Jamaica Kincaid på Stockholm Literature

I söndags hade jag tur när jag fick gå på slutsålt föredrag med Jamaica Kincaid på Moderna Museets Stockholm Literature. Samtalet var mellan Jamaica Kincaid och paret (gifta, vilket jag inte visste eller glömt) Kristina Sandberg och Mats Kempe. Valet att ha Sandberg och Kempe som samtalspartners var lyckat även om de var lite starstruck och Kincaid klarade sig bra själv. Det var en söt liten dam som kom upp på scenen och hon var så himla trevlig, rolig och intressant att lyssna på att jag också blev starstruck vid signeringen efteråt. 

Bild från scenen och från programbladet.

Jag har ännu inte hunnit läsa Kincaid men länge varit sugen och nu måste jag se till att få det gjort. Kincaid är känd för en hel massa spännande tema i sina böcker, moder/dotter-relation, kolonialisering, rasifiering och upplevelser av att söka eller leva efter sina rötter. Och trädgårdsskötsel som hon älskar och brinner för! 

Kincaid en författare jag älskar, innan jag läst henne, hon är själv en läsande författare och älskar det skrivna ordet. Hon började läsa jättetidigt – hon lärde sig genom att se orden i mammans böcker, detta eftersom hon störde henne i hennes läsning. Därefter har hon älskat ord och läsande, vid 3,5 år hade hon läst allt de hade hemma men fick trots dispans inte börja skolan förrän vid 5 års ålder. Hon började också tidigt att skriva själv och med skrivandet kom insikterna. Som exempel berättar hon om bondgårdsdjuren hon skrev om där kycklingen Percy – en svart och kaxig kyckling som ville upp upp upp, tog sig trots mammans protester upp på taket – föll ned. Percy the chicken had a fall blev en fras som fortfarande sitter hos Kincaid och detta att kycklingen var svart och föll har följt henne genom åren. Annars så ser hon inte hudfärg, säger hon, utan tror att alla är svarta i grunden (ungefär som jag tänker att feminism är ett grundtillstånd) även om hon senare inser att alla inte är svarta. 

Vid 7 år hände två saker som påverkat henne och hennes skrivande.  Dels fick hon Englih Dictionary i födelsedagspresent, ett uppslagsverk hon läste som en roman. Detta har påverkat hennes skrivande genom att hon använder mycket specifika ord, hon är välorienterad i språket. Och hon läste Paradise Lost – inte bara löste utan också kopierade plotten i sina egna verk. Ja, hon blev tom kär i karaktären Lucifer. 

Jamaica Kincaid i samtal med Kristina Sandberg och Mats Kempe.

Hon Skrev också av Jane Eyre och fantiserade om att vara Charlotte Brontë. Hon skrevs luften eftersom hon inte hade någon penna och papper. Hon levde sig in i att vara Charlotte B i Västindien, gick runt och huttrade i sjalar och skrev dagarna i ända. 

Och detta är Kincaid i ett nötskal. Hennes kreativa process pågår hela tiden, hon skriver även när hon inte skriver säger hon. I samtalet så finns av kulturella, litterära referenser. Hon berättar om hur hon väver in musiktexter, andras karaktärer och citat i sina texter. Hur en av hennes karaktärer kan ha namn av en känd författare för att det ger rätt feeeling

Kimcaid är medveten om att hon och hennes böcker beskrivs som en arg svart kvinna. Det är svårt att tro med den klipska och gulliga kvinnan som sitter på scenen men hennes verk provocerar i sin realism. Kincaid påpekar också att den manliga författarens ilska i böcker anses som stor konst medans Jamaicas ilska slår tillbaka på henne, som person. Hon är arg, bara hennes böcker – eller kanske inte ens de utan bara tolkningen av dem. Sandberg tar upp att hennes olyckliga karaktär Maj provocerar och Kimcaid svarar att kvinnliga författare förväntas skriva om lyckliga karaktärer, ingen anklagar Dostojevskij för att skriva om sorg och misär. 

