Vegeterianen

litteraturtoppen.se ligger Han Kang den här veckan på topp tio med båda sina på svenska översatta böcker, Vegeterianen och Levande och döda


Kang är i ropet främst med Vegeterianen som vann 2016 års Man Booker International Prize. Boken har en rykande färsk översättning till svenska men skrevs faktiskt för hela 12 år sedan och var Kangs tredje roman. Förlagan var en novell om en kvinna som förvandlades till en planta och blev omhändertagen av sin man. I Vegeterianen står en ung kvinna i centrum som efter en våldsam dröm bestämmer sig för att bli vegeterian. Kvinnans resa från att börja sin vegetariska kost till hennes självsvält och internationalisering på mentalsjukhus beskrivs från tre perspektiv i liknande noveller. Perspektiven är från hennes man/ilska och oförståelse, från hennes svåger/passion och nyfikenhet och genom hennes syster (vars man är svågern) och medkänsla och vanmakt. 

Han Kang på Stockholm internationella författarscen 2017-01-26

Kvinnan kan ses vara en provokation, en totalt oskyldig person i en värld som inte kan hantera detta. Kang arbetar med motsatserna som finns i vår vardag och utforskar dess ytterligheter. Det är en vackert skriven bok med en handling som ibland känns olustig och ibland väldigt tankeväckande. Och surrealistisk. 

Adlibris

Akademibokhandeln 

Bokus

CDON

Annonser

Bokmässan: Cilla Naumann – Bära barnet hem

En av få programpunkter jag gick på under årets mässa var Cilla Naumann på Litteraturscenen. Naumann pratade om sin senaste bok, Bära barnet hem, en bok som berört sina läsare och som är otroligt fin. Boken handlar om att vara mor, hitta mor, förlora mor, sakna mor … Mödraskap helt enkelt, eller hur svårt det kan vara, det där enkla – mödraskap.  

 
Boken är en mix av självupplevda erfarenheter och fiktiv historia. Naumann har efter ofrivillig barnlöshet adopterat tre barn från Colombia och i boken följer vi Naumanns sprudlande glädje över att bli mamma, hennes oro över att inte räcka till, tacksamheten för moderskapet och funderingar över familj, tillhörighet och minnen. Hon berättar att den helt fiktiva delen i boken – som handlar om den idag vuxna Ana som vuxit upp på barnhem – kom till henne redan när hon besökte Bogota för mer än 20 år sedan. Den colombianskan magiska realismen är inget som Naumann försökt efterhärma men den märks kanske ändå i Anas berättelse. Ana barnhemsbarn som vuxit upp på kloster, nu arbetar hon som barnflicka och hemhjälp mittemot ett barnhem. Anas berättelser om föräldrar som kommer till barnhemmet blir som ett vittne till Naumann, när hon kom till barnhemsdörren. Samtidigt är Ana en vuxen kvinna utan erfarenhet av att ha en mamma eller ett hem men som nu skall i sitt yrke sköta just detta, barn och hem. Idag älskar barnen henne men snart kommer hon vara förskjuten, hon har upplevt detta hos andra familjer och bävar dagen då pojken som hon nu är närmast av allt i livet skall växa ifrån henne. Ana tänker mycket på vad hon bör och vad hon skall känna och göra men det etiska perspektivet spänner över flera dimensioner. 

Förutom tillbakablickarna till Bogotá och kärleken till barnen som kom till familjen så berättar Naumann om när hon följde med sin äldste son tillbaka till Bogotá för att träffa hans biologiska mamma som han hittat på Facebook. Då, när Naumann adopterade, var det mer än nu ett stort hemlighetsmakeri kring ogifta mödras identiteter. Barnhemmen skyddade mödrarna och det var inte mycket information som Naumann och hennes man kunde förmedla till sina barn. Idag, med internet och FB, så är saker och ting helt annorlunda och träffen med den biologiska mamman var inte bara för sonen förlösande utan också för Naumann, som upplevde mötet som ett möte mellan två mödrar som äntligen fick tacka och uppskatta varandra. Naumann vill inte berätta sin sons historia. I boken får vi inte följa mötet, eller jo, men först i efterhand. Naumanns irrationella skräck att förlora sin son men hur det inte blev så, istället fick hon något. Jag tror inte någon mamma eller förälder kan läsa denna självutlämnande del utan att gråta. Jag är självvald barnlös men fann just de styckena oerhört gripande. 

