkad av den charmige internen som hon vill verka. Redan efter deras första möte börjar det hända saker kring Maggie Rose och hennes undandragna anonyma liv hon lever. Hon kommer i kontakt med mannen som satte fast Wolfe och här har vi en polis som även han faller för Maggie Rose och som inte vill hon skall ägna tid åt Wolfe som han är bombsäker på är skyldig. 

Detta är en berättelse uppbyggd på insprängda brev och artiklar, utdrag ur Maggie Roses utkast till en bok om Wolfe. Handlingen drivs framåt genom det psykologiska spelet. Som läsare får man ledtrådar på flera plan och tänker – Aha! – samtidigt som författaren snillrikt fortsätter lura en. 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Dans på glödande kol

Ett nytt fall för Maria Wern.

En ny lättläst deckare för Emeli.

De här svenska deckarserierna som nästan ger mer när det kommer till relationer än ett klassiskt deckarfall är min pausläsning. En sån här bok kräver inte mycket av läsaren och kläms lätt en söndagseftermiddag. Inget fel i det. Och jag läste den kanske alltför lättsamt eftersom jag inte listade ut vem förövaren var, trots ledtrådarna.

20131111-225125.jpg

I den fjortonde boken om Maria Wern och Gotlandspolisen blir det så tydligt att vi pratar litet samhälle att det är ett tema i historien. Utifrån ett gammalt kompisgäng där alla varit med alla (min överdrift) blir det känsligt värre när de plötsligt faller offer en efter en. De faller offer för mordbrand och i den snäva krets som Visby erbjuder off season blir överlevande misstänkta. Men huvudmisstänkt är en pojke med pyromantendenser. Elvaåriga Leo har det ganska trist; inga vänner, en sorglig ouppklarad saknad efter en bortgången mamma, en pappa som kämpar men blir mest frånvarande och en kärleksfull farfar av den gamla hårda skolan – med betoning på både gamla och hårda. Anna Jansson skriver ofta känslosamt om förövare eller misstänkta som mer eller mindre råkar utföra ett brott. I den här berättelsen kommer vi Leo nära och sätts in i både hans och hans näras situation. Det som sedan händer kan inte rättfärdigas med en taskig uppväxt men det ger oss en förståelse för hur brott kan ske utan ont uppsåt. Jag gillar speciellt när Maria drar paralleller till sitt eget liv och sina barn. Den rädsla hon blottar, den genuina medkänslan och öppenheten för diskussion och kreativ lösning.

Relationsdeckare som jag tycker det är kan jag meddela att äntligen verkar Maria få till det på riktigt efter skilsmässan från hennes egocentriske äkta man. Men skall hon få till det måste hon tala ur skägget och inte tolka kärleksobjektets handlingar i oändlighet ifall hon inte tycker denne är tydlig. Maria, du är tuffare än så här.

Adlibris
Bokus
CDON

I stundens hetta

Jag hittade nyaste Viveca Sten på biblioteket och då Morden i Sandhamn är en av de serier jag följer lånade jag I studens hetta och läste.  Morden i Sandhamn är en av de där svenska deckarserier som är nästan mysiga att läsa, de är inte så fartfyllda och berättelsen fokuserar nästan mer på polisernas personliga liv än på brottet. Skulle jag sätta ett tema på den här boken skulle det vara föräldraskap. Thomas Andreasson har fått barn igen och med den plötsliga spädbarnsdöd han och Pernilla upplevde med första barnet så är Thomas rätt ängslig och vill gärna övervaka. Samtidigt så får Thomas bästis Nora problem med nye mannen i hennes liv när hans tonårsdotter inte kommer hem efter midsommarfirandet och inte hör av sig  heller. Samtidigt som letandet efter styvdottern pågår så får Nora i uppdrag av ex-svärmor att ta hand om två av polisen omhändertagna flickor som festat för mycket. Flickorna har även de en saknad kompis och när ett ungdomslik hittas på Sandhamn blir rädslan stor, vem är det som mist livet och varför hände det någon så ung.

Kriminalhistorien kretsar kring ungdomar, brådmogna som tar för sig av livet på fel sätt, som festar och letar kickar och kommer in på droger. Vi får se midsommarhelgen ur olika ungdomars perspektiv men får också reda på ders familjebakgrund som i en hel del fall är rätt kalla där föräldrarna mest efterfrågar höga betyg men som inte ser sina barn och vad de håller på med. Samtidigt är det ångest bland föräldrarna när de inser vad deras barn hållit på med och hur långt det gått när de som föräldrar inte ingripit, det är sorgligt att det skall behöva hända något så hemskt som död för att de skall få uppögonen även om jag inte tycker Sten överdriver i sin framställning.

Det är ovanligt lite polisarbete i den här boken men det gör ingenting, som jag sade så är det en kriminalare som mer handlar om relationer och känslor än om teknik och polisiära handlingar. Men det är en vad jag tycker bra beskrivning om vad polisen får utstå midsommarhelgen och kanske främst på så pass populära ställen som Sandhamn där folk samlas i massor för att fira. Det är varmt och polisen jobbar långa pass där omhändertagandet av fulla tonåringar stiger samtidigt som alkoholen gör att bråk blossar upp fortatre och mer ofta även om stämningen borde vara glad.

