Det är natten

I vår bokcirkel #rödvinsbokcirkeln så är jag den som överlägset ställer högst krav på författaren. Jag vill att författare skall ha en mening med sin berättelse, om inte annat så en vilja att berätta en viss historia. Jag vill också att författaren tar ansvar för sina karaktärer och deras handlande. Det är också mycket därför jag älskar höra författare berätta om sina böcker och varför berättelsen kom till dem. Jag gillar inte när berättelsen ”skrev sig själv” eller en karaktär bara ”handlade som den ville”. Jag vill att författaren skall ha gjort medvetna val och försökt förmedla något till mig, läsaren. 

Karolina Ramqvist är en författare som inte alls svarar på mina behov. Jag har hört henne prata om sina böcker och observerat hennes motvilja att göra det. Därför blev det så himla intressant när just hon, Ramqvist – som är mitt exempel på en författare som inte talar för mig (hur det stör mig! Jag uppskattar hennes böcker så mycket och tolkar in så mycket som jag så gärna velat höra hennes tankar bakom!), skriver en essä om just författaren och att prata om sin bok.  

Det är natten är denna essä av Karolina Ramqvist som handlar om det omöjliga i att tala om en bok. Jag hörde henne berätta om denna kort på bokmässan, hur det känns att   tala om en bok som handlar om att det inte går att prata om en bok. Nu kom Ramqvist undan med att detta är en essä och inte en roman med handling och karaktärer, vilket är det som hon faktiskt har svårt för. Essän uppkom när Ramqvist skrev ett anförande för ett författaruppträdande för sin senaste roman, Den vita staden. Ramqvist skriver ned dessa anföranden som en förberedelse, just eftersom hon  upplever det som svårt att prata fritt, att gå in i en roll som författare som hon i essän liknar skickliga estradörer som säljer sig själv snarare än sin bok. Hon upplever att det egentliga mötet mellan text och läsare ligger i den individuella läsningen och inte i författarens ord om texten. Att läsandet är  mer öppen för tolkning, som hon tycker det kan vara problematiskt med, att som författare ställa sig framför texten, genom att prata om den. Hon får känslan av att förstöra någonting. 

Ramqvist talade också om hur det verkar finnas en tradition, eller starkt drag, i Sverige, en önskan om att det skall finnas något sedelärande i berättelsen. Författaren åläggs en uppgift att fostra läsaren. Det fick mig att tänka på mig och mina krav. Och visst, de flesta böcker jag gillar är utvecklingsromaner där huvudpersonen (och gärna fler) lär sig om sig själv och livet. Men Ramqvist sätter samman denna fostransbegäran med den lika traditionella längtan efter den goda kvinnan, som ett föredöme kontra kvinnliga författare. Det kan bli problematiskt i den feministiska genren där kvinnan är fri från den föreställningen, att verka som förebild och fostra. Detta är ett starkt drag i essän, kvinnans roll och författarens roll. Hon citerar kvinnliga författare om skrivande och utelämnar mycket av sina egna tankar kring kvinna och försörja sig på skrivande. 

Tänk att jag i en essä, ett anförande om hur svårt – eller orätt! – det är för en författare att prata om sitt verk, skulle lära mig mer om Ramqvists tankar bakom hennes berättelser än vad alla artiklar, intervjuer och uppträdanden gjort. Jag får en djupare om än inte ny syn på hennes författarskap. Tror jag mig få, Ramqvist håller nog inte med. För henne är det omöjligt. 

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Alltings början

Höstens boksläpp efter den förra så framgångsrika boken Flickvännen är Karolina Ramqvists Alltings början. Många har väntat på den och nu är den här. Liksom Flickvännen är det en innerlig, om än inte med lika undertryckt ilska, roman om en ung tjej som går sina egna vägar. Huvudpersonen här är Saga, född samma år som författaren Karolina, med en radikalfeministisk mamma och ett liv i nittiotalets Stockholm som i mycket liknar vad man känner till om Karolina. Karolina har själv i intervjuer, i bland annat Fokus och Situation STHML, sagt att romanen visst bygger på en självbiografisk stomme men att karaktärer och händelser är påhittade. Ändå är det lätt – speciellt som en del verkliga kända personligheter dyker upp i periferin – sitta och undra vem det kan vara när man läser. Romanen sträcker sig över nästa hela nittiotalet och fångar Saga precis när hon börjar gymnasiet och tar oss med i utelivet i dåtidens Stockholm, en sväng i bohemiska Paris för att finna inre Saga och slutar efter att Saga flyttat hemifrån och så smått börjat göra sig en karriär.

