En viktig bok: Adua av Igiaba Scego

Igår fick vi ta del av hela tre böcker som fick Agnes att känna, vilket för henne definierar  #enviktigbok

7 december och min tur att presentera en viktig bok. Jag visste på en gång vilken bok jag ville ta med när bloggstafetten kom på tal, Igiaba Scegos Adua. Detta trots att jag då ännu inte hade läst boken. 

Jag var däremot och lyssnade på Igiaba Scego när hon besökte Stockholm och Books & Dreams i början av oktober. Där fascinerades jag av hur hon ville ge flyktingar en röst och hur hon ville lyfta hur koloniseringen [av Afrika] än idag ger efterskalv och hur de som flyr idag flyr till länder som en gång tog deras land.

Det är en bok med flera berättelser. Vi träffar Adua som på 70-talet tog sig till Italien från Somalien och som sveks och utnyttjades som unga kvinnliga flyktingar ofta görs. 

Hon blev kvar i Italien och vi tar del av hennes liv idag när hon ställer upp på äktenskap med en mycket yngre man, en flykting ilandstigen på Lampedusa som söker säkerhet och framtid i ett Europa som inte vill veta av honom.

Vi får även ta del av Audas pappa Zoppes upplevelse av Italien på 30-talet och hur han såg koloniseringen av Nordafrika och hans hemland Somalien. Zoppe representerar den grupp av flyktingar som söker sig till ett land där de ser möjligheter men som genom rasism tvingas in i en roll där de blir oerhört patriotiska till sitt hemland. 

Alla tre, Auda, hennes make och hennes far, upplever flykten till ett land och rasism. Såväl Auda, hennes make som hennes far upplever flykten till ett land och rasism. De slits mellan olika kulturer och beroende på hur länge de spenderar tid i ett annat land så blir ”hem” något som är svårdefinierat. 

Till sist/slutligen är den här boken dessutom väldigt insiktsfull i det att flyktingarna tar sig till Italien, det land som koloniserat Somalien och som därmed borde ha, om inte en skuld, så åtminstone ett åläggande att ta hand om dem som de kallade för de sina. 

Imorgon kan du läsa vilken bok Breakfast Book Club tycker är en viktig bok. 

Adlibris

Bokus

CDON

En viktig bok – en bloggstafett i december

I år är jag med i en bok-julkalender där vi är 24 bokbloggar som på initiativ av Sofies bokblogg bloggar om varsin bok under temat #enviktigbok

Min ”en viktig bok” hittar du här på bloggen den 7 december. Nedan schema över alla deltagarna. 
1 Sofies bokblogg 

2. Sagan om sagorna

3. Bokslukaren

4. C.R.M. Nilsson 

5. Hanneles bibliotek 

6. Agnes bokblogg 

7. Boozen Books – JAG! 

8. Breakfast book club 

9. Sincerely Johanna

10. Vad vi läser

11. Bokintresse

12. Bokmumriken

13. Stories from the City

14. Den läsande kaninen

15. Lysans noblesser

16. Pantalaimone

17. Lakritsboken, Bokskåpet

18. The World I Live In

19. Gabriella

20. Sizzens blogg

21. Sofie Schander 

22. I regnet

23. Boktanken 

24. Lilla bus

Sagan om Turid

Med första delen i trilogin Sagan om Turid, Kungadottern, vann Elizabeth Östnäs Slangbellan och många läsares tycke. Jag har inte läst Kungadottern med de båda följande delarna, Krigstid och Korpgudinnan

Jag tänker mig att Turid, en ung kvinna (idag säkert ansedd som barn), utvecklas och mognar genom böckerna trots att den tid som förflyter genom böckerna inte är speciellt lång. I böckerna följer vi Turid från en skånsk bosättning där hon är kungens dotter, genom krig och flykt till dagens Danmark där hon förenas med sin sedan länge trolvade och gifter sig. Mera krig och med sin man seglar hon mot Irland för hjälp. På Irland hittar hennes frigivne träl och frände sina rötter men Turids resa kommer att ta henne ännu längre i sökandet efter hennes rötter och plats i livet.