 

Adlibris

Bokia 

Bokus

CDON.COM

Fritz Ståhl

Till offer åt Molok

Den femte boken om juristen och åklagaren Rebecka Martinsson som verkar i norrländsk miljö; Till offer åt Molok av Åsa Larsson. Molok är en gammal babylonisk Gud till vilken även barn offrades. Detta är vad Larsson haft i åtanke för plotten i den här boken ”Att offra barn för framgång, för denna världens ära”. Ett barn är ganska centralt i handlingen, sjuårige Marcus som traumatiserad tas hand om av hudföraren och polisen Christer efter att hans farmor blivit mördad i hemmet och Marcus gömt sig i en koja i skogen. Marcus bodde hos farmor efter att hans pappa blev ihjälkörd och hans mamma startat ny familj och mer eller mindre glömt Marcus. Nu är han ensam och närmaste släkting är farmors kusin Maja som tillfälligt befinner sig i Kiruna för att ta avsked av sin mamma som ligger på hospis. Maja har inte mycket att komma med i polisutredningen verkar det som, Marcus farmor var numera nykter alkoholist men med ett rykte om sig att vara både full och lössläppt. Många rynkade på näsan och viskade bakom hennes rygg men det handlade nog snarare om förakt än hat. Maja verkar dock ha mer att säga till Rebecka privat då hon kände hennes föräldrar. Rebecka vill helst inte höra, vill inte tänka på sina föräldrar. Men inte skall Rebecka behöva prata med Maja – hon blir bortkopplad från fallet då äregirige von Post menar på jäv då hon bor i samma by som den avlidne. Rebecka ilsknar till och tar snabbt ut all sin semester. Ledig kan hon göra vad hon vill och hennes känsla säger henne att något i Marcus sorgliga familjehistoria behöver tittas närmare på. Farmor mördad, pappa ihjälkörd av smitare, farmors far uppäten av en björn och hans mamma i sin tur mördad skolfröken med rykte att ha fått sin oäkting med självaste disponent Lundbohm – grundare av Kiruna. När Christer, som tar hand om Marcus då Maja har annat att tänka på den här tiden och som Marcus känner sig väldigt trygg med, misstänker att någon är ute efter Marcus med så stärks Rebeckas känsla och hon forskar lite på sidan om. Och hittar så klart indicier som pekar åt annat håll än det svartsjukedråp Marcus farmors död verkar vara.

Parallellt följer vi en dåtida berättelse om kärlekshistorien mellan disponent Lundbohm och den nyinflyttade skolfröken Elina samt om de orättvisor och fattigdom som trots allt fanns i municipalsamhället Kiruna under första världskrigets tid. Elina är en modern kvinna som vill försörja sig själv och med Ellen Key som förebild har hon högre mål än giftermål som självförverkligande. Elina blir en omtyckt lärarinna och omsvärmad av kavaljerer men inte alla ser blitt på en kvinna som lever så självständigt under den tiden. Elina är ju också den första i raden av Marcus ättlingar som går ett våldsamt öde till mötes. Troligen ligger det något i Rebeckas känsla att det inte är en slump och att svaret finns i historien.

20120818-160358.jpg

Rebecka är numera bofast i samhället och verksam som åklagare i Kiruna. Hon har fortfarande sin pojkvän i Stockholm, ett långdistansförhållande som tär ju mer Rebecka rotar sig i sitt ursprungs hemtrakter. Rebecka är en tämligen tuff tjej som fått stå ut med mycket i tidigare böcker men som ännu inte gjort upp med sitt förflutna och sina föräldrars svek i barndomen. Hon harvar ändå på och har sin lilla krets av ”godkända” vänner där grannen Sivving och Christer är de främsta. Men det verkar som att polisen Anna-Maria kommer henne närmre också, inte minst genom deras gemensamma avsky för von Post och deras inbyggda patos. Men Rebecka är samtidigt skör. Senaste årens händelser har tagit hårt på henne och även om hon bestämt sig för Kiruna så är hon långt ifrån säker på något annat i sitt liv. Det skulle vara kärleken till hundarna då. Rebecka och Christer umgås ofta och passar varandras hundar. Hundarna spelar också roll i rehabiliteringen för Marcus och liksom Rebecka och de andra har vi läsare lärt känna hundarna minst lika väl i tidigare böcker. De är trofasta och kloka, som kattälskare smälter till och med jag ändå av deras sätt att finnas där för den som behöver tröst och deras osvikliga sinne för goda respektive dåliga personligheter. Det är besvärligt när man kommer bok-karaktärer nära ifall det skulle hända dem något. Larsson har en förmåga att skriva så att man gillar hennes karaktärer och bara vill dem väl. Det är inga detaljerade polisarbeten och inte mycket action, mer väderbeskrivningar och norrländsk mat, men ändå så blir det spännande. För jag vill veta om Rebecka kan komma över sin ilska över att ha blivit bortpetad, jag vill se om Christer kan tygla sin förälskelse i upptagna Rebecka, jag vill veta mer om Rebeckas bakgrund och jag vill veta vad som hände Elina för så många år sedan. Trots ganska tunga ämnen och olyckliga människor skriver Larsson
så lätt utan att bagatellisera att man slukar boken (om än med en klump i magen).

Adlibris

Bokus

CDON.COM

Fritz Ståhl