Release me 2/9

Release me är tillbaka, nu är det höst. Ny samtalsledare och för i alla fall kvällen ingen upphöjd scen eller tema. Bara ett naket Release me. Kanske var temat kärleken till litteratur och skrivande. För det fanns gemensamt för de fyra författarna, en sann glädje i att berätta, att skriva.
IMG_2164.JPG
Kvällen inleddes med en uppsluppen Christoffer Carlsson som berättade hur han i våras hade världens flyt (alltså, han har jobbat hårt men plötsligt händer det) när han disputerade, blev årets kriminalförfattare och erbjuden få sin kommande bok som sommarföljetong i DN. Hybrisen att se och läsa om sig själv varje dag. Att Leif GW Persson hör av sig och undrar vem man är och föreslår – på sitt speciella sätt – han kan hjälpa en med ens manus och att han faktiskt gör det, ger konstruktiv kritik.

Sen berättar Carlsson om sin serie vars del två var sommarföljetongen och nu på topplistorna. Och vilket engagemang och vilken glädje det är när han berättar om tvekan över att klara en serie men känslan att han har en riktigt bra historia som klarar en serie. Och vilken vändning han har för oss läsare. Bok fyra beskriver han som en enda lång utandning efter den här vändningen. Jag gillar ju hans böcker sedan tidigare men oj vad förväntansfull jag blev nu! Carlsson är en författare precis i min smak som verkligen ser till läsarens upplevelse. Kanske för att han själv definierar sig främst som läsare, sen författare.

Nästa författare på scen var Fanny Härgestam som är journalist med reportageboken Det här är vår tid.Rätt kvinna på rätt plats och precis rätt tid åkte Härgestam till Tunisen precis innan den arabiska våren. Där, mitt i stormens öga får hon kontakt med tre kvinnor verksamma inom politiken men med olika ideologier. Med nära kontakt följer Härgestam deras väg när de är med och formar ett nytt Tunisen. Men boken har fyra kvinnors röster, Amira är den fjärde rösten men en kvinna hon med och påverkad av händelserna. Hennes man dog under protesterna och Amira lever som ensamstående mamma under en tid som är turbulent på alla sätt.

Reportageböcker och biografier har aldrig lockat mig men Härgestams entuasiasm är smittande och jag imponeras av hennes mod och hennes driv att synliggöra dessa kvinnors röster.

IMG_2171.JPGUnder pausen kunde man köpa böcker och jaga signeringar. Därefter intog Helena von Zweigbergk scenen och berättade kort hur fotot som pryder hennes novell utgiven av Novellix inspirerade henne till själva berättelsen som novellen utgör.
IMG_2179.JPGDet skall bli intressant läsa en novell av den här författaren som jag annars känner har styrkan i ett lugnt tempo som undersöker och går under huden på karaktärerna.

Sist ut den här kvällen var den författare jag sett mest fram emot. Therese Bohman har precis kommit ut med sin andra roman, Den andra kvinnan.
IMG_2175.JPG
Inte helt oväntat är boken just nu den mest recenserade. Och den blir väldigt positivt recenserad, något som Bohman är mycket glad men också ödmjuk inför. Hon erkänner hon nästan maniskt googlar sig själv och känslan från när hon drev en egen blogg kommer igen när hon jagar träffar och besöksstatistik.

Bohman vill återge en stämning och det är det hon satsar på, före handlingen. Hon gillar själv inledningar i böcker när upplägget och karaktärerna presenteras eller första avsnittet i en serie. Stämningen i den här boken skall spegla den om en kvinna som känner sig udda och egen. En kvinna som identifierar sig med karaktären i Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Det är dåligt självförtroende men samtidigt en känsla av att man genomskådat samhället och ser det andra inte ser. En bitterhet över andras lyckade liv. Andra är präktiga och PK medan hon känner sig så dramatiskt annorlunda. 

På ytan är det en ung tjej som jobbar i disken i en sjukhusmatsal och har det ganska trist. Sitter fast i tillvaron och vill att det skall hända något spännande. Och därför inleder hon en relation med en läkare som brukar besöka matsalen. En läkare som är gift och har barn. Och sen händer det …

Annonser

En halva Release me

Det är alltid min ambition att gå på litterära baren Release me som håller till på Kulturhuset i Stockholm med jämna mellanrum. Sen blir det inte så ofta av, det drar ut på tiden, det slutar så sent och plötsligt har jag övertygat mig själv om att jag nog ändå inte var så intresserad av författarna och låter bli att gå. Så var det nästan igår också. Var det inte för att jag på hemvägen stannade och botaniserade i sista rycket-rean på Akademibokhandeln och kom ut fem i sju på Sergels torg så hade det blivit Top Model och soffhäng. Men nu var jag på rätt plats vid rätt tid och gick dit. Det blev bara halva programmet men det ångrar jag verkligen inte och med turen med mig så var de två författarna jag var mest nyfiken på första halvlek.