Turids resa i bok två, Krigstid

Turid är en speciell kvinna på många sätt. Hon är stark och eftertänksam fastän hon är så ung. Hon har, vad jag tolkar det som, samiska rötter och är en noajdi (andevärldsvandrare), völva (sierska) och allmän kvinnlig mystiker. Under sin resa träffar hon andra kvinnor med magiska krafter, de känner igen varandra trots olika tro och uppväxt. Hon vandrar också i andevärlden och interagerar med olika krafter.  Trots detta eller kanske på grund av detta – vikingatiden kanske var magisk – är det en väldigt trovärdig serie. 

Turids resa i bok tre, Korpgudinnan. Ser ni vart det slutar?

Böckerna har en stark feministisk underton med de starka kvinnorna i en tid som annars är mest känd för manliga barbarer och upptäcktsresanden. Inte bara är det kvinnorna som är de resonliga utan de är också starka. Turid deltar i kamp och hon dödar när hon måste. Hon gifts bort till en trolovad och inte av kärlek men hittar i sin man ändå trygghet och passion. 
Det är en fantastisk geografisk och psykologisk resa Turid gör. Hon möter personer och lämnar ställen. Hon blir kvinna och mognar i sina tankar. Hon utforskar tron och hur faror finns i människan och dess tillhörighet, inte alltid blodets tillhörighet utan att tro, vidskeplighet och pengar spelar roll. Det är en utmärkt ungdomsromanserie, perfekt trilogi att ge i julklapp till den unge bokslukaren. 

Adlibris

Bokus

CDON

Tripprapporter

En i höst hypad bok har varit Tone Schunnessons Tripprapporter. En bok som jag hade fått för mig var självupplevd men där hade jag fel. Dock är en skriven som i ett rus, det är en stream of consciousness, som tar oss läsare in i huvudet på huvudpersonen. Huvudpersonen som jag tror är en kvinna men inte är helt säker. Fast hennes pappa säger ”gumman”. Hon säljer i alla fall använda trosor och onanerar i webcam för pengar. Hon har ett par förhållanden bakom sig. Alla misslyckade på sitt sätt. Och kanske kan den här personen inte älska någon annan än sig själv men trots hon är fenomenal så är hon ständigt påverkad. 

En för mig väldigt levande beskrivning av begäret.

Det är i pausen från andra droger än alkohol som personen nyktrar till – ständigt full – och vi följer livet fram till där hon är idag, i Bangkok utan framtidsplaner. 

Det här är en människa som inte vill rätta sig i ledet. Sen är det kanske lite väl destruktivt.

Hon tänker på hur hon inte kan reda sig. Hur hon är förlorad till ruset. Hur hon ändå ser sig själv som en slags übermensch och hur hon hamnade där hon är nu. Fysiskt och psykiskt. 

Det är ett jobbigt flöde. Det är vackert skrivet, nästan för vackert för det destruktiva det beskriver. Men någonstans där i det jobbiga finns ändå ett överlevnadstänk, nej mer än överlevnad, som jag imponeras av. 

Det är inte jag, det är alla andra.


Jag vet det och jag har valt det själv.


Jobbig men väldigt intressant. Alltså inte självbiografisk men skriven så intensivt att det är lätt att tro så. Och full av särskrivningar som jag undrar är där för att öka trovärdigheten på just rapporter skrivna i avtändningen. Men både karaktären och Schunnesson är litterära så jag vet inte vad det berodde på. 

Adlibris

Bokus

CDON

Författarfrukost 

I morse trotsade jag och ett gäng andra bokintresserade och inte minst ett par författare vädret i Stockholm och träffades i Natur & Kulturs lokaler för frukost och bokpresentationer. 

Natur & Kultur, Brombergs och (Lilla) Piratförlaget presenterade nyligen släppta böcker som passar julklappsinköpen. 

Tio lektioner i manlighet låter som en grabbig titel men är något annat. Boken är skriven av journalisten David Qviström som nådde ut med Nyttiga människor, en bok om migrationspolitik som sägs få en att verkligen tänka efter. 

