Fyra noveller om kvinnor

Jag fick Novellix senaste novell-fyra som är skriven av fyra starka kvinnliga profiler. 

 


Anna Karin Palm är van novellförfattare och hennes Älven för Novellix är en tragisk berättelse där vi möter en kvinna som genomgår hemska minuter, en timme kanske, när hennes man befaras ha gått genom sin med sin skoter. Palm låter läsaren komma kvinnan nära, nära och uppleva både mötet med mannen men också hennes förhållande till älven. Älven har alltid funnits i hennes liv och nu verkar älven avgöra liv, mannens men också kvinnans fortsatta. 

Var du lycklig farmor? är en ny form av uttryck för Malou von Sivers, skönlitterärt. Här träffar vi också en kvinna och kommer henne nära. Titeln är en fråga som kvinnan får när barnbarnet betraktar hennes bröllopsfotografi. Farmodern gifte sig under mellankrigstiden och valet stod mellan två bröder och två helt olika liv. Det är en mycket finstämd berättelse som på få sidor får mig att fundera mycket. På kärlek och på lycka. Kan man skapa lycka för sig själv genom att finnas där för andra och kan kärlek växa fram? 

Susanna Alakoskis Omsorgen är min personliga favorit i den här fyran. Den här kvinnan vi följer arbetar inom omsorgen och under förberedelserna inför en middag med arbetskamraten och vänninan hinner Pernilla, som hon heter, fundera på så mycket som även de som inte arbetar inom omsorgen borde fundera på. Hur man är mänsklig och hur vi (borde) respekterar varandra som människor. 

Och så slutligen American hotel av Sara Stridsberg som utspelar sig i Detroit, en övergiven bankrutt stad där människor fortfarande lever. En av dem är kvinnan som älskar en man men lever med hans tvillingbror. Stridsberg kan det där med att peta på det ömtåliga och få människans fula sida att bli sårbar. 

Kvinnan, livet och kärleken skulle jag sätta som rubrik på den här fyran. Jag älskar teman och det här att Novellix lägger energi och tanke bakom sina sammansättningar. Det här blev jättebra, jag rekommenderar verkligen att läsa samtliga fyra noveller och tänk över kvinnans roll. 

Litteraturens långa natt 2015 – andra delen

Efter två intensiva timmar var det dax för paus. En halvtimme fick vi på oss att hämta ut det glas vin och två snittar som ingick i biljettpriset. Under samma halvtimme köade vi till toaletten och klämde på böckerna som såldes – tyvärr inte till värst förmånliga priser. Och försöka haffa en författare för signering. Det är lite synd det där med signering, jag upplever personligen att det inte fungerar alls under litteraturens långa natt. Inte bara på grund av den knappa tiden utan också för att författarna verkar hålla sig undan under den här halvtimmen. Eller kanske är det just den knappa tiden, de behöver också köa till toaletten och få sitt glas vin. Attans.

IMG_3552
Efter pausen kom Barbro Lindgren på scen. Lindgren är prisad och välkänd barnboksförfattare men ikväll var hon aktuell med dels poesisamlingen Dikter i urval 1974-2004 och Varför inte tala såsom ett barn som är en prosabok. Det var en annan sida av Lindgren, en som jag faktiskt inte kände till. Weyler öppnade med frågan ifall det var en annan, mindre känd, Barbro Lindgren som skrivit dessa böcker men Lindgren svarade att nej, hon har länge skrivit för vuxna. Själv tycker hon att hon skrivit riktigt bra både lyrik och prosa men det har liksom blivit så att barnböckerna har tagit över. Precis som när hon skriver barnböckerna knycker hon från sin omgivning hela tiden och skriver om den i sina alster. Varför inte tala såsom ett barn uppfattar jag som en samling anteckningar eller dagsnotiser från Lindgrens liv, lite som Bodil Malmstens böcker. Lindgren själv säger att hon nu på äldre dar vill ge uttryck för vad hon kommit fram till. Med glimten i ögat refererar hon till både Bach och Kafka men också tyngre filosofer som Nietsche och Pessoa och tycker det är roligt att deras livs samlade tankar resulterat i ungefär samma slutsatser som hon nu kommer fram till. Speciellt Pessoa verkar ta plats i Lindgrens tankar nu, när hon har tid att ta till sig filosoferna. För funderingar på livet och döden och varför vi finns har hon nog haft hela livet säger hon. Weyler undrar ifall det är en summering Lindgren nu gör och hon skrattar att visst är det så! Men det ligger ingen rädsla bakom, istället tycker Lindgren att det är ganska skönt med kroppens förfall och skinnet som rynkar sig, det är som en förberedelse på att snart är det slut. Trots att Weyler menar att Lindgrens resonemang ibland nästan är misantropiska så verkar det vara en väldigt tillfreds med livet och sig själv Barbro Lindgren som är på scenen. När hon sedan läser ett par tidiga dikter om sin mamma så är de så fina att jag fick torka tårar ur ögonen. Det kan tyckas märkligt det är en barnboksförfattare som beskrivs som misantropisk och som uttrycker sig i poesin så hjärtat svider men samtidigt är det kanske för att Lindgren är en sådan tänkande kännande person som vi älskar hennes barnboksberättelser.