Med boken sträcker sig Naumanns moderskap sig över hela jorden säger hon själv, det är mammor på flera lager. Naumanns har upplevt sorg och att lämna (missfall) så hon tycker hon kan sätta sig in i den saknad som kan uppstå – även vid adoption. Samtidigt beskriver hon sin familjebildning så kärleksfullt och låter oss läsare följa Anas egna rotlöshet som hon gör allt att förebygga hos se barn hon passar. Det finns också en aspekt på rötter och minnen när Naumanns  mamma gick in i demens och pappan inte längre finns. Relationen till Naumanns mamma beskriver hur de gemensamma minnena blir Naumanns, att själv, ensam, förvalta. Och  samtidigt så växer barnen och skapar sig egna, nya minnen. Livet har sin gång.  

 

När man läser boken så är staden Bogotá  nästan beskriven som en karaktär i boken. Naumann erkänner att platsen spelar roll och är viktig. Det är en imponerande stad som för Naumann är starkt mytologisk och laddad. Staden har gett henne hennes barn. De har återvänt och där har barnens mödrar vandrat och levt under barnens uppväxt. Bogotá var början på Naumanns moderskap. En väldigt, väldigt fint skriven berättelse som berör. 

Adlibris

Bokus

CDON

Assaf Gavron på Söderbokhandeln

Kvällen innan han gästar Kulturhusets internationella författarscen kom Assaf Gavron till Söderbokhandeln för ett samtal om boken Uppe på höjden med journalisten Negar Josephi.  

 Uppe på höjden är en skönlitterär bok som blivit väl uppskattad men också diskuterad. Josephi börjar därför samtaleted att be Gavron själv beskriva sin bok; En bok om bosättningarna på Västbanken, vilka dess invånare är och en berättelse om deras interna relationer men också de externa relationerna utom bosättningen – militären, politiken men också palestinierna – under ett år. En specifik händelse sker som gör att världens ögon riktas mot det lilla samhället och plötsligt är bosättningen hela världens intresse. En stark berättelse i berättelsen är den om de två bröderna som vuxit upp på kibbutz, skiljts åt men återfinner varandra i bosättningen.

Så hur var det då att göra research för en sådan här historia? Gavron svarar att det var svårt, mycket svårt. Alla utomstående betraktas med skeptisk och misstänksamhet av bosättarna. Många utländska journalister och författare har försökt få Gavron introducera dem för bosättningar för bakgrundsmaterial och reportage men även Gavron betraktas som utböling, författare och boende i Tel Aviv som han är. Därför upplevde han under sina resor till bosättningarna ofta att han inte blev mottagen och inbjuden, snarare bortkörd. Men, nära Jerusalem så fanns ett ställe där man var lite mer öppen (kanske berodde det på närheten till staden) och där Gavron faktiskt hade en vän som ingång till bosättningen så lossnade det. När de i bosättningen väl förstod hans intentioner så var de nyfikna och intresserade och delade med sig av sina upplevelser.

Betyder detta att Gavron hittade sina karaktärer i bosättningen? Gavron tvekar först. Omgivningen är klart tagen från verkligheten säger han, men karaktärerna är mer fiktiva. Kanske har de drag av personer han mött i bosättningen men mestadels så är de påhittade. Gavron har också gett karaktärer drag från personer han träffat på andra ställen, tex så har grönsakshandlaren under hans lägenhet i Tel Aviv inspirerat till en figur – och blivit igenkänd av läsare i hans bekantskapskrets! 