Ramqvist, K - Alltings början - 13041292

Det är en härlig, upplyftande bok att läsa, Saga är en självsäker stark tjej som reflekterar mycket över sin situation och sitt leverne. Hon kan känna en viss press på sig att ”göra något” då hennes mamma och väninnor har ett sånt starkt engagemang för feminismen. Deras arv ger möjligheter som Saga är oändligt tacksam för men samtidigt något villrådig – vad finns nu kvar för hennes generation att kämpa för? Boken är full av feministiska referenser, inte minst inom litteratur, och som Sagas bakgrund ser ut är hon väl insatt men fortsätter att förkovra sig. Någon gång kan hon reflektera över att hon kanske, eventuellt, också skulle ha uppskattat en bullbakande mamma som firade jul. Med gymnasiet och vuxnare tankegångar sätter Saga sig in i feminismens betydelse och börjar förstå de olika riktningar som finns, hon lär sig att ta ställning men också att vara uppmärksam på olikheter, olikheter som vi främst ser genom hennes vänners val medan Saga fortfarande kämpar för att hitta sin grund att stå på. För så är det nog, att trots hon är uppfostrad att tänka fritt och välja själv så har hon en del värderingar med modersmjölken och behöver leva innan hon kan avgöra vilka som är hennes.

Samtidigt som Saga är en intellektuellt engagerad tjej så lever hon ett ganska slappt liv där man tar dagen som den kommer. Det är mycket utgång och det hårdaste arbetet är att jobba in ett förtroende som ger fri passage på klubbar och barer där de inte har åldern inne.  Saga och bästisen Pauline upplever ett par roliga år där de festar och ”tar för sig”. Det hela är beskrivet på ett friskt sätt som faktiskt inte heller förnedrar de män de leker med och vänder på kakan när det är de – tjejerna – som väljer vem, var, när och hur. Men helt fri är Saga inte. I det begynnande sexlivet för Saga lista över vilka hon haft sex med och lägger till ett fiktivt namn, för annars blir det ingen lista med så få representanter. Hon verkar inte uppskatta sex och gör det mest för att hon borde. Borde ha sex och borde ställa upp. Hon fortsätter också att ställa upp ibland senare, när hon inte orkar säga nej. Hon reflekterar över att det aldrig är tvång eller förnedrande, det är bara en kroppslig händelse som hon faktiskt går med på – om än av leda. Men så finns det en man. En man som får henne känna sexuellt begär och som Saga gör sånt där hon egentligen inte vill för. Inte sexuellt, där är de totalt jämställda, där finner Saga sin sexualitet. Men hon låter honom styra och bestämma. Låter honom förneka henne men kommer bara han lyfter på ögonbrynet. Hon låter inte honom ta över hennes liv så att hon sitter och väntar på att han skall ringa men vill gärna att han skall ringa om man säger så.

Det blir en komplex berättelse om ungdomsåren där en kvinna försöker hitta sin mening som kvinna. Saga upptäcker att trots de inte står på barrikaderna som sina mödrar utan har en hel del utlagt för sig så finns det alltid motstånd, mer eller mindre uttalat, att kämpa mot som kvinna. Att arbeta mot nya fördomar och rättfärdiga sin existens som kvinna, trots man är kvinna. Saga upptäcker också att kärleken och feminismen inte behöver utesluta varandra, tvåsamhet och heterosexualitet är inte bara av ondo. Det handlar snarare om att finna och leva med sig själv innan man lever för någon annan. Det är ingen rak väg Saga har att gå.

Trots alla betänkligheter och resonemang Saga för i romanen så är det som sagt en härlig bok att läsa. Den är lättläst och bra skriven. Jag känner med och tror på Saga, är ibland nästan lite avundsjuk på henne. Att huvudpersonen är i min ålder gör att det blir en hel del igenkänningar men jag tror att även andra åldersgrupper kommer finna de tidstypiska referenserna inom såväl politik som media intressanta och väl invävda i handlingen. Genom att visa på tidsandan så ger författaren bakgrund till Sagas sökande och visar samtidigt att feminismen har en grundstomme men att vi alltid bör vara beredda på att utveckla och fortsätta kämpa. Det handlar inte om att passa in utan att om att anpassa.

Boken innehåller massor av litteraturreferenser (de flesta feministiska), Marcusbiblioteket har gjort en lista över dem alla, vilken fantastisk lista!

Adlibris
Bokus
CDON.COM

Tack Norstedts för recex!