20140402-225838.jpg
Andrea Lundgren var första författare på scen. Hon kom nyligen ut med Glupahungern, en bok med drömskt omslag och ett spännande namn. Glupahungern presenterades med orden släktkrönika, kvinnokrönika och saga. För författaren är det främst en berättelse om skogen. Först kom skogen till henne, sen kom familjen som utgör personerna i boken. Från början hade Lundgren en ambition att skriva fram en en kvinnlig hjälte, en slags egen mytologi. Men så insåg hon att det går inte skriva fram en hjälte på så sätt. Istället började hon då utforska barnets Babas familj.

Skogen och djuren har stor betydelse i boken, familjen det handlar om bor i utkanten av skogen och det här med gränsland är något som utforskas på många nivåer i berättelsen. Fysiskt mellan skog och bebyggelse, mänskligt mellan barn och ungdom, mellan fantasi och verklighet … Det finns djur i berättelsen som kan röra sig mellan världarna och detta är som ett minne från författarens barndom då skogen representerade ett ställe att förvalta sina fantasier i, där kunde fantasin leva och frodas utan att krocka med verkligheten.

Dialogen är på bonnmålet, överluleå- bondska. För intervjuarna kunde detta ibland vara svårt att läsa och tvingade till omläsning och ibland högläsning. Lundgren håller med men menar att språket blir en abstraktering, genom språket målas karaktär. Men berättelsen innehåller också mycket tystnad, tystlåtna karaktärer. Kanske är det det norrländska, att förståelse för och visad medkänsla för andra inte behöver förmedlas genom att prata.

Så vad anspelar då titeln på? Det är en lek med mytologi. Att vara glupahungrig, omättlig. Baba, central i berättelsen föds med denna egenskap. Författaren vill nästan säga Baba ÄR Glupahungern. Som i livet finns två krafter i boken; Glupahungern och bråddjupet. Som två typer av människor; en slukare som kräver eller en dykare som är mer introvert. Alla kan relatera till slukare eller dykare.

Allt som allt var det en presentation av en bok som jag upplevde har ett djup och som har skrivits med känsla. Jag ser fram emot läsningen som jag hoppas kunna prioritera snart.

20140402-225905.jpg
Nästa författare på scen var Stefan Lindberg som har lite fler verk bakom sig men som nu i vår är aktuell med Du vet väl om att du är värdefull. En bok jag köpte på bokrean och alltså redan var intresserad av.

Bokens handling kretsar kring Malin 22 år, som bor på västkusten och jobbar på Ica Maxi. Boken berättas ur Malins jagperspektiv med mycket inre dialog och resonemang. Författaren beskriver Malin som bärandes på en enorm ilska och en näst intill överintuitiv personlighet. Det är en roman om ett tillstånd, Malins tillstånd. I en ålder och på en plats (småstad) som en bara vill lämna vill även Malin och hennes vänner lämna sin hemort och ge sig ut i världen. Alla pratar om att ge sig av. Men Malin kan inte ge sig av och författaren ifrågasätter ifall det faktiskt går att helt lämna något, ge sig iväg och bli någon ny. Är det inte psykopatiskt? Man bär ju på sina erfarenheter. Så som Malin gör.

Speciellt för den här boken och författaren är att Malin kom till honom och tvingade honom att lyssna på hennes berättelse. Nu är hon nedskriven och är inte längre hans utan allas. Skrivandet skedde snabbt, fragmentariskt och väldigt ostrukturerat. Boken är inte talspråk men tankespråk – hetsigt och innerligt. Malin möjliggjorde för författaren att skriva något annat än vad han brukar, något annat som inte var han. Som annars är en medelålders man i söderförort med litterära experiment i tanken. 

För intervjuarna framstod Malin till slut som en hjältinna, en som kommer att klara sig. Som man trots allt gillar och önskar väl. Det är en historia om en småstad men också en klasskildring. Personer som lever på botten. Intentionen var inte att ge berättelsen klassperspektiv men Malin har ett klassperspektiv. Hon har en klassmedvetenhet som hon inte pratar om. Men hon vet något om sig själv i relation till andra, något som författaren tror många andra skulle må bra av att veta. 

Det är en tunn bok som verkar vara helt sprängfull av känslor och sanningar. Det skall bli väldigt spännande att läsa, för jag tror att Lindberg lyckas fånga andemening med få ord och har skrivit en berättelse som berör. Även den här boken verkar förtjäna en plats högt upp i att läsa-högen.