Bokcirkel * två; Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Jag gillade Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande jättemycket. Dels för hur exakt Andersson återger Esters kärleksbekymmer men också för det roliga skvallret att Hugo Rask skulle vara baserad på Roy Andersson. Jag älskar skvaller och dokusåpor och tänkte att jag kanske skulle fastna i letandet efter vem den fiktive Olof Sten i Utan personligt ansvar skulle vara. Men så blev det inte, jag fastnade helt i historien och både led med Ester och skämdes för henne.

Boken blev mitt val till #rödvinsbokcirkeln snackis men så hoppade jag på en bokcirkel till, för Anderssons författarskap är så spännande och Ester är så komplex men ändå igenkännande att jag ville ha ut allt av mitt läsande.

Heléne på bokglam har återgett träffen för #rödvinsbokcirkeln riktigt bra här. I båda cirklarna tog vi upp hur vi kvinnor – för jag har uteslutande cirklat med kvinnor – kan känna igen oss i Ester, hur vi tycker att Andersson fångar det där förälskade pirret och längtan. Men också hur vi förfasas över Ester och speciellt här i bok två. Har Ester inte lärt sig nåt?

IMG_3568
I Utan personligt ansvar går Ester in i rollen som den andra kvinnan, något hon själv uppfattar att hon blir mer eller mindre inlurad i men som hon egentligen inte har några större moraliska betänkligheter kring. Istället kretsar hennes tankar kring hur Olof, kärleken i boken, kommer att lämna sin fru – för annars skulle han ju inte vara med Ester. I den ena bokcirkeln diskuterade vi det rätt mycket, hur Ester inte bara för resonemang med sig själv för att intala sig att hon kommer få Olof utan att hon verkligen inte tycks förstå vad Olof menar. För han säger flera gånger rakt ut att han inte kommer lämna som fru. Men då hänger Ester upp sig på ordval som ”kan” istället för ”vill”. Ester blir absurd i sina komplicerade förklaringar för att övertyga sig själv och omgivningen att Olof vill ha henne. I #rödvinsbokcirkeln sade vi att hon har närmast autistiska drag och i den andra cirkeln tog vi upp att hon har stora problem att tolka sociala koder och jag menar att Ester för sin ålder uppträder omoget. När Andersson återger sunda resonemang att det alltid är den som vill mest som är i underläge så är det tyvärr författarens och Inte Esters röst. Ester fortsätter att tacka och le trots att hon blir behandlad som en dörrmatta.

IMG_3603
Men trots att vi alla har åsikter om Ester och vill skaka om henne, vara den där väninnan som får henne att ta av de rosa glasögonen så lägger vi ingen skuld på henne. Inte lika tydligt som i första boken men absolut där är den ömsesidiga attraktionen där mannen verkar tycka Ester är kletig och efterhängsen men vill trots allt ha uppmärksamheten. För Ester klickar intellektuellt med både Hugo och Olof och de har givande samtal, lyfter varandra och speglar sig i varandra. Och det är det vi i ena cirkeln också diskuterar, att det är Ester som driver den här blommande vänskapen mot ett kärleksförhållande där mannen spjärnar emot. Varför kan Ester inte nöja sig med vänskap? Varför är hon så kärlekstörstande? För när hon verkar inte fysiskt attraherad av männen och de beskrivs inte heller särskilt smickrande (hehe) och när de väl hamnar i säng är det pinsamt trist.

Ett tema som jag tycker är tydligt i Utan personligt ansvar är vem som får skulden för ett äktenskapsbrott men också vad som definieras som otrohet. Särskilt förundras jag över slutet på boken där Ester konfronteras med sina egna tankar framförda som Olofs av en gemensam bekant. Många gånger vill Olof förneka att Ester och han har en relation och då påpekar Ester att han smyger med deras träffar och ifrågasätter varför de inte kan vara vänner öppet ifall det inte betyder något intimt. Och i den ena bokcirkeln har vi ett resonemang kring Anderssons intentioner med detta. Vad är kärlek? Är vi monogama? Och igen, varför kan det inte stanna med vänskap mellan en man och en kvinna? Extra spännande blir det när vi kommer in på hur Andersson liksom byter på kön i boken där Ester föredrar öl och stabbigga middagar med kött och Olof äter sallad och dricker rödvin.

Adlibris


Bokus
CDON

Lena Andersson blev första författaren #rödvinsbokcirkeln läser för andra gången. Och första som samtliga läser digitalt!