Kincaid föredrar realism framför lyckliga slut. Amerikanska författare, säger hon, använder sig och plot/handling och avslut/knyta ihop säcken. De slutar sin berättelse där det är lyckligt men Kincaid ser det som att livet alltid slutar  med död, vi kommer inte ifrån den. För henne kan man inte söka lyckan, utan man snubblar på den och skall man njuta av den. Men lycka går inte att framställa och därför går det inte heller att skriva en berättelse om det. 

Under sitt Stockholmsbesök hann Kincaid också besöka Babel, se avsnittet här och njut av henne du med. 

Annonser

Geir Gulliksen – Berättelse om ett äktenskap 

I veckan fick jag möjligheten att gå på Kulturhuset här i Stockholm och lyssna på Geir Gulliksen i samtal med Andreas Norman om sin senaste roman Berättelse om ett äktenskap. En roman som blivit väl mottagen och som också är nominerad till Nordiska rådets pris. 

Geir Gulliksen och Andreas Norman

Berättelse om ett äktenskap är en berättelse om ett par, Jon och Timmy. Jon arbetar idag hemma och agerar också ”hemmaman” medan Timmy gör karriär på institut där hon arbetar med projekt. De är ett väldigt vanligt medelklasspar men så ändras allt när Timmy förälskar sig i någon annan. 

Titeln i obestämd form förklarar Gulliksen med att vad han velat berätta är inte den slutgiltiga berättelsen utan en berättelse – sett ur mannens perspektiv (men det blir liksom att han berättar hennes historia, ur sitt perspektiv. Det är ett spännande upplägg). Gulliksen tror att man i ett par delar sin historia men i sekunden som det tar slut så står man där med olika historia och ser man från den punkten bakåt så ändrar sig också den tidigare gemensamma historien sig. Utan sin partner blir de någon annan, någon ny, som sen ändrar historien. Och det var i denna ståndpunkt Gulliksen kom att utforska hur han kunde skriva hennes historia genom honom

På många sätt har Gulliksen vänt på de traditionella könsrollerna i boken. Timmy är den som gör karriär, den som kanske ser sin man som ”självklar” och den som hittar en ny kärlek. Detta medan Jon arbetar hemifrån och som dessutom verkar ha gått ned i arbetstid och ägnar tid åt hemmet och barnen och lägger tid på att fundera över förhållandet och kärleken. Jon kommer också ha svårt att acceptera att Timmy är på väg från deras tvåsamhet och försöker vara ”modern” och öppen samtidigt som han i det närmsta förnedrar sig själv i hur han förnekar sig den monogami han trots allt önskar med Timmy. 

Geir Gulliksen läser ur den norska upplagan, som har samma omslag som den svenska.

Gulliksen säger att efter sin första skilsmässa så är karaktären Jon rädd att förlora sin nuvarande hustru och det liv de lever. Därför reagerar han, när Timmy börjar visa intresse för en man, genom att försöka vara öppen och tillåtande. Ett sätt, menar Gulliksen, att reagera liksom andra sätt som ilska, avundsjuka eller helt enkelt genom att bli en sämre människa. Många recensioner tar också till vara på detta försök till öppenhet som Job ger sig in i och hur han lider kval. Samtidigt så finns i boken, som inte är tjock, väldigt många sexscener och anspelningar på fysisk kärlek. 

När jag läste boken, innan jag hörde Gulliksen prata om Jon, så uppfattade jag Jon som väldigt krävande. Redan tidigt i Jon och Timmys förhållande så tar Jon in andra män i sexuella fantasier. Jag upplevde det inte som öppet och fritänkande utan mer ett sätt att knyta Timmy till sig. Genom att introducera andra män i fantasin blir Jon inte bara upphetsad utan han skapar också ett övertag där han är den som orkestrerar ett eventuellt snedsteg. Timmy visar aldrig, trots att det är Jon som berättar, något större intresse av dessa fantasier utan verkar mer hänga med för Jons skull. 