 
Josephi reflekterar över att hon tycker sig uppleva en jämförelse mellan bosättningar och kibbutzer i boken. Vilka är skillnaderna? Likheterna?
Gavron beskriver båda som stängda samhällen, där man ser sig själva som ”förmer än” andra. Man ser sig som pionjärer, pionjärer som tar ett ställe och bygger upp ert samhälle baserat på en övertygelse om något . Josephi spinner vidare på pionjärskapet och övertygelsen och de är överens om att folket i bosättningarna säkert också ser sig som bevarare eller försvarare av landet Israel. Gavron menar vidare att allt är inte bara ideologi och rättstänkande inom dessa samhällen utan också en hel del våld. Kibbutzerna gick en i bräschen, idag är Israel erkänd som stat och pionjärerna som bosättarna utgör är inte lika banbrytande. Kibbutzerna var del av en rörelse där socialism var ledordet. Tyvärr har kibbutzerna idag blivit kapitalistiska och rörelsen är idag ett misslyckade, inget eftansträvsvärt. 
Kibbutzerna är/var sista utposten i dagens samhälle där man osjälviskt gav upp bekvämlighet etc för ett större syfte, en ideologi. Gavron vill spegla detta i bosättningar där man ger sig in på osäker mark utan att veta vad man får i utbyte. Bröderna som utgör en historia i sig i berättelsen återvänder till sin barndom (tiden i kibbutzen) när de möts i bosättningen. 

Så hade Gavron någon politisk baktanke med boken? Att lobba för eller emot bosättningar? 
Gavron svarar att han ville verkligen inte skapa en politisk ståndpunkt eller manifest. Som författare av ett skönlitterärt verk lät han karaktärerna leva och skapa situationer som i sin tur skapar eftertanke hos läsaren. Visst måste han som författare ha en ståndpunkt – även om han inte menat att spegla den eller styra läsarens åsikter. Och visst finns skarpt återgiven byråkrati där i boken, nästan som en karaktär. De är hur de andra karaktärerna i boken spelar på och med byråkratin, hur de nyttjar och tolkar den som Gavron vill förmedla. Hur totalt galet och komplext hela systemet är! Korruptionen och komplikationerna är det han vill lyfta, inte uttala kritik mot en enskild politisk falang. 
Uppe på höjden har fått mycket bra kritik men en recension i DN har upprört många svenska judar. I slutet av recensionen så skriver Jonas Thente 

För den som är det minsta intresserad av vilken sorts människor det är som leker med allas vår säkerhet, är ”Uppe på höjden” nödvändig läsning.

Även Assaf har nåtts av detta uttalande och folk har översatt det för honom. Vadan reagerat så starkt över är hur man upplever att Thente lastar bosättningarna och dess innevånare med skuld för terrorist eller antisemitiska handlingar runt om i världen. När Josephi ber Gavron om en kommentar återkommer han till att det är komplicerat. Kan man säga att bosättarna är ansvariga för säkerheten i Europa? Verkligen? Men å andra sidan, är det ok att gå emot freds-överenskommelser? En del attentat är kanske inspirerade av konflikterna mellan Israel och Palestina men troligen ligger det mycket mer bakom än en bosättning, hur provokativ den än kan te sig. Det är överdrivet, menar Gavron, att skylla på bosättningarna. 
Men det gav boken publicitet 😉 och skapar diskussion. Det är det goda som kom ut av recensionen. 
I
I en kort dialog om bosättningarna idag så framstår de i sig som väldigt fridfulla och lugna. Både Gavron och Joephi relaterar till meditation, mindfullness och lite hippieaktigt – bland annat så påpekar Gavron att det finns massor av hasch i bosättningarna.  Att ta sig till en bosättning är farligt och kan upplevas som våldsamt men väl där upplever man både en inre och yttre frid. 
  
En fråga från publiken är hur Gavron, som Tel Aviv-baserad vänsteraktivist upplevde bosättningarna? För Israel är ett polariserat land som också skapat fördomsfulla nidbilder av bosättningar och dess innevånare. Gavron berättar hur han blev överraskad över, eller upplevde,  väldigt mycket variation. Alla var inte hänsynslösa mördare med religösa övertygelser. Även i bosättningarna finns alla typer av människor. 
En annan fråga är ifall det är så att man idag tappat känslan av pionjärskap? Är bosättningarna en reaktion på längtan efter ”det gamla Israel”?  Gavron svarar att han nog tror att det kan vara så, även Israel upplever som resten av Europa, högerextrimistiska vindar. Bosättningarna blir ett uttryck för att man inte känner sig trygg i dagens politik och Israel utan söker sig till det gamla men med andra ideologiska idéer. Mest märks det i den politiska övertygelsen som ligger till grund för bosättningar, det extrema märks i de yngre deltagarna och bosättningarna, de som är reaktioner på vad som finns idag. 
Och hur ser ”äldre bosättningar” på detta? Som ogräs, säger Gavron, som något dumt. Men inofficiellt finns det stöd för deras handlande. Även från rabbiner, kanske mest i det de inte säger än vad de säger.
Samtalet avslutas med en vemodig reflektion att så som byråkratin i Israel är en karaktär i boken är också våldet en karaktär. För livet i Israel innebär att våldet är ständigt närvarande. Oundvikligen. Tyvärr. 