Lena Andersson på Söderbokhandeln

Söderbokhandeln är min favoritbokhandel och som jag sagt tidigare, vilka fantastiska författarbesök de kan få till. Med en ny bok om Ester och med ryktena om Roy Andersson som Hugo Rask var kvällen då Lena Andersson skulle besöka bokhandeln het. IMG_3183.JPGRedan när jag kom dit en halvtimme innan utlovad start var det fullt, till och med stegarna var upptagna. Kön utanför växte men i slutändan fick alla som var där i tid komma in, bara de gick längst bak i butiken.

Samtalet inleddes med en försiktig fråga ifall Lena Andersson så här i efterhand skulle gjort (skrivit) annorlunda ifall hon vetat vilken uppståndelse böckerna skulle skapa.
Svaret blev att böckerna tog sin början för fyra år sedan och Lena kunde då inte föreställa sig de skulle bli så uppmärksammade. Hon kunde knappt föreställa sig hon skulle bli färdig, att hon skulle våga skriva om så känsliga ämnen som hon förutsatt sig. Sen gick det i omgångar, ändringar och strykningar för när man väl lämnat in är det för sent för ändringar.

Men hade Lena velat ha det annorlunda, dvs inte velat diskutera böckerna och huvudpersonerna? Lena tycker det är oerhört spännande att diskutera människan och psykologin, det är ju därför hon skriver, men senaste veckornas diskussion som hon tycker riktar in sig på fiktionens varande eller inte hade hon gärna varit utan.
IMG_3158.JPGÄven i slutet av samtalet återkom Lena till det här ”skvallret” som gått om Egenmäktigt förfarande, den här gången lite bitskare mot journalisterna när hon förklarade sina läsare klokare än dem. Lena sade att allmänheten är ointresserade av allmänintresset, allmänintresset i det här fallet en klick i Vasastan och Söder (och JAG!). Men den uppskattning böckerna och framförallt den uppskattning kolumnerna fått visar på vad intelligens hos läsarna menar Lena, ett intresse för vad Lena skriver om och inte eventuella självupplevda händelser.
IMG_3169.JPG

Andra boken om Ester, Utan personligt ansvar, är en bok som spelar på fler känslosträngar och är sorgligare än förra boken som ändå hade ett stråk av humor. Lena håller med, det här är en bok om smärta och i efterhand kan Lena se (genom en väninnas insikt) att även recensionerna värjer sig för smärtan i boken. Kan därför vara att fokus läggs på Lenas roll som kolumnist och ”faktaförtällare”, att det svåra i boken uppskattas men är för smärtsamt att gå in på?

Varför gör Lena så här mot Ester, utsätter henne för sådana personer som Hugo Rask och nu Olof Sten? Ester har inget emot misslyckade personer, hon vill hjälpa de hon älskar att bli hela. Hon går på känsla, ”det här känns bra” och sen skall allt fixas med all den kärlek hon skall över dessa trasiga personer. Ester tror på kärleken helt enkelt!

Samtidigt som många reagerar på Ester, på olika sätt, så är det ju något som Lena strävar efter. Hon är intresserad av psykologiska mekanismer och beteendemönster och närmade sig till att börja med böckerna som en kärlekshistoria utan känslor – men det gick inte! Trots det så beskrivs båda böckerna nästan kliniskt beskrivande och Lena skriver ju också i tredje person där huvudkaraktären faktiskt inte påverkar handlingen på så sätt att Esters känslor beskrivs och inte färgas/ återges av henne själv. Lena menar att Ester typiskt faller in i kvinnorollen som trånar. Men sedan är hon för mycket, Ester går på och bryter mot våra känslomönster, vilket upprör. 
Men ifall hon inte bröt mot dessa oskrivna regler och ifall vi människor inte visste att så här kan man inte bete sig så hade Lena inte heller kunnat skriva dessa böcker. I bok två går hon ännu längre och använder kärleken inte som en metafor för knark utan kärleken är ett berusande medel, Ester blir beroende. Lena vill bryta ned Ester och undersöka detta med kärleken, hur det påverkar oss som tänkande rationella individer.