När Timmy sedan börjar umgås med en annan man så är attraktionen på ett annat plan än fysisk och det är nu som Jon blir besatt. Han märker vad som händer och han försöker forcera fram ett förhållande dem emellan så att han, genom sin egen påtalade öppenhet, är den som styr även detta. Men Timmy reagerar annorlunda och Jon känner sig allt mer som förloraren i det hela, vilket gör hans handlande oerhört ambivalent. Och det är vi överens om Gulliksen och jag. Att när saker inte går som Jon planerat och när kärleken är av ett annat slag än den Jon kan styra över så fallerar allt. Det blir en kärlekskamp mellan fysiskt sex och psykiskt samhörighet. 

Adlibris

Bokus

CDON 

Tack Weyler förlag! 

 

Chris Kraus på Kulturhuset

Chris Kraus läser ur I Love Dick innan samtalet med Ida Linde.

Igår hade Kulturhuset i Stockholm internationell författarscen med besök av Chris Kraus. Kraus är aktuell i Sverige med nyöversatta I Love Dick och snart kommer också boken Summer of Hate på svenska. I Love Dick kom ut i slutet av nittiotalet men fick just då inte det genomslag som den senare fått och kommer alltså först nu på svenska. 

Boken är en berättelse eller en brevnovell om en besatthet. Kraus hymlar inte med att den är självbiografisk, hon är i grunden konstnär och uttryckssättet litterär framställning var inget hon arbetade med men så hände det här med Dick och besattheten övergick i ett projekt som hon alltså valde att redovisa genom en bok. 

Eftersom Kraus inte främst ser sig som en författare utan som konstnär så blev det ett samtal som kretsade kring framställning men utan de vanliga beröringspunkterna vid litteratursamtal – Kraus ställer sig om än inte frågande så oförstående kring karaktärsbeskrivningar och skrivprocess. Hon är en av ägarna och medarbetarna för ett förlag och har arbetat med redigering och editering men hennes grund som konstnär lyser igenom. Hon är engagerad men fokus ligger mycket på mottagandet och inte formen. 

I Love Dick blev som sagt ett projekt och projektet är väldigt självutlämnande där Chris tar med läsaren på en resa där många vill lägga in ett feministiskt uppvaknande. Chris själv menar att vid tidpunkten för boken så var genus väldigt intressant men idag så tycker Chris att klassfrågan är både större och viktigare. Och, menar hon, man kan läsa boken ur det perspektivet också. 

Chris Kraus var extremt mån om att publiken skulle känna sig delaktig. Hon hade också lite svårt att höra i den stora lokalen med mikrofoner och trots att frågorna upprepades blev det ibland missförstånd, vilket ledde till skratt och uppsluppenhet.


Jag upplevde samtalet som kanske inte så djupt men väldigt ärligt. Och avslappnat. Kraus var mycket mån om att vara publiken till lags och idag fredag kommer hon att hålla en öppen föreläsning på universitetet. Jag har inte möjlighet att gå men tror att det tillfället kommer att visa mer av hennes personlighet och jag tror absolut att hon kommer att använda tiden till mer av diskussion än föreläsning. För Kraus ser sig nog inte som en skapare med råd utan som en processor som för en ostoppbar pågående process framåt. Hon verkar helskön. 

Klassikerfyra från Bonnier: Brittisk läsfest

I vår släpper Bonnier en ny klassikerfyra och temat är Storbrittanien. Förutom tema så satsar Bonniers på samarbeten för att göra varje fyra unik och tilltalande och till Storbrittanien så har man samarbetat med konstnären Jon Holm för omslagen. Det är som vanligt en fyra vars omslag väcker ha-begär och tavlorna som är underlag för omslagen fanns under en release att beskåda på Konstnärshuset i Stockholm.  

   
När man ser bilderna så ser man att En förlorad värld lånat karaktärerna från filmatiseringen och tavlan som beskuren är underlag till Återstoden av dagen lånat Mr Barrow från Downton Abbey!  

 
Vem är förlagen till Northanger Abbey vet jag inte – det finns dock en serie på imdb – men kvinnan på omslaget för Resan ut var på plats! 

En annan som var på plats denna release/vernissagekväll var Johanna Koljonen som skrivit ett förord till En förlorad värld, ett förord med så många spoilers att det fick läggas sist i boken. Men det var Koljonen lika glad för, författarens eget förord är svårt att tävla med menar hon. Koljonen filosoferade kring varför hon och så mång andra än idag är så fascinerade över och tilltalas av de här – ganska förlegade – historierna som klassikerfyran täcker.  