Litteraturens långa natt 2015 – första halvan

Igår var det Litteraturens långa natt på ABF i Stockholm. Nionde i ordningen och min andra. Samma upplägg varje år, 8 författare i halvtimmeslånga samtal med Svante Weyler och uppläsningar från aktuell bok.

Jag är så himla glad att jag gick trots att de författare jag såg mest fram emot att höra var sådana som jag redan hört, i andra sammanhang. För kvällen var så där riktigt bra, jag fick ta del av nya tankar från författare jag redan hört och jag fick lära känna nya författare. Weyler är förläggare och före detta journalist med enormt litteraturintresse, han är påläst och kan ställa bra frågor men framför allt så var det en sån opretentiös och uppsluppen stämning.

IMG_3529
Kvällen inleddes med Therese Bohman som fortfarande är ganska aktuell med sin andra roman Den andra kvinnan. Jag har både läst boken och hört Bohman tidigare. Som alltid när jag ser henne så slås jag över hur vacker hon är, det är lite av Snövit över henne. Weyler inledde samtalet med att berätta att han på Bohmans blogg läst en gammal betraktelse över att anlända till Stockholm och en beskrivning över staden. Bohman erkänner hon har en fascination över livet som pågår bakom fasaderna, varför staden blir en sådan tydlig kuliss i hennes böcker. Annars vill Bohman inte prata så mycket om varför hon skriver om en kvinna som blir älskarinna. Istället berättar hon om sin nyfikenhet och lust att utforska och att det är därifrån hon får sina uppslag. Hon gillar att utgå ifrån och skriva kring klyschor – den andra kvinnan – för att klyschor är något som alla kan relatera till, annars är det ju inte klyschor. Det är ett väldigt fint sätt att bjuda in sina läsare tycker jag.

IMG_3532-0
Efter Bohman var det Sigrid Combüchens tur. Combüchen är nu aktuell med en romanbiografi över Ida Bäckmann, Den umbärliga. Bäckmann är en bespottad och illa omtyckt kvinna, en i litteraturhistorien avskydd person. Hennes fel är att hon var påflugen och efterhängsen – och ful. Denna kvinna beskrevs förfölja både Fröding och Lagerlöf men trots att relationerna pågick så är det Bäckmann som blivit illa ansedd som en stalker. I det jag hör Combüchen berätta så tänker jag på Lena Anderssons Ester som blir blind av kärlek eller blandar ihop beundran – intellektuell ömsesidig – med kärlek. Bäckmann är illa omtyckt men blev trots allt uppmuntrad av Selma Lagerlöf att skriva om sitt förhållande med/till Fröding. Lagerlöf ångrade sig kanske senare men det finns brevkorrespondens som vittnar om att trots Lagerlöf kanske led av dåligt samvete så lät hon inte Bäckmann bryta kontakten. Combüchen siktar inte på att ge Bäckmann upprättelse och tycker efter boken inte heller att Bäckmann var någon underbar person men hon vill ge Bäckmann det att ingen människa är umbärlig. Vi lever i tron att ingen är oumbärlig men Combüchen fascinerades över den starka avskyn som finns och tillåts finnas för Bäckmann, en människa som vi andra.