Nu skriver Qviström skönlitterärt en bok som handlar om identitet, en man som redan som barn valt en berättelse om sig själv och tar den med in i vuxenlivet. Så ”den goda människan” från nyttiga människor finns med här också som en röd tråd. Vi får följa mannen tillbaka till barndomen och se hur han formats till att bli den han är idag – en man som desperat försöker få sina relationer att fungera men för vem det inte går så bra. Mannen sätter kvinnorna på piedestal – ha använder kvinnors uppmärksamhet som hävstång för sitt eget självförtroende. De tio lektionerna är krönikor mannen skriver och i vilka han går tillbaka till sitt yngre jag, som ställer honom inför rätta. Det är en bok om vikten av att vara ärlig mot sig själv men också om att vara försiktig med sig själv. 

Florence Stephens förlorade värld är en fiktion sannberättelse om Florence Stephens, en kvinna som kanske, kanske inte, var Oscar IIs illegitima dotter. Det finns faktiskt hemligstämplade brev mellan hennes mamma och Oscar, brev som kan innehålla ett erkännande men det kommer ingen utom kungafamiljen veta innan 2035 när breven släpps för allmänheten. Vad som är känt är att Florence huserade en enorm förmögenhet, var godsägare av Huseby, inflytelserik och fast i det förnäma förflutna. 

Hon var en kvinna med skinn på näsan men med en vurm för det adliga och en rädsla för tekniken. Hon levde i det fördolda och var ett (lätt) byte för prins Carl (erkänd kunglighet) kom på jakt efter pengar. Carl mjölkade Florence och det gick så långt att hon blev omyndighetsförklsrad för att ha gjort av med hela sin förmögenhet. Det här är berättelsen om hennes liv av advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson. 

Ulrika Kärnborg är aktuell med Saturnus tecken, en historisk roman om Axel Oxenstierna som jämförts med Wolf Hall. En jämförelse som Kärnborg inte känner sig helt bekväm med utan påpekar att de må vara en historisk roman och det kretsar kring en maktbesatt man i en tid som car exceptionell för det annars så lugna Sverige. Stormakt och trettioåriga kriget, religiöst förtryck och heta känslor. 

Men skrivet inte enbart ur Axels perspektiv utan också utifrån hans hustrus, Maria Eleonora och en vid hovet kvinnlig dvärg, Elisabeta. Genom de kvinnliga perspektiven får vi ytterligare en dimension kring stormaktstiden och genom Elisabeta knyter Kärnborg in ”folkets” liv under denna tid. Detta var en bok som jag valde att ta med mig från morgonen. 

Det var en märkbart upprörd Pija Lindenbaum (pga Trumps vinst i presidentvalet) som gick på scen och läste ur sin senaste bilderbok, Pudlar och Pommes

Lindenbaum skriver ofta väldigt psykologiskt vackra berättelser och hon använder sig ibland av djur istället för människor för att distansera sig från allt det av sig själv som hon lägger i sina böcker. Dock så trodde hon inte att hon lade så mycket av sig själv i den här historien om en kvartett som ger sig iväg hemifrån på en resa efter mat. Men så funderade hon på det här med flykt och hyr hon har det i sina gener och vips så var dyra också en väldigt känslig berättelse – som säkert är lika underbart fin som Lindenbaums tidigare böcker. Det är en berättelse om mottagande snarare än flykt, ett viktigt ämne idag. 

Morgonens sista författare var Petter som är aktuell med dels uppföljaren till 16 rader, Remix och dels en bok om vin, Vin – så funkar det. Båda kan man väl säga tar avstamp i Petters revanschlust på sitt skoltrötta jag. Han har i vuxen ålder skolat sig både till ungdomssociolog (?) och sommelier och vill dela med sig. I Remix genom att spinna vidare på att få unga att själva uttrycka sig i text och musik. 

Och i vinbokem genom att med medförfattaren Alf Tumble avdramatisera vindrickandet och göra det till något njutbart, för alla. Roligt är att de utgått från hur barnböckerna ”så funkar xx” och skrivit om vin. Här får vi inte läsa om specifika druvors förädlingsprocess utan tips hur man tar sig an vinlistan på restaurangen utan att välja det enda man känner igen. Och här paras vinet med pizza istället för gåslever. Det här var den andra boken jag valde den här intressanta morgonen. 