Skillnaden mot första boken om Ester, och kanske en förklaring till varför den här upplevs som mer smärtsam är dels att det nu är mer utdraget, en längre tidsrymd – 3,5 år, dels faktum att mannen som är objektet för Esters kärlek är gift. Ester är verkligen uttalat den andra kvinnan. Lena har en poäng med boken och det är att visa det repetitiva och nedslitande med olycklig kärlek. Tre och ett halvt år är ändå lindrigt menar Lena. 
IMG_3177.JPG
Egentligen så var Utan personligt ansvar den första boken men då den är lite tuffare (mot Ester) så kom Egenmäktigt förfarande före. Det började som nämnt med att Lena ville utforska vad kärleken gör med oss och böckerna var från börja en bok med två – eller fler! – historier. Men ämnet gick inte att variera mer och det stannade vid dessa två som blev separata böcker.

Lena har gått igenom många faser i skrivandet om Ester, en tanke var att att skriva ur en terapeuts (Esters terapeut) synvinkel men hon kom ändå tillbaka till det raka enkla som vi känner igen som ”Lenas stil”. På frågan ifall hon ändå inte berättar Esters historia trots det är tredje person så svarar Lena att visst, liksom hon funderat på andra infallsvinklar har hon funderat på hur återge historierna och valt Ester. Men samtidigt, menar Lena, att vi genom Ester får ta del av sådan otrolig reflektion över männen (Hugo och Olof) och deras förfarande att det kanske inte hade kunnat återges bättre.
IMG_3184.JPG
För i symbios med kärleken som tema så tar Lena upp filosofiska och moraliska frågor. Det är vårt samhälles moraliska regler/rätt/normer. Vem har rätt att göra slut? Lena refererar till serien Sex and the city, det finns inga lagar när det kommer till kärleken men vi törstar efter regler – och vi pratar om det hela tiden. Därför blir moralen så viktig. Vad betyder det egentligen att gå till sängs? I Utan personligt ansvar så blir frågan en stor värderingskrock. För Ester är det otänkbart att man inte vill vara med den man älskar och enbart med denna. Hon kan inte förstå att Olof återkommer till henne ifall han inte vill vara med henne. Samma sak som hon upplevde med Hugo, Ester hittar på regler och hon använder logik hela tiden och det är därför hon blir så besviken/sviken. 

Ett tema som Lena inte tänkt på när hon skrev men som ändå blir väldigt synbart är hur fria dessa människor är att välja varandra och ÄNDÅ SÅ GÅR DET INTE! Olof vill inte lämna sin fru, han vill inte ha Ester – men vad gör han då där, hos henne?! Samma sak jag kände när jag läste Egenmäktigt förfarande, varför kan Hugo inte låta Ester vara! Och Ester kan inte förstå. För henne innebär det att mannen vill ha henne när det egentligen betyder något annat; Bekvämhet? Skam? Skuld? Uppmärksamhetstörstande? Lena har fortfarande inte svaret men har nu vågat skriva och publicera två böcker om det.

Adlibris
Bokus
CDON

Att vara eller inte vara Hugo Rask

Så äntligen kommenterade Roy Andersson skvallret om att han skulle vara Hugo Rask i Egenmäktigt förfarande.

IMG_3063.JPG
Men ärligt, att han inte läst boken? Dåligt på så många nivåer, oavsett ifall han tar på sig rollen som Hugo Rask eller inte. Och hur kan han inte vara nyfiken?

IMG_3065.PNGLena Andersson har sagt det tidigare och dementerar åter igen, Hugo Rask är enligt henne fiktiv.
Men det är mer tankekittlande att tänka han är Roy Andersson.

Nu börjar jakten, vem är Olof Sten?

Egenmäktigt förfarande och skamlöst skvaller

Att Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande vann 2013 års Augustipris var ju inte för handlingens skull i alla fall. Det är en knastertorr redovisning av Ester Nilssons hänförelse och förälskelse i Hugo Rask. Handlingen är helt utifrån Esters synvinkel och hennes förälskelse är så total att hon förvandlas till någon hon inte är, någon hon i andra fall inte skulle gilla. Och det är därför som Lena Andersson vann Augustipriset, för att hon så nära och uppriktigt kan skildra vad kärleken gör med en människa.

Berättelsen om Esters förälskelse är inte utan ironi och fyndiga citat men de är inte menade som roliga slapsticks utan är helt i linje med vad Ester känner, där och då. Det är jobbigt att läsa om Esters totala uppgång i kärleken, hur hon – som är en intelligent kvinna – inte kommer ifrån tvångstankar som vad menade han med det eller vad betyder det att inte ringt på två dagar, hur hon till att börja med hittar stöd i sin väninnekrets men slutligen inte ens lyssnar på dem ”för att de inte förstår” det speciella förhållande hon och Hugo har. Det är jobbigt, för som utomstående ser man vilka ofattbara och dumma beslut Ester fattar på dåligt underlag. Och jobbigt för att man själv varit där, fast inte så djupt och hårt. Hoppas man och kinderna rodnar när jag tänker efter.

