Jamaica Kincaid på Stockholm Literature

I söndags hade jag tur när jag fick gå på slutsålt föredrag med Jamaica Kincaid på Moderna Museets Stockholm Literature. Samtalet var mellan Jamaica Kincaid och paret (gifta, vilket jag inte visste eller glömt) Kristina Sandberg och Mats Kempe. Valet att ha Sandberg och Kempe som samtalspartners var lyckat även om de var lite starstruck och Kincaid klarade sig bra själv. Det var en söt liten dam som kom upp på scenen och hon var så himla trevlig, rolig och intressant att lyssna på att jag också blev starstruck vid signeringen efteråt. 

Bild från scenen och från programbladet.

Jag har ännu inte hunnit läsa Kincaid men länge varit sugen och nu måste jag se till att få det gjort. Kincaid är känd för en hel massa spännande tema i sina böcker, moder/dotter-relation, kolonialisering, rasifiering och upplevelser av att söka eller leva efter sina rötter. Och trädgårdsskötsel som hon älskar och brinner för! 

Kincaid en författare jag älskar, innan jag läst henne, hon är själv en läsande författare och älskar det skrivna ordet. Hon började läsa jättetidigt – hon lärde sig genom att se orden i mammans böcker, detta eftersom hon störde henne i hennes läsning. Därefter har hon älskat ord och läsande, vid 3,5 år hade hon läst allt de hade hemma men fick trots dispans inte börja skolan förrän vid 5 års ålder. Hon började också tidigt att skriva själv och med skrivandet kom insikterna. Som exempel berättar hon om bondgårdsdjuren hon skrev om där kycklingen Percy – en svart och kaxig kyckling som ville upp upp upp, tog sig trots mammans protester upp på taket – föll ned. Percy the chicken had a fall blev en fras som fortfarande sitter hos Kincaid och detta att kycklingen var svart och föll har följt henne genom åren. Annars så ser hon inte hudfärg, säger hon, utan tror att alla är svarta i grunden (ungefär som jag tänker att feminism är ett grundtillstånd) även om hon senare inser att alla inte är svarta. 

Vid 7 år hände två saker som påverkat henne och hennes skrivande.  Dels fick hon Englih Dictionary i födelsedagspresent, ett uppslagsverk hon läste som en roman. Detta har påverkat hennes skrivande genom att hon använder mycket specifika ord, hon är välorienterad i språket. Och hon läste Paradise Lost – inte bara löste utan också kopierade plotten i sina egna verk. Ja, hon blev tom kär i karaktären Lucifer. 

Jamaica Kincaid i samtal med Kristina Sandberg och Mats Kempe.

Hon Skrev också av Jane Eyre och fantiserade om att vara Charlotte Brontë. Hon skrevs luften eftersom hon inte hade någon penna och papper. Hon levde sig in i att vara Charlotte B i Västindien, gick runt och huttrade i sjalar och skrev dagarna i ända. 

Och detta är Kincaid i ett nötskal. Hennes kreativa process pågår hela tiden, hon skriver även när hon inte skriver säger hon. I samtalet så finns av kulturella, litterära referenser. Hon berättar om hur hon väver in musiktexter, andras karaktärer och citat i sina texter. Hur en av hennes karaktärer kan ha namn av en känd författare för att det ger rätt feeeling

Kimcaid är medveten om att hon och hennes böcker beskrivs som en arg svart kvinna. Det är svårt att tro med den klipska och gulliga kvinnan som sitter på scenen men hennes verk provocerar i sin realism. Kincaid påpekar också att den manliga författarens ilska i böcker anses som stor konst medans Jamaicas ilska slår tillbaka på henne, som person. Hon är arg, bara hennes böcker – eller kanske inte ens de utan bara tolkningen av dem. Sandberg tar upp att hennes olyckliga karaktär Maj provocerar och Kimcaid svarar att kvinnliga författare förväntas skriva om lyckliga karaktärer, ingen anklagar Dostojevskij för att skriva om sorg och misär. 