Skulle du vilja ha någon av dem i julklapp? 

Jamaica Kincaid på Stockholm Literature

I söndags hade jag tur när jag fick gå på slutsålt föredrag med Jamaica Kincaid på Moderna Museets Stockholm Literature. Samtalet var mellan Jamaica Kincaid och paret (gifta, vilket jag inte visste eller glömt) Kristina Sandberg och Mats Kempe. Valet att ha Sandberg och Kempe som samtalspartners var lyckat även om de var lite starstruck och Kincaid klarade sig bra själv. Det var en söt liten dam som kom upp på scenen och hon var så himla trevlig, rolig och intressant att lyssna på att jag också blev starstruck vid signeringen efteråt. 

Bild från scenen och från programbladet.

Jag har ännu inte hunnit läsa Kincaid men länge varit sugen och nu måste jag se till att få det gjort. Kincaid är känd för en hel massa spännande tema i sina böcker, moder/dotter-relation, kolonialisering, rasifiering och upplevelser av att söka eller leva efter sina rötter. Och trädgårdsskötsel som hon älskar och brinner för! 

Kincaid en författare jag älskar, innan jag läst henne, hon är själv en läsande författare och älskar det skrivna ordet. Hon började läsa jättetidigt – hon lärde sig genom att se orden i mammans böcker, detta eftersom hon störde henne i hennes läsning. Därefter har hon älskat ord och läsande, vid 3,5 år hade hon läst allt de hade hemma men fick trots dispans inte börja skolan förrän vid 5 års ålder. Hon började också tidigt att skriva själv och med skrivandet kom insikterna. Som exempel berättar hon om bondgårdsdjuren hon skrev om där kycklingen Percy – en svart och kaxig kyckling som ville upp upp upp, tog sig trots mammans protester upp på taket – föll ned. Percy the chicken had a fall blev en fras som fortfarande sitter hos Kincaid och detta att kycklingen var svart och föll har följt henne genom åren. Annars så ser hon inte hudfärg, säger hon, utan tror att alla är svarta i grunden (ungefär som jag tänker att feminism är ett grundtillstånd) även om hon senare inser att alla inte är svarta. 

Vid 7 år hände två saker som påverkat henne och hennes skrivande.  Dels fick hon Englih Dictionary i födelsedagspresent, ett uppslagsverk hon läste som en roman. Detta har påverkat hennes skrivande genom att hon använder mycket specifika ord, hon är välorienterad i språket. Och hon läste Paradise Lost – inte bara löste utan också kopierade plotten i sina egna verk. Ja, hon blev tom kär i karaktären Lucifer. 

Jamaica Kincaid i samtal med Kristina Sandberg och Mats Kempe.

Hon Skrev också av Jane Eyre och fantiserade om att vara Charlotte Brontë. Hon skrevs luften eftersom hon inte hade någon penna och papper. Hon levde sig in i att vara Charlotte B i Västindien, gick runt och huttrade i sjalar och skrev dagarna i ända. 

Och detta är Kincaid i ett nötskal. Hennes kreativa process pågår hela tiden, hon skriver även när hon inte skriver säger hon. I samtalet så finns av kulturella, litterära referenser. Hon berättar om hur hon väver in musiktexter, andras karaktärer och citat i sina texter. Hur en av hennes karaktärer kan ha namn av en känd författare för att det ger rätt feeeling

Kimcaid är medveten om att hon och hennes böcker beskrivs som en arg svart kvinna. Det är svårt att tro med den klipska och gulliga kvinnan som sitter på scenen men hennes verk provocerar i sin realism. Kincaid påpekar också att den manliga författarens ilska i böcker anses som stor konst medans Jamaicas ilska slår tillbaka på henne, som person. Hon är arg, bara hennes böcker – eller kanske inte ens de utan bara tolkningen av dem. Sandberg tar upp att hennes olyckliga karaktär Maj provocerar och Kimcaid svarar att kvinnliga författare förväntas skriva om lyckliga karaktärer, ingen anklagar Dostojevskij för att skriva om sorg och misär. 

