Författarbar

I veckan som gick hade jag förmånen att ta del av en afton benämnd författarbar. Fyra förlag gick ihop och presenterade vårnyheter med författarsamtal på 7 minuter var (som en speed-date) samtidigt som vi inbjudna drack vin och åt minipizzor. Jag fullkomligen älskar att höra författarna berätta om sina böcker och det i kombi med vinet gjorde det till en toppenkväll i sällskap med Maria från vår #rödvinsbokcirkeln vi fick flera böcker att cirkla. Tack till Piratförlaget, Natur & Kultur, Brombergs och Weyler förlag! 

Ann-Marie Skarp från Piratförlaget och Dorotea Bromberg från Brombergs (med likadan klänning som jag har) i Natur. & Kulturs lokaler.

Andreas T Olsson är en av kvällens skådespelare som i vår debuterar som författare. Olsson har skrivit Det tysta paret som beskrivs som komisk och rapp.  

Andreas T Olsson. Nu kommer hans bok imte förrän i april men hur stylish är det inte att som författare ha en chique pärm att läsa ur?

 Rapp är också namnet på huvudpersonen som Olsson själv beskriver som lever i en fantastivärld, litteraturens och konstens värld. Olsson flydde redan som barn in i denna värld och när läsaren möter honom i Stockholm som servitör på KB så får vi följa honom i livet och se hur sakers gång kan övertyga Rapp om att verkligheten ibland kanske kan överträffa dikten. 

De fördrivna är Negar Nasehs andra bok och till skillnad från debuten som var till hälften en beskrivning av processen att skriva den andra hälften är detta en ren fiktion. Naseh beskriver boken själv som ett kammardrama som utspelar sig på Sicilien där ett par spenderar föräldraledigheten, eftersom de har medel och kan. Två vänner besöker dem varav en är journalist som skall skriva om flyktingströmmen och detta sätter igång deras syn på det som kallas Europa.  

En enligt egen utsago bakfull Negar Naseh som firat att boken är färdig!

 Flyktingströmmen och de aktuella frågorna blir en fond till romanens berättelse som liksom debuten tar upp kvinnans roll och andra politiska frågeställningar. Hon vill absolut inte kalla det en samtidsroman men är ok med förlagets katalogtext som säger psykologisk samtidsberättelse. 

 Elin Cullhed är med Gudarna en debutant som kallar sin berättelse för en hämdroman. Det är en komplex historia, säger hon, som mynnar ut i en konkret hämndaktion. Boken handlar om Jane och hennes Bita och Lilly, 16-åriga tjejer som tar för sig i världen – eller den håla de bor i. De vill inte vara tjejer, de är Gudar. En fenomenal benämning som de hittar genom att kombinera guzz och brudar. Cullheds gestaltning av dessa 16-åringar ger ett enormt tempo och ett ungt språk. Och det kändes verkligen som att den behövdes skrivas i rasande fart, som att berättelsen bara måste ut påstår Cullhed.  

Elin Cullhed läser ur Gudarna som gar en formgivning som verkar spegla innehållets fart och fläkt.

 Läs gärna Kultwatch kortintervju med Cullhed! 

Dagar utan ljus, nätter utan mörker är en ubåtsroman. Men inte ubåtsroman á la Tom Clancy utan en roman av David Norlin som ville skriva en berättelse som skulle handla om hemligheter där huvudpersonen måste hålla på en hemlighet. Och vad är hemligare än militären och en ubåt? För ingen vet var de befinner sig, inte ens befälen på land och sättet de kommunicerar med omvärlden är krypterat.  

David Norlin ville absolut inte placeras i facket ubåtsromanförfattare.

Det är en kärleksroman eller en karaktärsroman eller en roman om relationer i grupp eller en dystopi. Pre-akopalystisk. 

En brevroman, som bygger på brevväxling där läsaren tar del bara av ena sidans meddelande. Något som är meningen skall skapa en känsla av tjuvlyssning. Och en kuslig känsla av att ta del av en hemlighet man inte skall få veta. Egentligen, säger Norlin, är det tre berättelser. Den känsliga miljön i ubåten som både är avgränsad och isolerad och som är en kuliss för skildring av grupppsykologi, hur vi reagerar under stress och press. Världsläget som gör att en snabb operation krävs och varken båten eller besättningen var mogna uppdraget. Och så hemligheten. Befälhavarens brevväxling med någon på land  som blir en katalysator att närma sig hans liv. 