Kincaid föredrar realism framför lyckliga slut. Amerikanska författare, säger hon, använder sig och plot/handling och avslut/knyta ihop säcken. De slutar sin berättelse där det är lyckligt men Kincaid ser det som att livet alltid slutar  med död, vi kommer inte ifrån den. För henne kan man inte söka lyckan, utan man snubblar på den och skall man njuta av den. Men lycka går inte att framställa och därför går det inte heller att skriva en berättelse om det. 

Under sitt Stockholmsbesök hann Kincaid också besöka Babel, se avsnittet här och njut av henne du med. 

Annonser

Jean Hatzfeld på internationell författarscen 

I torsdags fick jag förmånen av Weyler förlag att lyssna på Jean Hatzfeld när han besökte Stockholm och Kulturhuset för ett samtal med Elisabeth Åsbrink. Hatzfeld är journalist som rapporterat från flera krigszoner, bland andra Afrika och Rwanda. Han är också författare och har gett ut ett antal böcker, böcker som följer människorna på dessa platser där krig rasat. För det är Hatzfelds specialité, att skriva om livet efter. 

Två böcker finns på svenska, Antilopernas list, och den nu nyligen översatta Pappas blod. Båda böckerna handlar om folket i Rwanda. I Antilopernas list pratar han med ett antal människor efter kriget och återger deras berättelser med en finkänslighet som berör. Med Pappas blod återvänder han till samma område 20 år senare och pratar med barnen till de som var med då, när folkmordet skedde. 

Det är ett känsligt ämne och Hatzfeld lämnade med sina böcker korrespondansrollen och fick som författare lov att hänge sig med hjärta och subjektivitet även om hans bakgrund och vana vid objektivitet är det som gör böckerna så oerhört nära och tragiska. För det Hatzfeld återger är ett land där offer och förövare lever sida vid sida utan att ha bearbetat det som skett. Hatzfeld har själv judiska föräldrar som upplevde förintelsen och han refererar till andra världskriget, Sarajevo och Beirut som andra platser för folkmord men där man genom förlåtelse kunnat nå eller är på väg mot försoning. I Rwanda har man inte adresserat händelsen eller känslorna därefter. Man lever i dem utan att låtsas om dem och det påverkar hela deras liv – och deras barn. 
Hatzfeld trodde aldrig att det skulle bli mer än en bok när han började projektet att ge tystnaden en röst. För det tokar jag som Hatzfelds starka tro, att folkmordet i Rwanda är sorligt bortglömt och att han genom sina böcker hoppas bidra dels till att berätta historien men också att få de han pratar med att börja bearbeta det som hänt. Ett förlåtande bygger i grunden på sanningen, säger Hatzfeld Och ingen kan be om förlåtelse utan att veta sanningen. Och förövarna måste de också få smälta och leva med vad de gjort. De kan också se sig som offer, och det är deras sanning. Förövarna satt i fängelse har släppts, sedan skall de återgå till livet där offren finns. Förövarna säger att de inte kan be om förlåtelse – det finns en sådan ilska att man inte vill höra dem prata om va de gjort. Men också det finns en ilska över att de inte ber om förlåtelse. Medan offren säger att ingen ber om förlåtelse. 

Och ifall förövarna skulle be om förlåtelse, kan man förlåta detta? En veckas dödande där man systematisk sökte upp och fortsatte döda? Offren säger nej. Förövarnas försvar säger att Gud och samhället förlåtit och gått vidare. Men folket i Rwanda är inte där. De fortsätter sina liv utan att kunna gå vidare, frågan om förlåtelse och försoning är ouppklarad. 
En annan sak som återkommer är den skuldkänsla som Hatzfeld möter. Inte bara hos förövarna och frågan om försoning utan den hos offren. Hatzfeld berättar hur offren i sin flykt levde som djur (därav titeln Antilopernas list) och hur de vägrar se de som såg dem under denna tid i ögonen för de skäms så över hur de degraderades från att vara en människa. De överlevande offren gås inte,  inte, de pratar inte, de undviker varandra. De klarar inte ens att söka tröst hos varandra. 

