Linjen

Linjen av Elise Karlsson är en tunn sparsmakad bok som säger mycket. Den kan läsas sarkastiskt, hur vi arbetar oss fördärvade men jag läser den sorgligt, hur vi arbetar oss fördärvade. 

 Emma i boken är en redan vid unga år utbränd tjej som i förtvivlan att stå utanför arbetsmarknaden återgår alltför tidigt och blir på nytt fast. Genom Emma tar vi del av det som jag tror vi alla upplever idag, hur vi genom jobbet förverkligar oss men på sneda villkor. Vi arbetar inte längre för att bli bättre människor och utveckla våra kompetenser utan vi arbetar för att passa in och främja andra – med andra menar jag ”jobbet”. 

Emma kan inte fullt ut förklara vad det är som hennes jobb syftar till men hon är alldeles säker på att hon måste bli bäst. Hon hänger sig till sin arbetsplats och är, trots att hon upplever meningslöshet i rutinerna, flexibel och ställer alltid upp. 

Emma belönas med en tillsvidareanställning men när hon når det målet är hon rädd för att vara ”sist in, först ut” och arbetar hela tiden hårdare. Arbetsklimatet förändras när nedskärningar görs och alla som har varit med om sådana vet hur tragiskt allt ter sig när det inträffar. Jag refererar fortfarande till Så fick vi se slutet, en bok jag tyckte var klockren i hur vi anställda beter oss i – och upplever (!)  – nedskärningstider. Nu var det en amerikansk bok och skriven med glimten i ögat, Linjen är mer ruggigt lik vardagen. 

Emma är en helt vanlig människa som har ett helt vanligt jobb i helt vanliga Sverige och ändå är det en berättelse som jag nickar medhållande åt samtidigt som det går kalla kårar längs min rygg. Författaren har ett väldigt exakt sätt att uttrycka sig och metaforerna är läskigt bra. Vad är meningen med livet? Är det verkligen våra jobb? 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Arbetets psykologi

Psykologer läser böcker är ett arrangemang där Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld hittar en eller ett par böcker på ett tema och intervjuar sedan författarna utifrån ett psykologiskt perspektiv samt låter publiken komma in. Tanken är att vi gemensamt skall lyfta ett tema där böckerna är vår gemensamma diskussionsgrund. Älskar konceptet! 

Elise Karlsson med sin roman Linjen och Roland Paulsen med sin semifackroman Vi bara lyder var kvällens grund för samtalet med titeln Arbetets psykologi.  

 Kvällens diskussionspunkter kretsade kring hur lönearbetet både blivit något som är nödvändigt i dagens samhälle men som också fungerar som en uteslutande faktor, hur fokus på självförverkligande förskjutits att bli något vi låtsas hitta i vårt arbete medan vi konstant förminskar vår individuella vilja. Hur rädslan att hamna utanför har gjort att vi själva ändrat på begreppet social kompetens och hur prekariatet konstant ökar klyftorna på mer än ett sätt.  Men visst tangerades även positiva sidor även om de förvisso handlade mer om begreppsproblematik – korttidsanställningar och projekt kan för en del innebära frihet medans det för en större massa innebär oro och utanförskap – vi behöver kanske tänka på det när vi använder oss av ordet prekariatet. Visst kan man fortfarande självförverkligande sig genom sitt arbete men då handlar det kanske om ett arbete som uppstått ur ett intresse och inte ur löneaspekten.  

 Linjen är en roman om Emma som blir arbetslös. Emma har tidigare arbetat i projekt och på vikariat och går så in i väggen av stress och oro. Men hon hittar ett nytt jobb och där, på kontoret, blir hon närmast maniskt beroende av att hålla sig fast i jobbet, att vara kvar. Linjen är samtidigt en beskrivning av det tuffa arbetsklimatet. Emma gillar att arbeta och tänker mycket på sitt arbete och vad det innebär att arbeta. Hon blir en metafor för vår kollektiva syn att att ett arbete är något vi skall ha, bidra till helheten. Emma är inte en ”duktig flicka” som söker social uppskattning. Hon är en arbetande kvinna som går in i väggen i sökandet efter bekräftelse. 

Paulsen tar upp komplexiteten i att vi alla tycker och håller med om att vi som medborgare i samhället har rätt till socialt sammanhang och en dräglig ekonomi och däri tyckandet ligger nästan alltid just ett arbete. Vi har själva lagt en oerhörd betydelse i begreppet arbete. Karlsson håller med om att det samtidigt är ett väldigt enkelt och lyckat koncept för politiken att hänvisa till ”arbete och bidraga till samhället” men samtidig då arbeta med uteslutande av grupper. 