IMGe_3535
Därefter var det Stewe Claesson som kom upp på scenen och det var en ny bekantskap för mig. Men vilken man, han verkade rent ut sagt skitkul. Han höll långa monologer, gav roliga svar på Weylers frågor och lyckades i det hela ändå förmedla en intellektuell tanke. Claesson vill skriva om samtalets gåva. Hur samtalet tar fram jaget i oss när vi genom att ta ställning och berätta detta finner oss själva i det vi tar uttryck för. Hans nya bok, Komma nära, beskrivs handla om en visselblåsare. Och mannen boken handlar om tar upp obehagliga fakta men Claesson menar att han bara speglar en människas patos och beskriver hur denna man kommer sig själv nära – genom uttryck och ta ställning. Nu är mannen det handlar om anställd av kommunen för att göra någon form av förundersökning för ett bygg(?)projekt och kommunala handlingar är ju offentliga. Därför blir mannen en visselblåsare även om det inte är vad han strävar efter. Claesson har trots sin ålder som är mycket högre valt att låta sin karaktär var 30 år och berättar dråpligt hur hans redaktör ifrågasatte hur en 30-åring kan glömma sin mobil – inte trovärdigt. Men det jag hör av Claesson är inte bara en berättelse som jag tycker är lusigt och vitsig och hemskt gärna vill läsa. Jag hör också hur han låter sin relativt unga karaktär komma ut i arbetslivet med ambitioner och vilja att göra rätt och blir motarbetad och ifrågasatt på ett sätt som får honom att maniskt söka svar på vad han gjort fel, att försöka förstå vad som är rätt och fel och som i mina ögon är en av de största orsakerna till utbrändhet idag.

IMG_3539
Sista författaren innan vinpaus var Mara Lee. Jag hade sett fram emot att höra henne men då en bokcirkelkompis sagt att hon inte gillar Lees sätt att uttrycka sig var jag nästan lite nervös. I efterhand så tycker jag nog att Lee kunde låta både kort och överlägsen men jag undrar om det inte ligger något annat bakom. För trots att hon var närmast avsnoppande i sina svar på Weylers frågor så fanns en vilja att trots allt svara, att dela med sig. Sen verkade det hon läste från sin nya roman, Future perfect, riktigt bra. Hon har ett sätt att skriva om känsliga saker så att det ändå flyter på och blir del av en vardag. Hon skriver gärna om flickor i gränslandet till kvinna och böckerna brukar inte rädas ämnen som lust, sexualitet eller känslor. I Future perfect bildar en mamma och hennes två sönder en märklig kvartett med en ung kvinna från grannbyn, de leker vansinniga lekar dör de utforskar ämnen som just erotik, sexualitet och identifikation. Lee skriver om platser och tider som för henne är närmast mytologiska, hon håller sig i norra Skåne, mot gränsen till Småland – Göingetrakten. Och lite känner jag nog att hennes dialekt också talar mot henne, Göinge har tagit det värsta från både skånskan och småländskan vilket får språket att låta lite enfaldigt och irriterande. Hon erkänner själv att trakten kan motsvara USAS REDNECK-bälte. Lee har skrivit tre romaner på tio år och innan dess skrev hon poesi, idag identifierar hon sig fortfarande starkast som poet.

IMG_3550

Himlakroppar

Jag börjar året med att läsa ut förra årets tyngsta utmaning. Himlakroppar av Eleanor Catton är 1112 sidor i den svenska utgåvan. Det är en riktig tegelsten som #rödvinsbokcirkeln tänkte läsa i omgångar men som vi hade så svårt komma igång med att vi sköt upp träffarna gång på gång.

Jag var verkligen peppad att läsa den här boken, inte minst för att den vann 2013 års Man Booker Prize men också för att författaren kom till Stockholms internationella författarscen i höstas. Planen var ju att ha läst boken tills dess. Det hände inte, jag hade inte hunnit långt när Eleanor Catton var här och berättade om sin bok. Men Josette Bushell-Mingo, som var kvällens och Cattons samtalspartner var helt begeistrad över den kosmiska upplösningen i boken. Och över Cattons fantastiska fanatism.
2015/01/img_0464.jpg
Efter att ha läst boken är jag själv lite blown away över Catton och hennes förmåga att skriva så mycket och knyta ihop trådarna så skickligt samtidigt som hon följer ett förutbestämt mönster och totalt passar in sin historia inom ramarna för detta. Catton har skrivit en berättelse om himlakroppar, en berättelse som tar oss till guldrushens guldålder i Nya Zeeland i senare delen av 1800-talet. Här träffar vi ett gäng karaktärer som möts och interagerar med varandra efter den tidens rörelser i himlakropparna. Varje karaktär representerar antingen ett stjärntecken eller en himlakropp viktig inom astrologin. Inte bara beskrivs karaktärerna ur en astrologisk identifierande vinkel, utan de agerar också utifrån sina egenskapsdrag. För mig som inte sitter och lägger stjärnor precis men som faktiskt har tatuerat in mitt stjärntecken är detta fantastiskt!