I Pappas blod återvänder Hatzfeld alltså till det område där han tidigare intervjuat folk. Nu pratar han med de som föddes efteråt och inte själva upplevt folkmordet och beskriver hur deras liv ändå är högst påverkat av det som ligger under ytan och bubblar. Här, menar Hatzfeld,återkommer vi till problematiken med den ouppklarade skuldfrågan. Fö ovanpå detta finns den afrikanska kulturen som gör att man inte kan tala om det som en familjemedlem har gjort. En pappa är den som gett dig liv, det går inte att då lägga en outtalad skuld på denne – att berätta för barnet att pappan är en mördare och det är för att han dödat en by eller mer är orsaken till att han – och barnet – blir bespottat och förföljd. Skulden ärvs till barnen, både hos förövare och offer. 

Samtalet tolkades av en fenomenal tolk, jag är verkligen imponerad över hennes förmåga att hänga med och uttrycka sig. Det var också en märkbart berörd samtalsledare, Åsbrink lade också hon känslor i berättlserna. Jag tror personligen att det är viktigt att vi tar till oss dessa berättelser och det är tacksamt att författare som Hatzfeld orkar göra det som de gör. 

Adlibris

Bokus

CDON

Marina Bellezza

 För ett tag sedan hade jag förmånen att gå på Stockholms internationella författarscen och lyssna på Silvia Avallone. Tillsammans med Heléne och Hanna tänkte jag också bokcirkel Avallones senaste bok, Marina Bellezza. Helene och jag hördes av under läsningen och var väl ganska överens om att de plågsamma djurskildringar som finns i boken skapade en bild av den ena huvudkaraktären som fick oss att sky honom. Denna avsky ökade när han beskrevs som ett riktigt svin med en kvinnosyn som vi hoppades bara var kulturell men som vi hade jäkligt svårt för. Men även Hanna höll med om att Andrea, som den manliga huvudkaraktären heter, var jäkligt svår att begripa sig på. Marina, den kvinnliga huvudkaraktären, var inte det heller nån figur jag fattade tycke för även om jag hade lättare att förstå hennes motiv – egoistisk och självupptagen men med ett mål i livet. Och det är vid sådana här tillfällen det är så himla spännande och befriande att få höra författarens syften och mening med sin berättelse. Det samtal som Sonja Schwarzenberger höll med Avallone skapade en förståelse för mig. Boken gick från halvtaskig till rätt bra. För Andrea-gestaltningen är fortfarande inte helt klar för mig. Vad ville författaren berätta med den här mannen?Till det yttre handlar Marina Bellezza om två unga människor som en gång upplevt en passionerad kärlek, skilts åt och inte kunnat komma över varandra och när de ses igen så vill de inget annat än fortsätta men de tär på varandra och deras olikheter gör det omöjligt att uppnå både personliga och gemensamma mål.  

 Historien bakom berättelsen är den om ”den   amerikanska drömmen”, om hur västvärldens individualism har puttat undan kollektiva drömmar Avallone pratar om hur utgångspunkten för en dröm är saknad, längtan efter något. För att känna en längtan måste man ha en törst, en drivkraft som driver framåt. Drömmarna tar en över gränsen, tar en framåt. Men drömmen behöver inte bli verkligheten för allt handlar inte om att vinna.  Det där med att vinna återkommer Avallone till många gånger i berättelsen där Marina lever hela sitt liv som en tävling där det handlar om att vinna eller försvinna. Det finns inget mellanläge för den här tjejen och liksom sagt tidigare – att vi hade svårt för karaktärerna så har många läsare hört av sig till författaren och uttryckt att Marina är svår att tycka om. Avallone tyckte det var otroligt roligt att skriva om Marina och sätta sig in i hennes karaktär. Hon är hatad, borde få en örfil. För hon lyfter inte ett finger men är både otroligt vacker och har talang. Okunnig och utan skrupler går hon över lik och precis när man tror att hon skall få möta sin överman – i form av en skicklig manager – och lära sig en läxa så tar Matina än en gång över och går ut som segrare. Ja, Marina är näst intill en naturkraft och liksom Zlatan så är hon precis så duktig som hon tror hon är och det går inte längre tycka illa om henne.  