Kvällens andra skådespelare som goes författare är Carlos Schmidt som kommit ut med Ett hål i isen.  

Ett hål i isen var Carlos Schmidts bebis som nu alltså finns som bok.

 Schmidt gillar det dråpliga och kommunikation eller misskommunikation och har skrivit om detta i boken som klassas dom förväxlingskomedi. 

Det handlar om en ung kille som bor hemma och som har missat livet när han suttit framför datorn och betraktat livet. Men så beslutar han sig för att ta kontroll över livet och en dag på promenad så ser han vid Västerbron en dunjacka och ett hål i isen. Han förstår vad som hänt och blir plötsligt så himla glad över att leva. För att leva ut sin livsglädje så beslutar han sig för att återbringa jackan till de efterlevande och träffar på så sätt en kvinna. Och blir kär. Men kvinnan har en annan agenda och han töjer på sanningen för att behålla hennes intresse. Och hon har en bror med en egen agenda och snart blir det  svårt att hålla samman allt. Som ett underlag för en pjäs. Eller en film. En förväxlingskomedi. 

Med Sjuka själar lär vi känna Kristina Ohlsson i en ny genre; skräck. Det är egentligen hennes hemvist säger hon och boken har legat och väntat i flera år medans som slagit igenom både som deckar- och barn & ungdomsförfattare.  

Vem vill inte bli rädd undrar Kristina Ohlsson. Hehe.

Jurtjukogården av Stephen King var som för så många ingången till skräck för Ohlsson som fortsätter med att säga att Rosemaries baby och upplevelsen av skräck är oerhört lockande. Varför lockande? Jo, för att det skapat sådana känslor. Hon refererar till när hon pratade med en klass 5 nyligen om känslor, de grundläggande är skratt, gråt och skräck. De är känslor du inte kan ta miste på. 
Sjuka själar handlar om det läskigaste Ohlsson kan tänka sig, idyllen i ett villaområde. Lukas i boken återvänder till sitt föräldrahem i Kristianstad efter 10 års flykt efter en oerhört traumatisk upplevelse där han var en av flera som kidnappades men dom enda återvände om än misshandlad och utan minne. Nu hemsöks Lukas av att minnesluckorna skulle betyda att han var inblandad på något vis. Tillbaka i stan drar han till sig Gunnars uppmärksamhet, Gunnar vars dotter aldrig återvände och som är besatt av tanken att någon – kanske Lukas – faktiskt vet vad som hände henne. Samtidigt byter prästgården ägare och kvinnan i paret dom flyttar in upplever märkliga händelser. Ohlsson säger själv att hon blir skiträdd. Jag är själv så lockad att läsa! Jag älskar också att känna när jag läser. Hoppas jag blir skrämd som fan. 

Annonser

DebutBar våren 2014 – andra passet

Efter en paus för att fylla på glasen och byta författare på scenen, en paus när jag sprang till Bysis disk och köpte på mig böcker, så tog kvällen fart igen.

20140519-190137.jpg
Andra passet DebutBar med, från vänster, samtalsledaren Hedvig Weibull och författarna Lina Österman, Negar Naseh, Sanna Hartnor och Åsa Foster som här läser ur sin bok.

Passet inleddes av Åsa Foster som debuterat med en novellsamling som heter Man måste inte alltid tala om det. Vad är det då man inte alltid måste tala om? En novell i samlingen heter så men denna novell är egentligen ingen nyckel till samlingen. Istället valdes den kanske som namn för att det finns mycket hemligheter som människorna håller inom sig i dessa noveller. Författaren ser det inte som direkta hemligheter men sånt man inte vill prata om. 

Novellerna utspelar sig i Sydafrika vilket påverkat – till viss del – novellernas utformning. Det är större kontraster, vilket i sig kan ge större konsekvenser och livet i Sydafrika som speglas har lett till att novellerna som skrevs under tiden författaren befann sig där kunde skruvas på ett sätt som kanske inte skulle kunna gjorts här i Sverige.

