Lina Hagelbäck på Rönnells

I tisdags var jag på Rönnells i Stockholm för boksläpp och mingel. Det var Lina Hagelbäcks uppföljare till Violencia som släpptes; Violencia och hennes far.

Hagelbäck blev ju rejält hyllad för Violencia och förläggaren Dorotea Bromberg sade att många författare efter en sådan debut tystnar och får skrivkramp men att Hagelbäck har en ofantlig skrivlust och på en gång berättade att hon hade en ny historia som hon måste berätta. Även Hagelbäcks redaktör (?) Casia Bromberg berättade för oss om Hagelbäcks skrivlust och hur hennes skrivande liksom lyser och slår igenom. Casia är en av ansvariga för Brombergs antologiserie för poesi Blå Blixt och det var vid sammansättningen av den första delen i serien som Casia stötte på Violencia för första gången. Casia beskriver det som ett rus i kroppen, något fantastiskt och hur fort det sedan gick att gå från embryo till resultat, en egen bok om Violencia.
Hon berömmer även Hagelbäck som person och som författare och hur glad hon är att hon skriver om Violencia som ger detta rus. Nu i januari, menar Casia, behöver det spraka till och vi behöver påminnas om i mörkret och rusket det finns sådana sprängande hjärtan som hos Violencia. Det är elden och oförsagbarheten som ger ruset – hon beskriver Hagelbäcks författarskap som en med väldig humor och sårbarhet. Det blir en sällsam kombination och det är just styrkan med Violencia. Precis när det skall spåra ut då kommer det lugna och sansade. Casia avslutar sitt anförande med att tacka Hagelbäck, för att hon finns och för att hon delar Violencia med oss. 
IMG_3496
Det var en märkbart nervös Hagelbäck som sedan ställde sig framför oss och berättade om den här andra boken om Violencia, och hennes far. Den första boken handlade om vänskap och kärlek mellan två kvinnor. 
Men som Dorotea tidigare sagt så var
Violencia och Hagelbäck inte klara med varandra utan Violencia upptog Hagelbäcks tankar, vem var fadern som försvann när Violencia var 10 år och vart tog han vägen? I boken undersöks deras icke- relation. Pappan visar sig vara poet, precis som Violencia vars liv förvrängs när hon söker upp sin far och hon blir en dotter. Hon går in i en roll som för henne, som lever ensam med sin katt, är väldigt annorlunda. är poet. Violencia en ensam människa som lever med sin katt.

Så blir Hagelbäck väldigt känslosam när hon kommer till beskrivningen av bokens tre språkspår; Violencia, Violencias far Esra och det tredje spåret – Hagelbäcks egen fars Göstas poesi. I boken återger Hagelsbäck sin fars outgivna poesi som Esras. Hon poängterar att Esra inte är Gösta men att Esra i boken får cred för hans poesi. Gösta finns inte längre med oss och därav Hagelbäcks känslosamma ton. Hon berättar att Gösta som var en allkonstnär introducerade henne för poesin och även om de sinsemellan har väldigt olika stil är Violencia och hennes far en postum hyllning till Gösta, som hon saknar väldigt mycket.

Därefter läste Hagelbäck en bit ur boken och när hon återgav Esras poesi som Violencia hittar bland gamla papper är det med sån oerhörd känsla att jag fick tårar i ögonen. Det var poesi när den är som allra bäst. ❤

IMG_3513

Adlibris
Bokus
CDON

Bonusfakta: Det är Lina Hägelbäcks mamma som formgett böckernas omslag.

Annonser

Violencia

Det krävdes löfte om en ny bok för att jag skulle plocka fram Lina Hagelbäcks Violencia. Jag vet inte varför det varit så svårt att börja läsa den här, eller kanske vet jag. Det är att Hagelbäck tidigare publicerat dikter och att Violencia först förekom i en utgåva av Blå blixt. Det är definitivt utom min bekvämlighetszon att läsa dikt eller poesi och skall sanningen fram var det därför jag tvekade.

I dagarna kommer Hagelbäck ut med en ny bok, Violencia och hennes far och vill jag läsa den så borde jag väl läst Violencia först tänkte jag. Det blev en positiv upplevelse, berättelsen är full av metaforer och beskrivande ord. Handlingen drivs snarare av känslor än händelser men ändå så är det full fart och pulserande rakt igenom.

Violencia är en färgstark kvinna med en sjukdom och viss sjukdomsinsikt. Hon är full av sig själv och kanske är hennes vänskap med Stina bara Violencias bipoläritet. Det är sånt som läsaren själv får bestämma, tror jag. Violencia vill leva livet fullt ut och hennes sätt att bete sig i världen skapar rykten och myter. Stina lyckas fånga Violencias uppmärksamhet, för att hon är lik Violencias mor men också för att Violencia ser något i Stina. Stina blir överväldigad av Violencia och gör allt för henne. Det är en vänskap som tär och inte bara på Stina. Violencia både vill och inte vill dela sitt liv och tankar med någon och kan, trots allt, inse hur elak hon kan vara.

Man skulle kunna säga att det är en surrealistisk berättelse där det förekommer skuggor som väger ton och fiktiva hav. Men ser man bortom det otroliga så är det Violencias livsrus som beskrivs och Stina blir indragen som en jungfru som lockas till illdåd. Tillsammans vågar Stina ta ut svängarna och njuta av livet samtidigt som Violencia inte behöver vara ensam. Men vänskapen tär och det är inga lyckliga slut. Det verkar inte som att Violencia kan lyckliga slut.

2015/01/img_0472.jpg

Adlibris
Bokus
CDON