 Marina slår sig fram inom show business. Med sitt utseende och röst plockar hon röster i musiktävlingar och det är i Berlusconis kölvatten hon försöker uppnå lycka och livskvalitet genom att bli någon på TV. Med Marina har Avallone velat spegla dagens samhälle där Italien har ett trist arv att försöka förvalta men också hur program som X- faktor är ett medel mot berömmelse men samtidigt den unges  chans till ett arbete, en arbetsförmedling så god som någon. Marina är Avalonnes Madame Bovary, en antihjältinna som drömmer sig bort och söker bekräftelse och uppmärksamhet och berömmelse. Någon som drömmer efter ett liv i flärd.   

  Andrea, som vi i cirkeln inte alls tyckte om visade dig vara den som av flertalet läsare ansågs som ”the good guy”. För många italienska läsare så representerar Andrea drömmen om att hitta  tillbaka till sina rötter och där finns historia Avallone plockade upp. Det krävs enormt mod, säger Avallone, att säga nej till en osäker anställning på ett call center där man  jobbar enbart för att ha råd att bo i förorten. Avallone säger sig upptäckt en trend där ungdomar återvänder till rötterna (både landsbygd men också Italiens ursprungliga export, som ost). Det krävs mod att säga nej till normen och mod att smutsa ned sig och arbeta hårt. Men det hårda arbetet är på egna villkor. Och det är kanske därför Andrea kan ses som en hjälte. Samtidigt så väljer Marina att leva efter sina villkor, så också hon är en hjälte i sammanhanget.  

 Med berättelsen om Marina och Andrea så vill Avallone också ge det svåra en röst. Skapa en saga där man rättar till saker. Mödan, som hon upplevt medan hon skrev, är viktig att komma ihåg som en framgång. För plikten är viktig för Avallone – hon vill peka på det lättförgängliga i berömmelse. Det ger inget liv annat än berömmelse för stunden. Därför hoppas hon kunna lägga så mycket i sitt författarskap att hon betalar tillbaka för det hon förunnas som bästsäljande författare. Åter igen återknyter Avallone till myten att strålkastarljuset gör dig till härskaren på savannen. Men det gör dig inte lycklig. Marina är olycklig i sin relation till sina föräldrar. Och både Marina och Andrea är olyckliga den kärlekshistoria de är huvudroller i – Marina söker den individuella framgången medan Andrea söker framgång i Italien.  

 De hemska scenerna med djurplågeri togs upp och de är ingen metafor för ett blödande Italien men visst bekänner Avallone att genom att skildra djurs smärta så blir det enklare att peka på den oskyldiges smärta. Ett djur är svårt att skylla på eller döma. Avallone gör också en vacker referens till en författare (namn???) som skrivit en novell om kalvar på väg till slakt på ett godståg som står vid en station. Det hela blir väldigt gripande och i slutsatsen så ändrar författaren kalvarna till judar under andra världskriget. En klockren metafor där vi alla förmodligen kan relatera till det oskyldiga djuret vars framtid vi tar, men få kunde prata om när det kommer till människor. Liksom så många andra frågor kring uppväxt, arv och uppfostran så pratar Avallone om hur det här med att bli vuxen innebär att se våld och sorg men också om att vara vuxen för att kunna förlåta.   

 Adlibris

Bokus

CDON