Det är ett bra upplägg i Amanda Svenssons senaste bok, Allt det där jag sa till dig var sant. En ung kvinna åker till folkhögskola på Skånska slätten, för att gå skrivarlinje och för att bli älskad. Hela berättelsen är en berättelse i sig, kvinnan vi följer skulle bli en bra författare, det är jag säker på. Hon berättar om det som händer på ett både roligt och utlämnande sätt.
Kvinnan, vars namn aldrig röjs, beskriver sig som blyg och med tankar att hon aldrig riktigt synts eller betytt något för någon. Ganska sorgligt att hon beskriver sig som en efterlängtad dotter i en familj med idel söner men att hon inte kände att hon som efterlängtad levde upp till förväntningarna. Kanske är det bara dåligt självförtroende, hoppas det. Men med folkhögskolan skall hon bli någon ny och framför allt skall hon bli älskad. Och kanske är det en desperation som syns, för efter tveksam start inleder hon ett slags förhållande med en ung man som totalt dominerar det de har. Först blir kvinnan lycklig men ganska snart tröttnar hon, verkar det som, på mannens uppvaktning och hon nästan lider sig igenom deras träffar. Som ett svin så ser mannen till att deras relation är dold och samtidigt som han öser ömhetsbetygelser över henne så ser han till att trycka till henne i desamma. Men kvinnan stannar, väntar och går utan att säga ifrån eller emot med på övergrepp, både psykiska och fysiska. Eller, inte helt utan att säga ifrån, det är bara det att mannen inte bryr sig om vad hon säger.
Efter ett tag så ser en annan sårad själ kvinnan, känner igen sig och tar kontakt. Det är Iilse, en annan elev på skolan men en som tycks leva livet. I vänskapen blommar kvinnan och här finner hon det hon letade efter – kärleken till sig själv. Det är det här som gör boken för mig, ung kvinna tror hon blir någon genom kärlek (uppoffrande sådan) men kommer till insikt om att det inte spelar någon roll om hon inte kan tycka om sig själv. Och här är det roligt och språkligt riktigt bra illustrerat.
Men berättelsen innehåller mer. Det är en skildring av folkhögskoleliv med internat, rödvin och filosofiska samtal som bara leder till sex. Det är också tre, på olika sätt, trasiga människor som alla är eller har varit destruktiva. Och berättelsen är som sagt speciell, skriven ibland som en skrivövning men oftast i något som liknar dagboksform berättar kvinnan om året på folkhögskolan. Både mannen och Iilse använder sig av lek med historiska förhållanden i sina relationer med kvinnan. Mannen plockar in sig själv som stor skapare och använder kvinnan som musa, till att börja med som poeten Majakovskij och hans Lilja men också andra författare. Detta på ett sätt som får mig att tänka på Liv Strömqvists serier med pompösa kända män som uttalar sig skitviktigt och överlägset om kvinnorna som dyrkar dem. Ilse däremot träffar helt rätt när hon kallar kvinnan Mary som i piratkvinnan Mary Read, en fantasi som kvinnan haft sedan tidig barndom. Tillsammans är de vapendragare och tjuvfittor i par; Mary Read och Anne Bonny – salta kvinnor med en älskare i varje hamn som inte räds något.
Samtidigt som vänskapen kvinnorna emellan djupnar skruvas förhållandet med mannen och blir ohållbart. Det hela får ett ganska drastiskt slut i mitt tycke men när jag läst ut känns det som att jag tagit del av Thelma & Louise – med ett alternativt slut.
Booze'n'Books 