 Koljonen refererar dels till sin egen uppväxt och medvetenhet om sina föräldrars klass men pekar också på den klassiska romanuppbyggnaden där en karaktär får ta del av en helt ny värld, ouppnåelig eller fantasi – som Bella i Twilight eller Harry Potters upptäckt att han var trollkarl. I exempelvis En förlorad värld så följer man Charles, en medelklasskille som lever över sina tillgångar och får ta del av överklassens liv där han får uppleva saker han annars inte varit i närheten av. Nu tyckte jag ju personligen inte om Charles utan upplevde honom som bortskämd opportunist så den resan har jag svårt att klassa som intressant. Faktum är att jag fortfarande blir arg när jag tänker på Charles. Sen speglar boken, till viss del, ifall man lägger manken till, alltings förgångenhet och det i sig kan ju vara intressant. Men jag personligen har väldigt svårt att se tjusningen i den romanen. Koljonen menar vidare att böckernas handlingar utspelar sig i en tid av förändringar där samhällena de speglar går mot ett mer demokratiskt där det för första gången finns möjligheter att styra ditt liv. Hon tar Lady Edith i Downton Abbey som referens men det är ju trots allt en kvinna av klass, riktigt lila enkelt för en tjänstekvinna var set kanske inte även om Ediths karriär och motstånd inte är att förakta. Det intressanta, som fortfarande håller dessa böcker vid liv, menar Koljonen, är att läsa om en persons utveckling. Och det fascinerande är att läsa om deras utveckling i en tid då det trots allt hade varit okej att luta sig tillbaka på traditioner och följa den struktur som fanns. Böckernas huvudpersoner är på sitt sätt pionjärer! Vilket jag inte tycker om Charles då. Men läs för all del En förlorad värld ändå, den är välskriven. Och en karaktär man känner starkt för är en karaktär som gör intryck, även om det i mitt fall var negativt. 

Nytt på svenska av Sarah Waters; Hyresgästerna

Sarah Waters är aktuell med ny bok på svenska, Hyresgästerna, och för att fira släppet av boken bjöd Natur & Kultur in till releasefest med författarsamtal på MELT Bar i Stockholm. Valet av lokal var klockrent då boken utspelar sig i mellankrigstiden. För att förhöja stämningen bjöds på bål i tekoppar och cava – kändes så där härligt förskönande dekadent.  

 

Valet av intervjuare var också det klockrent, Helena på Dark Places är en stor fan av Waters böcker , läs här för riktigt bra inlägg om en av Helenas favoritförfattare. Helena presenterar Waters som ”A great storyteller, over time and place.”  Och lite av Waters framgångar ligger nog i den gedigna research hon gör för att skriva tidstypiskt. Det plus att hon skrivit böcker som utspelar sig under Victoria-eran och de två senaste som tangerar början av 1900-talet för många miljönördar att gå igång. Det andra typiska för Waters är att hon skriver om lesbisk kärlek, och det under tidsepoker när homosexualitet inte ansågs ”normalt” gör henne till en stor queer-författare som beskriver främst kvinnors situation och väg mot jämnställdhet.  

 

