Ett nytt fall för Maria Wern.
En ny lättläst deckare för Emeli.
De här svenska deckarserierna som nästan ger mer när det kommer till relationer än ett klassiskt deckarfall är min pausläsning. En sån här bok kräver inte mycket av läsaren och kläms lätt en söndagseftermiddag. Inget fel i det. Och jag läste den kanske alltför lättsamt eftersom jag inte listade ut vem förövaren var, trots ledtrådarna.
I den fjortonde boken om Maria Wern och Gotlandspolisen blir det så tydligt att vi pratar litet samhälle att det är ett tema i historien. Utifrån ett gammalt kompisgäng där alla varit med alla (min överdrift) blir det känsligt värre när de plötsligt faller offer en efter en. De faller offer för mordbrand och i den snäva krets som Visby erbjuder off season blir överlevande misstänkta. Men huvudmisstänkt är en pojke med pyromantendenser. Elvaåriga Leo har det ganska trist; inga vänner, en sorglig ouppklarad saknad efter en bortgången mamma, en pappa som kämpar men blir mest frånvarande och en kärleksfull farfar av den gamla hårda skolan – med betoning på både gamla och hårda. Anna Jansson skriver ofta känslosamt om förövare eller misstänkta som mer eller mindre råkar utföra ett brott. I den här berättelsen kommer vi Leo nära och sätts in i både hans och hans näras situation. Det som sedan händer kan inte rättfärdigas med en taskig uppväxt men det ger oss en förståelse för hur brott kan ske utan ont uppsåt. Jag gillar speciellt när Maria drar paralleller till sitt eget liv och sina barn. Den rädsla hon blottar, den genuina medkänslan och öppenheten för diskussion och kreativ lösning.
Relationsdeckare som jag tycker det är kan jag meddela att äntligen verkar Maria få till det på riktigt efter skilsmässan från hennes egocentriske äkta man. Men skall hon få till det måste hon tala ur skägget och inte tolka kärleksobjektets handlingar i oändlighet ifall hon inte tycker denne är tydlig. Maria, du är tuffare än så här.
Booze'n'Books 