Nästa kvinna på scen var Kristina Sandberg. Sandberg vann ju 2014 års Augustpris och har rönt stora framgångar med sin triologi om Maj. Jag har hört och träffat Sandberg tidigare och hon är en oerhört sympatisk och tacksam författare som ser sina läsare och uppskattar dem oavsett ifall hon säljer mängder eller inte. Samtalet kom att kretsa kring hur den tredje och avslutande boken kommit att handla om göra livet meningsfullt. Sandberg har skrivit utifrån det banala och vill synliggöra att även det som kan tyckas vara totalt meningslöst (Maj råkar blir gravid) trots allt kan leda till något meningsfullt (ifall Maj inte blivit gravid den där gången hade hennes barnbarn inte funnits). Ifall första boken handlar om slumpen och andra boken om hårt arbete att hålla fasaden uppe så är tredje boken den som Maj meningsfullhet.

IMG_3554
Sverker Sörlin är idéhistoriker, professor och författare aktuell med boken Rädslan för svaghet, i vilken han undersöker vad svaghet faktiskt är. Med ett stort intresse för och en bok om skidsportens atleter går han från att beskriva fysisk styrka till att vrida och vända på begreppet svaghet. I arbetet med boken har Sörlin känt att det här med svaghet har så många betydelser. Som ett samhällsprojekt skall vi få alla med, få alla starka men när tankarna sviktar ser vi till den individuella rollen och dess prestationer. Svaghet är det där oundvikliga som kryper in i livet men också fysisk svaghet, som Sörlins kroniska sjukdom gikt. Med boken är det som att Sörlin vill mottaga rädslan för svaghet och lära sig leva med den. I en inte alltför tjock bok verkar Sörlin ha tagit upp både forskning och historia om sjukdomen gikt och återgivit sin egna familjs svagheter och knyta ihop säcken med slutsatser baserade på både fakta och härledning. Imponerande även om han aldrig lyckades fånga mitt intresse till den grad att jag skulle få lust att läsa boken.

IMG_3557
Så som kvällen inleddes med en författare jag både läst och hört tidigare så avslutades den med Sara Stridsberg och hennes Beckomberga – ode till min familj. förutom att prata om institutionen Beckomberga och vad det en gång representerade så Weyler vad Sara menar med under rubriken till titeln Beckomberga. Stridsberg landar i ett resonemang där hon i ”ode” lägger betydelse hyllningsdikt och vill snarare se det som en tillägnan än hyllning. För där det finns sjukdom finns det (nästan alltid) en familj, anhöriga. Boken är tillägnad alla de som passerat Beckomberga. Vilket Stridsberg i en vidare tolkning säger är hela Sverige, för har inte alla, menar hon, någon anknytning till någon som är sinnessjuk eller har passerat något av de här ”slotten” utanför staden, dvs de före detta mentalsjukhusen i folkhemmets Sverige. Den skam och förvisning som följer sjukdomen finns där än idag även om vi inte har institutioner att stoppa undan folk på, på gott och på ont.

Vilken kväll! Jag är så glad att ABF och Weyler orkar fixa och att författare och förlag ställer upp. Jag rekommenderar å det starkaste att gå nästa år!

Sara Stridsberg på Söderbokhandeln

Bravo Söderbokhandeln! Än en gång har de hållit författarsamtal med en högst aktuell författare, den här gången Sara Stridsberg som var där och samtalade med sin redaktör om nyutgivna Beckomberga – Ode till min familj. Boken handlar om Jackie, en ung flicka som spenderar mer tid än brukligt på Beckomberga där hennes alkoholiserade och deprimerade pappa är inlagd. Omgivningen och interaktionen med patienter och personal blir för Jackie vardag men den lockar henne. En tragisk historia berättad vackert.