Hyresgästerna handlar inte om det glada 20-talet och flappergirls utan är en berättelse om romans och hushåll! 
Frances, huvudpersonen, är gammal ungmö efter kriget, ett krig där hon upplevde världen och dess omgivning som fri i förhållande till vardagen och de krav på kvinnor som finns i fredstid. Under krigstiden sattes normer på undantag och alla redurser nyttjades av bästa förmåga, i vardagen handlar det om att leva upp till outtalade regler och förväntningar. 
 Waters ville med Hyresgästerna skildra något väldigt ordinärt och berättelsen kom att handla om Frances och hennes mor som tvingas hyra ut delar av deras hus, därav namnet Hyresgästerna. Med uthyrningen kommer ansvar för hushåll och de båda kvinnorna hamnar i en situation där de kommer att utföra de sysslor  som tidigare tjänare skulle gjort. De kommer att känna sig i underläge av att tvingas hyra ut. Först är vetskapen av andras närvaro, så som toalettbesök, störande men när förhållandet (mmhmm!) utvecklas blir det tidigare störande väldigt laddat. För Frances blir förälskad i en av hyresgästerna, en kvinna. Och känslorna besvaras men hemlighålls. 
Tidigare har Waters skildrat kvinnors första homosexuella upplevelser men i Hyresgästerna så träffar vi en karaktär med erfarenhet av homosexuell kärlek. I romanen är upptäckten av att älska eller åtrå någon av samma kön inte det primära utan Walters låter här homosexualiteten skildra kvinnors kamp för jämställdhet, framför allt att gå behålla de fördelar de upplevt under kriget. 

 

Adlibris

Bokus

CDON

Om hur litteraturen uppstår ur tunga erfarenheter – ett samtal med två debutanter och Jenny Jägerfeld på Söderbokhandeln

Onsdag kväll satt jag på Söderbokhandeln och hörde på ett samtal med och mellan två debutanter ; Jörgen Hjerdt (Befriad) och Marit Sahlström (Och runt mig faller världen); samtalsledare var Jenny Jägerfeld, författare och psykolog som vanligtvis deltar i psykologer läser böcker.

IMG_3572
Samtalet inleddes med att författarna kort fick berätta om sina respektive böcker där Sahlström var först ut och beskrev sin handling som; En helt vanlig familj med helt vanliga aktiviteter. Men så händer det flera saker som inte är helt vanliga – två systrar med anorexi, cancer och självmord. Konkret så handlar boken om storasyster Etts situation som anhörig till personer som inte orkar leva.

Hjerdt beskriver Befriad utifrån en man strax under 40 som bestämt sig för att ta sitt liv. Han beger sig till familjens sommarstuga och väl där upplever han en helvetesvandring, ett inre och yttre möte och samtidigt uppgörelse med fadersarvet (hans far tog en gång sitt liv). Det är en berättelse om hur en icke fullgången sorgprocess kan övergå i en långvarig depression. 

IMG_3581
Jägerfeld betonar att bägge författarna är debutanter som skrivit om väldigt tunga ämnen, vad var det som gjorde att de ville skriva (detta)? Hjerdt hade länge känt han ville skriva en bok om ämnet, han har personlig erfarenhet av både depression och självmord i släkt och vänner. Tidigare har han skrivit manus, bla till tv-serien Blå ögon.
Sahlström tycker det är viktigt att berätta och på så sätt visualisera hur omvärlden ser på en när det är tufft, hur vi ser eller inte ser på psykisk ohälsa. För hon menar att vi lätt tar till en distansering – det är inte vi, det är de. Kanske för att man inte klarar av att tänka att det kan hända mig. Hon önskar att man inte tar till förenklade förklaringar som gör att de drabbade känner ensamhet och skuld. 
Samtidigt, menar Jägerfeld, är Sahlströms bok en känga åt vårdapparaten som kanske gör förenklade slutsatser och gör en liknelse till Hjerdts uppmärksammning av rädsla och medlidande med de som har det tufft (depression, psykisk ohälsa).

Men nu när de i sina böcker uppmärksammar hur utsatta de drabbade är, hur tycker de då att man bör bete sig när man har en deprimerad nära eller kär? Båda författarna betonar att man inte får lämna utan aktivt skall visa att man finns kvar där – även om man inte kan göra något för själva sjukdomen. Att försöka förstå, inse att personen är samma person men går igenom något. Var där och upprätthåll vanligheten. 