Det faktum att Catton gjort en pastisch på 1800-tals romaner med astrologin och stjärntecken som underlag är så otroligt finurligt att hon bara för den sakens skull får en speciell plats i mitt hjärta. Men dessutom har den här författaren arbetat med sin research på ett helt fenomenalt sätt, hon har efter att till en början ha lekt med en app som kan återskapa en stjärnhimmel från valfri tidpunkt också engagerat sig i sin berättelse så till den grad att hon funnit den stjärnhimmel som skulle passa det fröet hon hade. Hon har alltså inte kompromissat utan arbetat utifrån stjärnhimlens konstellation och hellre ändrat i sin berättelse för att få den att stämma med den här konstellation som till slut valdes efter den ovanliga händelsen en helt månfri månad för breddgraden.
2015/01/img_0465.jpg
Men trots den här astrologiska kopplingen och det genomtänkta upplägget där varje avsnitt är en tredjedel av det föregående (som månens faser!) så är det här absolut ingen new age-historia. Nej, som sagt är det här en historia om guldgrävaråldern i Nya Zeeland. Lite senare än guldrushen i USA sökte sig folk fortfarande till världens nyupptäckta utposter för att finna rikedom och lycka. Eller för att fly sitt förflutna och börja om. Berättelsen kommer att utspela sig endast under ett par dagar men dessa dagar, som inte är sammanhängande – nej, det förflyter lång tid mellan dem – är desto mer händelsefyllda. Med hjälp av de väldigt beskrivande karaktärerna och deras bidrag till händelseförloppen ger Catton berättelsen flera dimensioner. Den inledande delen var både lång och långdragen, alla karaktärer presenteras och återger sin del till helheten – som mynnar ut i en slags deckarhistoria. Samtliga 12 huvudkaraktärer har en gemensam fiende, en man som även den 13:de karaktären mött och har sin historia om. Som läsare eller deltagare till samtalen dessa karaktärer emellan är det här i första delen nära på svårt att motivera sig att läsa vidare men när vi i #rödvinsbokcirkeln peppar varandra att komma vidare så upptäckte vi att när man väl tagit sig förbi ”tröskeln” så gör upplägget och berättelseförloppet att läsningen accelererar i allt högre grad så att den sista delen är över innan man förstår det. Och det är när jag läst sista sidan som jag känner igen mig i Josette Bushell-Mingos hänfördhet. Wow! Vilket geni Catton är och hur hon lyckas styra läsaren!

Himlakroppar:
Adlibris
Bokus
CDON

The Luminaries:
Adlibris
Bokus
CDON

Författarsamtal: Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiri. Jag har bara läst två av hennes böcker men förstår att hon skriver om återkommande tema. När hon besökte Stockholms internationella författarscen på Kulturhuset berättade hon att dessa återkommande tema i sina böcker baserades på hennes egna bakgrund och föräldrarnas ursprung.

20140501-165045.jpg
Med föräldrar som lämnat Indiska Bengalen och bosatt sig först i Europa och därefter i USA blev distans och avsaknad därmed tongivande för Lahiri under uppväxten. Alltid fanns dessa två känslor där, föräldrarna som gjort medvetna val för sig själva och sina döttrars uppväxt åkte ändå alltid ”hem” så fort medel och tid fanns. Det blev som att trots ett lyckat och medvetet liv utomlands så var målet hela tiden resor tillbaka till Calcutta. Men valet var ändå att inte flytta tillbaka. Nu – långt senare, efter karriärslivet – kan föräldrarna inte flytta tillbaka, för idag är de mer hemma utomlands. Lahiri menar ändå att det hon skriver är universella teman – det är inget nytt utan har funnits lika länge som människan.

Under hela uppväxten (och kanske även idag) fanns alltid en känsla av isolering. Lahiri var en flicka väldigt känslig och uppmärksam för avstånd, avsaknad och isolering. Nu skriver hon om barndomens påverkan på en växande individs identifikation. ”Vem är jag i historien?” och ”Vad blir konsekvenserna av detta?” var och är centrala frågor för Lahiri och återspeglas i högsta grad i hennes böcker. Lahiri upplevde föräldrarnas livslånga ånger och skuld att ha lämnat sitt land och allt vad livet där innebar. Fadern valde att skriva om sin förutsedda framtid genom att göra karriär och leva sitt liv utomlands. Det var ett medvetet val som ändå innebär ett slags trauma. 