Kincaid föredrar realism framför lyckliga slut. Amerikanska författare, säger hon, använder sig och plot/handling och avslut/knyta ihop säcken. De slutar sin berättelse där det är lyckligt men Kincaid ser det som att livet alltid slutar  med död, vi kommer inte ifrån den. För henne kan man inte söka lyckan, utan man snubblar på den och skall man njuta av den. Men lycka går inte att framställa och därför går det inte heller att skriva en berättelse om det. 

Under sitt Stockholmsbesök hann Kincaid också besöka Babel, se avsnittet här och njut av henne du med. 

Det är natten

I vår bokcirkel #rödvinsbokcirkeln så är jag den som överlägset ställer högst krav på författaren. Jag vill att författare skall ha en mening med sin berättelse, om inte annat så en vilja att berätta en viss historia. Jag vill också att författaren tar ansvar för sina karaktärer och deras handlande. Det är också mycket därför jag älskar höra författare berätta om sina böcker och varför berättelsen kom till dem. Jag gillar inte när berättelsen ”skrev sig själv” eller en karaktär bara ”handlade som den ville”. Jag vill att författaren skall ha gjort medvetna val och försökt förmedla något till mig, läsaren. 

Karolina Ramqvist är en författare som inte alls svarar på mina behov. Jag har hört henne prata om sina böcker och observerat hennes motvilja att göra det. Därför blev det så himla intressant när just hon, Ramqvist – som är mitt exempel på en författare som inte talar för mig (hur det stör mig! Jag uppskattar hennes böcker så mycket och tolkar in så mycket som jag så gärna velat höra hennes tankar bakom!), skriver en essä om just författaren och att prata om sin bok.  

Det är natten är denna essä av Karolina Ramqvist som handlar om det omöjliga i att tala om en bok. Jag hörde henne berätta om denna kort på bokmässan, hur det känns att   tala om en bok som handlar om att det inte går att prata om en bok. Nu kom Ramqvist undan med att detta är en essä och inte en roman med handling och karaktärer, vilket är det som hon faktiskt har svårt för. Essän uppkom när Ramqvist skrev ett anförande för ett författaruppträdande för sin senaste roman, Den vita staden. Ramqvist skriver ned dessa anföranden som en förberedelse, just eftersom hon  upplever det som svårt att prata fritt, att gå in i en roll som författare som hon i essän liknar skickliga estradörer som säljer sig själv snarare än sin bok. Hon upplever att det egentliga mötet mellan text och läsare ligger i den individuella läsningen och inte i författarens ord om texten. Att läsandet är  mer öppen för tolkning, som hon tycker det kan vara problematiskt med, att som författare ställa sig framför texten, genom att prata om den. Hon får känslan av att förstöra någonting. 

Ramqvist talade också om hur det verkar finnas en tradition, eller starkt drag, i Sverige, en önskan om att det skall finnas något sedelärande i berättelsen. Författaren åläggs en uppgift att fostra läsaren. Det fick mig att tänka på mig och mina krav. Och visst, de flesta böcker jag gillar är utvecklingsromaner där huvudpersonen (och gärna fler) lär sig om sig själv och livet. Men Ramqvist sätter samman denna fostransbegäran med den lika traditionella längtan efter den goda kvinnan, som ett föredöme kontra kvinnliga författare. Det kan bli problematiskt i den feministiska genren där kvinnan är fri från den föreställningen, att verka som förebild och fostra. Detta är ett starkt drag i essän, kvinnans roll och författarens roll. Hon citerar kvinnliga författare om skrivande och utelämnar mycket av sina egna tankar kring kvinna och försörja sig på skrivande. 

Tänk att jag i en essä, ett anförande om hur svårt – eller orätt! – det är för en författare att prata om sitt verk, skulle lära mig mer om Ramqvists tankar bakom hennes berättelser än vad alla artiklar, intervjuer och uppträdanden gjort. Jag får en djupare om än inte ny syn på hennes författarskap. Tror jag mig få, Ramqvist håller nog inte med. För henne är det omöjligt. 

Adlibris

Bokus

CDON