Araben

En av författarna på vårens DebutBar var Pooneh Rohi som skrivit Araben, en bok jag sett lovordats mycket i media. Nu har jag läst min signerade bok och är imponerad. Vilken debut. Vilket sätt att skriva, både poetiskt och gripande.

Araben är det samlingsnamn vi nog är många att ha på våra fördomar om män från Mellanöstern. I boken så är det en man som kommit till Sverige med förhoppningar om inte bara jobb utan om ett bättre liv för sin familj. Nu följer läsarna honom under en dag i vintersverige, en dag idag när han spenderat kanske lika stor del här som han spenderade i sitt ursprungsland (som är Iran, så egentligen är han inte Arab). Inget blev som han hade hoppats och idag är han en ensam misslyckad man som reflekterar över sina principer och livsval. Samt över livet som sådant, vad han upplevt och vad han själv medverkat till. Vilket som är hans land, minnena och uppväxten, ursprunget eller här och nu – det som han valt.

En annan som i boken slits mellan och funderar över ursprung och val är en ung kvinna mitt i karriären. Även hon har sitt ursprung i Iran men har bättre förutsättningar i Sverige med en uppväxt här. Trots detta kan hon känna av utanförskap och oro i sin identifikation. ”Mitt språk som inte ens är mitt” säger hon om persiskan och det symboliserar också allt det andra, traditioner som inte är hennes men som hon ändå vill känna stolthet för och ta vidare – men inte kan. För hon har inte bakgrunden. Hon som skulle kunna vara rik på erfarenheter och ha ett försprång med dubbla identiteter känner sig vilsen och inte riktigt med på någon av sidorna.

20140608-111748-40668979.jpg
Mannen och kvinnan tangerar varandra i tankar och funderingar. De olika generationerna och deras förutsättningar, både i Iran och i Sverige. Mannen ser till de yngre som i Sverige fått växa upp i demokrati och välstånd medan kvinnan avundas de som kan uppskatta det man i ett demokratiskt land tar för givet. Mannen ser Sveriges olikheter mot Iran – kylan, mörkret – som identifierare för det andra som Sverige representerar – frihet, fred. Kvinnan är svensk i sinnet och drömmer om barndomens besök i ett Iran som visar sig från sin allra bästa sida.

Boken behandlar så mycket mer än nationalitet, den behandlar känslor och livsåskådningar (inte religiöst). Den handlar om människan och livet. Vackert och sorgligt, precis som livet.

Adlibris
Bokus
CDON

Annonser

DebutBar våren 2014 – första passet

Höstens DebutBar arrangerad av Medborgarplatsens bibliotek blev ju en succé för mig som ville läsa alla böcker som presenterades. Jag har inte hunnit med alla och var lite orolig för att bygga på den där ständiga att läsa-listan när DebutBar nu återkom för våren. Jag gick och mina farhågor besannades. Jag vill läsa typ alla som presenterades den här gången med!

Den här gången skedde presentationerna på Södra Bar och stämningen var på topp när första passet debutanter intog scenen.

20140518-140735.jpg
På bilden syns från vänster kvällens samtalsledare Hedvig Weibull och därefter författarna Johan Heltne, Pooneh Rohi och Maria Rostotsky.

Först ut att läsa en snutt och besvara frågor var Pooneh Rohi som skrivit boken Araben. Rohi fick frågan Vem är Araben? och hon svarade att det är ett samlingsnamn för en grupp men mer specifikt är det våra fördomar om den ociviliserade mannen från Mellanöstern som inte förstår våra kulturella koder. I boken företräds gruppen av en man från Iran som är i Sverige för att finna ett jobb. Han förblir arbetslös men i slutet ler han ändå åt sig själv trots han ser sig som ett misslyckande. Även sådana personer – som inte lyckas – måste finnas. 

Men det finns ytterligare en arab i boken. Den andra huvudpersonen i boken är en yngre lyckad kvinna. Assimilerad. Försvenskad. Som lever ett svenskt medelklassliv med svensk pojkvän. Deras vägar korsas. Kvinnan är medveten om svenska samhällets hierarki och var hon befinner sig. Hon vill distansera sig från mannen och det han representerar i det svenska samhället, för att stiga i hierarkin. Han kommer till Sverige som vuxen och ser hur barnen växer upp i en demokrati med frihet. Han ser en generation med mycket hopp, något han själv inte fick uppleva. 
Det hela känns som en bok precis rätt i tiden.

Nästa debutant är Johan Heltne, som skrivit en bok om en ung religiös mans tankar kring livet och kring den epilepsi som drabbar honom. Titeln Det finns ingenting att vara rädd för är en replik från huvudpastorn i boken. En replik till Jonatan i boken. Är Jonatan rädd? Inte som han själv skulle säga. Men det finns mycket tvekan i Jonatans liv. Hans kropp reagerar (de epileptiska anfallen) mer än vad han själv funderar och tänker, kanske lever hans kropp ett liv där rädslan speglas. 
Sjukdomen upptar Jonatans tankar men också kärleken till flickvännen och kanske är kärleken en möjlig väg ut ur sammanhanget? En vänskap som i tonåren är en väg att finna sig själv. 
Livets ord omger Jonathan helt, som luft, och i boken blir det religiösa samfundet slutet från övriga samhället (bokens handling utspelar sig innan internet på tidiga 90-talet). För Jonatan i tonåren och identifikationsfasen av sig själv blir Livets ord något av en naturlag. 

Författaren hade inga ambitioner att skriva en spänningsroman, ändå är det så den uppfattas av många. Det låter som något jag vill läsa. Författaren – som jag misstänker har egna erfarenheter av, om inte Livets ord så åtminstone någon slags religiös församling – avslutar med att berätta att det låg flera berättelser som grund för boken men en stark drivkraft var tanken att skriva om kärleken. Kanske var det någon där uppe som tänkte att det var dax …

Sista debutanten i första blocket var Maria Rostotsky, en konsertpianist som gett sig in på skrivandet. Låt oss tala om Barnet och Kvinnorna och Landet är en bok som handlar om hur en familj från stora landet Sovjetunionen kommer till Sverige och hur de upplever detta. Berättarrösten, den centrala, är ett barn. Ett barn som lämnar ett stort land och kommer till ett annat land och samtidigt ett barn som blir vuxet och skall frigöra sig från sin mamma. I den här boken är mamma inte bara mamma utan ett begrepp. Som titeln antyder är det Kvinnor enmasse! Männen är mer frånvarande, en pappa finns i början och slutet av boken. Mest är det frånvaron av pappan som påverkar barnet. Frånvaro är en slags tomhet som kan fyllas med alla möjliga slags saker. Titeln Låt oss tala om är en återkommande fras i boken och fungerar som ett berättargrepp/en teknik.

Gemensamt för dessa tre böcker är att de skildrar två generationer – föräldrar och barn och författarna får frågan ifall de tycker barnet påverkas av föräldern? Svaret är ett enhetligt Ja! även om författarna förhållit sig olika till denna påverkan i sina böcker. Frågan de ställer sig i sina berättelser
är hur/kan/vill barnet frigöra sig från förälderns påverkan. Barnen tar avstånd från föräldragenerationens värderingar och lever med de konsekvenser detta ger. Det är svårt att inte påverkas av detta. Barnet kan känna att de måste leva upp och kompensera för den uppoffring som föräldrarna gjort.

Andra passet från vårens DebutBar finns att läsa om här och det avslutande tredje här.