20140103-180248.jpg

För det är ingen lycklig, besvarad förälskelse som Ester upplever. Istället känns det rätt klart för läsaren vad Hugo känner, men Ester ser inte det läsaren ser. Ester har på sig de rosa glasögonen. Visst ifrågasätter Ester Hugos intentioner och de hamnar ofta i diskussion, något Ester tycker stärker deras band. Ifrågasättandet är ofta anklagande från Esters sida men trots att Hugo är hal som en ål och inte ger några svar så fortsätter Ester framhärda i sin kärlek till honom. Och helt oskyldig är inte Hugo heller i sin törst efter bekräftelse och uppmärksamhet. Trots hans försiktiga fraser kring deras … förhållande … så kan han inte låta Ester vara och låta henne gå vidare.

Adlibris
Bokus
CDON

Och nu till något smaskigt! Är detta en självupplevd roman? I stil med Högsta kasteneller Myggor och Tigrar men med fiktiva namn? Och vem är då Hugo Rask? Enligt rykten och Google så är Hugo Rask ingen mindre än Roy Andersson. Vad spännande jag tycker detta är, Roy Andersson är faktiskt porträttlik Hugo Rask. Och trots att Hugo Rask är ”konstnär” så kan hans dåliga självförtroende och sökande efter uppskattning läsas in i Roys karriär och beteende. Dessutom – 2001 så gjorde Lena Andersson en intervju med Roy Andersson för 00-tal, en passage som stämmer inte bara med boken utan också åldersmässigt med Lena som a.k.a. Ester.

Även om det inte skulle vara självupplevt så så är det fantastiskt kittlande att läsa den här sågningen av Hugo Rask med Roy Andersson i åtanke.

Var det bra så?

Natur & Kultur och Mornington bjöd på goodiebag när vi var och lyssnade på Magdalena Ribbing för nån vecka sedan. I goodiebagen låg Lena Anderssons Var det bra så?. Yay! Detta är 2013 års Stockholm läser-bok och då Lena Andersson i år också vann Augustpriset (för Egenmäktigt förfarande) för andra gången var hon en författare som låg högt på vill-läsa-listan.

Igår sågs vi på bokcirkel, drack gott vin, åt krämig pasta och diskuterade boken. Det är en tunn bok som säger mycket. Det som imponerade mest på oss samtliga var hur Andersson använder språket, hur hon så precist kan använda orden för att fånga känslor så att inte omskrivningar behövs. Andersson har också sagt att i arbetet att få boken publicerat strök hon och strök igen till dess att språket var så avskalat att hon nästan tyckte det var kryptiskt. Vi tyckte inte det var kryptiskt i alla fall, utan var samstämmiga att beskrivningen av en förort – ett folkhem på glid – var klockren utan att på något sätt skriva läsaren på näsan.

20131220-160431.jpg

Boken är sina mogna knappa 15 år och behandlar ett årtionde ännu längre bak i tiden. Ändå känns den aktuell, vilket i sig är frustrerande. Handlingen kretsar kring Lotta i Stensby och hennes klasskamrater och vänner. Hur de lever livet från skolstart tills dess de går ut nian. Vi följer inte bara Lena som gläds när hennes föräldrar skiljer sig så hon ”blir som de andra” på gården. Lena som är duktig i skolan och en snäll flicka men som gärna gör saker emot sitt bättre vetande för att få hänga med de populära. Vi följer också de populära, de som lever hårt och tar ut sina hemförhållanden på andra. Vi följer de som inte bryr sig om populäritet men som försöker bryta sig ur den negativet och nedåtgående spiral som finns i förorten. Vi träffar de som försöker och lyckas och de som försöker och misslyckas. Vi träffar turkar, finnar och etiska svenskar. Alla påtvingade integration men som tycks leva i symbios i förorten. Förorten är inget mångkulturellt myspys med underbara dofter. Förorten är där andra klassens medborgare tvingas leva i trappuppgångens lukter.

Det är en koncis berättelse om samhället, då och idag. Om hur det är att leva mitt i livet och fråga sig ifall det verkligen är bra så.

Adlibris
Bokus
CDON
Dito