IMG_3586
I båda böcker, säger Jägerfeld, finns ett slags odjur. I Sahlströms ett odjur som förföljer Ett och matar hennes liv med olycka. I Hjerdts bok finns en varulv. 
Sahlströms odjur symboliserar ett sätt för karaktären Ett att hantera situationen. Ett är arg och en överlevnadsstrategi är att tänka på olyckan hon upplever som att det är odjuret som kommer och tar hennes kära. Hon kan rikta sin ilska mot odjuret men det blir också till slut hennes fall. Relationen till odjuret blir för tät. Ett är rädd att släppa odjuret men odjuret skapar en ständig rädsla att det hemska skall hända – att odjuret kommer när hon är lycklig eller lever ”normalt”. Hjerdt ser på varulven i sin bok som en funktion i drömmarna, återkommande barndomsdrömmar där han karaktär återupplever barndomens rädsla för mörkret. Tankarna på barndomens rädslor gör att varulven flyttar in i honom och börjar bearbeta depressionen som är en rädsla för det okontrollerbara. Valet av varulv som symbol är medvetet då varulvar av naturen är shapeshifter, de kan ta olika skepnader – något en deprimerad ofta gör då deras sinne påverkar deras agerande.

Jägerfeld tar upp huvudkaraktärerna i de båda böckerna och hur tungt de har det. Borde inte Etts föräldrar avlasta Ett från allt det ansvar hon tar? Sahlström svarar att det ansvar som Ett tar förvisso inte gör någon nytta utan snarare tynger henne men kanske är det ansvar hon tar i att fixa och trixa och söka efter lösningar i sig är en överlevnadsstrategi. För Sahlström upplever att Ett tar ansvar, att det är ett medvetet val. Det är sorgligt hur Etts liv blir satt på vänt, hon kan inte göra saker som ”alla andra normala” i hennes ålder kan göra. Kanske kunde föräldrarna gjort något (mer), varit starkare men de katastrofer som drabbar familjen gör att de blir totalt beroende i omvårdnaden av varandra.
Hjerdt karaktär Matte har varit på 27 begravningar i sitt 37-åriga liv, hur kan det inte påverka honom? Hans problem ligger i anknytningsproblematiken. Han är rädd att starta och fördjupa relationer samtidigt som han sätter sig själv i centrum för händelser som inte har med honom att göra. Det är ett vanligt drag vid depression, sjukdomen liksom suger in honom och gör honom egocentrisk. 

IMG_3587
Att båda ville förmedla något med sina böcker vet vi men hur var det, undrar Jägerfeld, var det att skriva dem?
Sahlström hade roligt när hon skrev boken – faktiskt. Den skrevs på ren energikraft. Lite för att hon faktiskt fick och tog sig tid att skriva. Men hon fann också kraft i att få skriva sin version av och ge en slags upprättelse för sin familjs (liknande) upplevelse. Jägerfeld undrar då ifall skrivandet samtidigt var terapeutiskt? Och det är något de alla tre kan hålla med om, att ta fram sina skamkänslor, jobba igenom dem och bemöta dem kan vara terapeutiskt. Hjerdt lägget till att han jobbar ofta och mycket med identikationer även om just Mattis berättelse är påhittad historia.

Båda böckerna innehåller självmord , något som är oerhört tabubelagt. 
Hjert menar att självmord är största sveket mot barnen och det är där mycket av tabun ligger. Men han återkommer till att våga prata om det, att låta det komma till ytan och inte distansera sig från händelsen. Det kan i slutändan vara befriande att få prata om det och framför allt få spegla sig i de som upplevt samma sak. 
Sahlström håller med, hon menar att det kan vara en skyddsfaktor i tabun men tror hon med att man bör prata om sin upplevelse. 
Jägerfeld plockar upp bådas vilja att förmedla de utsattas känslor och hopp om att vi skall bli bättre på att bemöta de som har det svårt. Kan man prata öppnare om den underliggande psykiska ohälsan – och skulle det hjälpa? Sahlström är tydligt med att hon tror absolut att dela känslor och prata om det hjälper! Det är oerhört viktigt att prata om psykisk ohälsa! Vi måste våga och inte skämmas eller skambelägga. Hjerdt menar att det nog skulle hjälpa att våga både prata om det men också våga fråga. Idag är psykisk ohälsa så förknippat med skam och skammen återkommer vid självmord. Att inte prata om sin depression/psykiska ohälsa gör att känslorna tar över det inre och fastnar. Självmord blir en rationalisering för den deprimerade för att rättfärdiga det slutgiltiga steget. En frisk skulle förstå att tankarna var ett sjukt, inte alls friskt beteende, men den sjuke kan inte dela skammen som uppstår i och med sena psyke går ned och självmord blir utvägen – till slut kan den sjuke inte se vad den kan göra för nytta för någon eller något. När man är i det svåra är det väldigt, väldigt svårt att tro att det någonsin kommer bli bättre. Hjerdt menar att det tyvärr är svårt att nå fram och hjälpa någon som lever i depression för att de sluter dig och när beslut om självmord är taget så finns endast vård som hjälp. Och därför måste vi finnas där och våga fråga redan vid tidigt stadium.