Det livslånga traumat beskrivs som ambivalens. Den nya världen erbjuder mycket men valet innebär även ett bortval, av det som man föddes in i. 
Föräldrarnas barn är barn av sitt land. Ett land där föräldrarna är utlänningar.  Och det finns, menar Lahiri, en medvetenhet hos barnen att trots allt vara någon annan. Lahiri var amerikan men hade indiskt namn, kläder, mat osv. En hel kultur som inte var den som var landets där hon bodde. Idag är hon amerikan – på väg att skaffa sig ett liv i Rom. Än en gång inte infödd. Men vem bestämmer vad som är DU? En själv eller omgivningen? 

20140501-165059.jpg
Lahiri och Josett Bushell-Mingo (Lahiris samtalspartner under kvällen) diskuterade också global versus universell när det gäller litteratur.
Lahiri förstår inte en global roman. Det är kommersiell fras enligt henne och litteratur borde ha styrkan att gå över detta. För teman i universell litteratur frigör oss från vem vi är, vårt ursprung. Skrivandet ger Lahiri därmed en ny – universell – identitet.

20140502-170230.jpg
Bakgrunden till historien i Lahiris senaste roman, Sankmark, är
The partition – delningen av området Bengalen i grovt förenklat en nordlig muslimsk del, Pakistan mot en södra del, Indien där hindu var den största religionen. Bokens tvillingpar föds in i denna delning och lever på gränsen som var oerhört påverkat av flyktingar mellan Pakistan och Indien. Till exempel blir pojkarnas lek när de tar sig över en muren en symbol för gränslandet. Men pojkarna växer upp och Bengalens historia en 20 år efter the partition kännetecknas av en maoistiska revolutionen som en reaktion på ett landskap utan egen definition. Tvillingarna väljer olika vägar i livet, den ene engagerar sig politiskt-aktivistiskt i Naxalites och den andre söker sig till USA som doktorand. I kapitel som inte följer tidens kronologi följer vi tvillingarna och personerna nära dem i ett flöde dom påminner om noveller. Det är en fröjd att läsa, rent uttrycksmässigt. Innehållsmässigt är det, liksom Lahiris tidigare böcker, väldigt gripande. Här talar vi verkligen universella teman. Människorna vi får följa gör val eller tvingas till val och måste leva med dess konsekvenser.

Trots att tvillingparet är pojkar och man kan säga historierna alltid har någon beröringspunkt mot dem så är kvinnorna i boken väldigt framträdande. Lahiri berättar att hon upplevt kvinnorna i rollen som mödrar fått mycket kritik för sina handlanden i boken. Lahiri dömmer inte själv sina karaktärer. Men hon kan ändå personligen tycka att en moder i boken är ”värre” än den andra i sina val. Lahiri tror också att de reaktioner hon fått på kvinnornas val beror på att de är en kvinnor och inte män. 

Bushell- Mingo antyder att i Sankmark så är kvinnorna nästan symboliskt gravida. Vad betyder detta? 
Lahiri svarar att med karaktärernas ursprung och uppväxt kommer barnet att betyda ännu ett steg i den historiebeskrivning karaktären utgör. Graviditet och födsel innebär för dessa kvinnor ensamhet och rädsla – något hon själv upplevt och tror många kvinnor upplever när de inte är hemma, varken geografiskt eller kulturmässigt, när de skall föda. Samtidigt representerar barnen en NY generation och Lahiri vill beskriva hur modern (eller, föräldern) kan skydda barnen från de misstag de själv lärt sig från.

Med Sankmark sluts symboliskt en cirkel i Lahiris författande. Det här är en bok som hon försökte skriva från början, för 17 år sedan. Då var hon inte redo, med tiden så blev hon. Visst är det fint att vi fick ta del av hennes tankar i andra böcker under vägen. Jag skall definitivt läsa mer av henne och kan verkligen rekommendera henne!

Adlibris
Bokus
CDON

Ryssar är såna som gillar björkar

Ryssar är såna som gillar björkar är en hyllad debut av Olga Grjasnowa. Boken kan tyckas vara självbiografisk när huvudpersonen Masja liksom Olga själv är en icke-utövande judinna bosatt i Tyskland men med ursprung i Azerbajdzjan. Men trots att de båda är unga, intellektuella och lever i tron att ursprung inte spelar roll så vill inte författaren Olga säga att hon är Masja eller att Masja är hon. Olga erkänner att hennes ursprung och leverne nog kan ha spelat roll för hur boken utvecklade sig men hon vill ändå tro att det är skilda saker.