Berättelsen beskrivs av redaktören som en drömsk och sagolik bok och hon frågar Stridsberg ifall den är en dröm, Jackies fantasi eller om den är en historia. Svaret blir att det är en dröm i den meningen att all litteratur är drömmar. Stridsberg har själv besökt sjukhuset som barn när hennes pappa var patient där. Men Stridsberg ser sig själv som väldigt olik Jackie – som trivs på Beckomberga. Jackie är den enda som kan gå därifrån men det enda hon vill är att stanna/vara där. Så boken är en fantasi om vad som skulle ha hänt ifall Stridsberg hade, som Jackie, stannat på Beckomberga. Men också en mardröm ur vilken en berättelse springer loss.IMG_2259.JPG
Det finns historisk förankring i skildringen. Hur Beckomberga växte fram, arkitektur osv. Men också jämförelsen men Beckombergas uppkomst i välfärdsstaten. Planerades på 20-talet, färdigt -32 och nedmonterat på 90-talet när vi bytte politik och psykiatrireformen. En saga om ett välfärdssamhälle dom Stridsberg länge ansåg var dött även om hon inte vill erkänna det. Nu, efter bokens release kan hon lämna tanken därhän och assimilera sig med att Beckomberga efter två decennier åter skall brukas – om än som hippa dyra bostadsrätter. Museiaktiga områden som förfaller är inte heller eftansträvsvärt.

Stridsberg ville skriva om ett mentalsjukhus där mentalsjukhuset representerar en bild av fasa och skräck men också en tanke om förbättring och omhändertagande – välfärdsstaten. En utopi. Beckomberga blev en tacksam scen för en berättelse, en tom scen där karaktärerna är fråntagna allt, totalt avskalade. Allt blir då starkare, känslorna kommer i centrum. 

Beckomberga var ett stort slutet område inklusive personalbostäder. En stad i staden. Allt som finns/fanns på mentalsjukhuset finns i världen omkring. Intellektuella, alkoholister, tvångstankar, gamla och sjuka – allt. Men kanske fanns då en närhet mellan patienter och personal som inte finns idag. Beckomberga som plats tar stor del i bokens ton.

Redaktören tar upp att det finns en väldigt fin kärlekshistoria i boken där personen talar om kärleken som en sinnessjukdom – är kärleken det?
-Ja! Säger Stridsberg. -Väl? Säker och ambivalent på samma gång.
Något som var väldigt viktigt för Stridsberg när hon skrev om de här människorna var att hon inte ville betrakta dem utifrån. Det är enligt henne en vanlig moralisk svårighet för författare, att inte kränka sina karaktärer. Och här ville hon absolut inte betrakta de ”sjuka” från de ”friskas” perspektiv. Men bara att genom att skriva på ett friskt språk förråder hon sjukdomen. Lösningen blev att för Jackie och hennes plats i berättelsen hitta hennes vansinne – för att skapa en rättvis röst. Och det blev erotiken som är Jackies vansinne. 

Boken beskrivs som en roman om att falla och att rädda den som faller. 
Går det att rädda nån som faller? Hur långt kan man följa en annan människa ner i underjorden, undrar Stridsberg. Hon menar att hon kommer alltid undra över gränsen mellan sig själv (jag!) och en släkting eller mellan sig själv (jag!) och någon man möter på gatan, interaktioner på olika nivåer. Hon vill svara ja, man kan rädda någon – men ställer sig frågan om vi skall rädda alla. För Jackies del kommer vi upptäcka att hon har en gräns. Till slut säger hon nej, jag följer hit men inte längre. Stridsberg jämför skrivandet med att falla – handlöst – utan att skada sig , utan att få blåmärken.

IMG_2261.JPGBeskrivningarna av miljön och vistelsen på Beckomberga är genom Stridsbergs språk poetiska och fina. Men boken innehåller också mörker och döden. Är det en paradox? Medvetna anatomier? Stridsberg vill övervinna dessa livets anatomier med hjälp av litteraturen – i litteraturen finns det verkligen möjlighet att sudda ut gränsen mellan skönheten och vansinnet, menar hon. Det är så fruktansvärt vackert när saker går sönder. 

Jag älskar författare som är så öppna med sina tankar kring sitt skrivande. Fastän Stridsberg var ganska undvikande på direkta frågor om henne och Jackie och på andra frågor som låg nära integriteten så syns viljan att förmedla och berätta hos henne. Och hennes böcker kan kanske sammanfattas som bitterljuva och stämningsfulla. Jag gissar på att jag kommer tycka mycket om att läsa Beckomberga.

Adlibris
Bokus
CDON