Trots det är två tunga svåra böcker blir jag under kvällen oerhört sugen på att läsa dem båda. Jag blir i det hemska också glad över författarnas genomtänkta försök och driv att synliggöra psykisk ohälsa som något som kan finnas mitt ibland oss. Hur de genom att beskriva vanligt liv försöker visa att den deprimerade inte är abnorm eller onormal utan bara hamnat på glid med sig själv och faktiskt behöver hjälp, inte isolering.

Lena Andersson på Söderbokhandeln

Söderbokhandeln är min favoritbokhandel och som jag sagt tidigare, vilka fantastiska författarbesök de kan få till. Med en ny bok om Ester och med ryktena om Roy Andersson som Hugo Rask var kvällen då Lena Andersson skulle besöka bokhandeln het. IMG_3183.JPGRedan när jag kom dit en halvtimme innan utlovad start var det fullt, till och med stegarna var upptagna. Kön utanför växte men i slutändan fick alla som var där i tid komma in, bara de gick längst bak i butiken.

Samtalet inleddes med en försiktig fråga ifall Lena Andersson så här i efterhand skulle gjort (skrivit) annorlunda ifall hon vetat vilken uppståndelse böckerna skulle skapa.
Svaret blev att böckerna tog sin början för fyra år sedan och Lena kunde då inte föreställa sig de skulle bli så uppmärksammade. Hon kunde knappt föreställa sig hon skulle bli färdig, att hon skulle våga skriva om så känsliga ämnen som hon förutsatt sig. Sen gick det i omgångar, ändringar och strykningar för när man väl lämnat in är det för sent för ändringar.

Men hade Lena velat ha det annorlunda, dvs inte velat diskutera böckerna och huvudpersonerna? Lena tycker det är oerhört spännande att diskutera människan och psykologin, det är ju därför hon skriver, men senaste veckornas diskussion som hon tycker riktar in sig på fiktionens varande eller inte hade hon gärna varit utan.
IMG_3158.JPGÄven i slutet av samtalet återkom Lena till det här ”skvallret” som gått om Egenmäktigt förfarande, den här gången lite bitskare mot journalisterna när hon förklarade sina läsare klokare än dem. Lena sade att allmänheten är ointresserade av allmänintresset, allmänintresset i det här fallet en klick i Vasastan och Söder (och JAG!). Men den uppskattning böckerna och framförallt den uppskattning kolumnerna fått visar på vad intelligens hos läsarna menar Lena, ett intresse för vad Lena skriver om och inte eventuella självupplevda händelser.
IMG_3169.JPG

Andra boken om Ester, Utan personligt ansvar, är en bok som spelar på fler känslosträngar och är sorgligare än förra boken som ändå hade ett stråk av humor. Lena håller med, det här är en bok om smärta och i efterhand kan Lena se (genom en väninnas insikt) att även recensionerna värjer sig för smärtan i boken. Kan därför vara att fokus läggs på Lenas roll som kolumnist och ”faktaförtällare”, att det svåra i boken uppskattas men är för smärtsamt att gå in på?

Varför gör Lena så här mot Ester, utsätter henne för sådana personer som Hugo Rask och nu Olof Sten? Ester har inget emot misslyckade personer, hon vill hjälpa de hon älskar att bli hela. Hon går på känsla, ”det här känns bra” och sen skall allt fixas med all den kärlek hon skall över dessa trasiga personer. Ester tror på kärleken helt enkelt!