Det är ett brett register av berättarkaraktärer. Som en kör med olika röster, för att göra det hela intressant. Olika röster som samspelar och sjunger en sång. De olika rösterna förhöjer och tonar ned varandra i ett samspel som i en novellsamling ger de olika berättelserna styrka i varandra.

Sen var det Sanna Hartnors tur. Hartnor har skrivit en diktsamling, Hamnen, som får en Malmöit som mig att patriotiskt sträcka på sig. Rent konkret så är hamnen en industrihamn som är helt barskrapad från tidigare funktion och nu minutiöst planerad och omgjord till ett bostadssamhälle för bättre medlade. 

Hartnor har försökt samla olika röster i dikterna, röster som på ett eller annat sätt relaterar till hamnen och dess funktion idag. Naturligtvis blir även havet centralt i en sådan diktsamling. Havet representerar det vilda otämjbara i motsats till det strukturerade och planritade samhället. Rösterna som åskådliggörs i dikterna är de som flyttar in i denna planritning och förhåller sig till denna – som en trygghet eller som något som måste bestridas. Men havet rår man inte på!

Raljerar författaren? Kanske, säger Hartnor, det är en tacksam plats med en speciell rörelse att skriva om. Men författaren poängterar hon ser rösterna hon skriver som individer, inte karaktyrer. Hon vill beskriva det mångfacetterade och dramatiska med området, planerat som det är med plana ytor och scener som gjorda för kontraster. Som tex dikten om den lilla svartvita hunden på en kulle med en oändlig bakgrund. Som stylat av en arkitekt.

Negar Naseh har uppmärksammats mycket för utformningen av sin debut Under all denna vinter. Romanen är uppdelad i två delar, en del som är själva berättelsen och en del som är en beskrivning av tillkomsten av berättelsen. Många gillar upplägget men en del finner det tröttsamt och pretentiöst. Naseh upplever själv romanen och arbetsboken som EN text. Det skulle inte gå att radera hälften, alla tankar om form, tema och personer förtjänar en plats! Författaren tycker också själv att det är intressant att läsa om arbetet kring en text. 

Berättelsen kretsar kring en kvinna, Heléne, och hennes relation eller uppgörelse med sin mamma under en kort tid på en ö. När Naseh berättar om romanen så låter hon oss förstå att Heléne ”ser” saker inte andra ser. En del av de här synerna kan spåras tillbaka till till händelser Heléne upplevt men det verkar som att Helénes syner förökar sig och jag misstänker det hänger ihop med hennes psyke och press i relation till mamman. I vilket fall som helst så verkar greppet roman med arbetsbok ta en viss udd av berättelsen men är nog så intressant för oss som är intresserade av författarens tankar och budskap.
 

20140519-201405.jpg
Lina Österman förtjänar en egen bild för jag gillar hennes stil. Hon känns modernt retro och jag fascinerades av hennes ”all in” – frisyren, de röda läpparna, den lilla svarta med polokrage, örhängena och skorna. Som en doa bakom Robert Palmer i en video sent 80-tal. Men Österman är ingen bakgrundsfigur, nu ger även hon ut en diktsamling, Flodsökare.

Dikterna rör sig i ett mytologiskt landskap som Österman menar vi alla bär inom oss. Med dikterna vill hon att vi som läsare skall titta inåt och hitta detta landskap själv. Samma sak med flodsökare, alla har en flodsökare inom sig – den får man finna själv. Författaren vill inte beskriva sin flodsökare för då förstör hon våra egna bilder av flodsökare. 

Alla fyra debutanter det här passet skriver om platser, landskap som tydliga inramningar för sina berättelser. I en diskussion om detta kommer de fram till att en plats påverkar inte bara det som hänt en själv (en karaktär) utan på en plats finns också en kollektiv känsla som påverkar även andra. Det behöver inte vara en geografisk plats utan kan också vara en andlig, själslig plats. 
VAD är en plats? En uppfostrande miljö – en plats påverkar hur vi umgås och relaterar till varandra. Svårt att förklara vad det är och därför drar det åt det abstrakta istället för det faktiska.

Första passet av vårens DebutBar finns att läsa om här och det tredje här.