Emma kan ses som en produkt av arbetslinjen. Där individen tvingas tillbaka till sig själv – man har allt ansvar själv som individ i samhället. Mosskin gör en referens till anknytningsteorin och hur Emma i boken tar på sig ansvaret till och med för sin haltande relation till sina föräldrar, ”hon visste sina behov och borde ha uttryckt dem bättre”.  

 Vi bara lyder kan ses som en studie av Arbetsförmedlingen och dess förändring under senaste årtionden. Författaren Paulsen som också är akademisk skribent har valt att skriva om sina egna erfarenheter för att bryta normen och sätta forskningen i ett för läsaren närmare rum och för att kringgå den ”falska neutralitet” som Paulsen ofta ser i forskningsskrifter. Trots detta innehåller boken, uppfattar jag det som, intervjuer, fakta och teoretiska framläggningar. Paulsen vill visualisera hur AF har blivit ett verkställande organ för arbetslivet i Sverige och samtidigt ett kontrollorgan. Förskjutning har skett från tjänst åt (arbetsförmedling) till kontroll av individen.  Boken försöker också förstå varför alla dessa kritiska arbetsförmedlare ändå upprätthåller något som hela samhället är så starkt kritiskt mot. Bokens intervjuer med arbetsförmedlare visar på en myndighet där det är oerhört lågt i tak och där man  i högsta grad sopar problem under mattan – samtidigt som de som arbetar där ofta sökt jobbet för att hjälpa till/göra skillnad. 

Tema idividualistism återkommer och när  Karlssons Emma i Linjen arbetar bort sin ”olydnad” eller egen vilja  så blir hon liksom de som förekommer i Paulsens bok en som ”bara lyder”. Paulsen tar upp hur i fösta fasen av arbetslinjen de arbetssökande pådyvlas att bara du vill tillräckligt så kan du. Orsaken till att just du inte har något arbete är du själv, du kan bli bättre på att sälja in dig själv, du måste skriva bättre CV och du måste vara framme. Det strukturella i arbetsförmedling har försvunnit och ersatts av en ideologisk föreställning som bidrar till att få människan känna skam. Och det är ett problem, på många nivåer. Detta leder in till det som Paulsen kallar ”Funktionell dumhet”. Det handlar om att du är så uppfylld av att behålla ditt arbete att du begränsar din reflektion att rättfärdiga ditt arbete. Du ”väljer” att bara vara positiv och mer eller mindre mekaniskt utföra dina uppgifter utan att låta dem utveckla dig. Det handlar fundamentalt om vad vi väljer eller inte väljer att reflektera över. Den som bara lyder – får saker gjorda utan att fråga varför – är den som är lyckad, den gör karriär och behåller sitt arbete medans den som inte kan bortse från sin integritet anses besvärlig och måste kväsas. 

Mosskin refererar hur Emma blir lite smått förälskad i en arbetskamrat med hur man i arbetet kan känna sån samhörighet med de man jobbar nära att den förväxlas med kärlekskänslor. Ju större roll vi låter arbetet spela i våra liv, desto mer kommer arbetet påverka de vi ärnuranflr arbetet.  Människors liv utspelar sig till stor del på arbetsplatsen och ett sätt att göra arbetet roligare är ju också att flirta eller i alla fall fördjupa arbetsrelationerna. Man gör saker på arbetsplatsen som ger mening – när arbetet i sig inte ger mening. 

När anställda och arbetsgivare/företag inte längre bygger upp ömsesidig förtroende och identifikation så flyttar disciplineneringen utanför anställningen och staten tar över. Man blir, när man hamnar i arbetslinjen, väldigt ensam – ytan sammanhang och med endast sig själv att reflektera mot. Idag, menar alla tre på scenen, är till och med facket som skall vara ett sammanhållande och inbjudande organ ett tecken på ifall du är med eller inte. Ifall du har arbete eller står utanför. Med ökade korttidsanställningar och osäkra villkor då upplöses relationen mellan individ och anställande företag än mer och vi har inte längre förtroende för varandra och arbetar inte mot gemensamma långsiktiga mål som skulle kunna gynna båda sidor. 

Prekariatet påverkar inte bara individen utan också bemötandet av individen som får svårt att skapa relationer eller skaffa sig varaktiga kunskaper där den av andra behandlas som en som snart skall försvinna.  Man orkar inte ta till sig individen och lära känna denna när den bara är en i raden av de som snart går vidare, försvinner. 

Egentligen så sades det så mycket mer intressant den här kvällen och jag kan tyvärr inte återge känslan fullt ut. Jag hade inte läst någon av böckerna men varit intresserad av dem bägge. Nu skall jag lösa dem så snart jag kan och jag hoppas innerligt att böckernas tema lyfts. Det är rent ut sagt äckligt hur arbetsklimatet är just nu. 

Elise Karlsson – Linjen 

Adlibris

Bokus

CDON

Roland Paulsen – Vi bara lyder

Adlibris

Bokus

CDON