Samtidigt som många reagerar på Ester, på olika sätt, så är det ju något som Lena strävar efter. Hon är intresserad av psykologiska mekanismer och beteendemönster och närmade sig till att börja med böckerna som en kärlekshistoria utan känslor – men det gick inte! Trots det så beskrivs båda böckerna nästan kliniskt beskrivande och Lena skriver ju också i tredje person där huvudkaraktären faktiskt inte påverkar handlingen på så sätt att Esters känslor beskrivs och inte färgas/ återges av henne själv. Lena menar att Ester typiskt faller in i kvinnorollen som trånar. Men sedan är hon för mycket, Ester går på och bryter mot våra känslomönster, vilket upprör. 
Men ifall hon inte bröt mot dessa oskrivna regler och ifall vi människor inte visste att så här kan man inte bete sig så hade Lena inte heller kunnat skriva dessa böcker. I bok två går hon ännu längre och använder kärleken inte som en metafor för knark utan kärleken är ett berusande medel, Ester blir beroende. Lena vill bryta ned Ester och undersöka detta med kärleken, hur det påverkar oss som tänkande rationella individer.

Skillnaden mot första boken om Ester, och kanske en förklaring till varför den här upplevs som mer smärtsam är dels att det nu är mer utdraget, en längre tidsrymd – 3,5 år, dels faktum att mannen som är objektet för Esters kärlek är gift. Ester är verkligen uttalat den andra kvinnan. Lena har en poäng med boken och det är att visa det repetitiva och nedslitande med olycklig kärlek. Tre och ett halvt år är ändå lindrigt menar Lena. 
IMG_3177.JPG
Egentligen så var Utan personligt ansvar den första boken men då den är lite tuffare (mot Ester) så kom Egenmäktigt förfarande före. Det började som nämnt med att Lena ville utforska vad kärleken gör med oss och böckerna var från börja en bok med två – eller fler! – historier. Men ämnet gick inte att variera mer och det stannade vid dessa två som blev separata böcker.

Lena har gått igenom många faser i skrivandet om Ester, en tanke var att att skriva ur en terapeuts (Esters terapeut) synvinkel men hon kom ändå tillbaka till det raka enkla som vi känner igen som ”Lenas stil”. På frågan ifall hon ändå inte berättar Esters historia trots det är tredje person så svarar Lena att visst, liksom hon funderat på andra infallsvinklar har hon funderat på hur återge historierna och valt Ester. Men samtidigt, menar Lena, att vi genom Ester får ta del av sådan otrolig reflektion över männen (Hugo och Olof) och deras förfarande att det kanske inte hade kunnat återges bättre.
IMG_3184.JPG
För i symbios med kärleken som tema så tar Lena upp filosofiska och moraliska frågor. Det är vårt samhälles moraliska regler/rätt/normer. Vem har rätt att göra slut? Lena refererar till serien Sex and the city, det finns inga lagar när det kommer till kärleken men vi törstar efter regler – och vi pratar om det hela tiden. Därför blir moralen så viktig. Vad betyder det egentligen att gå till sängs? I Utan personligt ansvar så blir frågan en stor värderingskrock. För Ester är det otänkbart att man inte vill vara med den man älskar och enbart med denna. Hon kan inte förstå att Olof återkommer till henne ifall han inte vill vara med henne. Samma sak som hon upplevde med Hugo, Ester hittar på regler och hon använder logik hela tiden och det är därför hon blir så besviken/sviken. 

Ett tema som Lena inte tänkt på när hon skrev men som ändå blir väldigt synbart är hur fria dessa människor är att välja varandra och ÄNDÅ SÅ GÅR DET INTE! Olof vill inte lämna sin fru, han vill inte ha Ester – men vad gör han då där, hos henne?! Samma sak jag kände när jag läste Egenmäktigt förfarande, varför kan Hugo inte låta Ester vara! Och Ester kan inte förstå. För henne innebär det att mannen vill ha henne när det egentligen betyder något annat; Bekvämhet? Skam? Skuld? Uppmärksamhetstörstande? Lena har fortfarande inte svaret men har nu vågat skriva och publicera två böcker om det.

Adlibris
Bokus
CDON