Polis

Bästa Piratförlaget ger ut Jo Nesbøs böcker på svenska och försåg mig med senaste kriminalromanen Polis. Jag är fullkomligt såld på Nesbøs böcker, de är så skickligt skrivna att jag häpnar. En övergripande ledsam historia, ofta med samhällskritisk ton, ett team med Harry i spetsen. Harry Hole som är urtypen av polis med hjärta av guld och rättspatos i blodet men som tar stryk av samhället och människors ondska och dövar smärtan med destruktiva medel. Det är för Harrys inneboende personlighet och osjälviskhet jag älskar honom och känner med honom. När senaste boken gengångare slutade sorgligt hemskt och Nesbø samtidigt hintade i intervjuer han var lite färdig med Harry Hole så fick jag sur smak i munnen och har med jämna mellanrum skannat internet efter uppgifter. Så kom Polis, som presenteras som en Harry Hole-thriller.

Historien kretsar i början mycket kring en man som ligger i koma, säkerhetsbevakad på en specialavdelning på sjukhuset. Poliserna som vaktar är inte helt säkra på mannens identitet och sjukpersonal hålls ovetandes, får bara kontrollera och vårda, efter att de legitimerat sig och gett dagens lösenord. Det är hemligt och högklassat. Samtidigt så fortsätter karismatiske polismästaren Bellman sin karriär och sin affär med socialministern. De båda är lättade de tog sig ur den smutsiga knarkhistorien i Gengångare utan en enda misstanke. Men lite oroliga är de allt att mannen i koma skall vakna och berätta vad han vet. Bellman känner ingen ånger mot sin fru och ingen ånger mot barndomsvännen och f.d. kollegan Truls Berntsen som inte tog sig ur den smutsiga historien lika fläckfritt. Truls är numera avstängd och trots Bellman inte egentligen bryr sig om honom så är Truls ett aber, en irritation. Och vad vet Truls egentligen om Bellmans inblandning och andra affärer? Truls börjar ta sig friheter och är inte längre lika medgörlig.

Boken kriminalfall i sig är riktigt raffinerande. På dagen av oupplösta mord så mördas poliser inblandade i fallen på plats. Inte på samma sätt som det tidigare oupplösta mordet men plågsamt, hemskt och blodigt. Det är någon med ilska som mördar. Och med list, för trots att det sker mord efter mord så lyckas mördaren locka till sig offret frivilligt till platsen. Igen måste jag ösa beröm över Nesbø som kan trigga upp stämningen så och få mig bli skiträdd. Sen när offren och tillvägagångssätt beskrivs är det snaskigt och mycket, inte alls min smak men det förstärker ondskan och ramarna kring morden gör att jag tar hela historien och tycker det är JÄTTEBRA.

Polisen står handfallna, mördaren lämnar inga spår och man hittar inga samband mellan morden förutom att de upprepas på dag och plats för ett ouppklarat tidigare mord. I hemlighet plockar Gunnar Hagen ihop ett specialteam bestående av gamla bekanta som med honom saknar den där personen som inte skydde några medel och som aldrig gav sig och löste fallen med ren viljestyrka, mer eller mindre. Ja, Harry Hole. Men nu får de försöka klara sig utan honom och det är inget dåligt team, Beate, Katrine (som tar sig från Bergen till Oslo), Ståle som återvänder från privatpraktik och Beates käpphäst Bjørn. Harry älskade dem och jag som läsare älskar dem och nog älskar Nesbø dem. Och Nesbø är inte rädd att kill his darlings, en annan sak som jag älskar med Nesbø. Och förbannar honom för. Det blir inte farligt men allt blir mirakulöst bra, Nesbø ger en historia som speglar världen, orättvis och ond.

Nu spoilar jag inget mer. Fixa boken och läs!

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Gengångare

Jag skall erkänna, jag är jävig. Jag är kär i Harry Hole och det kan påverka mitt omdöme. Harry är den alkoholiserade (men nu för tiden nyktre alkolisten) kriminalaren med enormt patos som inte kan ge upp innan fallet är löst och huvudfigur i Jo Nesbøs deckarserie där Gengångare är den senaste utkomna.

Harry kan låta som en i raden av olyckliga, försupna män som arbetar för rättvisan i ett samhälle på glid och det är han ju. Men hans karaktär saknar all tro på egen lycka och kämpar ändå på så hårt, trots motstånd, att jag helt tagit honom till mitt hjärta. Han är min fiktiva drömman i och med hans känsla för rätt och fel och hans medvetenhet om sina egna fel och brister, som han gör allt för att andra inte skall lida av. Självförtroende och ödmjukhet är en oerhört sexig kombination. Nu när jag är kär i Harry vill jag ju att det skall gå bra för honom, men det gör det aldrig. På det personliga planet. Oftast löser han fallet, även om han inte är helt nöjd med upplösningen som bara är en del i ett större och kanske värre sammanhang, men personligen tar han allt mer stryk för varje bok. Och Gengångare är hemsk mot Harry. Fysiskt men främst psykiskt, det visar sig finnas så mycket onödigt ont – och med Harrys bakgrund och historia har han förståelse för det där onödiga och det blir så mycket sorgligare.

20120613-110642.jpg

Nesbø är en fantastisk deckarförfattare, han har skapat en känslig figur som är hård som stål. Men Nesbø skriver också väldigt spännande deckare där ett brott är huvudhandlingen men där det pågår andra brott runtomkring. I Gengångare återvänder Harry till Oslo efter tre år i Asien för att ta reda på vad som hänt när Oleg, Harrys enda kärleks son, är anklagad för mord. Harry är inte längre polis men då han aldrig använt sig av helt konventionella metoder kan han nu leva ut sitt tillvägagångssätt till fullo när han spårar händelser och personer. Händelserna i boken kretsar kring narkotikaproblematiken i Oslo, från missbruket och lusten till drogen till korruption i kretsar som verkar för nolltolerans och är på så sätt en samhällskritisk deckare.

Harrys jobb är mord. Harry är polis. Så är det, även om han inte är legitimerad kriminalare längre så är det två meningar som definierar Harry som person. Man kan lägga till missbrukare eftersom han också kämpar mot sitt beroende. Som tidigare böcker av Nesbø är Gengångare spännande och väldigt finurligt klurig. Nesbø har en otrolig förmåga att liksom i förbifarten beskriva en detalj som du noterar utan att stanna upp och ifrågasätta och som sen återkommer som del i en upplösning eller ledtråd – helt utan att man som läsare sitter och samlar på ledtrådarna och försöker gissa sig till vart det barkar. Det är bara så välskrivet och bra gjort att det blir naturligt. Jag köper till och med att Harrys näst intill omänskliga (fysiska) drivkraft och det faktum att alla trådar verkar knytas ihop – något jag kan ha väldigt svårt för, när det blir lite väl lägligt – för det är så jäkla bra framlagt och berättat.