20130217-231243.jpg

Bokens titel har ingenting med handlingen att göra och ändå så säger bokens titel så mycket om bokens innehåll. Ryssar är såna som gillar björkar är en stark berättelse om ursprung och identitet. En fråga om vem man är när man har rötter i flera och olika kulturer, språk, religioner och länder. Majsas familj är flyktingar i Tyskland med uppehållstillstånd fixat genom mammans judiska börd. I Majsas minne finns Baku och oroligheterna där, upplevelser från barndomen som fått henne att förstå att människan söker identitet och i sökandet häver sig på bekostnad av olikheterna. I Tyskland, där Majsa bott större delen av sitt liv, är hon en utlänning trots att hon läst tyska och tolkar tyska från ett flertal språk. Genom sina studier har hon kommit i kontakt med andra människor som försöker bevisa något genom att behärska språket till fullände. Majsa umgås med Tysklandsfödda turkar som även de inte hör hemma någonstans och förföljs av förutfattade meningar och fördomar byggda på utseende snarare än passidentitet. Hennes förre pojkvän, tysk libanes, får problem med studietillstånd i USA pga av fördomar och tvingas sätta sina doktorandstudier på is. Ändå så är de ett gäng som umgås över gränserna, som kan snudda vid Gaza-konflikten men som lämnar den hän. Där och då är de individer, inte muslimer och judar, inte turkar, ryssar eller tyskar. Och det är det förhållningssättet som jag tycker speglar Olgas egna framtoning så mycket.

Weyler förlag ordnade författarsamtal med Olga på Söderbokhandeln i Stockholm och jag var där och lyssnade. Jag vill gärna att författaren skall ha en tanke bakom sin berättelse, ett budskap som hen vill förmedla. Olga ville inte riktigt ge något sådant erkännande (väldigt vanligt idag upplever jag det som, varför är det så?) men berättar att hon ville utforska identitet och livets plötsliga vändningar. Hon berättar också att hon bara började skriva och plötsligt fanns det ett manus och plötslig blev det antaget och utgivet. Hon hade inte kunnat föreställa sig detta och hon är oerhört tacksam över framgångarna. Hon önskar alla unga vill läsa boken men finner det samtidigt både lustigt att hon blir representant för Goethe-institutet (ryska/utlänning som hon är) och något absurt hon får föreläsa på större judiska litteraturmässor (då hon inte alls identifierar sig med judendomen). Hon ger ett piggt intryck och känns väldigt jordnära. Hon lever liksom sin bokkaraktär här och nu och är medveten om vilka nack- men också vilka fördelar en inte helt ”renrasig” bakgrund kan ge.

20130217-125315.jpg

När Majsas pojkvän går bort i olyckliga sviter efter en olycka bryter Majsa ihop. Hon förlorar sig själv och i desperation tar hon ett jobb som översättare och tolk i Israel. Detta trots att hon inte talar eller tolkar israeliska. Hon får jobbet för att hon kan arabiska. Genom sin mamma har Majsa släktingar i Israel och under hennes vistelse där tar läsaren del av ytterligare sökande efter rötter och identitet. I Israel strider man för rätten till ett land men det som strider vet knappt vad de strider för – eller mot. Majsas släktingar lever i konserverade hem med ryska sedvänjor och att sätta en etikett på israelit eller jude är inte heller så lätt. Majsa träffar ett syskonpar som ger henne inblick för det extrema och ser genom deras agerande också hur den långlivade konflikten i landet tappat fokus.

Det är en berättelse som utan att moralisera eller ge pekpinnar tar upp ett svårt ämne. Eftersom Majsa främst försöker ta sig igenom sorgen efter sin pojkvän så ligger inte författarens fokus på att visa hur världen är uppbyggd genom sökande och/eller tillhörande av nationalitet, religion eller kultur. Men det är ändå det som är behållningen av boken. Jag förstår hyllningarna, författaren har verkligen lyckats att på ett finstämt och lågmält sätt förmedla utanförskap.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
Fritz Ståhl